Därför är jag inte svensk (Det räcker inte med Karl XII)

Det var inte idag det hände, med modern tideräkning. Egentligen var det den elfte december som Karl XII blev skjuten, men nynazister är väl inte så bra på historia så de firar idag.

Karl XII:s död fick en viss betydelse för en släkting till mig: Han var nämligen soldat under ledning av general Armfeldt. De hade slagit läger utanför Trondheim och planerade att inta staden. Allt var elände: Det fanns ingen mat, de hade inga vinterkläder och kanonerna hade kört fast i gyttjan för att tjälen inte hade slagit till. Och efter några veckor nåddes de av dödsbudet från Halden. Eländes elände, nu gällde det att snabbt ta sig tillbaka över gränsen för att inte bli tillfångatagna av norska motståndsmän. Så de gav sig av, fast de inte hade vinterkläder, och fast det blåste upp till snöstorm. Över fjället skulle de, så det var bara att ge sig av.

Storulvån, augusti 2005. Här i trakterna gick soldaterna, fast i sämre väder.

Varje morgon var det män som inte vaknade. Varje kilometer var det soldater som föll i drivorna, och de andra tog genast deras kläder för att skydda sig själva. De flesta blev kvar på fjället, och många dog även när de kommit ner till Handöl, som var en alldeles för liten by för att kunna ta emot alla soldater. Man fyllde tunna efter tunna med amputerade förfrysta kroppsdelar, och det var en bråkdel av de som kom tillbaka som ansågs vara friska nog att fortsätta som soldater. Min släkting hade tur; han var en skicklig skidåkare och spion, och hade bland annat tagit norska krigsfångar. Kanske gav det honom vissa fördelar, för han överlevde. Det är därför jag sitter här idag.

Detta var alltså 1718; snart trehundra år har gått. En släkting till mig riskerade sitt liv för en kung han aldrig hade träffat, och jag vet inte om han själv dödade någon människa, men det är inte otänkbart. Jag har en förfader som varit beredd att döda sina bröder för den kung som nynazisterna hyllar som sin hjälte, och jag har en annan förfader som grundlade en by och därmed trängde undan samerna från deras mark och bidrog till kolonialiseringen av Sameland. Tittar jag på min släkttavla bakåt finns det inte en enda person som inte är född i det som idag är antingen Norge eller Sverige.

Jag har en hudfärg som gör folk snöblinda, blå ögon och ett norskt efternamn med försvenskad stavning. Jag talar svenska utan tillstymmelse till brytning, och jag är född i Sverige och svensk medborgare och har bott här praktiskt taget hela mitt liv. Ändå är jag inte välkommen i Sverige, enligt de högerextremister jag pratat med. De bryr sig nämligen faktiskt inte om ifall man är släkt med fucking jävla Gustav Vasa, utan det enda de bryr sig om är om man tycker som de och ställer upp på deras idéer om vad Sverige, svenskar och svenskhet är. Demokratiskt och fint, kan man tycka: Även ”invandrare” kan bli svenskar om de verkligen anstränger sig och ”anammar svenska seder och värderingar”. Det är bara det att jag inte ställer upp på de kraven.

Falafel och sallad på julbordet

Jag är dåligt integrerad i det svenska samhället eftersom jag varken vill ha skolavslutning i kyrkan eller skinka på julbordet. Förmodligen har jag ätit fler falaflar än köttbullar i mitt liv, och jag känner mig inte ett dugg hemma i den pseudoateistiska smygkristendomen. Jag hejar aldrig på Sverige i fotboll och sällan i Melodifestivalen, och den svenska flaggan får mig mest att tänka på Lex Luthors kommentar till Stålmannen: ”När ska du lära dig att grundfärger inte matchar?”. Jag känner mig illa till mods när människor förklarar att ”såhär gör vi i Sverige” som om det är ett argument i sig. Jag har heller aldrig fattat köttnationalisternas tal om att Sverige är förskonat från djurplågeri: Det var förresten vad britter alltid hävdade om sig själva, tills för sisådär femton år sedan.

Jag är hedning, vegetarian, och barn till gamla grönavågare. Jag räknas in under minst tre av fyra bokstäver i HBTQ. Jag har en hjärna som är uppbyggd enligt andra mönster än de flestas, och känner mig ofta som en främling i ett land där jag inte kan språket. När normen skärps och människor delas in i ”svenskar” och ”invandrare” hamnar jag ganska ofta på sidan ”invandrare” eftersom jag inte beter mig ”svenskt” – vad det nu innebär.

Överhuvudtaget har jag läst lite för mycket historia för att gå på myten om Sverige. Jag är inte oikofob, som de kallar mig – jag är svenskofob. Jag vill inte bo i Sverige, utan mycket hellre på jorden. Det handlar inte om att känna solidaritet med ”de” som är ”invandrare”, för min del. Det handlar om min egen rätt att vara den jag är – och jag är inte svensk mer än på papperet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Sverige, svenskhet, Sverigedemokraterna, nationalism, patriotism, rasism, islamofobi, högerextremism, Schweiz, islam, Karl XII, historia, krig, soldater, bilder, Jämtland, Storulvån, 1700-talet, myter, normer, fördomar, kristendom, hedendom, vegetarianism, djurplågeri, speciesism, köttnationalism, djur, djurrätt, normer, fördomar, öppenhet, HBTQ, homofobi, NPF, ADHD, Aspergers syndrom, psykologi, svenska flaggan, Stålmannen, traditioner, värderingar, mat, julbord

Fördelarna med tandvärk och sömnlöshet: Målbrottsröst

Jag kom i säng vid midnatt, men fick inte sova förrän framåt sju. Anledningen var att jag ville testa om jag kunde sova utan värktabletter, och det gick inte så bra. Därför hade jag precis tagit mig ur sängen när boendestödjare M1 dök upp klockan ett.

Hon märkte att jag var trött och hängig, och frågade varför så jag förklarade att tandvärken hållit mig vaken och att jag nyss gått upp.

”Så det är därför du låter som en tonårsgrabb i målbrottet!” utbrast hon.

Inget ont som inte har något gott med sig, antar jag.

Läs även andra bloggares åsikter om tandvärk, sömn, sömnlöshet, trötthet, röst, målbrottet, pubertet, hormoner, testosteron, transsexualism, könskorrigering

Genusmedveten närvaro och syftet med könsskillnader (Eller: Varför rosa och blått alltid har lite lila i sig)

En vän nämnde det pussel jag lägger när jag försöker förstå det här med kön: Könsroller, könsidentitet, könsuttryck, könsorgan, hormoner, grupptryck, hjärnans struktur och samhällets krav på att allt ska gå att sortera i entydigt rosa eller blått. Just ordet ”pussel” fastnade jag för. Jag lägger pussel, jag löser deckare och jag utforskar vita fläckar på kartan trots att – eller tack vare – att min genuskompass inte är särskilt tillförlitlig. Så jag svarade:

”Det känns som om jag lägger ett pussel där det enligt bilden på kartongen bara finns rosa och blå bitar, men när man tittar närmare på varje enskild bit upptäcker man att nästan alla har ett stråk av lila i sig, och att det finns så många olika nyanser att man faktiskt KAN se skillnad på bitarna. Annars skulle det inte finnas någon mening med pusslet överhuvudtaget, kanske?”

Kanske är syftet med könsskillnader inte att hålla människor åtskilda i två fack, utan snarare att visa på den oändliga variationen och alla möjligheter det innebär. I så fall är det både talande och trist att människor ändå känner behovet av att ständigt kategorisera i antingen det ena eller det andra. Jag tror att fler behöver lära sig genusmedveten närvaro: Att hellre fria än fälla, att hellre utmana sina egna fördomar än att tvinga dem på andra – och att inse att det är okej att inte förstå.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om genus, genusmedveten närvaro, medveten närvaro, kön, könsidentitet, könsskillnader, könsroller, könsuttryck, psykologi, biologi, jämställdhet, normer, heteronormen, fördomar, sexism, biologism, manligt, kvinnligt, HBTQ, transpersoner, transsexualism, intersexualism, pussel, bilder, tvåkönsmodellen

Könsstympning är inget privilegium – om transsexuella som kallar sig intersexuella

I eftermiddags när jag vaknade hade jag fått ett mail som satte min värld i gungning litegrann. Jag visste ju, fast ändå inte. Jag har läst och hört många berättelser på samma tema, och varje gång blir jag både arg och ledsen – men mest förtvivlad. Mailet kom från en vän som berättade om sitt liv med en diagnos som räknas in under intersexuella tillstånd, eller DSD (Disorders of sex development).

