Myter om könsbyten II: Är transsexualism en sjukdom?

Fråga från Buddha

”Jag anser definitivt att könskorrigeringar skall bli bekostade av samhället, fast jag reagerar å andra sidan på begreppet sjukdom… Jag tycker personligen att det begreppet är något fel. Nu är det så att jag personligen inte är särskilt insatt direkt, det måste jag erkänna. Jag förstår grejen med att bli utredd och att det är oerhört viktigt. Men att sjukdomsklassificera det känns ändå oerhört fel…

Jag har tänkt på det förr, kanske har jag helt fel? Det är mest en fundering som jag haft, och mer undrat över… Kanske du kan besvara det åt mig, för det handlar inte om ifrågasättande… (om du förstår vad jag menar, ibland har jag svårt att förklara mig). Jag är mer nyfiken på sakfrågan där gällandes begreppet sjukdom.”

Svar

Tja, vad betyder ordet ”sjukdom”? Wikipedia skriver såhär:

”En sjukdom är ett tillstånd som karakteriseras av fysiologisk, psykologisk och/eller social ohälsa… Man kan som i engelskan skilja mellan sjukdom där objektivt uppmätbara patologiska förändringar föreligger, disease, och sjukdom utan objektivt påvisbara orsaker, illness, som betyder ”att må dåligt”. Sverige har anslutit sig till FN-organet WHO:s definition på av vad som är sjukt respektive friskt. WHO har definierat friskt som frånvaro av ohälsa och sjukt är närvaro av ohälsa.”

Den medicinska definitionen av Transsexualism (F64.0 i ICD-10 och i Socialstyrelsens kodsystem) och Könsidentitetsstörning hos barn resp. hos ungdomar och vuxna (302.6 och 302.85 i DSM-IV) passar mycket väl in i detta.

”Transsexualism

En önskan om att leva och bli accepterad som en medlem av det motsatta könet, ofta åtföljt av en känsla av obehag eller otillräcklighet med det egna anatomiska könet och en önskan om hormonell eller kirurgisk behandling för att kroppsligen likna det prefererade könet så mycket som möjligt.”

Detta är alltså den definition som WHO (som ger ut diagnosmanualen ICD) och Socialstyrelsen förespråkar. Det låter enkelt och utan så mycket fokus på lidandet, men när man tittar på definitionen i DSM-IV blir det tydligare att det förutsätts mer än en vilja att leva i en viss könsroll. DSM är den diagnosmanual som den amerikanska psykiatrikerföreningen APA ger ut, och den är mer detaljerad:

”Gender Identity Disorder

* A. A strong persistent cross-gender identification (not merely a desire for any perceived cultural advantages of being the other sex). In children, the disturbance is manifested by four (or more) of the following:
1. Repeatedly stated desire to be, or insistence that he or she is, the other sex.
2. In boys, preference for cross-dressing or simulating female attire; In girls, insistence on wearing only stereotypical masculine clothing.
3. Strong and persistent preferences for cross-sex roles in make believe play or persistent fantasies of being the other sex.
4. Intense desire to participate in the stereotypical games and pastimes of the other sex.
5. Strong preference for playmates of the other sex.

In adolescents and adults, the disturbance is manifested by symptoms such as a stated desire to be the other sex, frequent passing as the other sex, desire to live or be treated as the other sex, or the conviction that he or she has the typical feelings and reactions of the other sex.

* B. Persistent discomfort with his or her sex or sense of inappropriateness in the gender role of that sex.

In children, the disturbance is manifested by any of the following:
In boys, assertion that his penis or testes are disgusting or will disappear or assertion that it would be better not to have a penis, or aversion toward rough-and-tumble play and rejection of male stereotypical toys, games, and activities.
In girls, rejection of urinating in a sitting position, assertion that she has or will grow a penis, or assertion that she does not want to grow breasts or menstruate, or marked aversion toward normative feminine clothing.

In adolescents and adults, the disturbance is manifested by symptoms such as preoccupation with getting rid of primary and secondary sex characteristics (e.g., request for hormones, surgery, or other procedures to physically alter sexual characteristics to simulate the other sex) or belief that he or she was born the wrong sex.

* C. The disturbance is not concurrent with physical intersex condition.
* D. The disturbance causes clinically significant distress or impairment in social, occupational, or other important areas of functioning.”

