I’m not having a sex change – I’m having a voice change!

För sex veckor sedan fånade jag mig, och hade dessutom en rejäl släng av icke-svininfluensa-aktig infektion som satte sig i halsen och fick mig att låta som Darth Vader emellanåt. Men utvecklingen går framåt: Inatt behövde jag ingetdera för att spela in en ny filmsnutt.

Youtube

Förvirringen jag visar på inte mindre än fyra ställen filmen igenom är nämligen äkta. Jag lovar; jag tappade tråden och hade svårt att hitta den. Det enda som är fejk är mina försök att rädda situationen. Då har jag ändå klippt bort ungefär en halvtimme av ehm och hum och osammanhängande svammel, för att få någon slags ordning på de fyra minutrarna.

Utöver det så har jag dessutom inte längre något behov av virus för att ha en hes röst. Jag är i målbrottet nu, och det uppväger allt annat. Jag har ju alltid varit ett mantimmer, och det verkar som om jag kommer att fortsätta med det.

Läs även andra bloggares åsikter om vlog, film, målbrottet, transsexualism, könskorrigering, puberteten, hormoner, testosteron, röst, förvirring

Mögel och rötter – fobiträning i bilder

Efter terapin i eftermiddags gick jag ut på promenad med kameran. Jag tänkte på det vi hade pratat om, att våga möta sina rädslor och stå kvar. Jag måste lita på att det fungerar, att jag inte blir så sjuk som jag kunde bli för bara två år sedan. Jag kan låta ångesten flöda fritt utan att försöka dämpa den.

Nu är terapin framförallt till för min sociala fobi, men jag har ju andra fobier också, som inte är riktigt lika svåra men ändå krångliga. Av en slump råkade jag få tillfälle att öva på två av dem under promenaden. Det hela började med att jag gick längs en stig och upptäckte att någon dumpat en hög med äpplen alldeles bredvid. Pulsen steg när jag upptäckte att de inte bara var stötta och bruna, utan att flera av dem var mögliga.

Ruttnande äpplen

Jag har en grym fobi för mögel. Förruttnelse i andra former går bra, men just mögel ger mig ångest. Så det var med skakande knän jag närmade mig högen. Jag vågade inte gå för nära, så det blev inga närbilder, men det kändes bra att våga stå där och titta på dem en liten stund.

Rotvälta

Ett par hundra meter senare kom jag dessutom till en rotvälta, som såg ovanlig ut. Eftersom det var en stor björk som växte på sankmarken nere vid Storsjön som hade vält så hängde det ingen jord från den. Det enda man såg var ett myller av rötter. Rötter! Jag stod stel av skräck i säkert tio sekunder, innan jag förvissat mig om att rötterna inte på något sätt rörde sig emot mig eller verkade det minsta sugna på att anfalla. Jag måste komma över den där idén om illasinnade trädrötter som attackerar och binder fast och släpar iväg människor.

Självporträtt

På det hela gick det ganska bra. Jag måste säga att det är relativt lätt att fobiträna med saker som står stilla. Rötter och mögel brukar inte gå till attack. Då är det värre med myror, plogbilar och människor. Jag antar att det kommer senare, det med.

Läs även andra bloggares åsikter om fobier, fobiträning, ångest, rädslor, bilder, mögel, rötter, psykologi, terapi, social fobi

Dagens genushjältar: Sanna och Hannes, 13 år

Några elever i sexan på Gustavslundsskolan i Växjö fick nog av Toys R Us julkatalog ifjol. De blev upprörda för att leksaksreklamen var så könsstereotyp, så de anmälde katalogen till Reklamombudsmannen och nu har domen kommit: De vann mot leksaksjätten.

Hannes Psajd säger att de reagerade på att det inte var några tjejer med på de ”tuffa” bilderna, och att tjejerna i katalogen mest poserade i prinsessklänningar. Sanna Norén säger att de föreslagit för Toys R Us att de borde blanda killar och tjejer på bilderna och att de borde ha enhetliga bakgrundsfärger och att de borde visa att till exempel alla barn kan leka med bilar. Det handlar alltså inte, som så många av de vuxna kommentatorerna på Aftonbladet som inte verkar kunna läsa innantill tror, om att förbjuda pojkar att leka actionhjältar och flickor att leka prinsessor. Det handlar om att ge barnen möjligheten att välja själva genom att visa fler alternativ.

