Myter om könsbyten II: Är transsexualism en sjukdom?
Fråga från Buddha
”Jag anser definitivt att könskorrigeringar skall bli bekostade av samhället, fast jag reagerar å andra sidan på begreppet sjukdom… Jag tycker personligen att det begreppet är något fel. Nu är det så att jag personligen inte är särskilt insatt direkt, det måste jag erkänna. Jag förstår grejen med att bli utredd och att det är oerhört viktigt. Men att sjukdomsklassificera det känns ändå oerhört fel…
Jag har tänkt på det förr, kanske har jag helt fel? Det är mest en fundering som jag haft, och mer undrat över… Kanske du kan besvara det åt mig, för det handlar inte om ifrågasättande… (om du förstår vad jag menar, ibland har jag svårt att förklara mig). Jag är mer nyfiken på sakfrågan där gällandes begreppet sjukdom.”
Svar
Tja, vad betyder ordet ”sjukdom”? Wikipedia skriver såhär:
”En sjukdom är ett tillstånd som karakteriseras av fysiologisk, psykologisk och/eller social ohälsa… Man kan som i engelskan skilja mellan sjukdom där objektivt uppmätbara patologiska förändringar föreligger, disease, och sjukdom utan objektivt påvisbara orsaker, illness, som betyder ”att må dåligt”. Sverige har anslutit sig till FN-organet WHO:s definition på av vad som är sjukt respektive friskt. WHO har definierat friskt som frånvaro av ohälsa och sjukt är närvaro av ohälsa.”
Den medicinska definitionen av Transsexualism (F64.0 i ICD-10 och i Socialstyrelsens kodsystem) och Könsidentitetsstörning hos barn resp. hos ungdomar och vuxna (302.6 och 302.85 i DSM-IV) passar mycket väl in i detta.
”Transsexualism
En önskan om att leva och bli accepterad som en medlem av det motsatta könet, ofta åtföljt av en känsla av obehag eller otillräcklighet med det egna anatomiska könet och en önskan om hormonell eller kirurgisk behandling för att kroppsligen likna det prefererade könet så mycket som möjligt.”
Detta är alltså den definition som WHO (som ger ut diagnosmanualen ICD) och Socialstyrelsen förespråkar. Det låter enkelt och utan så mycket fokus på lidandet, men när man tittar på definitionen i DSM-IV blir det tydligare att det förutsätts mer än en vilja att leva i en viss könsroll. DSM är den diagnosmanual som den amerikanska psykiatrikerföreningen APA ger ut, och den är mer detaljerad:
”Gender Identity Disorder
* A. A strong persistent cross-gender identification (not merely a desire for any perceived cultural advantages of being the other sex). In children, the disturbance is manifested by four (or more) of the following:
1. Repeatedly stated desire to be, or insistence that he or she is, the other sex.
2. In boys, preference for cross-dressing or simulating female attire; In girls, insistence on wearing only stereotypical masculine clothing.
3. Strong and persistent preferences for cross-sex roles in make believe play or persistent fantasies of being the other sex.
4. Intense desire to participate in the stereotypical games and pastimes of the other sex.
5. Strong preference for playmates of the other sex.In adolescents and adults, the disturbance is manifested by symptoms such as a stated desire to be the other sex, frequent passing as the other sex, desire to live or be treated as the other sex, or the conviction that he or she has the typical feelings and reactions of the other sex.
* B. Persistent discomfort with his or her sex or sense of inappropriateness in the gender role of that sex.
In children, the disturbance is manifested by any of the following:
In boys, assertion that his penis or testes are disgusting or will disappear or assertion that it would be better not to have a penis, or aversion toward rough-and-tumble play and rejection of male stereotypical toys, games, and activities.
In girls, rejection of urinating in a sitting position, assertion that she has or will grow a penis, or assertion that she does not want to grow breasts or menstruate, or marked aversion toward normative feminine clothing.In adolescents and adults, the disturbance is manifested by symptoms such as preoccupation with getting rid of primary and secondary sex characteristics (e.g., request for hormones, surgery, or other procedures to physically alter sexual characteristics to simulate the other sex) or belief that he or she was born the wrong sex.
