Immanuel – nitton månader efter Fråga Olle-dokumentären

För drygt ett och ett halvt år sedan kom jag utskuttandes ur ett mörkbrunt tegelhus i Uppsala. Jag hoppade jämfota och ylade i falsett. Väldigt vuxet och manligt av mig, men jag hade precis klarat av det första läkarbesöket under min utredning. Där utanför fanns tre personer som väntade på mig: En reporter, en kamerakille och en ljudtekniker. Känslorna var äkta, fast de var framför en kamera.

Suddig självbild, våren 2008

Förra sommaren strax före Pride visades programmet, en Fråga Olle-dokumentär på femman. Igårkväll gick det i repris. Jag var alldeles för trött för att sitta uppe igår, så jag gick faktiskt och la mig strax innan det började, men jag la ut ett tips på Twitter och Facebook. Tydligen var det en del som såg det, men trots att Dennis spelade in det på video åt mig har jag faktiskt inte sett programmet sedan det sändes.

Jag var rätt nöjd med programmet, och vad jag minns så känner jag nog fortfarande så, även om jag skäms litegrann över hur extremt nojig och samtidigt naiv jag var. Är det något jag är missnöjd med så är det just den bild jag själv målar upp, där jag liksom utgår ifrån att vården är en tegelvägg att dunka huvudet mot. Jag har förstått att det har funnits de som har blivit avskräckta av att se programmet och mer tveksamma till om de vågar söka hjälp, och det var verkligen inte meningen. Samtidigt var det faktiskt så jag kände då. Tackolov är det inte så jag känner idag.

Immanuel oktober 2009

Mitt sätt att uppfatta vården – och psykiatrin i allmänhet – var till stor del byggt på min egen frustration över att inte komma någonstans, alla försök jag gjort tidigare som inte lett fram till det jag längtat efter, min oförmåga att kommunicera och läkarnas, psykologernas, terapeuternas, skötarnas och kuratorernas okunskap – allt detta kryddat med de paranoida tankegångar som man matas med i vissa forum. Jag var otroligt frustrerad över att inte få hjälp, och samtidigt tror jag att även de som ville väl och försökte hjälpa mig inte fattade någonting. Allt detta förändrades när jag träffade min utredare. Det var första gången jag kunde prata med någon som inte bara i bästa fall ville förstå, utan som faktiskt begrep vad jag pratade om. Hon är proffs. Hon vet vad hon gör, till skillnad från de som jobbar inom öppenpsykiatrin och i bästa fall haft en enda transsexuell patient förut.

Detta var alltså i april 2008 som jag kom ut från huset där min utredare jobbar framför tv-kameran. Sedan dess har jag varit där ett antal gånger till, och på flera andra ställen runt om i Uppsala. Jag gjorde psykologtester under förra sommaren, och fick diagnosen Transsexualism i oktober ifjol. Efter det har jag gjort en kroppsundersökning och till slut, i juni i år, äntligen fått börja med testosteron.

Testosteron

Just nu är jag i puberteten, med målbrottsröst, finnar och hår över hela kroppen. Otåligt går jag och väntar på en remiss till plastikkirurgen för att göra en första bedömning inför bröstkorgsrekonstruktionen. Det är så mycket som har hänt sedan det programmet spelades in, och nästan enbart till det bättre. Jag heter tillochmed Immanuel juridiskt nu, och jag hämtade ut mitt nya pass igår. Det står fortfarande K/F som kön, och näst sista siffran i mitt personnummer är fortfarande jämt, men det står Trollhare Jesus Immanuel som namn.

Jag är inte längre naiv, och jag är inte längre riktigt lika nojig som jag var för ett och ett halvt år sedan. Däremot har jag inte krängt av mig offerkoftan/tvångströjan, utan broderar hellre små regnbågar och rosa kaniner på den. Det blir snyggare så.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Immanuel Brändemo, tv, kanal 5, Fråga Olle, media, transsexualism, könskorrigering, HBTQ, vård, psykiatri, hormoner, testosteron, puberteten, transition, operationer, väntan, ångest, psykologi, identitet, pass, namn, namnändring