Klarar sig transpersoner bättre som singlar än andra?

Jämställdhet handlar inte om att dammsuga varannan gång, utan om att det är lika självklart att alla vuxna i en relation hjälps åt och tar lika mycket ansvar.

Med det sagt: Om det nu är så att det är biologiskt, medfött och oföränderligt att kvinnor dels föredrar vissa hushållssysslor framför andra och dels är bättre på vissa hushållssysslor än män, och tvärtom, så måste det rimligtvis betyda att ett singelhushåll är dysfunktionellt. Singelkillar kan inte tvätta, städa eller handla vardagsmat och laga den, och singeltjejer kan inte byta en propp, lösa stopp i avloppet eller montera en bokhylla. Samma sak borde gälla för samkönade förhållanden som för singlar. Det låter väldigt dystert, men jag har en tröst.

Transpersoner som intergender och bigender, som till exempel har en dubbel könsidentitet, eller som kan växla mellan olika könsidentiteter eller som står bortom tvåkönsmodellen överhuvudtaget, borde rimligtvis ha större chanser att klara singellivet än andra. Om det krävs en man för att byta proppen, så är man man; om det krävs en kvinna för att dammtorka så är man kvinna. Otroligt praktiskt, så länge det inte är akuta saker som måste fixas. Om toaletten svämmar över och man har en flytande könsidentitet och för stunden är kvinna så kan man ju inte gärna vänta på att bli man innan man tar tag i det. Annars låter nog bigender väldigt praktiskt; då är man inte bara en halva som går runt och letar efter den andra halvan för att fungera.

Själv borde jag då rimligen vara fullkomligt könlös snarare än en transsexuell man, eftersom det enda som överträffar min tekniska obegåvning är min talang för att missköta ett hushåll. Det enda som ser värre ut än mina försök att hänga upp saker på väggarna är mina försök att laga mat, så jag är kanske i alla fall lite mer manlig än kvinnlig. Jag antar att jag borde leta efter en bigender till partner, för att väga upp det. De måste ju rimligtvis vara supermänniskor, för det kan ju inte vara så att vanliga dödliga kan lära sig att BÅDE byta däck OCH stuva makaroner. Personer med en enda fast och oföränderlig könsidentitet måste ju vara extremt handikappade utan vår andra hälft – vi har bara inte fattat det än.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, könsroller, jämställdhet, biologism, fördomar, sexism, Anna Anka, media, transpersoner, HBTQ, bigender, intergender, kärlek, relationer, hushållsarbete

Jag håller hellre mensen på min trollstav än i min kropp

Klockan var strax före sju när jag gick hemifrån. Närmare en och en halv timme senare kom jag hem igen; trött, frusen och lycklig. Jag gjorde min gryningsritual i skogen, och det var underbart att se och höra och känna hur världen vaknade till liv runtomkring mig. Medan jag höll på som bäst slog det mig att jag numera kan säga att mens är något som ligger i det förflutna. Det tillhör det gamla året; det som tog slut inatt. Tanken gjorde mig glad, men så såg jag på min trollstav…

Jag och min trollstav, på väg hem från samhainfirandet

Ja, okej, det är lika bra att jag berättar: När jag var relativt ny inom hedendomen, och fortfarande hade svårt att hantera dyrkandet av det ”kvinnliga” som är så extremt vanligt inom bland annat wicca, så bestämde jag mig för att jag skulle göra mig en trollstav. Alla hemsidor och böcker som jag brukade förlita mig till gav samma råd: En trollstav ska smörjas med mensblod för att bli ett kraftfullt redskap. Kukfödda häxor och de som kommit i klimakteriet kan visserligen lösa problemet genom att sticka hål på fingret för att smörja staven med sitt blod, men det är mest effektivt med just mensblod – och det ska vara ens eget.

Min trollstav

Det syns inte, eftersom det är väldigt tunt insmort och dessutom var det säkert sex år sedan jag gjorde den. Det är heller inget jag tänker på när jag använder staven vid mina ritualer, men det finns alltså där. Det sista mensblodet är det som finns kvar på min trollstav.