* C. The disturbance is not concurrent with physical intersex condition.
* D. The disturbance causes clinically significant distress or impairment in social, occupational, or other important areas of functioning.”
Jag måste påpeka här att jag är lite tveksam till kriterie B för barn, eftersom jag vet att det är lätt för omgivningen att bedöma en utifrån ytligheter. Risken finns att man hakar upp sig på hur trovärdigt barnet spelar ”motsatt könsroll”. Hursomhelst ingår det alltså ett ”stort lidande eller funktionsnedsättning” i diagnoskriterierna.
Det är vanligt med depressioner och självdestruktivitet bland transsexuella innan de får vård, medan många klarar sig avsevärt bättre när könskorrigeringen är färdig. De psykiska problemen är alltså orsakade av ångesten över att kropp och knopp inte går ihop – och det är också det som gör skillnaden mellan transsexuella och transvestiter, grovt förenklat. En transvestit är en person som är nöjd med sitt kroppsliga kön – även om hen såklart kan må dåligt till exempel på grund av omgivningens fördomar, kroppskomplex och så vidare – medan en transsexuell behöver könskorrigerande behandling. Verkligheten är inte riktigt så enkel, eftersom det finns ett brett spektrum däremellan. Det finns till exempel de som är intergender och har en könsidentitet som är ”mittemellan”, men som ändå har ett tydligt behov av viss vård, men de har mycket svårare att få hjälp genom landstinget och är ofta tvungna att betala själva.
För att sammanfatta det hela
Man vet att transsexualism innebär ett lidande, och man vet att det går att lindra lidandet genom att behandla med hormoner och eventuell kirurgi. Man kan kalla det för sjukdom eller funktionsnedsättning, ett tillstånd av allvarlig ohälsa eller en medfödd skada som behöver rättas till, men faktum är att om det inte skulle räknas som någotdera så skulle det inte heller gå att få vård.
Själv ser jag på min transsexualism som en funktionsnedsättning snarare än som en sjukdom. Det är en del av mig som jag får försöka behandla så gott det går, och försöka acceptera resten som det är. Jag har inget hopp om att en dag känna mig frisk från min transsexualism, för den kommer alltid att finnas kvar – men jag hoppas att jag en dag kommer att känna mig hel. Mer än så vågar jag inte tro på, men det är redan i sig ett vansinnigt högt satt mål.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, könskorrigering, könsidentitet, könsbyte, identitet, transvestism, HBTQ, sjukdom, funktionsnedsättning, vård, medicin, psykiatri, hormoner, operationer, diagnoser, Socialstyrelsen, WHO, ICD-10, DSM-IV
RSS - Posts
Jag hoppas att du kommer att uppnå ditt mål, och mer därtill. =)
Tack
Tack så mycket för ditt svar! Det fick mig att förstå det hela bättre kring det begreppet!
Och precis som personen ovan så hoppas jag på detsamma; att du uppnår dina mål, och även mer efter det!
Tack
Det här är något som diskuteras även bland transsexuella själva, men det här är väl något slags försök till ”försvar” för att det ska räknas som en sjukdom.
Mycket välskrivet, Immanuel!
Jag har tänkt att den största orsaken till att kalla transsexualism en sjukdom (eller ”disorder”) är att skapa legitimitet kring det, så att man kan få vård och hjälp. Ett slags pragmatisk, politisk orsak, alltså.
Men när du lägger fram det som att lidandet, detta skavande mot den kategori som andra placerar en i, är centralt för definitionen, så känns etiketten ”sjukdom” mycket mer lämplig. Då behöver det inte kännas nedvärderande att kalla det en sjukdom.
Tack, som vanligt, för dina kloka ord.
Ah… Ja, det är ju också en viktig del i det, såklart. Man kan inte få vård utan att det finns en diagnoskod för det ju. Men det handlar också om att faktiskt definiera vad det är att vara transsexuell, så att man inte behandlar människor på fel grunder.
