Så jag visste att jag inte ville bli sorterad som ”flicka” redan när jag var tre. Däremot visste jag fortfarande väldigt lite om vad det innebar. Jag är medfött könsblind och visste ännu inte att socialt kön spelar en väldigt stor roll för många människor. Till att börja med visste jag inte ens att kön hade något att göra med hur man såg ut mellan benen. Men det lärde jag mig sedan undan för undan, såklart.
Några år gick, och min kropp hade ännu inte börjat göra sig alltför besvärlig. Det var mest den sociala biten av kön som jag inte passade in i. Så, när jag var åtta eller nio år gammal såg jag Dårfinkar och dönickar på tv. Det programmet beskrivs av Wikipedia såhär:
”En tv-serie om de första kliven in i vuxenvärlden. Simone är en tjej i 13-årsåldern. När hennes mamma flyttar ihop med nye killen Yngve och hennes hund Kilroy försvinner i själva flytten så klipper hon av sig håret i protest. I den nya skolan som hon börjar blir hon av misstag från början tagen för att vara kille och heta Simon, en situation som hon finner sig i direkt. Ganska snabbt blir hon accepterad av klassens övriga grabbar, och blir även föremål för tjejernas intresse, något som får vissa konsekvenser i hennes omgivning. Simones oförmåga att kunna förklara kombinerat med morsans och Yngves oförmåga att kunna förstå bäddar för komplikationer.”
Jag skulle snarare ha beskrivit serien, som jag minns det, såhär:
”En tv-serie om att vara sig själv. Simon är i 13-årsåldern, androgyn och könsförvirrad. Hen har autistiska drag och har svårt att uttrycka sig, men passerar inte bara som neurotypisk utan även som kille fast hen biologiskt sett är tjej. Simon blir mobbad av en del av killarna, och accepterad av andra. Eftersom alla i hens nya klass uppfattar henom som kille medan mamman och mammans pojkvän uppfattar henom som tjej har hen svårt att hantera krockarna mellan skolan och hemmet.”
En av de mest minnesvärda scenerna är när Yngve kraschar bilen rakt in i grannens staket. Han kör nämligen av vägen i förvåning när han se Simon stå och kyssa en tjej. Just den scenen, när tjejen lutar sig fram och kysser en förvirrad och stressad Simon, började återkomma i mina drömmar både på dagen och på natten – fast i drömmen var det Simon som kysste mig. Jag var den enda som visste att Simon var kille på riktigt, och eftersom han var kille, så var vi bögar. Det var som om hans könsidentitet smittade av sig på mig i drömmen.
Så jag insåg då att jag var bög, men jag vågade inte tänka att jag var kille. Jag visste ju vad det var att vara homosexuell, till skillnad från transsexualism. Även om jag visste sedan flera år att det fanns de som ”bytte kön” så var jag osäker på vad det betydde, och jag hade en känsla av att jag inte var tillräckligt mänsklig för att komma ifråga. Dessutom märkte jag ju att i omvärldens ögon var jag tjej, precis som Simon. I tv-tittarnas ögon var Simon egentligen Simone, fast jag visste att det var tvärtom. Jag lärde mig att jag fanns, men också att jag inte syntes.
Läs de andra delarna:
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, könsroller, könsidentitet, Dårfinkar & dönickar, tv, media, barn, barnprogram, 80-talet, kärlek, relationer, homosexualitet, läggning, känslor, identitet, förvirring, minnen
Pingback: Hur kom du fram till att du var transsexuell? Del III: Penisavund « trollhare
Pingback: T med Trollhare: Hur kom du fram till att du är transsexuell? Del I « trollhare
Hur menar du med autistiska drag? Jag har aldrig tänkt att Simone har svårt att uttrycka sig, snarare att hen inte riktigt vet vad hen vill säga eller hur hen ska hantera situationen. För mig är Simone varken helt tjej eller helt kille, bara androgyn och normlös. Eller snarare så här; Simone är visserligen tjej men blir inte sig själv fullt ut förrän hon fått leva som kille ett tag och liksom bredda sitt jag, om du förstår vad jag menar. Det är hur som helst en helt underbar bok och serie.
Fast isf är det inte bara den situationen. Hen beter sig sådär undvikande även innan; tex. när hen kommer med en konstig nödlögn för att hen inte vill att Yngve ska komma på flyttkalaset.
Nu minns jag ärligt talat inte så mycket av slutet, och boken har jag inte läst. Jag minns mest hur jag själv identiferade mig med henom.
Btw, en autistisk sak: Hen sitter på tunnelbanan och övar på att säga ”tjaba” på ett coolt sätt, och speglar sig i fönstret. Det är en typisk aspiegrej annars, tycker jag. Fast jag vet att det är tänkt att visa på hur hen försöker lära sig att spela kille.
åh, jag ser om serien med min sambo nu, fy vad bra den är. och rolig. härligt!
Åh, det borde jag med
Pingback: Till försvar för dumfeminismen – Del II: En ”hen”-lös vecka « trollhare
Pingback: Min kropp är inte en social konstruktion – men ditt könsbyte är det « trollhare