Att ha DSD är att ha fötts med ett biologiskt kön som är tvetydigt; det kan vara att läkarna inte är helt säkra på om det är en pojke eller en flicka, eller att de tror sig vara säkra men att det senare visar sig att det inte är så självklart. Intersexuella diagnoser handlar om sånt som är mätbart: hormoner, kromosomer och förekomsten av och utseendet på och funktionen hos vissa organ. De flesta med DSD har en tydlig könsidentitet som man eller kvinna i vuxen ålder, även om det händer att läkarna har valt fel kön åt dem som barn.

Jag vet inte om den som skrev mailet skulle använda ordet ”könsstympad” om sig själv, och jag vill egentligen inte utmåla människor som offer, men det är det ordet som ligger närmast till hands. Som så många barn med DSD har hon genomgått operationer och andra behandlingar som barn. Några av de operationerna är viktiga för barnets fysiska och psykiska hälsa, men inte alla. En del görs mest för att anpassa barnet till en norm för hur en flicka eller pojke förväntas se ut mellan benen, och det mail jag fick idag vittnade om de mer långsiktiga konsekvenserna en sådan operation kan ge.

Jag vet att det finns en del transsexuella som verkar ”vilja vara” intersexuella. Det anses liksom vara finare att ha en strikt kroppslig förklaring till varför man känner sig som man gör. Jag vet att det förekommer att transsexuella självmedicinerar med hormoner och sedan hävdar att de effekterna beror på att de har DSD, och att det händer att till exempel transsexuella tjejer berättar stolt att deras kroppar aldrig har producerat testosteron, eller att de behöver extra höga doser av östrogen för att de är intersexuella, vilket deras läkare inte fattar. Och så vidare. Det är som ju fler kroppsliga symtom man har på att vara medfött androgyn, desto högre status får man.

Jag har aldrig förstått själva hypen. Innan jag började med testosteron oroade jag mig nämligen en del för att det skulle visa sig att jag till exempel inte tålde testosteron så bra, eller att jag inte kunde tillgodogöra mig det. Nu visade det sig istället att min kropp kanske snarare drar åt andra hållet, och suger upp testosteron som en svamp. När jag insåg det blev jag enbart lättad, men först idag kommer jag på mig själv med att undra över vad det ”betyder”.

Om jag tillhörde de som verkligen vill framstå som så genuint transsexuella att de inte är transsexuella alls, så skulle jag säkert kunna leta fram någon ovanlig diagnos som liknar detta, ställa den på mig själv och hävda att det måste vara ett intersexuellt syndrom att känslig för testosteron. Men jag vill inte ha någon intersexuell diagnos till varje pris, och jag har inget behov av att rättfärdiga min behandling med att leta kroppsliga förklaringar. Det som spelar någon roll för mig är att testosteronet fungerar i min kropp, och att det flyter på som det ska.

Jag är tacksam över att jag inte blev könsstympad som barn, och jag är tacksam över att jag idag börjar närma mig en kropp som ser ut som jag tänkt mig den. Att jag föddes med XX-kromosomer och snippa, och sedan utvecklade bröst och runda höfter, är inget jag anser att jag behöver skämmas över. Man blir inte mer äkta för att man genomgått ett extra helvete, och man blir varken mer eller mindre kvinna eller man för att läkarna inte direkt förkunnade ens (rätta) kön så fort man föddes. Att bli könsstympad är inget privilegium.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, intersexualism, DSD, vård, behandling, barn, könsstympning, operationer, trauma, könsorgan, biologism, hormoner, testosteron, östrogen, kön, genus, könsidentitet, identitet, diagnoser, sjukdom, funktionshinder, övergrepp, könsstympning, status, HBTQ, transpersoner

Nick Carter-komplex: Att vilja ”byta kön” för att alla snygga killar är bögar

Jag ser inte ut som Karin Boye längre, utan som en pojkbandsidol från 1990-talet. Jippie. Jag tänkte tanken själv, redan innan Sanna kommenterade min nya frisyr:

”Om du skulle få för dig att färga håret blont så skulle du likna Nick Carter i Backstreet Boys, fast som han såg ut på 90-talet när han hade pagefrisyr.”

Nick Carter, 1999 (längst till vänster, och inte världens bästa bild):

Immanuel Brändemo, 2009:

Hon har rätt. Det ÄR inte mycket som skiljer mig från Nick Carter just när det gäller håret, mer än hårfärgen och 10 år – och att bögryktena inte är något som besvärar mig.

Ja, Nick Carter hade bögrykte om sig, för den som glömt det. Det var inget anmärkningsvärt med det. Jag vet inte om det fanns någon pojkbandsstjärna som INTE hade bögrykte om sig då, på 90-talet, innan metrosexualitet upptäcktes och när homosexualitet var något som fanns långt borta i en annan galax. Det hörde liksom till: Att sjunga kärlekssånger om tjejer är bögigt. Överhuvudtaget var det väldigt många olika saker som verkade kunna ge bögrykte; till exempel att ”se ut som en tjej”, vilket jag fick höra fler än en gång att Nick Carter gjorde.

Jag gillade inte Nick Carter, men killar som var ganska lika honom, och det räckte för att jag skulle förstå att det fanns skäl att tro att de jag drömde om inte var så heterosexuella. Ibland hände det att jag undrade om inte min längtan efter att leva som kille egentligen inte bara var en logisk reaktion på just detta: Alla snygga killar är bögar, så om jag ska fånga en kille måste jag vara en själv. Jag trodde alltså inte på det, men det hände att jag trodde att jag trodde det, eftersom jag alltid letar efter möjligheter att anklaga mig själv för att sakna verklighetsförankring.

Först när jag var 21 fick jag veta att det nog bara var jag som uppfattade det som en tänkbar förklaring, och att andra uppfattade det som väldigt långsökt och fördomsfullt och negativt. Det folk menade med att man inte skulle genomgå en könskorrigering ”för att vinna sociala fördelar” berodde inte på att det fanns ett stort problem med att fittfödda ville ”byta kön” för att de misstänkte att de killar de gillade var bögar. Jag hade alltså gått och bortförklarat mina känslor i onödan; det var då jag bestämde mig för att söka vård första gången.

Mitt Karin Boye-komplex handlar om att jag är rädd för att avfärdas som ”lesbisk”, men jag har minst lika mycket ett Nick Carter-komplex: Jag är rädd för att bli avfärdad som ”en heterosexuell tjej som går för långt”. Just därför är det skönt att höra att jag numera ser ut som Nick Carter – och inte som en tjej som tror att hon är Nick Carter.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, könskorrigering, könsbyte, kön, genus, könsidentitet, psykologi, Nick Carter, Backstreet Boys, 90-talet, musik, bilder, killar, läggning, bögar, HBTQ, sexualitet, könsidentitet, pojkband, kändisar, komplex, homosexualitet, heterosexualitet, bisexualitet, manlighet, killar, skönhet, ideal, utseende, Karin Boye, komplex, fördomar, normer, flator, frisyrer

Ut med Karin Boye, in med fjortiskillen

Jag klippte mig igår. Ingen världssensation, bortsett från att en viss känsla saknades. Jag får nämligen alltid karinboyekomplex när jag sätter saxen i håret. Hur jag än klipper så inbillar jag mig att jag ser ut som en typisk flata från 1930-talet. Sensationen den här gången var alltså att jag för första gången på evigheter INTE såg Karin Boye i spegeln.

Min frisyr ser ut som om jag klivit direkt ut ur en skolkatalog från 1994. Jag har mer finnar än hår på bröstet, men det tar sig, och jag börjar bli bättre på att raka mig. Jag ser ut som en fjortiskille – och det är ju faktiskt precis det jag är.

Läs även andra bloggares åsikter om bilder, könskorrigering, frisyr, transsexualism, hormoner, finnar, rakning, hår, kroppshår, Karin Boye

”No more GAYgala – we want TRANSgala!”

Varje gång den här tiden på året blir det lite suck och stön från min sida när jag förvandlas till Den Jobbiga Gnälliga Bittra Transpersonen som spyr lite sedvanlig galla över QX Gaygala. I och för sig är jag väl alltid sån, men när det vankas homonormativt glitter tjurar jag alltid lite extra. I år har de till exempel plockat bort kategorin ”Årets kämpe”, som var den mest självklara kategorin för aktivister överhuvudtaget.

Vi skulle kunna kalla det en kupp: Att försöka nominera transpersoner och transaktivister för att bryta homonormativiteten. Idén är Lukas Romsons, som startade Facebookgruppen ”No more GAYgala – we want TRANSgala!”. Galan äger alltså rum i början av nästa år, men redan nu får man nominera sina kandidater. När väl nomineringarna är räknade väljer QX ut de som fått flest nomineringar, så det finns tre kandidater till varje kategori för folk att rösta på. Därför är det bra om det finns någon slags samordning under själva nomineringen.