Jag måste påpeka här att jag är lite tveksam till kriterie B för barn, eftersom jag vet att det är lätt för omgivningen att bedöma en utifrån ytligheter. Risken finns att man hakar upp sig på hur trovärdigt barnet spelar ”motsatt könsroll”. Hursomhelst ingår det alltså ett ”stort lidande eller funktionsnedsättning” i diagnoskriterierna.

Det är vanligt med depressioner och självdestruktivitet bland transsexuella innan de får vård, medan många klarar sig avsevärt bättre när könskorrigeringen är färdig. De psykiska problemen är alltså orsakade av ångesten över att kropp och knopp inte går ihop – och det är också det som gör skillnaden mellan transsexuella och transvestiter, grovt förenklat. En transvestit är en person som är nöjd med sitt kroppsliga kön – även om hen såklart kan må dåligt till exempel på grund av omgivningens fördomar, kroppskomplex och så vidare – medan en transsexuell behöver könskorrigerande behandling. Verkligheten är inte riktigt så enkel, eftersom det finns ett brett spektrum däremellan. Det finns till exempel de som är intergender och har en könsidentitet som är ”mittemellan”, men som ändå har ett tydligt behov av viss vård, men de har mycket svårare att få hjälp genom landstinget och är ofta tvungna att betala själva.

För att sammanfatta det hela

Man vet att transsexualism innebär ett lidande, och man vet att det går att lindra lidandet genom att behandla med hormoner och eventuell kirurgi. Man kan kalla det för sjukdom eller funktionsnedsättning, ett tillstånd av allvarlig ohälsa eller en medfödd skada som behöver rättas till, men faktum är att om det inte skulle räknas som någotdera så skulle det inte heller gå att få vård.

Själv ser jag på min transsexualism som en funktionsnedsättning snarare än som en sjukdom. Det är en del av mig som jag får försöka behandla så gott det går, och försöka acceptera resten som det är. Jag har inget hopp om att en dag känna mig frisk från min transsexualism, för den kommer alltid att finnas kvar – men jag hoppas att jag en dag kommer att känna mig hel. Mer än så vågar jag inte tro på, men det är redan i sig ett vansinnigt högt satt mål.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, könskorrigering, könsidentitet, könsbyte, identitet, transvestism, HBTQ, sjukdom, funktionsnedsättning, vård, medicin, psykiatri, hormoner, operationer, diagnoser, Socialstyrelsen, WHO, ICD-10, DSM-IV

Att inte kunna prata är inte detsamma som att inte ha något att säga

”Att inte kunna prata är inte detsamma som att inte ha något att säga” är en klassisk autismslogan. Nu tillhör jag de autister som är verbala, men även jag har drag av selektiv mutism och tappar talföret ibland. Att jag då inte säger något är inte detsamma som att jag inte har något jag vill förmedla, snarare tvärtom, och mitt kroppsspråk blir därefter. När jag så kommer ur den fasen och börjar prata igen så tycker jag att jag skickar ut ännu fler signaler, och det bara forsar fram. Men inte ens då verkar någon snappa upp något.

Jag blir alltid lika fascinerad varje gång jag stöter på någon som hävdar att personer med Aspergers syndrom enbart använder ord för att kommunicera. Visst stämmer det att aspisar ofta har ett kroppsspråk som avviker från neuronormen och kan verka stelt och kallt, men det är inte detsamma som att inte kunna kommunicera utan ord. Dessutom är vi många som lärt oss att spela med och liksom tala neurotypi ganska bra, och som därför får våra diagnoser ifrågasatta.

En ganska stor del av min kommunikation sker faktiskt utan ord, och det är inte bara för att jag är så NT-acting som jag är och har lärt in vilka signaler folk använder och försöker återskapa dem. Jag har dessutom mina egna signaler, fast jag egentligen vet att de ytterst sällan fungerar. De når inte fram. Antingen försvinner de på vägen för att de är för svaga, eller så tolkas de på ett helt annat sätt än vad jag menade.

Jag blir väldigt ofta missförstådd, precis som jag ofta missförstår andra. Det säger jag inte för att jag tycker synd om mig själv; att bli missförstådd och att missförstå är inte automatiskt något fruktansvärt och tragiskt. Det är en del av livet för alla, och extra mycket för autister.