Hursomhelst: Sanna, Hannes och de andra var alltså tolv år när de gjorde detta. Jag känner mig gammal, men visst blir jag glad att höra att det finns hopp om den yngre generationen. Det värmer ett uråldrigt feministhjärta.

Läs också om en annan slags genushjälte: Killen som ifrågasatte hederskulturen. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, könsroller, genus, jämställdhet, sexism, feminism, dagens genushjälte, leksaker, reklam, Toys R Us, stereotyper, fördomar, normer, sexism, barn

Kanske är det galenskap, kanske inte

Regnbågens slut genom ett tågfönster

En del människor är skapta för att irra runt i sitt inre, och behöver en fast punkt i den fysiska världen för att inte tappa bort sig helt. Sådan är jag.

Andra är skapta för att alltid vara på väg, för de vet redan vad de vill. Sådan är han.

Jag vet att jag kommer att sörja. Jag vet att jag kommer att sakna. Jag känner redan längtan gro inombords. Men jag vet att det här inte är det han behöver. Den lilla världen är alldeles för trång för honom.

Jag drömde om sjukhus och nätter av irrande i skumma korridorer utan ord, men vaknade till en blå himmel.

Jag önskar ibland att jag kunde hitta samma väg ut jag med, men det sjukhus jag irrar runt i är inte detsamma som hans. Kanske är det galenskap, kanske inte.

Läs även andra bloggares åsikter om uppbrott, vänskap, längtan, äventyr, livet, bilder, mod, mål, drömmar

Kåtslaget gör mig uttråkad

Jag har ägnat måndagskvällen åt viktigheter. KBT-läxan till imorgon är gjord. En detaljerad läslista för skolarbetet är på gång. Bloggen har fått lite puts, till exempel har jag börjat strukturera om frågelådorna så att de är lättare att hitta i, och en sida med info om själva bloggen har kommit upp. Hela måndagen har faktiskt gått osedvanligt bra, med tanke på hur jag haft det de senaste veckorna. För ett dygn sedan var jag ett nervvrak, men när jag vaknade på måndagsmorgonen var jag lugn och koncentrerad, och jag har fått saker gjorda.

Det är bara en sak som stör mig fortfarande; den där känslan som jag var lite rädd för när jag skulle börja med testosteron. Jag såg inte direkt fram emot det, kan man lugnt säga. Nu tycker jag det mest är besvärligt och lite pinsamt.

Vi pratar

KÅTSLAG

Japp, det är dags att erkänna: jag har haft kroniskt kåtslag ända sedan förra testosprutan. Det var tjugosex dagar sedan, och när Paul Stjernberg påpekade att det är en skillnad mellan att vara kåt och att vilja ha sex sa jag:

”jag är inte riktigt lika ”uttråkad” av det som jag var förut”

Det skulle jag inte säga idag. Jag är uttråkad. Att gå omkring med halvstånd i nästan en månad kan göra vem som helst asexuell. Men jag är i alla fall bara uttråkad; jag lider inte av det.

Läs även andra bloggares åsikter om Nebido, testosteron, sexualitet, kåtslag, puberteten, hormoner, känslor, mediciner, asexualitet

Ett namnbyte är inte ett könsbyte

Gudrun Schyman skriver på Second Opinion om Feministiskt Initiativ och namnlagen, bland annat såhär:

”Många lever mer eller mindre permanent i en annan könsroll än sin biologiska och då behöver man även officiellt ha det namn som man använder i den rollen. Annars kan det inträffa att till exempel en man blir uppropad med mansnamn fast han är på plats som kvinna. En del menar att det här är en marginell fråga men för de personer som berörs är det en genomgripande existensiell fråga.”

