Hur kom jag fram till att jag är transsexuell? Det är en väldigt bra fråga, med ett långt svar. Jag har hittills berättat om tre viktiga perioder i mitt liv som haft betydelse för hur tanken utvecklades: Som treåring när jag insåg att omvärlden såg mig som tjej, som åttaåring när jag förstod att jag var bög, och som tonåring när puberteten fick mig att krisa rejält.
Från och till hade jag tänkt tanken på att jag kanske var kille, men jag slog för det mesta ifrån mig det. Jag visste att jag behövde en könskorrigering, men min längtan var mer ett behov av att känna igen min egen spegelbild än att passa in i ett socialt sammanhang. Det senare såg jag nämligen som uteslutet och ouppnåeligt. Jag hade inga större förhoppningar om att kunna leva ett liv med fungerande relationer, fast jag verkligen försökte. Det var längtan efter att förändra kroppen som var det viktiga, och det kändes ärligt talat mer realistiskt att jag skulle kunna odla tjugofem centimeter köttkuk på ren viljestyrka än att jag skulle kunna slappna av och känna gemenskap och trygghet i relation till andra människor – oavsett vilket kön de uppfattade mig som.
Det var alltså ungefär så jag tänkte när jag gick i högstadiet och gymnasiet, och det fortsatte i många år framöver tills jag fick mod att trotsa min psykologskräck och äntligen söka hjälp. Några veckor innan min tjugotvåårsdag träffade jag för första gången en terapeut på öppenpsyk, och berättade om mitt behov av en könskorrigering. Jag tror tillochmed att jag sa att jag var transsexuell, fast jag inte var övertygad om det då. En transsexuell var, enligt de texter jag läst, en person som alltid haft en känsla av att ha fötts med fel kön, och som dessutom har en önskan om att leva i ”motsatt könsroll”. Själv var jag såpass desperat efter en manlig kropp att jag grät den dagen jag fick veta att såkallade shemales var kukfödda; att deras kukar inte alls var resultatet av en operation, och att de kukar som gick att bygga inte alls såg så realistiska ut.
Eftersom min dåvarande sambo på inga villkors vis kunde acceptera min längtan, utan istället förbjöd mig att berätta för någon, så formade jag fantasier i huvudet om att vara en shemale. Jag hade kunnat tänka mig att leva som tjej, om jag bara fick ha kuk. Jag kunde tillochmed tänka mig att ha en behå med lösbröst hela dagarna, bara jag då och då fick ta av mig den och känna mig som mig själv. Allt detta naturligtvis framförallt som någon slags kompromiss, men det var bara en av många anledningar till varför jag inte kände igen mig helt i de berättelser som fanns om hur det var att vara transsexuell: Mitt främsta mål var inte att passera som kille inför främlingar, utan att kunna känna mig hel.
Som jag berättat tidigare hände det saker som fick mig att kliva in i garderoben vid tjugotre års ålder. Jag bestämde mig för att försöka leva som tjej, och förtränga allt som pekade på något annat. Det gick inte så bra. Rättare sagt: Det gick uruselt. De tre åren i garderoben var de värsta i mitt liv – men de tre åren som har gått sedan dess har blivit de bästa någonsin. Den stora skillnaden är att jag då, för sex år sedan, fortfarande var väldigt omedveten om vad det innebar att ha en könsidentitet och att spela en könsroll. Jag ska inte påstå att jag har särskilt bra koll på det idag, men jag har insett att jag måste lära mig att hantera det. Jag började prova att leva som kille, och upptäckte att jag trivdes hur bra som helst med det när jag väl fick definiera min egen könsidentitet – men minst lika mycket för att jag också fick bestämma själv vad jag lägger för betydelse i den.
Jag vägrar nämligen att gå med på att jag måste leva upp till högre krav än någon kukfödd kille för att bevisa min manlighet. Jag lägger inte mitt kön i någon annans händer. Jag vet vilka kroppsliga egenskaper jag vill ha, vilket namn och vilka pronomen jag föredrar att bli kallad, vilka kläder jag gillar och hur jag vill bli bemött. Jag vet vilken sorts relationer jag vill ha, och hur jag skulle vilja ha sex. Jag trivs bättre och bättre med mig själv ju mer jag tillåter mig att vara den jag är och ju längre jag kommer med den medicinska behandlingen. Allt detta pekar på diagnosen transsexualism, och talar för en manlig könsidentitet – om än med ett androgynt könsuttryck.
Jag har redan en identitet fullspäckad med egenskaper och ideal som anses vara manliga, och jag mår bra av det. Kanske är det därför jag har börjat säga att jag har en manlig könsidentitet. Jag har gett upp med att försöka ta reda på hur man gör för att känna sig som en kille, och hur det känns att känna sig som ett visst kön. Istället har jag börjat säga att jag ÄR kille – och det känns inte som någon alltför stor lögn.
Läs de andra delarna:
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, könsidentitet, könsroller, transsexualism, transpersoner, HBTQ, manlighet, androgynitet, psykologi, identitet, relationer, könskorrigering, vård
Tack för din berättelse!
(Jag ska skriva ihop någon slags sammanfattning också, om jag bara får perspektiv på det)
Tacktacktack, det här var otroligt givande!
Dagens ros till dig! (Dagens ros är idag en Sigur Rós-låt: http://open.spotify.com/track/45X6BMb7ONA5GPJTdWU1jr)
Jag tror vi är många som uppskattar det du gör.
Förresten, skriver du någon annanstans än här i bloggen? Det borde du göra!
Åh, tack
Det har hänt lite då och då att jag skrivit något enstaka för andra, tex. på Second Opinion och så. Men inte mer än så, nej.
Ja, tack för de här inläggen! Mycket intressant läsning.
Vill du skriva för oss på Tidningen Anti så är vi nog inte ointresserade. Hör av dig. marta.gustavsson@tidningen-anti.se
Jag ska tänka på saken
Tack för de här inläggen. Det är skönt att läsa om någon vars upplevelse jag känner igen mig i så otroligt mycket. Är det okej om jag eventuellt skriver ut dem och visar för folk jag känner?
Det är absolut okej
Haha, vilket oförtjänt uttömmande svar på mina och Johans frågor! Du lämnade mig inga frågeställningar till övers, tack för insikten
. Du har verkligen beskrivit hela din uppväxt från man, till man i samhället ögon.
Det går ju självklart att diskutera om hurvida könsidentiteter/könsroller bidrar med någon samhälls- och individvettig funktion överhuvudtaget. Men de behöver ju inte ha någonting att göra med hur man vill se ut mellan benen, vilket jag lite fördomsfullt kanske antydde i min fråga.
Jo, jag vet. Jag har liksom länge letat efter en ursäkt att skriva ner det här, det var därför det blev så himla långt
Tack för din berättelse! Det är mycket intressant och jag tror att inte bara transpersoner har något att hämta ur din historia.
Jag hoppas det
Pingback: Att ha en fitta är ingen förutsättning för att vara feminist « trollhare
Pingback: Min kropp är inte en social konstruktion – men ditt könsbyte är det « trollhare
Pingback: Jag ses hellre som galen än som kvinna « trollhare
Pingback: Från ett snart tvångssteriliserat psykfall: Öppet brev till Marcus Birro – del II « trollhare
Pingback: Ett kvarts sekel av skäggdrömmar, könsrollspel och penisavund – i bilder « trollhare
Pingback: Rädslan för bristande penisavund | trollhare