Det krävs naturligtvis en diagnos för att få behandling, och då blir ju alternativen sjukdom eller funktionshinder. Jag har för mig att jag har läst någonstans att en sjukdom definieras som ett tillstånd som antingen kan gå över eller som går att bota, medan ett funktionshinder är något som man måste lära sig att leva med.
Enligt den logiken måste ju transsexualism vara just en sjukdom, eftersom det finns bot, dvs könskorrigering.
Sedan skriver du att du tror att du aldrig kommer att anse dig botad, men om jag förstått saken rätt så anses du formellt sett botad i och med att du är en man, sen kan det finnas följdsjukdomar. Jag misstänker att detta är en medveten konstruktion som är till för att övertyga byråkrater om att könskorrigeringar är en meningsfull behandlingsform.
Jag tycker dessutom att den medicinska definitionen av transsexualism som du plockat fram beskriver ett tillstånd som i och för sig kann gå över men som inte magiskt går över bara för att man bytt kön, även om det naturligtvis är en förutsättning. När jag tänker efter så skulle det här sista stycket bara gälla om ordet `motsatta’ i definitionen blev utbytt mot `egna’ när man får könskorrigering.
Njae, det beror nog på vad man lägger i när man känner sig botad. Som min transsexualism idag ser ut så skulle jag bara kunna känna mig botad om jag hade en fullt fungerande kuk, och en sådan går inte att få. Om man dessutom är beroende av hormonbehandling resten av livet så vet jag inte om jag skulle säga att jag är botad. Det är mer som tex. en diabetiker som mår bra så länge blodsockret ligger jämnt. Man går inte runt och ”är handikappad” för det ju
Jeg følte meg ikke syk foruten å ha feil kropp og de konsekvenser det gir.. vel, før GID-Klinikken var passiv overfor å hjelpe meg i mange mange år, da ble jeg syk og det gjorde at jeg også ble ansett for syk og ble utestengt.
Det skjedde flere år etter at andre psykologer anså meg klar for operasjoner.
Jeg håper de forskjellige behandlerene man kan gå til i Sverige som så henviser til sykehus er mye bedre enn den ene monopol klinikken vi har i Norge.
Åh, ja. Jag vet att det är fruktansvärt illa i Norge. Det är lite bättre i Sverige på de flesta håll, inte minst för att det finns fler än ett ställe att vända sig till. Men den där dubbelheten har jag också funderat på: Det gäller att visa sig tillräckligt sjuk för att behöva vård – men samtidigt tillräckligt frisk för att de ska våga ge en den.
Ja, det ordner seg jo for meg, jeg skal til Thailand nå med F64.0 kirurgibrev fra tre private behandlere, jeg har vært på østrogen hormon og antiandrogen i 9 år.
Men, spørs hvordan man ser på det, det ordner seg aldri helt for jeg fikk testikkel-kreft 9 år etter at jeg ba legen min om hjelp og 4 år etter at psykologer og legen synes jeg var klar for kjønnsoperasjon..
Så istedenfor kjønnsoperasjon så fikk jeg den type kreft, jeg fikk cellegift som skadet hørselen min der jeg ikke hører over 6000hz, dog så er det eneste som jeg ikke hører i vanlig tale mer bokstaven ”s” og noe som gjør at folk må snakke mer tydelig så det er ikke så farlig.. men jeg må si at jeg mistet litt musikkopplevelse osv da med fine lyse lyder som tingeling lyder og slikt, men ja, jeg lever.
Og så fikk jeg ødelagt benet av blodpropper under kreftbehandlingen, og mistet håret mitt som var flott og langt, det tar 3 år til enda før det er som før igjen nå 2 år etter cellegiften.. men ja, jeg lever nå i det minste.
Jeg er nok ikke den mest fornøyde GID-pasienten i Norge for å si det på den måten..
Jeg tror ikke det handler om å våge å gi folk behandling, jeg tror heller det har med sykehusøkonomi å gjøre, at psykiater Ira Haraldsen som er leder der må velge hvem hun liker best av sine pasienter. Trynefaktor med andre ord. Mennesker med F64.0 i Norge enten hater eller elsker GID-klinikken, jeg kjenner de som hater GID-Klinikken for lang behandlignstid selv om de tilslutt fikk operasjoner også, verste eksempel måtte vente i 20 år.