I kommentarsfältet får hon mothugg av Tanja Bergkvist, som målar upp frågan som någon slags självmotsägelse:

”Men om alla namn ska vara könsneutrala – vad är det då för poäng med att byta namn!? Jan Olov får heta Madeleine, men det vill han (hon) just för att Madeleine är ett kvinnligt namn! Om alla namn används av båda könen så att det om 10 år inte finns några könsmärkta namn alls – då försvinner även behovet av att byta namn.”

Nu tror inte jag att det går riktigt så enkelt som att folk om tio år inte kommer att uppfatta några förnamn som könade åt det ena eller andra hållet, men vi låtsas att det är ett realistiskt scenario: Alla namn är könsneutrala i både juridisk och kulturell mening. Betyder det att transpersoners behov av att byta namn inte längre finns? Ja och nej.

Ja – i den bemärkelsen att namnet kommer att ha mindre betydelse. Den dagen ingen lyfter på ögonbrynen över att den som ropas upp som ”Anders” i väntrummet har kjol och långt hår kanske det känns mindre viktigt att välja ett nytt namn. Om inte förnamn vore ett dugg könskodade skulle det inte heller outa någon som transperson att bli uppropad med ett visst namn.

Detta skulle förmodligen kräva att vi inte hänger upp en så stor del av vår egen och andras identitet på kön. I ett samhälle där kön hade en minimal betydelse skulle transpersoner på sätt och vis inte finnas, eftersom det inte skulle finnas några könsgränser att överskrida. Det skulle inte uppfattas som något avvikande alls att en person gick i kostym ena dagen och kjol nästa, så även om behovet skulle finnas kvar skulle det inte uppfattas som tillräckligt avvikande för att behöva etiketteras. Transsexualism och behovet av könskorrigeringar skulle kanske också uppfattas som vilket medicinskt behov som helst.

Nej – eftersom det fortfarande kan finnas ett behov av att ändra namn, precis som för vem som helst. Ett namn är mer än det kön man förväntas ha som bärare. Det är vanligt att människor, framförallt kvinnor, byter efternamn eller lägger till sin makes efternamn till sitt eget när de gifter sig. Det faktum att kvinnor och män numera juridiskt sett är jämställda i äktenskapet har inte tagit bort en del människors behov av att visa sin samhörighet med ett gemensamt efternamn. Det händer också att människor byter förnamn för att de byter riktning i livet – de blir religiösa, de bryter med sitt destruktiva liv eller de markerar ett avstånd mot någon familjemedlem som de fått namn efter. Det kan vara lite samma sak med transpersoners förnamn: Namnändringen kan markera en början på någonting nytt och bättre.

Nu kan jag bara tala för mig själv, men för mig var det viktigt att välja nya namn för att markera en förändring i mitt liv.  Jag valde inte Immanuel för att det är ett manligt namn, utan för att jag trivs med det. Att det sedan blev ett namn som uppfattas som manligt är en annan sak, men behovet av att markera mot mitt förflutna var det viktigaste. Jag byter inte kön, och jag byter egentligen inte identitet – men jag släpper fram den jag alltid varit inombords. Mina gamla namn står för den jag försökte vara, men mina nya namn står för den jag är.

I den värld vi lever är kön oerhört viktigt, och det är därför ett sånt begrepp som ”könskonträra namn” överhuvudtaget existerar. Kanske är det också till viss del därför en del väljer att ändra namn, kanske är känslan av att skapa sig en identitet viktigare. Att lägga till ett namn är inte att skaffa sig multipla personligheter, för namnet är inte ens personlighet. Ett namnbyte är inte ett könsbyte, utan ett sätt att markera sin identitet.

Mer namnlagen: 1, 2, 3, 4, 5. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om namn, namnlagen, namnändring, könsneutralitet, kön, genus, könsroller, sexism, jämställdhet, transpersoner, HBTQ, transsexualism, identitet, psykologi, könskorrigeringar, äktenskap, Gudrun Schyman, Tanja Bergkvist, Feministiskt initiativ, politik, lagar

Sämre än djur – om människovärde

Jag bloggade igår om dokumentären Sämre än djur, och läser nu om andras reaktioner. Sara tänker högt vänder sig mot ordvalet i namnet: Varför ställer man alltid människor och djur mot varandra? Varför använder folk uttryck som ”de behandlas sämre än djur” när man talar om äldreomsorg och liknande?