Jag vet precis hur konstigt, galet, stört och förmodligen även äckligt det kan låta för den som inte är inne i tänket, men för mig har det mest varit något som känts lite småpinsamt att minnas. Mens är ju liksom inget jag velat erkänna att jag har haft, ens för mig själv – fram tills nu. Det har varit ett helvete att ha mens, men nu när det förhoppningsvis är över gör det mig inget. Jag håller hellre mensen på min trollstav än i min kropp.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om samhain, trolldom, hedendom, sabbater, religion, tro, wicca, kön, genus, könsroller, kvinnlighet, mens, biologi, bilder, häxor, Samhain, Halloween, magi, trollstavar, mensblod, transsexualism, könskorrigering, hormoner, testosteron, puberteten

Hur kom du fram till att du var transsexuell? Del IV: Leva som tjej vore okej, om jag bara fick ha kuk

Hur kom jag fram till att jag är transsexuell? Det är en väldigt bra fråga, med ett långt svar. Jag har hittills berättat om tre viktiga perioder i mitt liv som haft betydelse för hur tanken utvecklades: Som treåring när jag insåg att omvärlden såg mig som tjej, som åttaåring när jag förstod att jag var bög, och som tonåring när puberteten fick mig att krisa rejält.

Från och till hade jag tänkt tanken på att jag kanske var kille, men jag slog för det mesta ifrån mig det. Jag visste att jag behövde en könskorrigering, men min längtan var mer ett behov av att känna igen min egen spegelbild än att passa in i ett socialt sammanhang. Det senare såg jag nämligen som uteslutet och ouppnåeligt. Jag hade inga större förhoppningar om att kunna leva ett liv med fungerande relationer, fast jag verkligen försökte. Det var längtan efter att förändra kroppen som var det viktiga, och det kändes ärligt talat mer realistiskt att jag skulle kunna odla tjugofem centimeter köttkuk på ren viljestyrka än att jag skulle kunna slappna av och känna gemenskap och trygghet i relation till andra människor – oavsett vilket kön de uppfattade mig som.

Det var alltså ungefär så jag tänkte när jag gick i högstadiet och gymnasiet, och det fortsatte i många år framöver tills jag fick mod att trotsa min psykologskräck och äntligen söka hjälp. Några veckor innan min tjugotvåårsdag träffade jag för första gången en terapeut på öppenpsyk, och berättade om mitt behov av en könskorrigering. Jag tror tillochmed att jag sa att jag var transsexuell, fast jag inte var övertygad om det då. En transsexuell var, enligt de texter jag läst, en person som alltid haft en känsla av att ha fötts med fel kön, och som dessutom har en önskan om att leva i ”motsatt könsroll”. Själv var jag såpass desperat efter en manlig kropp att jag grät den dagen jag fick veta att såkallade shemales var kukfödda; att deras kukar inte alls var resultatet av en operation, och att de kukar som gick att bygga inte alls såg så realistiska ut.

Eftersom min dåvarande sambo på inga villkors vis kunde acceptera min längtan, utan istället förbjöd mig att berätta för någon, så formade jag fantasier i huvudet om att vara en shemale. Jag hade kunnat tänka mig att leva som tjej, om jag bara fick ha kuk. Jag kunde tillochmed tänka mig att ha en behå med lösbröst hela dagarna, bara jag då och då fick ta av mig den och känna mig som mig själv. Allt detta naturligtvis framförallt som någon slags kompromiss, men det var bara en av många anledningar till varför jag inte kände igen mig helt i de berättelser som fanns om hur det var att vara transsexuell: Mitt främsta mål var inte att passera som kille inför främlingar, utan att kunna känna mig hel.

Som jag berättat tidigare hände det saker som fick mig att kliva in i garderoben vid tjugotre års ålder. Jag bestämde mig för att försöka leva som tjej, och förtränga allt som pekade på något annat. Det gick inte så bra. Rättare sagt: Det gick uruselt. De tre åren i garderoben var de värsta i mitt liv – men de tre åren som har gått sedan dess har blivit de bästa någonsin. Den stora skillnaden är att jag då, för sex år sedan, fortfarande var väldigt omedveten om vad det innebar att ha en könsidentitet och att spela en könsroll. Jag ska inte påstå att jag har särskilt bra koll på det idag, men jag har insett att jag måste lära mig att hantera det. Jag började prova att leva som kille, och upptäckte att jag trivdes hur bra som helst med det när jag väl fick definiera min egen könsidentitet – men minst lika mycket för att jag också fick bestämma själv vad jag lägger för betydelse i den.

Jag vägrar nämligen att gå med på att jag måste leva upp till högre krav än någon kukfödd kille för att bevisa min manlighet. Jag lägger inte mitt kön i någon annans händer. Jag vet vilka kroppsliga egenskaper jag vill ha, vilket namn och vilka pronomen jag föredrar att bli kallad, vilka kläder jag gillar och hur jag vill bli bemött. Jag vet vilken sorts relationer jag vill ha, och hur jag skulle vilja ha sex. Jag trivs bättre och bättre med mig själv ju mer jag tillåter mig att vara den jag är och ju längre jag kommer med den medicinska behandlingen. Allt detta pekar på diagnosen transsexualism, och talar för en manlig könsidentitet – om än med ett androgynt könsuttryck.