Lukas föreslog Thomas Hammarberg som Årets hetero. Hammarberg är Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter och mannen bakom en rapport som publicerades i somras med titeln ”Human Rights and Gender Identity”. Det finns egentligen en enda anledning till varför jag inte bloggat om den förut, och det är för att den kom strax före Pride så jag inte hann, men det är alltså ett otroligt viktigt dokument för att driva transfrågor. Till exempel står det som en av rekommendationerna:

”Abolish sterilisation and other compulsory medical treatment as a necessary legal requirement to recognise a person’s gender identity in laws regulating the process for name and sex change”

Hammarberg uppmanar alltså medlemsländerna att avskaffa eventuella krav på till exempel sterilisering i utbyte mot ett erkännande av könsidentiteten, och detta går stick i stäv med det lagförslag som ligger och väntar i Sverige.

Så: Thomas Hammarberg som Årets hetero känns självklart. Jag föreslår också Lukas Romson själv som Årets keep-up-the-good-work, eftersom han har kämpat för transpersoners rättigheter (och HBTQ-frågor i allmänhet) så länge att han är en institution i sig.

Övriga kategorier är jag inte helt klar med än, men gå gärna in i Facebookgruppen och ge era förslag. Det är verkligen på tiden att transpersoner och transaktivister syns även i HBTQ-världen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, Thomas Hammarberg, Lukas Romson, politik, Gaygalan, QX, transpersoner, transaktivism, könskorrigering, transsexualism, vård, lagar, könstillhörighet, Europarådet, mänskliga rättigheter, årets hetero, forskning, Europa, QX, homonormativitet, heteronormativitet, cissexism

Jag jobbar på min lättja

Jag älskar fredagskvällar. Nätet är lugnt, inget händer. Alla är upptagna med att festa, titta på tv eller så. Dessutom har någon av mina grannar ofta fest, vilket ger mig den perfekta ursäkten: Det finns ju ingen mening med att gå och lägga sig när man ändå inte kan sova.

Så vad gör jag istället? Jag pluggar. Nördigt, jag vet, men inte maniskt. Den här gången har jag ordning på studierna. Att plugga 25% gör det omöjligt att lägga hela min vakna tid på skolarbetet – vilket var en sån sak jag bekymrade mig för när jag började igen i höstas. Jag har lagt upp en plan för hur mycket jag ska göra varje vecka, och jag håller mig någorlunda till den. Det där med att plugga 100 timmar i veckan för att hålla jämna steg med resten av kursen är inget jag varken vill eller behöver numera. De första fyra åren på högskolan var fruktansvärt jobbiga, men det är fem år sedan sist och mycket har hänt.

Det finns flera anledningar till varför jag fungerar bättre nu än då, men en av dem är att jag får jobba hur och när jag vill. Att plugga på högskolan är som att äta morotskaka och spara glasyren till sist: Ju längre upp man kommer desto mer uppsatsskrivande och mer självständigt arbete. Det enda jag gör det här läsåret är alltså att skriva min D-uppsats, och det är verkligen som att slicka i sig ett tjockt lager glasyr efter att ha pliktskyldigt ätit upp själva kakan. Allt detta med seminarier och tentor och hemtentor och gudinnorna vet vad är sånt som gör att 100% egentligen betyder 250%, men den biten är jag i princip klar med. Jag har möjligheten att bestämma mer själv nu.

Självdisciplin har aldrig varit något jag lidit brist på – tvärtom. Den har snarare urartat i självdestruktivitet gång på gång. Det jag behöver lära mig är, som min psykiater kallar det ”att gasa och bromsa”: Att inte fastna i hyperfokus för långa stunder åt gången. Det är det jag tränar nu. I början av terminen var det omöjligt att sitta bara sex timmar i ett svep; jag satt lätt åtta timmar eller mer utan att äta, dricka, gå på toa eller höra telefonen eller veta vad klockan var. Idag kan jag faktiskt bryta efter bara tre, fyra timmar och ta paus.

Kerberos, trehövdad hund. Bild från http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Cerberus_%28PSF%29.png

Att försöka kontrollera sin kreativitet är som att försöka lära Kerberos att gå fot, men jag har hellre en hund med två huvuden mer än normen än inga huvuden alls. I fem år har jag känt mig som en hund utan vara sig huvud eller svans, och jag vill inte förlora det jag äntligen har fått tillbaka – så man kan säga att jag jobbar på min lättja.

Läs även andra bloggares åsikter om studier, skolan, högskolan, utbrändhet, psykisk sjukdom, sjukskrivning, stress, uppsatser, självdisciplin, tvångshandlingar, självdestruktivitet, lättja, midfulness, psykologi, kreativitet, hyperfokus, ADHD, NPF, Aspergers syndrom

Jag är 29 år på papperet, 14 år i kroppen och 150 dagar i själen

150 dagar har gått sedan jag fick den första testosteronsprutan. Åtta månader efter att diagnosen Transsexualism ställts och efter totalt fjorton månader i utredning fick jag äntligen börja behandlingen.

Å ena sidan känns det som om det var igår jag med fumliga händer plockade fram asken med den lilla glasampullen i ur väskan för att överlämna den åt distriktssköterskan. Jag minns hur klumpig och obekväm och spänd jag var när jag blygt drog ner shortsen litegrann och la mig på britsen, men samtidigt hur lycklig och förväntansfull jag kände mig.

Å andra sidan känns det som om det var hundra år sedan. Som jag skrev redan igår har jag fått en hel del tydliga kroppsliga förändringar, men de psykiska effekterna är svårare att sätta ord på.

Jag mår bättre, den saken är säker. För tre år sedan hade jag ägnat halva mitt liv åt gerillakrigföring mot min egen kropp, så jag bestämde att det fick vara nog, och inledde fredsförhandlingar. Idag tror jag att jag har kommit till någon slags vapenvila, och kanske tillochmed att jag är på väg mot fred – och det skulle aldrig ha fungerat utan testosteronet.

All den energi som jag lagt på att sätta krokben för mig själv kan jag helt plötsligt använda till en massa annat. Jag orkar plugga, och tillochmed träffa människor och vara social. En sån enkel sak som att gå ner till Statoil för att posta ett brev tar inte längre flera timmar av självpepp innan det blir av. Jag kan röra mig ute utan att äcklas av den bild jag tror att andra ser.

Kanske är det därför jag märker att jag har fått en mycket bättre självkänsla, att jag är tryggare och mindre osäker. Jag vet inte ens om jag en enda gång på de här 150 dagarna har känt av den där bitterheten jag alltid kände förut över att ha fått vänta så länge på att börja leva.

Jag var bitter, men kämpade för att komma ur bitterheten eftersom jag visste att den var destruktiv. Då lyssnade jag alltid på Tell me this night is over, och sjöng med, i tysthet:

”I hope that someone’s gonna call and tell me this night is over

’cause I wanna start living my life before I get much older.”

Jag vågade aldrig hoppas på att det faktiskt skulle hända, men det gjorde det. Mitt liv har äntligen börjat. Jag är 29 år på papperet, 14 år i kroppen och 150 dagar i själen. Nyfödd som jag är har jag viktigare saker för mig än att odla min bitterhet – att leva, till exempel.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, vård, könsbyte, transition, kön, genus, psykisk sjukdom, psykologi, självkänsla, ångest, självmordstankar, självdestruktivitet, självbild, hopp, hormoner, testosteron, Nebido, bilder, The Ark, Tell me this night is over, väntan, längtan, livet, lycka, glädje, pubertet, kropp, utseende, depression

Slicka fitta och suga kuk: Sexchock i kommunfullmäktige

För några veckor sedan var det en och annan som höjde på ögonbrynen när jag sa kuk och fitta under en föreläsning på Stadsbiblioteket i Gävle. Även om det aldrig var meningen att chockera tyckte jag att det var lite småroligt att människor tycker att de orden är olämpliga att uttala, men det var ingen som rasade mot mig. Jag hade frågat personalen innan om det var okej, tillochmed, och det var det. Höjda ögonbryn och en och annan ”men vad är det hon säger!” från besökare – men inte en enda arg insändare i lokaltidningen vad jag har sett.

Jag har också fått en del kommentarer om min blogg från människor som visserligen gillar den men ändå tycker att jag har ett lite sexfixerat språk med grova ord. Nu råkar det vara så att jag har svårt att veta hur jag ska prata om kön, biologi och genus utan att dra upp just kukar och fittor; det har blivit det sätt som fungerar. Få människor förstår om jag skriver ”biologiskt kön”, men många fler förstår ”kuk och fitta”, och därför skriver jag de orden. De senaste dagarna har jag också fått en del kommentarer från någon som hävdar att jag inte alls kan chocka någon genom att säga kuk och fitta. Man kan inte könschocka det offentliga rummet, hävdar henom – men det gäller tydligen inte politiker som sitter i kommunfullmäktige.