”Ska man vara riktigt krass så tror jag knappt att någon individ i någon av dessa grupper skulle vilja byta tillvaro med en burhöna.”

Nu råkar det vara så att namnet på filmen inte är en liknelse, utan en förolämpning. Den mannen som uttalar sig om sin lesbiska styvdotter säger att hon är ”inte människa, inte djur. Hon är sämre än djur”. För mig fångar det uttrycket alldeles för väl hierarkin där människor anses vara mer värda än ickemänniskor. Titeln är på sätt och vis en lek med det uttrycket: Han anser att homosexuella är sämre än djur, så han har behandlat henne sämre än han skulle behandla ett djur.

Visst säger det ordvalet något om synen på ickemänniskor i samhället – och om synen på människor. Det säger något om den hierarki där man för att räknas som människa måste bete sig som man förväntas utifrån sin könsroll: En man måste vara manlig och en kvinna kvinnlig. I de snäva definitionerna av både manlighet och kvinnlighet ingår kravet på heterosexualitet: En kvinna måste enbart åtrå män, en man måste enbart åtrå kvinnor. Den som bryter mot detta sorteras ut; de är inte ”riktiga” kvinnor och män. Och eftersom man måste vara kvinna eller man för att vara människa, så blir man något annat – något sämre, eftersom det är finast att vara människa.

Jag skulle definitivt inte vilja byta liv med en burhöna, men jag ser likheten. En höna i en bur är satt där för att hennes kropp ska värpa fram så många ägg som möjligt till en så låg kostnad som möjligt. Hennes värde består i vad hon kan ge sin ”ägare” i form av ägg. Samma sak gäller de personer som lever i en hederskultur, på sätt och vis. De förväntas fullfölja sin påstådda plikt gentemot familjen, och precis som med hönorna är deras sexualitet och reproduktivitet kontrollerade.

Man ser lite samma sak i hur transpersoner blir behandlade ibland. Hur gammelmedia och bloggare har beskrivit Caster Semenyas förmodade intersexuella tillstånd är bara ett exempel på hur de sociala reglerna liksom sätts ur spel när folk ställs inför någon de inte kan sortera direkt i ”man” eller ”kvinna”. Det är som om någon spärr släpper, och folk tar för givet att de kan säga vad som helst. Långt ifrån alla gör så, såklart, men tillräckligt många för att det ska vara ett tydligt mönster. Om man följt diskussionerna i Sverige om transsexuella ska ha rätt att bli biologiska föräldrar, och sett hur lite av motståndet som egentligen verkar handla om ett uppriktigt intresse för barnens bästa, så är det också en aspekt av det hela: Det är viktigt att se till så vi inte förökar oss. Inte för att det är synd om våra barn, utan för att vi inte har rätt att vilja bli föräldrar.

I en värld där mänskligheten utgörs av enbart ”män” och ”kvinnor” och där definitionen av de kategorierna är väldigt snäva, så är de som utesluts ur de kategorierna också uteslutna ur begreppet ”människa”. För en del betyder det även att homosexuella och bisexuella inte är människor, även om det på många håll är inskränkt till att enbart beröra uppenbara transpersoner. Grundläggande mänskliga rättigheter är förvägrade transpersoner på många håll i världen – och till viss del även i Sverige – eftersom vårt människovärde är förhandlingsbart.

Allt detta alltså utifrån förutsättningen att det är något fint att vara människa, och att den som inte är människa är rättslös. Så ja, det var ett väldigt träffande citat, egentligen.