Jag säger det för att jag vill att folk ska veta att bara för att de inte själva uppfattar alla signaler så betyder det inte att signalerna inte finns där. De kanske bara har volymen uppskruvad för högt, så de inte hör ordentligt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Aspergers syndrom, autism, NPF, kommunikation, språk, ord, neurotypi, neuronormen, missförstånd, selektiv mutism

Myter om könsbyten I: Dina skattepengar betalar min sexlek

En av de vanligaste fördomarna om ”könsbyten” är att det är ett val man gör: Först är man man i en massa år, och sedan kommer man på att man vill byta kön, opererar bort kuken och blir kvinna, eller tvärtom. Det är en så extrem förenkling att förklaringen till varför det är fel måste bli väldigt komplex, men jag ska försöka.

Inspirationen till detta är ett blogginlägg som jag borde ha ignorerat. Egentligen vill jag inte ta upp det, för jag tycker att det finns tillräckligt med elände ändå. Jag tänker att det gör folk deprimerade och oroliga att jag bara spär på med negativa saker jag hittar, alla fördomar, allt hat och alla rena dumheter som skrivs, men jag tycker att det här blogginlägget säger något om hur transfobi fungerar. Därför tar jag upp det.

Det är två gymnasietejer som bloggar om sitt liv som ”Nyköpingsflickorna”, men mitt bland alla inlägg om kläder och sånt hittar man ett utbrott:

”Idag var Andrea och Charlotte på obligatorisk föreläsning i skolan om olika sexuella läggningar.
Visste ni att det är kostnadsfritt att göra könsbyte?
Att staten betalar det för att det klassas som en sjukdom att man är en ”person i fel kropp”.
Alltså går våra skattepengar åt att folk som inte trivs med sin kropp ska få göra könsbyte, helt sjukt.
Bi och Homosexuell har också klassas som en sjukdom för länge sedan.
Jag anser att om man är bi, homo, hetro eller transexuell så ska man betala för sådana operationer och inte att skattepengar ska gå åt att byta kön.
Så jag kan kalla mig transexuell efter jag levt tillräckligt långt liv som tjej och byta kön, så har jag provat på båda.
För vem har inte funderat på hur det skulle vara att va kille?
skämt och sido.
Det låter ju lika stört som det är.”

Den första kommentaren, från Värmländskan:

”Det ÄR en biologisk sjukdom. Det är ett fel i generna redan från födseln. Därför klassas det som en sjukdom. Det har inget med någon sexuell läggning att göra överhuvudtaget. Utan det faktum att man i själ och hjärta känner sig som det motsatta könet mot vad kroppen visar. Så det är inte sjukt alls att det är kostnadsfritt utan väldigt bra då dessa människor mår otroligt dåligt psykiskt som leder till djupa depressioner och ofta to.m. självmord.”

fick svaret:

”OM de nu vill byta kön ska de stå för det själva och inte för VÅRA pengar!!!! Det är så vi resonerar. Om du inte kan acceptera att vi inte vill lägga ner pengar på könsbyten med våra skattepengar är det inte vårat bekymmer!!!”

Andrea och Charlotte går förresten samhällsekonomisk gren, och har alltså inget emot att betala extra skatt för att slippa betala ”könsbyten”. Jag borde förmodligen inte ens ha brytt mig om att svara, men jag gjorde det ändå – och tänkte att även om man skiter i folks hälsa så kan man kanske fundera över de samhällsekonomiska aspekterna. De går ju ekonomi, så de borde förstå. Trodde jag.

”Du har inte tänkt på att även självmord – som är alternativet till könskorrigering för många transsexuella – kostar samhället pengar? Samhället tjänar på att rehabilitera sjuka, och transsexualism är en sjukdom. Är det samhällsekonomiskt försvarbart att neka människor vård och tvinga dem att leva på bidrag resten av livet för att de är för deprimerade för att kunna jobba, när de skulle kunna jobba och betala skatt om de bara fick vård?”