For sykehuset innvilger bare 15 operasjoner i året økonomisk og det er 50 som søker om operasjoner hvert år, 25% blir visstnok avvist og hvor resten av regnestykket blir av må vel gudene vite..
Vel, lykke til i din prosess
Shit… Det är helt sjukt hur de håller på. Tarald har berättat om dig, tror jag förresten, så jag känner igen det du berättar. Det är helt galet att de kan hålla på så, det är liksom… Jag vet inte vad jag ska säga. Fy fan.
Men en ting som er bra nå er jo at GID-Klinikken avviser flere da istedenfor at de bare fortsetter å la folk vente i masser av år, iallefall om jeg skal ta de på ordet med max 1 års utredning. Jeg ser for meg at folk får 1 års utredning 10 ganger istedenfor da for å omgå det de lovet der, men kanskje ikke
..noe Ira nektet for overfor helsetilsynet.
Men iallefall om folk får forhåpninger om behandling og tror alt er som det skal være så sparer de jo ikke penger slik folk i utlandet som vet de ikke får behandling gjør, da ender jo folk opp med å få operasjoner langt senere enn om det ikke hadde fantes noe helsevesen.
HBRS Oslo (tidligere Landsforeningen for transeksuelle) la ned internett-forumet sitt fordi så mange klaget der og fordi landsfunksjons monopolet er til revurdering hos helsedepartementet (eller hva det heter), ledelsen skriver at de vil gjøre hva de kan for å beholde landsfunksjonen… av frykt for at ingen får behandling.
Dvs med ideologi at det er bedre å beholde et dårlig system enn å risikere forandring, redd for forandring er jo et personlighetsforstyrrelses trekk i grunn.. om jeg ser slik på det, ikke bra..
Jeg tror vi trenger en landsforening som tar frem alt på godt og vondt fremfor å gjemme de under dørmatten og håpe det blir bedre i fremtiden.
Det er trist, jeg kjenner flere som har problemer og som er avvist, ei pga epillepsi som ikke er så farlig da det bare handler om anfall som hun ikke blir bevisstløs av en gang, men Ira kjente hun som jobbet på barnevernet og greide nesten å få fratatt henne ungene sine som jeg vet hun elsker..
Heldigvis så sa psykologen Asle Offerdal som jobbet der før at de to kjente hverandre godt
Både Offerdal og sekretæren Camilla Søgård sluttet i protest for at endel ikke får forsvarlig behandling så lenge Haraldsen jobber der. Nå har Haraldsen fått seg ny bemanning som støtter henne, hun er flink til å manipulere.
Og så kjenner jeg til ei som var overvektig, hun fikk ikke hjelp og venta siden 1998, jeg traff henne på irc. Jeg har vært leder for noen transseksuell støttegrupper der siden år 2000 så jeg har blitt kjent med endel mennesker.
men tilbake til henne, Ole Georg Munkvold som jobbet der før som psykiater sa bare gang på gang at hun var tjukk og feit som hun tok seg nær av.. hun fikk først hjelp etter avslag i 2006 og selvmordsforsøk i august 2008, men da fikk hun slankeoperasjon av annen psyiatri.
Hun får uansett ikke hjelp her da hun har for lite vev til at penile inversion teknikken blir bra for henne her i Norge, så hun skal til Thailand nå, hun kunne jo blitt operert mye raskere med ordentlig hjelp og ikke fått kastet bort årene sine.
Ei annen som har mye penger skjønte at det kom til å ta lang tid og dro til Thailand og hadde kjønnsoperasjon og kom tilbake og og ba pent om nytt personnummer, da slo Munkvold i bordet og sa at han ikke trengte å gjøre noen ting. Ira måtte snakke med advokaten hennes og snudde plutselig etter en halvtime og ordnet med nytt personnummer.
Håper ikke jeg opplever det da jeg kommer tilbake etter operasjoner som sannsynlig skjer i år avhengig av når kirurgen kan, jeg har hatt vaksiner alt.