Att hylla sexuell frigjordhet genom att säga att i Sverige kan man ”slicka fitta på morgonen och suga kuk på kvällen om man har lust” är över gränsen. Miljöpartisten Sofia Bothorp sexchockade tydligen övriga politiker när hon sa så. Politiker kan ju inte använda könsord i fullmäktige.

Vad jag är glad att jag inte är politiker utan försöker påverka samhället på andra sätt. Jag skulle inte kunna prata om sexuell frigjordhet utan att säga kuk och fitta. För visst är det så typiskt: Det är okej att slicka fitta och suga kuk – så länge man inte pratar om det. I politiska sammanhang har man nämligen sexpartners, men inte sex.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sex, oralsex, kukar, fittor, könsord, könsorgan, språk, Sofia Bothorp, Miljöpartiet, politik, politiker, kommunfullmäktige, Karlskrona, sexchock, könschock, kön, genus, blogg, bloggosfären, föreläsningar, ord, biologiskt kön, biologi, sexualitet, sexuell frigjordhet, dubbelmoral

149 dagar av pubertet – med en märklig känsla av kontroll

Nakna ben

Naken mage

Naken bröstkorg

Nakna armar

Imorgon firar jag 150 dagar i puberteten – men jag kunde inte hålla mig, så jag visar lite bilder redan idag. Det är en hel del som har hänt sedan jag började med testosteron, både fysiskt och psykiskt.

De kroppsliga förändringarna är ungefär de jag hade väntat mig: Jag har fått mer kroppshår, jag har en lite mörkare röst och en jämnare och kraftigare skäggväxt. Min kroppstemperatur är densamma som förut, och med undantag för vissa perioder skulle jag inte säga att jag egentligen svettas mer. Däremot har jag både blivit mer varm i huden och mer frusen. Kanske är det lite psykiskt: Jag behöver inte längre de låga temperaturerna för att hålla mig hårig.

Måtten har förändrats – och det långt över förväntan, med tanke på att jag praktiskt taget inte har tränat alls. Vikten har fortsatt neråt, tack vare att jag samtidigt äter Concerta för min ADHD. Trots att testosteron brukar få människor att gå upp i vikt har jag tappat 4,5 kilo. Musklerna har kommit fram lite bättre, och mina underarmar och händer har blivit lite senigare, inbillar jag mig.

Men framförallt är det håret som är den stora skillnaden. På ställen som ryggen och kinderna som förr hyste några små ljusa fjun har jag numera en tydlig hårväxt, och benen som redan förut var ganska ludna är numera nästan päls. Jag har tillochmed hår på bröstet – men snyggast är ändå mina underarmar. Jag råkar nämligen tycka att lite lagom seniga och håriga armar är snyggt, och har alltid skämts för att mina egna inte är så ludna som jag önskat att de var, och alldeles för runda. Nu har jag äntligen snygga armar.

Håret på huvudet är ständigt flottigt och jag har finnar i ansiktet, på bröstet och på ryggen. Jag börjar tröttna litegrann på det, men det är egentligen en bagatell. Rent kroppsligt är jag väldigt nöjd med min pubertet såhär långt, och känslan av att faktiskt kunna hantera situationen smyger sig på då och då. Det är en mycket märklig känsla – men helt fantastisk.

Läs även andra bloggares åsikter om könskorrigering, vård, transsexualism, kropp, bilder, puberteten, kroppshår, målbrottet, skägg, röst, hår, finnar, muskler, mått, vikt, Concerta, Nebido, medicin, svett, förändring, hormoner, utveckling, diagram, testosteron

Uganda och den västerländska homofobin

Igår var jag alltså på RFSL i Gävle, tack vare L som släpade med mig dit. De visade en film som heter The kuchus of Uganda, som handlar om HBTI-aktivister*, och Mac, en transperson från organisationen FARUG i Uganda, var också där och berättade om hur det är i landet. Det ligger ett lagförslag som om det går igenom innebär fängelse för ”homosexuella handlingar” eller tillochmed dödsstraff, och den som känner någon som de upptäcker är homosexuell blir skyldig att rapportera henom till polisen inom 24 timmar, ifall lagen skulle bli verklighet. Filmen visar hur illa det är redan innan lagen gått igenom, och det är inte världens mest upplyftande berättelse.

Mac berättade bland annat att de är ständigt på sin vakt mot polisen, och att deras telefoner är avlyssnade. Han berättar också att det oftast är transpersonerna som är de som blir trakasserade, eftersom det är de som syns. En cisperson har ju oftast lättare för att smälta in i heteronormen rent socialt, medan transpersoner sticker ut. L frågade hur det är att få vård som transperson, och det var ju som väntat väldigt svårt. Man kan självmedicinera med hormoner, men att få vård under en läkares överinseende är praktiskt taget omöjligt. Det var vad jag gissade, efter att ha sett den scen i filmen som berörde mig mest.

Aktivisterna skulle delta i en paneldebatt på ett universitetssjukhus, där det satt vårdpersonal och och vårdstudenter i publiken. De hade hoppats att det skulle gå att resonera med åhörarna: De var ju akademiker, de var forskare, de borde kunna sätta sina egna känslor åt sidan och bete sig professionellt. Istället stod de upp och skrek att homosexualitet var omoraliskt, att analsex var onaturligt och att ”de” förstörde samhället. När Victor, en transkille, började prata skrattade folk och himlade med ögonen, och senare när en av de andra deltagarna påminde om vad Victor sagt och sa ”som han nämnde…” ropade publiken unisont ”hon!”. Till sist kände aktivisterna sig tvungna att gå därifrån för att inte bli fysiskt attackerade. Detta var alltså läkare och läkarstudenter som uttryckte sitt hat mot HBT-personer.

Både Victor i filmen och Mac tog upp det faktum att det var engelsmännen som tog med sig homofobin när de kolonialiserade Uganda, vilket är tvärtemot vad en del av deras motståndare hävdar: att homosexualitet i sig är någon som kommer från västvärlden. Mac sa ungefär såhär: ”Jag hade aldrig träffat en muzungu – en vit människa – när jag växte upp och ändå kände jag att jag inte var som de andra tjejerna, så hur skulle det kunna vara något västerländskt?”. Det är ju dessutom amerikanska kyrkor som ligger bakom lagförslaget, så det är väl snarare homofobin som är västerländsk.

Jag letade efter något hoppfullt hela kvällen igår, och hela natten och dagen idag. Jag vet inte om jag har hittat något, men jag fick i alla fall känslan av att det finns en rörelse med modiga aktivister som vågar utmana systemet. När jag frågade Mac vad vi i Sverige kan göra föreslog hen att andra länder skulle visa i ord och handling att de inte tolererar utvecklingen. Inte för att ”vi” i västvärlden vet bättre, utan för att det var ”vi” som införde och än idag upprätthåller homofobin i Uganda. Jag hoppas att västländerna tar sitt ansvar och stöttar folket i Uganda snarare än staten – och att det gör folket starka nog att stoppa lagen.

*) HBTI är en vanligare benämning utanför västvärlden, som räknar in homosexuella, bisexuella, transpersoner och intersexuella.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om homofobi, heterosexism, HBTQ, Uganda, Afrika, film, politik, lagar, homosexualitet, bisexualitet, transpersoner, kön, genus, sexism, cissexism, vård, könskorrigering, läkare, fördomar, normer, övervakningssamhälle, moral, etik, religion, kyrkor, USA, aktivism, film, The Kuchus of Uganda, RFSL, transfobi

Dubbelt munsprut på skattebetalarnas bekostnad

En av de positiva sakerna med att ha en aspergerdiagnos är att man räknas in i personkretsen för LSS. Bland annat betyder det att man har rätt till nödvändig tandvård under högkostnadsskydd, och kan få ut ett intyg för det: ett såkallat tandvårdskort. Det går att ha delade åsikter om det, men för mig är det rätt viktigt – i synnerhet idag.

Jag har precis kommit hem från tandläkaren, och det gick inte så bra. I sex-sju veckor eller så har jag dragits med tandvärk. Det som började som ilningar efter att jag ätit har blivit värre och värre och för några dagar sedan hade jag så ont att jag grät i flera timmar, innan jag till slut gav upp och masade mig ner till apoteket för att köpa värktabletter. Nu konstaterade tandläkaren att en gammal lagning har spruckit, förmodligen för att jag har gnisslat, och bakterier har letat sig in ända ner i pulpan. Rotfyllning eller utdragning var alternativen jag ställdes inför. Det är billigare att dra ut tanden, men just eftersom jag har tandvårdskort behöver jag inte tänka på den ekonomiska biten.