Jag har redan en identitet fullspäckad med egenskaper och ideal som anses vara manliga, och jag mår bra av det. Kanske är det därför jag har börjat säga att jag har en manlig könsidentitet. Jag har gett upp med att försöka ta reda på hur man gör för att känna sig som en kille, och hur det känns att känna sig som ett visst kön. Istället har jag börjat säga att jag ÄR kille – och det känns inte som någon alltför stor lögn.

Läs de andra delarna:

• Del I
• Del II: Jag lärde mig att jag fanns, men också att jag inte syntes
• Del III: Penisavund

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, könsidentitet, könsroller, transsexualism, transpersoner, HBTQ, manlighet, androgynitet, psykologi, identitet, relationer, könskorrigering, vård

Hur kom du fram till att du var transsexuell? Del III: Penisavund

Det här är tredje delen i berättelsen om hur jag kom fram till att jag är transsexuell. Läs del I och del II här.

Jag var ingen pojkflicka när jag var liten; jag kan inte säga det tillräckligt många gånger. Jag var inte särskilt grabbig vare sig till utseendet eller till beteendet, men jag var inte heller särskilt tjejig. Det är viktigt att lyfta fram det, eftersom det är många som tror att om man är transsexuell så måste man ha varit en pojkflicka eller en flickpojke redan som barn.

Just detta var en av de sakerna som senare fick mig att tvivla på att jag verkligen var transsexuell, eftersom jag inte hade den obligatoriska transbarnsberättelsen. Jag lekte med Barbie, jag hade en rosa baddräkt, jag klättrade inte i träd och jag hatade att spela fotboll; sånt passar inte in i sagan om barnet som fötts i fel kropp – i alla fall inte i sagan om killen som föddes med tjejkropp. Ändå hade jag alltså en tydlig uppfattning om att jag inte var tjej, och när jag fantiserade om min framtid såg jag framför mig hur jag levde jag som man. Allt detta var ändå mest teoretiskt, tills jag började närma mig puberteten. Det var då problemen började på allvar – fast just när jag var mitt uppe i det förstod jag inte att det kunde hänga ihop. Jag var nog lite för könsblind för att se sambandet då.

Min kropp utvecklades i en riktning som jag absolut inte kunde förlika mig med. Jag fick bröst och höfter och mens, men varken målbrott eller skäggväxt. Det blev mer och mer tydligt att jag inte kunde gå runt och hoppas på att det en dag skulle växa ut en kuk, och insikten gjorde mig väldigt deprimerad. Jag hade ett enormt penisavund, och kände samtidigt ett extremt förakt och äckel inför de förändringar jag upptäckte.

På den tiden fick jag ofta höra att det var helt normalt att vara orolig för puberteten, för det var en rädsla för det okända vuxenlivet. Det ansågs också vara helt normalt att som tjej tycka att det var fruktansvärt jobbigt att få bröst och mens, och det kändes nästan som det var mer regel än undantag att man skulle vara deprimerad. Det hörde till. Med andra ord var min kroppsliga längtan efter att bromsa tiden fullkomligt normal, med undantag för mitt penisavund. Det hörde till som tjej att hata sin kropp och föra ett ständigt krig mot den; att min drömbild sedan egentligen var en helt annan än vad som förväntades var en bagatell. Intalade jag mig.

Samtidigt började jag ändå att läsa på om ”könsbyten”, när jag fick chansen. Det här var i början av 90-talet, och den största kunskapssamling som jag kände till var länsbiblioteket, så det var dit jag gick. Det fanns verkligen inte mycket information, men jag hittade någon enstaka tidningsartikel här och någon text i en bok där. Jag förstod inte mycket, men jag fick veta att man måste gå i utredning inom psykiatrin för att få ”byta kön”. På den här tiden hade jag en så extremt svår rädsla för ”psykologer” att det kändes nästintill omöjligt.

Vid det här laget visste jag redan att det var en könskorrigering jag ville ha, och att det var något jag behövde. Däremot satte jag det fortfarande inte i samband med min könsidentitet, eftersom jag var övertygad om att jag inte skulle kunna övertyga någon om att jag var kille. Jag kände mig nämligen inte som en kille, för jag visste inte hur en sådan sak var tänkt att kännas – och enligt intervjuerna med transsexuella som jag läste var det väldigt viktigt: Man måste känna sig som en kille eller tjej för att veta att man var transsexuell. Jag hade ingen sådan känsla, så jag drog slutsatsen att jag nog inte var transsexuell.