Jeg kjenner til to som er avvist pga alder, der Ira visst i praksis sa at hun ene hadde hatt et for godt liv til å kunne få transseksuell diagnose…
Munkvold svarte i 2004 på spørsmået mittl om jeg måtte vente lenge der pga sykehusøkonomien, han svarte nei etter å ha tenkt seg om, hadde han sagt ja så hadde jeg jo ikke vært der så lenge og heller fått hjelp i Thailand tidligere.
Jeg ønsker monopolet nedlagt så folk kan få utredning av flere som faktisk har kompetanse, men siden de ikke kan henvise til kirurgisk avdeling på Rikshospitalet pga landsfunksjons-monopolet så hjelper det jo lite.
Systemet i Norge kan helt klart forbedres til det ugjennkjennelige med godt resultat
Vel, jeg sendte epost til kirurgen i dag og sa at jeg kunne komme etter den 30 denne mnd da jeg skal ha Hepatitt A vaksine på nytt da den må taes to ganger, så siden jeg må dit 4 dager før operasjon så foreslo jeg den 6 desember og utover. Jeg fikk jo time den 29 forrige mnd men rakk ikke å ordne tester før den tid, men nå kan det gå fort føler jeg.
Jeg får se hva han svarer, kanskje jeg får det før jul
Og ja, jeg har snakket med Tarald som var trivelig, og nå har jeg sikkert skravlet nok for i dag så du får sove godt
Ja, det är fruktansvärt. Herregud, vilka berättelser. Jag har full förståelse för desperationen. När jag inte fick vård flyttade jag nio mil till ett annat landsting, men i Norge är det svårare…
Ja, her er jo en fortelling til som vekker oppsikt og som HBRS Oslo ikke nevner et ord om på nettsidene sine, sikkert for å skjerme sin elskede Rikshospitals landsfunksjon.
http://www.adressa.no/nyheter/trondheim/article1353338.ece
Siden år 2000 har jeg kjent Malin som er med på bildet der ”Rose” som det handler om forteller historien sin.
Malin er leder for HBRS Trondheim og vi snakker sammen omtrent daglig på nettchatten jeg holder
Nettchatten er forresten på irc som kan nåes med programmet mirc (www.mirc.com), på serveren irc.tssupport.org og kanal #Norge .
en kan komme dit ved å skrive inn setningen her i status vinduet i mirc:
/server irc.tssupport.org -j #Norge
Det er en ktm fra Sverige som hender kommer innom der, og andre har også vært der, det er ikke er så altfor mange der nå for tiden og jeg tror folk synes irc er litt tungvint kanskje, men vi er nå iallefall der om noen trenger litt support..
Det er forresten også en amerikansk kanal der #tss som har ca 40 mennesker døgnet rundt, det er de som eier nettverket, hele nettverket er til bare for support for mennesker i vår situasjon.
Kanskje ikke så sannsynlig men om noen leser her og har lignende historier å fortelle så er det flott å samle de sammen for å stoppe at det her fortsetter å skje med flere i fremtiden her i Norge.
Om det er lite penger det handler om så burde Rikshospitalet heller fordele de ressurser som finnes og la folk ha en høyere egenandel, sånn at alle som bør ha behandling får iallefall deler av det dekket.. synes nå jeg
Jeg har foreslått det overfor Helsetilsynet i min klage som nå behandles på ordinær måte da GID-Klinikken ignorerte å ta kontakt med meg da Helsetilsynet anså at det ofte var bedre om helsevesen og pasient selv ryddet opp i sakene.
Jeg fikk beskjed av helseministeren om å be om saksgang på ordinær måte i brev fra Helsetilsynet, og ja, det har jeg nå bedt om. Så da får jeg se hvordan det går.
Jeg er nok operert før den saksbehandlingen blir ferdig da, men det kan kanskje være til hjelp for andre i fremtiden som jeg vet om kommer til å slite med finansieringen av sine operasjoner i utlandet og ikke er så flinke med økonomien som jeg er.