De gav mig en spruta med lokalbedövning, och när jag kände att det började verka så började tandläkaren att peta. Jag var lugn och avslappnad, tyckte jag, men det gjorde ont i alla fall. Det finns två saker att göra i en sån situation: Det ena är att skärma av mig från världen och gå helt upp i mitt inre så att jag glömmer bort att det gör ont, men det innebär också att jag stänger av möjligheten att kommunicera, vilket kan göra att det helt plötsligt gör alldeles för ont och jag är fastlåst inuti mig själv. Det andra är att fortsätta vara medveten, och därmed riskera att gå upp i smärtan och ångesten istället. Jag har alltid valt det förra, men nu hade jag bestämt mig för att jag inte skulle tappa greppet om verkligheten. Jag skulle inte fly.

Så jag gnydde och hoppade till när de petade i pulpan. Bedövningen tog inte utan det gjorde fortfarande fruktansvärt ont, så de laddade en spruta till med bedövningsmedel. Den började verka, och tandläkaren hade precis börjat peta igen när jag signalerar att något är fel. Jag sluddrar att jag är yr och något om att ”hela jag är bedövad”, och de hissar upp mig så att jag får sitta. Då börjar det: Förmodligen första gången på många år som någon annan blir vittne till mina icke-epileptiska anfall. Hela kroppen skakar, och huvudet slänger fram och tillbaka. Hjärtat bultar och jag får svårt att andas. Blodet rusar ner i fötterna och jag känner mig svimfärdig. Jag vet inte hur lång tid det tar för mig att lugna ner mig tillräckligt för att det ska kännas som att jag är helt medveten om omvärlden igen och har slutat skaka; kanske tio minuter, kanske ännu längre. Och när de börjar gräva igen gör det fortfarande outhärdligt ont.

Jag är alltså både känslig och okänslig på samma gång, vilket är en ganska typisk reaktion bland autister. Två bedövningssprutor får mig att balla ur, men samtidigt gör de mig inte tillräckligt bedövad för att jag inte ska riskera att bita tandläkaren så han slinter med verktygen – vilket jag alltid är lite orolig att göra när jag får ont. Det enda de kunde göra var att peta i en tillfällig lagning och ge mig en ny tid. Först i januari får jag göra min rotfyllning, men den gången ska jag i alla fall få lustgas, och vi pratade också om att jag kanske skulle ha en bettskena också eftersom jag gnisslar.

För en gångs skull inte kände mig fånig och dum som reagerade som jag gjorde, för när de är medvetna om mina svårigheter blir det en annan sak. Jag har ont i munnen och det smakar illa, och jag är fortfarande lite yr, men jag behöver bara betala 150 kronor per besök eftersom jag har tandvårdskort. Hade jag inte haft högkostnadsskyddet hade jag förmodligen dragit ut på det ännu längre, och dessutom fått betala mer än andra eftersom jag inte riktigt fungerar och reagerar som de flesta gör och därför behöver prova mig fram. Att det känns i kroppen är jobbigt nog, men att slippa betala hela kalaset själv är en oerhörd lättnad.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om tandvård, tandläkare, tänder, hälsa, vård, LSS, stöd, lagar, funktionshinder, autism, Aspergers syndrom, diagnoser, känslighet, bedövning, icke-epileptiska anfall, ångest, smärta, rädsla, tandvårdskort, funktionshinder

Hejdå könsparanoia

Jag har alltid känt att det är skitsvårt att umgås med personer som lever i en kvinnlig könsroll. Inte för att jag ogillar tjejer, utan för att jag aldrig har kunnat relatera till dem på ett sätt som jag har känt att jag har förväntats göra. Jag vet inte hur det är att leva i en kvinnlig könsroll, fast jag antar att jag har gjort det själv. För mig var det så mycket jag aldrig förstod, och som jag sedan gav upp att försöka förstå när jag väl bestämt mig för att försöka få en könskorrigering.

Jag har alltid haft svårt att förstå människor i allmänhet och tjejer i synnerhet, men ändå har jag knappt pratat med några personer jag uppfattat som kukfödda på hela kvällen. Istället har det varit personer jag uppfattat som fittfödda, och det har fungerat över förväntan. Kanske är det mitt nyvunna självförtroende, men jag tror minst lika mycket att det kan ha att göra med att jag inte längre känner det där tvånget att hela tiden slå ifrån mig när folk förväntar sig att man ska ha vissa erfarenheter, insikter och kunskaper – eftersom de förväntningarna har minskat drastiskt.

Även om jag inte passerar som kille vare sig till utseende eller på rösten så är det i alla fall en påminnelse för folk som känner mig. Min boendestödjare som en gång i våras i förbifarten frågade mig om jag brukade handla i en affär som säljer damunderkläder – och sedan bad om ursäkt för det i tio minuter när hon kom på vad hon sagt – skulle förmodligen inte göra ett sånt misstag idag. Jag har glidit över i facket ”mittemellan” i den könsnormativa världen, och det är en lättnad i sig – och det är i sin tur något som bara bygger på min självkänsla mer och mer.

Jag kan alltså tillochmed prata med människor, och ännu mer tillochmed prata med människor i en kvinnlig könsroll utan att känna något slags behov av att markera att jag inte är en av dem. Min gamla taktik att vara så konstig att ingen könar mig som kvinna var inte tillräckligt effektiv för att hålla könsparanoian i schack. Konstig är jag fortfarande – och synd vore väl annars – men vad det än är som har förändrats så fungerar det. All del energi som jag lagt ner på att driva mig själv in i onda cirklar pushar mig idag framåt i goda cirklar.

Läs även andra bloggares åsikter om kön, könskorrigering, transsexualism, puberteten, självkänsla, psykologi, hormoner, testosteron, självbild, könsidentitet, könsroller, självförtroende, genus, identitet, målbrottet

Bilder från Stockholm Pride är 100% hetero – hur hetero är DINA bilder?

Stockholm Prides heterotester blir mer och mer absurda. Det började med att mitt twitter beräknades vara 68% hetero, sedan var min favoritlista Arkomania på Spotify 100% hetero – en lista med enbart The Ark, alltså.

Nu kan man testa sina facebookbilder, och självklart var jag tvungen att prova lite olika bilder där jag är taggad. Det gick hyfsat, tills jag kom till en bild från just Stockholm Pride. Strax före invigningen av Pride House i somras, på Sergels Torg, stod jag låååångt borta från kameran och höll i en flagga som sträckte sig längs räcket. Den här bilden borde inte vara särskilt hetero, tänkte jag. Jag hade fel.

”100% Hetero – Oh! From where’s this, an IKEA catalogue?”

Jag älskar tester som är lika konsekventa och logiska som heteronormen i sig självt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om heteronormen, Stockholm Pride, heterotest, internet, Facebook, bilder, tester, normer, fördomar, HBTQ

Adam Lamberts sexchock och det stora hotet mot männens frigörelse

Igår bloggade jag om Adam Lambert, utan att knappt veta vem det var. Han kysste en manlig keyboardist och simulerade oralsex med en av de manliga dansarna när han uppträdde på American Music Awards. De sekunderna klipptes bort, och han rasade mot censuren. Nu har jag sett det framträdandet som var så utmanande, och det blir ännu mer tydligt att det handlar om heteronormativitet.

Titta på videon här, och notera det första jucket mot den manliga dansaren, vid ungefär 1:04. Vänta ett ögonblick, och se vad som händer ungefär 1:10. Bara några sekunder efter att han har tryckt den manliga dansarens huvud mot sitt skrev så gör han samma sak med en av de kvinnliga dansarna. Hur många av moralisterna som rasar mot uppträdandet reagerar på det?

Det är alltså inte sexanspelningarna i sig som är det kontroversiella, utan det faktum att han kysser en annan kille på munnen. Sånt är för kontroversiellt, och av rädsla för att något liknande skulle hända i Good Morning America har de ställt in hans spelning där.

Jag kan lova att det inte skulle vara ett dugg kontroversiellt om han hade varit kvinna och hånglat upp en man. En puss på munnen eller ett juckande mot ett ansikte upprör bara om det är mot en person av samma kön, och det drabbar personer som uppfattas som män hårdare än de som uppfattas som kvinnor – vilket är den röda tråden i mycket av den diskriminering som män utsätts för: Män måste hela tiden bevisa sin manlighet, som i sin tur är förknippat med heterosexualitet.

Visst är män förtryckta, precis som antifeminister hävdar. De har bara missat att det stora hotet mot männens frigörelse inte heter feminism utan heteronorm.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Adam Lambert, kön, genus, sex, sexualitet, läggning, homosexualitet, bisexualitet, heterosexualitet, kyssar, bilder, fördomar, homofobi, heteronormen, manlighet, mansroller, könsroller, musik, media, video, dans, American Music Awards, Good Morning America, tv, nöje, hångel, HBTQ, sexism, sexchocker

Autist javisst! Nu har jag varit duktig

Autist javisst! Nu har jag varit duktig

Originally uploaded by trollhare

Autist javisst! Nu har jag varit duktig och tagit vaccinsprutan. Det gick fort, kändes knappt och än så länge har jag inte märkt av något mer än att jag fick tråkslag av att sitta ner i en kvart efteråt i ett trist rum i sjukhusets källare. Det var för att man ska kunna få hjälp om man får en allergisk reaktion, sägs det. Jag som tillhör den autonoma autistgerillan vet att det är för att de vill vara säkra på att man inte utvecklar akuta neurotypa symtom, som brist på tics. Vaccineringen är ju en konspiration för att göra alla till bokstavsmänniskor.