Det enda jag visste var att jag ville ha en platt bröstkorg, adamsäpple, skäggstubb, en mörkare röst, bredare axlar, tydligare muskler och framförallt: en kuk. Jag var beredd att göra nästan vadsomhelst för att få en sådan kropp, och jag visste också att jag inte kunde förlika mig med att leva som tjej socialt – men jag hade fortfarande inte vågat erkänna för mig själv att jag var transsexuell. Jag identifierade mig nämligen fortfarande inte riktigt som kille, utan som könlös.

Läs de andra delarna:

• Del I
• Del II: Jag lärde mig att jag fanns, men också att jag inte syntes
• Del IV: Leva som tjej vore okej, om jag bara fick ha kuk

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, könskorrigering, könsidentitet, identitet, diagnoser, vård, kroppar, ideal, utseende, könsbyte, psykiatri, rädsla, känslor, förvirring, ångest, puberteten, minnen, barndom, manligt, kvinnligt, kroppar, komplex

Hur kom du fram till att du är transsexuell? Del II: Jag lärde mig att jag fanns, men också att jag inte syntes

Så jag visste att jag inte ville bli sorterad som ”flicka” redan när jag var tre. Däremot visste jag fortfarande väldigt lite om vad det innebar. Jag är medfött könsblind och visste ännu inte att socialt kön spelar en väldigt stor roll för många människor. Till att börja med visste jag inte ens att kön hade något att göra med hur man såg ut mellan benen. Men det lärde jag mig sedan undan för undan, såklart.

Några år gick, och min kropp hade ännu inte börjat göra sig alltför besvärlig. Det var mest den sociala biten av kön som jag inte passade in i. Så, när jag var åtta eller nio år gammal såg jag Dårfinkar och dönickar på tv. Det programmet beskrivs av Wikipedia såhär:

”En tv-serie om de första kliven in i vuxenvärlden. Simone är en tjej i 13-årsåldern. När hennes mamma flyttar ihop med nye killen Yngve och hennes hund Kilroy försvinner i själva flytten så klipper hon av sig håret i protest. I den nya skolan som hon börjar blir hon av misstag från början tagen för att vara kille och heta Simon, en situation som hon finner sig i direkt. Ganska snabbt blir hon accepterad av klassens övriga grabbar, och blir även föremål för tjejernas intresse, något som får vissa konsekvenser i hennes omgivning. Simones oförmåga att kunna förklara kombinerat med morsans och Yngves oförmåga att kunna förstå bäddar för komplikationer.”

Jag skulle snarare ha beskrivit serien, som jag minns det, såhär:

”En tv-serie om att vara sig själv. Simon är i 13-årsåldern, androgyn och könsförvirrad. Hen har autistiska drag och har svårt att uttrycka sig, men passerar inte bara som neurotypisk utan även som kille fast hen biologiskt sett är tjej. Simon blir mobbad av en del av killarna, och accepterad av andra. Eftersom alla i hens nya klass uppfattar henom som kille medan mamman och mammans pojkvän uppfattar henom som tjej har hen svårt att hantera krockarna mellan skolan och hemmet.”

En av de mest minnesvärda scenerna är när Yngve kraschar bilen rakt in i grannens staket. Han kör nämligen av vägen i förvåning när han se Simon stå och kyssa en tjej. Just den scenen, när tjejen lutar sig fram och kysser en förvirrad och stressad Simon, började återkomma i mina drömmar både på dagen och på natten – fast i drömmen var det Simon som kysste mig. Jag var den enda som visste att Simon var kille på riktigt, och eftersom han var kille, så var vi bögar. Det var som om hans könsidentitet smittade av sig på mig i drömmen.

Så jag insåg då att jag var bög, men jag vågade inte tänka att jag var kille. Jag visste ju vad det var att vara homosexuell, till skillnad från transsexualism. Även om jag visste sedan flera år att det fanns de som ”bytte kön” så var jag osäker på vad det betydde, och jag hade en känsla av att jag inte var tillräckligt mänsklig för att komma ifråga. Dessutom märkte jag ju att i omvärldens ögon var jag tjej, precis som Simon. I tv-tittarnas ögon var Simon egentligen Simone, fast jag visste att det var tvärtom. Jag lärde mig att jag fanns, men också att jag inte syntes.

Läs de andra delarna:

• Del I
• Del III: Penisavund
• Del IV: Leva som tjej vore okej, om jag bara fick ha kuk

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, könsroller, könsidentitet, Dårfinkar & dönickar, tv, media, barn, barnprogram, 80-talet, kärlek, relationer, homosexualitet, läggning, känslor, identitet, förvirring, minnen