Mer: 1, 2, 3, 4, 5, 6. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om heder, HBTQ, hedersvåld, homofobi, fördomar, normer, djur, djurrätt, speciesism, kön, genus, könsroller, transpersoner, sexualitet, djurplågeri, kontroll, makt, politik, Caster Semenya, intersexualism

ADHD kan ha allvarliga biverkningar – men det har bokstavsbrist också

Jag är inte sjuk. Jag är bara störd, precis som du.

Jag är inte handikappad. Det kan du vara själv.

Jag vill inte ha dina hemstickade offerkoftor. De känns som tvångströjor.

Jag vill inte ha ditt syndomtycke. Det ger mig bara en bitter bismak.

Jag vill ha ett liv. Nu. Och jag tänker göra vadsomhelst för att få det.

Jag är inte sjuk för att jag har ett halvt alfabet mer än dig. Tolv bokstäver mer:

A S P E R G E R A D H D

Det är bara ett sätt att fungera på.

Men medicinerna då, säger du. Är de onödiga?

Nej. Ni bokstavslösa verkar ofta få ångest över er vanlighet och normalitet, och antingen kämpa för att acceptera det eller för att lära er att sticka ut lagom mycket. Jag ser det som en biverkning av dampbristen ni verkar lida av. Mitt sätt att fungera på har också sina biverkningar, men jag behöver aldrig få existensiell ångest över att vara normal.

ADHD kan ha allvarliga biverkningar – men det har bokstavsbrist också.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om NPF, Aspergers syndrom, ADHD, vård, mediciner, Concerta, sjukdom, funktionshinder, psykologi, neurotypi, normer

En kväll utan ADHD-droger – the true story

Idag har jag kört ”drogfritt”, alltså utan mediciner. Jag har inte tagit någon Concerta sedan igår morse, och den verkar i ungefär tio timmar så det var länge sedan den gick ur kroppen. Jag vill nämligen kunna sova inatt, och om det mot all förmodan skulle fungera bara för att jag inte tog någon medicin när jag vaknade i eftermiddags, så är det värt det.

Men vad ska jag säga om att vara omedicinerad? Om jag berättar att jag känner en enorm skillnad, och att jag verkligen önskar att jag hade haft min ADHD-medicin i kroppen, att jag saknar den så mycket att jag sitter och fingrar på dosetten, så finns alltid risken att någon tolkar det som att jag skulle vara beroende.

Ja, jag är beroende – av att min hjärna fungerar. Jag är beroende på samma sätt som en diabetiker är beroende av insulin. Det är faktiskt farligt att vara utan, på sätt och vis. Det har till exempel hänt att jag har uppfattat en högtrafikerad riksväg som gångväg och promenerat rakt ut en gång när jag var omedicinerad, och jag vet inte hur många gånger jag har varit nära att gå hemifrån med spisen påslagen men upptäckt det av en slump i sista stund. Mina skyddsänglar har ett fett OB-tillägg att kvittera ut för alla gånger de till synes helt slumpmässigt har räddat mig.

Under de sju timmar som jag varit utan medicin idag har jag visserligen inte gjort några större misstag. Jag har bara glömt badbomben jag skulle ha i badkaret så jag fick springa upp efter den, glömt att synkronisera kalendrarna i datorn och mobiltelefonen, nästan glömt bort att titta på tv-programmet jag ställt in mig på, tagit hela femtiotvå sekunder på mig att fatta att det nya meddelandet i mobilsvaret bara var en datorröst som berättade om de nya funktionerna och ingen riktig människa som ringt, och ställt in örtsaltet i kylskåpet.

Det är nästan ingenting, och helt normalt. Såna kvällar har förmodligen alla, varje kväll. I alla fall var det så mitt liv var före Concerta, hela tiden. En dag då och då utan medicin är en rejäl påminnelse om varför man tar medicin, och vilken skillnad den gör.

Läs även andra bloggares åsikter om ADHD, Concerta, mediciner, vård, NPF, diagnoser, sömn, koncentrationssvårigheter, glömska, minnet, psykologi, hjärnan

Bli människa!

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga efter att ha sett Sämre än djur. Jag pluggade in tvn för första gången sedan februari för att se en dokumentär om HBT och hederskultur, men jag har tappat orden.