”Autisten är guld värd, ty Au är ju den kemiska beteckningen för just guld”

Jag vet aldrig vad jag ska svara när folk frågar mig om jag känner någon som ”lider av Aspergers syndrom”. Visserligen känner jag många som har asperger, men jag brukar inte fråga dem om de lider av det. Själv lider jag i alla fall inte av min asperger.

Det har varit svårt för mig att veta hur jag ska prata om asperger på något annat sätt än i form av ”syndromet”. Å ena sidan vet jag att människor har behov av stöd och insatser, och då måste man ha en diagnos – men å andra sidan är asperger i mångt och mycket snarare ett sätt att fungera på än något funktionshinder. Från vårdens sida har man försökt att bena ut det, och i det tredje diagnoskriteriet slår man fast:

”Störningen orsakar kliniskt signifikant nedsättning av funktionsförmågan i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden.”

Det är alltså så att om man passar in på alla kriterier i övrigt, men inte egentligen har någon ”nedsättning av funktionsförmågan” så kvalificerar man inte för diagnosen Aspergers syndrom. Massor av människor har en aspergerpersonlighet, men inte några större svårigheter – och de människorna får alltså inte heller någon diagnos.

Det här var en av de sakerna som kom upp igår, när jag lyssnade på Torbjörn Anderssons fenomenala föreläsning om ”Radikala perspektiv på asperger och högfungerande autism”. Torbjörn använder nämligen ordet asperger i en vidare bemärkelse, och inte som en förkortning för Aspergers syndrom. Det han menar är snarare det som man kanske borde kalla aspergerpersonlighet; människor som fungerar på ett visst sätt – oavsett om de har en diagnos eller inte, och oavsett om de uppfyller det tredje diagnoskriteriet eller inte.

Att se asperger som en personlighetstyp istället för en störning är grundförutsättningen för att verkligen kunna prata om positiva sidor, möjligheter och begåvningar. Det gör det också möjligt att kunna diskutera aspergerdrag hos kända personer som inte fått någon formell diagnos: Albert Einstein, James Joyce, Charles Darwin, H.C. Anderssen, Ludwig Wittgenstein, Wolfgang Amadeus Mozart, Isaac Newton och Emily Dickinson levde alla på den tid då ingen diagnos fanns att ställa, och många av dem hade kanske inte heller tillräckligt för att få en diagnos – men det faktum att så många av de stora vetenskapsmännen, författarna, konstnärerna och kompositörerna i historien hade autistiska drag är ändå något som är värt att fundera över.

Problemet med att se autismspektrum ur ett strikt medicinskt perspektiv – som något som ofelbart är en störning och helst borde gå att förebygga eller bota – är att man direkt diskvalificerar alla som är ”för duktiga” för att räknas in. Därmed förstör man möjligheten att se bakåt och upptäcka den autistiska historien, och man hindras också från att läsa in autistiska drag – eller bokstavsdrag generellt – i framgångsrika människor som lever idag: De är ju inte störda, de har ju inget handikapp, de är ju lyckade. Det är inget fel på dem…

Att diskutera varför en känd person gör si eller så, och säga ”hon fick ett DAMP-ryck och skrev mästerverket på tre dygn”, eller ”hans förmåga att föreläsa är verkligen autistisk!” är inte självklart smickrande, hur mycket jag än önskar det. Men Torbjörn Andersson har verkligen en autistisk förmåga – inte savant, men autistisk på så sätt att han vet vad han pratar om och att det är det han brinner för. Asperger är förmodligen ett av hans specialintressen, och det märks.

Jag vill att det ska gå att prata om asperger och ADHD som något mer än diagnoser, utan att för den skull förminska betydelsen av den hjälp man kan behöva. Jag vill att det ska vara självklart att det inte är något negativt att ha autistiska drag. Jag vill att folk slutar vara rädda för att stämplas som psykiskt sjuka, som störda, som handikappade. Eller som jag precis upptäckte att min kompis Jörgen hade skrivit på min Facebook:

”Autisten är guld värd, ty Au är ju den kemiska beteckningen för just guld”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, Aspergers syndrom, NPF, diagnoser, funktionshinder, sjukdomar, personlighet, kändisar, förebilder, historia, fördomar, normer, neuronormer, neuromångfald, autismspektrum, vård, stöd, psykologi, psykiatri, cripteori, Albert Einstein, James Joyce, Charles Darwin, H.C. Anderssen, Ludwig Wittgenstein, Wolfgang Amadeus Mozart, Isaac Newton, Emily Dickinson

Min kropp är inte perfekt, men mina gamla former är imperfekt

För någon vecka sedan ringde Leo för att fråga om jag hade ett gammalt dokument på min dator som de behövde för något pappersarbete. Visserligen låter hon ofta lite förvirrad på telefon, men den här gången kom hon av sig. Leo har inte hört min röst sedan Pride, så det är inte så konstigt: Jag har ju kommit i målbrottet. Hon sa att det var för att hon brukar reagera på att min röst är mycket ljusare än vad hon tänker sig att den är, men att hon inte reagerade på det den här gången. Hon reagerade alltså på att hon inte reagerade. Det lät mer som jag nu; som den röst hon tänker sig att jag har.

Imorse ringde Minou, och när vi babblat en stund kom det där med rösten upp. Det var ett tag sedan vi pratades vid över telefon, och hon erkände att hen först hade tänkt att min röst bara var morgongrötig. Men jo, hen hörde skillnad hen med. Alla gör det: Mina vänner, mina boendestödjare, min läkare, mina föräldrar… Alla hör att min röst är annorlunda jämfört med för några månader sedan. Inte längre så besvärande ljus, utan mer jag. Fortfarande är den inte särskilt mörk; någon basröst är det inte tal om, men den är lite mindre besvärlig.

Mina vänner reagerar inte längre på att jag har en så ljus röst när de hör mig. Det var såna reaktioner jag fick ibland förut, när jag till exempel träffade folk IRL första gången eller när de såg mig på tv ifjol: Vänner och bekanta tyckte att den röst de hörde inte stämde med den röst jag hade i deras huvuden. Jag tog det alltid som en komplimang, eftersom det tydde på att deras bild av mig gick bortom det ytliga. De kunde se mig som den jag var här på nätet istället för att haka upp sig på min röst eller mina bröst.

Idag har avståndet mellan deras bild av mig och min fysiska kropp krympt, men det viktigaste är att det största avståndet – det mellan min egen inre bild och den bild jag ser i spegeln – är mindre än någonsin.

Igår skickade jag en bild från mitt gamla liv till Robin för att muntra upp honom. Jag ville visa honom att han inte är fetast i världen, så jag tog den mest pinsamma bilden jag har. Fotot är ungefär tre och ett halvt år gammalt, från den tiden då jag vägde 108 kilo och såg ut som min mormor. Hans reaktion var ”Fan vikka pattar du hade”. Jag är så himla glad att han skrev det i imperfekt. Min kropp är inte perfekt, men mina gamla former är imperfekt.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, puberteten, målbrottet, testosteron, hormoner, rösten, telefon, kropp, komplex, fetma, övervikt, ideal, skönhet, bröst, komplimanger, självbild, bilder

Den autistiska revolutionen har kommit t

Den autistiska revolutionen har kommit t

Originally uploaded by trollhare

Den autistiska revolutionen har kommit till Gävle. I tre timmar har jag lyssnat på Torbjörn Anderssons föreläsning om radikala perspektiv på Asperger och högfungerande autism. Så otroligt inspirerande. När vi skulle presentera oss och en person förklarade sin anknytning till ämnet med att "det ligger i släkten" blev svaret "gratulerar".

Skillnaden mellan Adam Lambert och Britney: Han är man

I Aftonbladet läser jag om American Idol-stjärnan Adam Lambert som hånglat med en av killarna i bandet och juckat mot ansiktet på en dansare under ett uppträdande. Det blev för mycket för American Music Awards, som klippte bort scenerna. Lambert hävdar att det är diskriminering.

”Det finns en stor dubbelmoral, kvinnliga popartister har gjort sådana här provokativa saker i åratal och det faktum att jag är man, och att jag blir censurerad och diskriminerad kan vara ett problem.”