Det mycket uttömmande svaret:

”JA”

Ett självmord kostar samhället nästan tio gånger så mycket som en könskorrigering*, och att hålla människor i djup depression är helt enkelt inte lönsamt. Akutsjukvård efter självmordsförsök, psykiatrisk vård både som inlagd och i form av olika terapier och medicineringar, åratal av sjukskrivningar och utebliven inkomst och därmed utebliven skatt… Om man förutsätter att man lever i tjugo år med detta som vuxen innan man antingen tar livet av sig eller söker vård, så är det förmodligen billigare för samhället att betala en könskorrigering till att börja med.

Fast nu är det ju inte pengar det här handlar om. Om man hellre betalar extra för att slippa bekosta vissa sorters vård så är det inte en fråga om ekonomi, utan bara en skenmanöver. Många tror att könskorrigeringar är om något man gör för skojs skull, men de flesta brukar sansa sig när de får veta hur det ligger till. Andrea och Charlotte däremot, de väjer inte för starka åsikter. De är modiga nog att stå för att de är transfober, och för att de är okunniga nog att tro att transsexualism är en sexuell läggning. Jag kan nämligen inte tolka det på något annat sätt.

Ja, deras skattepengar bekostar min könskorrigering, och mina skattepengar bekostar deras utbildning. Jag känner inte att jag är så himla nöjd med den utbildning de verkar ha fått om de tror att ”könsbyten” är någon slags sexlek. Frågan är var jag klagar då?

*) En könskorrigering kostade 200 000 år 2004, ett självmord 18 680 000 kr samma år (öppnas som pdf).

Sex- och samlevnadsundervisning borde bli obligatoriskt för lärarna, såklart. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om könsbyte, könskorrigering, transsexualism, vård, medicin, ekonomi, transfobi, transition, HBTQ, transpersoner, kön, könsorgan, genus, psykiatri, ekonomi, självmord, självmordsförsök, kostnader, mediciner, operationer, hormoner

Riktiga män slår kvinnor

Det finns en grupp på Facebook som heter ”Riktiga män våldtar inte”, som jag är med i. Igår dök det upp en klubb som hette ”Riktiga män slår inte kvinnor” i mitt flöde. Jag gick med i den med, för egentligen är det ju inget snack om saken: Hur futtigt det än må vara att gå med i en facebookgrupp så känns det självklart att man varken slår eller våldtar. Oavsett sitt eget eller andras kön.

Däremot kunde jag inte låta bli att fundera över formuleringen ”riktiga män”. Som transkille händer det att man får höra att man ”inte är kille på riktigt ju”, men det är såklart inte det de syftar på. Det handlar inte om könsidentitet utan om att vara trygg nog i sin könsroll för att inte känna sig trängd att ta till våld. Det brukar också heta att det bara är män som är säkra i sin egen manlighet som vågar klä sig i kjol. Och så vidare.

Det här blogginlägget handlar inte om två personer. Det handlar inte om vem som slagit och vem som blivit slagen och varför man tar tillbaka en anmälan. Vad som är mest sannolikt är uppenbart. Det här blogginlägget handlar om att bedöma människor utifrån det lilla man vet.

Jag tror att för många människor var detta den sista människan de kunde tänka sig skulle vara en SÅN. En kvinnomisshandlare. Ett av dessa otrygga testosteronstinna monster. Han kan inte bevisa sin oskuld, och inte heller sin skuld. Fallen är avskrivet och flickvännen vill inte kommentera. Helt klart är i alla fall att han inte lever upp till bilden av Kvinnomisshandlaren – och kanske är det därför jag ändå känner en viss lättnad över att han utmålas som sådan. Att folk inte bara ser en fasad.

Riktiga män och oriktiga män slår och slår inte, våldtar och våldtar inte. Det handlar vare sig om könsidentitet eller könsuttryck. Det handlar om makt och ideal och egon – att det sedan förmodligen är långt mycket vanligare att en machoman slår än en mjukiskille beror antagligen på att mjukiskillar oftast har genomskådat makthetsen.

Det är inte manligt att slåss, men det är inte heller omanligt. Det är bara fegt och patetiskt.

Mer kapsejsad manlighet: Massakern på Fort Hood är en tragedi, men krig är värre. En kvinna mördad, en annan talar ut. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om våld, misshandel, relationsvåld, kvinnomisshandel, makt, kön, genus, könsroll, identitet, manlighet, mansrollen, sexism, brott, rykten, kändisar, våldtäkt, Facebook, bloggosfären, internet, sexism, jämställdhet, psykologi