Det finns nämligen en uppenbar skillnad mellan när Madonna och Britney hånglar, och när Adam och hans dansare gör det: Tjejer som hånglar med varandra stör inte genusbalansen riktigt lika mycket. Kvinnor som hånglar med varandra är fortfarande sexuellt tillgängliga för heterosexuella mäns fantasier, och det ses som en förmildrande omständighet. Män som hånglar med varandra har inte samma grundförutsättning. När lesbiska inte tas på allvar tas bögar på alldeles för stort allvar; som ett hot.

Märkligt nog syns inte de sedvanliga antifeministerna till i kommentarsfältet. De som brukar vara så snabba att dyka på allt som handlar om mansförtryck och mansdiskriminering har inte hunnit komma på hur de ska anklaga den feministiska konspirationen för att förtrycka manlig sexualitet. Kanske är det för att de besväras av det faktum att män kan vara förtryckta av det patriarkala heteronormativa samhället.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Adam Lambert, Madonna, Britney Spears, kändisar, censur, hångel, sex, sexualitet, läggning, kön, heteronormen, normer, sexism, fördomar, manlighet, mansroller, könsroller, kvinnoroller, homosexualitet, bisexualitet, heterosexualitet, hot, HBTQ, homofobi, kön, sexism, hångel, provokation, media, antifeminism, genus

Sam, 16: ”De är löjliga som retar mig bara för att jag är den jag är”

”-Vad skulle du säga till de som inte kan acceptera det här bland de som är jämnåriga till dig, vad skulle du vilja säga till dem?

- Jag vet inte, jag tycker de är rätt löjliga som håller på att reta mig bara för att jag är den jag är. Det är inget fel på att vara det, för de är ju sig själva och jag kan ju inte gå och reta dem. Så jag tycker att de ska sluta med det.”

Sam är 16 år och har blivit mobbad på sin förra skola för att han är transsexuell. Hans mamma och hans storasyster och tvillingsyster stöttar honom, och han går på stopphormoner och ska få börja med testosteron. Sam har vänner som inte tycker det är någon stor grej, men så var det inte förut innan han bytte skola. När han sitter i soffan hos Malou i Efter tio och får frågan svarar han så underbart, och med en röst som om det han säger är helt självklart. Mamma Camilla ställer dessutom hormonläkaren Olle Söder mot väggen och frågar varför det är så svårt att få stopphormoner innan puberteten hinner gå för långt åt fel håll.

Jag läste om Sam och Camilla i Aftonbladet för någon månad sedan, och blev oerhört imponerad av mamma Camillas lyhördhet. Jag sa då att ”Att våga lita på sitt barn, och välja att försöka förändra omvärlden istället för barnet, det är mod för mig”. Idag måste jag säga att jag är minst lika tagen av Sams mod – och klokhet.

Man kan ju inte gå runt och reta människor för att de INTE är transsexuella, för de kan ju inte rå för att de föddes med en kropp som matchar deras självbild, så då kan man inte reta folk för ATT de är transsexuella. Frågan är väl kanske om de som mobbat Sam vågar se sig själva i spegeln?

Han själv har i alla fall inget att skämmas för – tvärtom. Även om man inte kanske känner sig stolt över att vara transsexuell så tycker jag att man ska vara stolt över att man vågar vara sig själv. Det är mod.

Tyvärr kan jag inte bädda in Tv4-filmer, men det går att se avsnittet här. Cred: Rikkie. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, HBTQ, komma ut, garderoben, Sam, Camilla, könskorrigering, könsidentitet, tv, tv4, Efter tio, hormoner, stopphormoner, vård, transition, testosteron, Olle Söder, barn, acceptans, respekt, föräldraskap, mod, mobbing, självkänsla

Manlighet(s) är en psykisk sjukdom (Eller: Jag är inte kvinna för att jag är impotent)

En fjollig Carl von Linné à la 2007

Vad är manlighet?

Jag har ingen aning; ändå är det ett ord jag använder ganska ofta. Senast i en tweet för bara en liten stund sedan. Jag försökte locka Psykbryts-Jonas att komma och hälsa på mig med löfte om att prova min spikmatta:

”Du får komma hit och prova min spikmatta, så kan jag utnyttja dig för min uppsats om manlighet som psykisk sjukdom ”

Manlighet som psykisk sjukdom; det är ungefär så jag har formulerat den spirande uppsatsen när det har behövts, eller när någon frågar. Egentligen är det inte riktigt det jag skriver om, men det låter mer snärtigt än En studie av skönlitterära beskrivningar av snäva mansroller och frigörelsen från dem ur ett cripperspektiv med inslag av såväl transteori, queerteori och psykradikalism, inspirerat av Foucaults teorier om galenskap, kön och sexualitet. Det är detta jag pysslar med när jag inte bloggar: Jag skriver på min D-uppsats i Engelska, även om det hittills mest består i att läsa in mig på den teoretiska bakgrunden.

Böcker jag läser just nu: Galenskap och sex

Hursomhelst borde jag alltså veta vad manlighet är. Det är ju det hela min uppsats bygger på, och det är också det som en stor del av den här bloggen kretsar runt: Att utforska könsutrymmen och provspela könsroller, grubbla över var könen sitter och hur man isåfall lockar fram dem, samla små analyser av hur kön konstrueras, fundera över växelverkan mellan biologi och beteende – och driva med mig själv i min jakt på manligheten. Jag är diagnosticerad transsexuell, går på testosteron sedan snart fem månader och väntar på en kallelse till kirurgen för att ta bort brösten – och allt detta för att jag vill leva med en ”manlig” kropp i en ”manlig” social roll.

Jag borde veta vad manlighet är, men jag gör det inte. Så jag googlar ordet.

Det första som kommer upp är en länk till Potenslinjen; Viagraprånglarna Pfizers försök att sprida ”information” om potensproblem. De hänvisar till en undersökning från 2003 där svenska män och kvinnor har fått svara på vad de anser är ”viktigt för manligheten” och sätta betyg efter hur viktigt de tycker att det är:

1. Vara praktiskt händig (7,1)
2. Ha bra potens (6,4)
3. Ha välavlönat jobb (5,9)
4. En attraktiv partner (5,9)
5. En vältränad kropp (5,8)
6. Ett attraktivt yttre (5,5)
7. Vara sportintresserad (4,9)
8. Alltid vara redo för sex (4,9)
9. Äga tekniska prylar (3,9)
10. Ha en häftig bil (3,3)

Att vara händig är alltså det som är viktigast för manligheten, följt av att ha bra potens. Man kan tillochmed testa sin potens på sidan, ifall man är osäker. Har man lägre än 21 räknas det som erektionsproblem. Jag får åtta poäng – och då har jag ändå gått med konstant stånd i två månader. Jag är impotent för att jag inte penetrerar någon partner, misstänker jag.

Hemgjord penisprotes

Jag kan hänga upp hyllor, tavlor och lampor och montera IKEA-möbler, och jag vet skillnaden mellan phillipskruv och pozidriv – men mitt mest välavlönade jobb någonsin gav 80 kronor i timmen, och jag har ingen partner och hade jag någon skulle jag inte kunna använda min egen kuk för att penetrera henom. Min kropp har en ansamling av lös hud på magen och inte mycket till muskler, och dessutom har jag gigantiska moobs. Något säger mig att det inte är det som de flesta menar med ”en vältränad kropp” och ”ett attraktivt yttre”. Mitt sportintresse är ungefär lika stort som mitt intresse för att äga statusmarkörer, som båda tillsammans är ungefär lika stora som mitt intresse för att skaffa mig ett sexliv med någon annan. Inte stort, alltså.

Jag är omanlig i de avseendena – men jag lider inte av det, lika lite som jag lider av att vara androgyn och fjollig. Jag lider av att min kropp inte fungerar och ser ut som jag tycker att den borde göra, men jag lider inte av att vara omanlig. Manlighet för mig sitter inte i hur lång och hård kuk man har, eller i silhuetten av ens bröstkorg, eller i kroppsbehåring, röstläge, skäggväxt, muskelmassa, kromosomer, hormoner, avsaknaden av äggstockar eller förekomsten av testiklar eller förmågan att producera spermier som kan befrukta ett ägg. Med undantag av det sistnämnda är det sånt jag önskar mig – men längtan efter att ha en kropp med alla dessa egenskaper är inte nödvändigtvis något som har med manlighet att göra.

"Men are from earth - Women are from earth - Deal with it"

Alla transsexuella är naturligtvis olika, och jag vet att många inte håller med mig, men för mig är det så: Jag känner mig inte mer manlig när jag skruvar ihop en Billy än när jag bakar en kaka – däremot har jag större chans att lyckas med hyllan eftersom kakbak kräver oerhört mycket större precision och timing än IKEA-möbler, och därmed är det roligare. Jag känner mig inte mer manlig för att jag numera ser ett myller av svarta hårstrån kika fram under hakan – däremot känner jag mig mer som mig själv.

Manlighet är bara ett ord jag använder för att kommunicera mitt behov och min längtan; för att översätta det till något som andra verkar kunna förstå, och för att kunna få den vård jag behöver. Men oavsett om man är född med snopp eller snippa kan strävan gå för långt ibland; risken finns att man överdriver och börjar må dåligt. Könshets – manlig-hets och kvinnlig-hets – beror på att könsrollerna skaver. Kostymen sitter tight, man får svårt att andas och kläderna är så snäva att det är svårt att röra sig utan att snubbla och ramla utanför – och ju snävare de är desto hårdare blir också fallet, eftersom man skuldbelägger sig själv: Om jag bara hade varit lite smalare och elegantare hade man inte ramlat.

En man utan rörelsefrihet

Det är lättare att lägga skulden på den som ramlar än att se till att det finns fler storlekar på kostymer tillgängliga, fast i stort sett alla människor förmodligen någon gång känner av könsskav. Det råkar bara drabba transpersoner hårdare än cispersoner. Vad spelar det för roll om det finns både rosa och blå kostymer och man så generöst får ”välja” en om de är sydda efter Barbie och Ken och inte finns i fler storlekar, och om den som vill ha en regnbågsfärgad kostym blir utskrattad av skräddarna?

Manlighet och kvinnlighet i sig är inte en psykisk sjukdom, men att gå upp i en snäv könsroll kan leda till manlig-hets eller kvinnlig-hets. De i sin tur är båda orsaker till psykisk ohälsa, i allra högsta grad. Själv är jag inte särskilt manlig – men ett riktigt mantimmer.

***

Veckans bloggtema: Manlighet kändes som klippt och skuret för mig. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, manlighet, mansroller, könsroller, manligt, kvinnligt, transsexualism, transpersoner, normer, fördomar, stereotyper, bilder, psykologi, psykisk ohälsa, psykisk sjukdom, sjukdom, crip theory, Michel Foucault, studier, vetenskap, forskning, litteratur, böcker, högskolan, könsuttryck, könsidentitet, cispersoner, könsskav, sexism, jämställdhet, queerteori, genusvetenskap, uppsatser, funktionshinder, sex, könsorgan, Viagra, potens, impotens, HBTQ, sexualitet, kukar, sexism

Chaz Bono om sin könskorrigering: ”Könet sitter mellan öronen, inte mellan benen”

Många som gör en könskorrigering vill helst gömma eller glömma det liv de hade innan, för att det är för jobbigt att tänka på. De flesta är på något sätt tvungna att förhålla sig till det ändå, och för en del är det helt enkelt omöjligt att komma undan. Chaz Bono är en av dem. Chaz mamma heter nämligen Cher, och pappa Sonny Bono, och han har levt i strålkastarljuset hela livet. För fjorton år sedan kom han ut som lesbisk, och i somras som transman.

I en intervju i Good Morning America berättar han om hur han kom till insikt om att han var kille: Precis som många andra transkillar kände han sig rätt hemma i lesbiska kretsar, men samtidigt inte.

”-När jag var tretton-fjorton var jag rätt säker på att jag drogs till tjejer. Så: Jag föll för tjejer, jag är en tjej, så jag antar att jag är lesbisk.

- Men det är det enkla svaret, eller hur? För vilket kön man dras till…

- Vilket kön man dras till har inget att göra med ens könsidentitet. Många tycker att det är väldigt förvirrande, men det är två helt olika saker. Det ena är hur du ser på dig själv och vem du känner dig som, och det andra är vilka du dras till”

Det är en riktigt bra intervju. Jag är grymt imponerad av reportern som lyckas hantera frågan på ett respektfullt sätt, utan alltför tydlig freakshow-stämpel – och ännu mer av Chaz, som ger bra svar.

[Youtube=http://www.youtube.com/watch?v=rGr8vl0vlfg]

Chaz Bono i GMA på Youtube

Nej, han är inte rädd längre. Han var det förut, men nu lever han det liv han alltid drömt om. Nej, han tycker inte att hans könskorrigering går att se som ett politiskt ställningstagande. Han har kämpat hårt för det, men om han är öppen med det kan han bana väg för andra. Han är fortfarande HBT-aktivist, men nu lutar han mer åt T än åt H.

Och så det som redan blivit något slags bevingat uttryck, som jag i och för sig inte är helt säker på om jag själv skriver under på:

”Gender is between your ears, not between your legs”

Könet sitter mellan öronen, inte mellan benen.

För Chaz är det en könskorrigering, men för omvärlden är det ett könsbyte. Människor som vant sig vid att tänka på honom som ”hon” och [tjejnamn] och ”lesbisk” får nu lära om och tänka ”han”, ”Chaz” och ”heterosexuell”. Då är det såklart lättare för de som inte sorterar människor så mycket, utan bara behöver komma ihåg hans namnbyte.

Jag beundrar Chaz för att han vågar vara sig själv, och för att han inte – som vissa andra kända personer som det skvallras om – flyr undan och gömmer sig någonstans. Jag är säker på att Chaz inte kommer att ångra sin transition – och jag hoppas att han inte kommer att ångra att han valde att göra det offentligt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Chaz Bono, Cher, Sonny Bono, kändisar, HBTQ, transsexualism, könskorrigering, könsbyte, transpersoner, media, Hollywood, tv, Good Morning America, kön, genus, könsidentitet, intervjuer, transkillar, läggning, homosexualitet, heterosexualitet, förvirring, identitet, känslor, rädsla

Vittra – istället för ”hushållsnära tjänster”

De sabbar ditt jobb och kidnappar dina barn och ställer till med sattyg. De ”lånar” saker utan att fråga, och de är allmänt bakåtsträvande och fast i traditioner, men de är samtidigt väldigt arbetssamma och flitiga och sköter arbetet galant när de väl är motiverade. Deras kultur är så främmande och gammeldags, sägs det. Och ändå har de levt här sedan Lilit och hennes barn fördrevs från Edens lustgård. Det är vi som är invandrare i deras land.

Jag pratar om vittra.

När mamma frågade vad jag vill ha i julklapp var svaret självklart:

”Jag vill ha en butler i julklapp. Han ska helst prata brittisk engelska, men inte vara snobbig. Om han kan baka scones är det ett plus.”

Jag tror inte jag kommer att få någon butler i julklapp, för mamma föreslog att jag skulle hålla mig väl med vittrorna istället. För den som inte vet det är vittrorna eller vittra de där kortväxta typerna som bor i underjorden. Om man är generös mot vittra så kan de hjälpa en med hushållssysslor, och mamma föreslog att jag skulle sätta ut gröt.

Vittra tar dina getter, sägs det. Som om getter gick att äga.

Alla säger att vittra är gammaldags: De har ålderdomliga kläder och de är rädda för stål. Det är därför man lägger någon stålpryl i vaggan hos bäbisar, så att de inte tar ungen: Stål är nämligen kristet, och de är livrädda för kristenheten. Typ. Men tänk om det bara är våra fördomar om vittra?

Jag tror att det är vittra som ställer till det när tekniken inte fungerar: När program hänger sig, när sidor inte laddar som de ska, när mail försvinner och filer trasas sönder. Jag brukar skylla på min teknikpoltergeist som får datorer att krascha bara jag närmar mig en datorsal, men i själva verket är det vittra som spelar folk ett spratt. Det är så typiskt dem: de lånar gärna saker och busar och har sig.

Rovor. Är det mat för vittra?

Men om vittra nu har blivit såpass högteknologiska att de är i min dator, varför ska de då vilja ha gröt? Sist jag offrade till gudinnorna, på Samhain, fick de en morot och en handfull torkad rosmarin och oregano, men vittrorna föredrar bevisligen lagad mat. Kanske är allt tekniskt strul jag haft vittrornas sätt att säga att de är trötta på bilden av sig själva som gammelmodiga. Tänk om vitterfolket behöver frigöras från våra fördomar om dem.

Om jag nu inte får någon butler i julklapp, så får jag väl försöka att ställa mig in hos vittra. Det är lättare att förlita sig på dem än på det såkallade välfärdssystemet. Hemtjänst är lika dyrt som att köpa ”hushållsnära tjänster” och då måste man dessutom stå ut med att ha människor omkring sig, fippla med papper hit och dit och ha intyg på allt. Då är det nog lättare att hoppas på vittra. Jag måste bara ta ner stålsaxen vid ytterdörren, så att de vågar sig in – och så undrar jag om de gillar pasta.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om vittra, folktro, butler, hushållsnära tjänster, övernaturligt, väsen, trolldom, Norrland, fäbodkultur, bilder, djur, getter, NPF, städning, hushållsarbete, matlagning, disk, tvätt, arbete, hjälp, boendestöd, hemtjänst, fördomar, välfärd, politik, funktionshinder, ADHD, Aspergers syndrom, psykisk ohälsa