Det är en fantastiskt fin dokumentär, men samtidigt ett knytnävsslag i magen. Man får följa Mohammad och Cherin som båda har blivit hotade av släktingar efter att ha kommit ut som homosexuella. Mohammad flyr sin familj och åker till Skottland för att plugga, men saknar familjen, åker hem igen och försöker kompromissa. Till slut inser han att han måste bryta med dem. Cherin berättar om sin styvpappas misshandel och trakasserier, och får veta av sina systrar att den gången för tio år sedan då hon vägrade följa med på en resa till Tunisien utan rymde, så var resan arrangerad för att de ville tvinga henne att gifta sig med en man.

Mot slutet av filmen får man höra hennes styvpappas version: Det är så viktigt med heder att han var tvungen att ge upp sitt liv i Sverige och flytta tillbaka till Tunisien på grund av att Cherin var homosexuell. Det är nästan så man börjar tycka lite synd om honom, tills han börjar prata om Cherin:

”Bli människa! Hon är ingen människa, hon är inget djur. Hon är sämre. Hon är sämre än djur.”

Nu delar inte jag hans syn på att djur är sämre än människor, men jag skulle nog säga samma sak åt honom själv: Bli människa! Sluta skylla ifrån dig.

Mer heder: 1, 2, 3. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om homofobi, HBTQ, hedersvåld, hederskultur, våld, misshandel, hot, Sämre än djur, tv, film, psykologi

När den störda börjar skolan blir han rubbad

Mitt förra blogginlägg skrev jag igår eftermiddag. Då hade jag varit uppe i ungefär 28 timmar, och jag somnade vid datorn flera gånger innan det var klart. Till slut när jag lyckades trycka på ”publicera” var jag svimfärdig. Klockan var halv fem på lördagseftermiddagen, och jag hade inte legat ner sedan fredag mitt på dagen. Det fanns bara en sak att göra: Att gå och lägga mig. Efter två timmar vaknade jag av mig själv och gick upp igen, och sedan var jag uppe hela natten. När jag gick och la mig klockan sju på söndagsmorgonen hade jag alltså varit vaken 41 av de senaste 43 timmarna. Då är det inte så konstigt att jag sov sju timmar idag. Normalt sett sover jag 5-6 timmar, men den senaste månaden har det sällan blivit så mycket som fem timmar per natt.

De senaste veckorna har jag blivit helt rubbad. Jag sover oregelbundet, och det gör det svårare att till exempel komma ihåg att äta, och även att sköta hushållssysslor. Man kan inte sätta igång diskmaskinen klockan tre på natten, i alla fall inte när man bor i lägenhet. Inte heller är det så lämpligt att dammsuga eller duscha mitt i natten, och det är en nackdel att inte kunna gå och handla före sju på kvällen om man tycker om bröd som är färskare än två dagar. Nästan alla rutiner jag kämpat mig till har fallerat. Dennis säger att jag verkar manisk, och jag håller med om att jag oftast är uppskruvad över det normala.

Det trista är att jag inte har så mycket att sätta emot. Jag kan till exempel inte använda min trötthet för att manipulera dygnsrytmen, eftersom jag har så litet sömnbehov. Det är som sagt inte omöjligt för mig att vara vaken 28 timmar, sova två och vakna utvilad. De sömnmediciner jag har provat tidigare har knockat mig i flera dygn, men ändå är det kanske det jag behöver. När jag får prata med doktorn nästa gång ska jag visa henne den tabell över mina sovvanor som jag börjat fylla i. Den är ganska deprimerande i sig, och kanske är det så ändå att jag behöver mediciner för att komma tillrätta med mina sömnproblem.

Allt blev värre sedan jag började plugga. Ändå känner jag att jag – precis som för fem år sedan – är beredd att göra nästan vadsomhelst för att få möjlighet att göra det. Jag vill plugga, om jag så måste ta sömnmedicin för att klara det. Jag har alltid varit störd, men att plugga eller utsätta mig för andra stressfaktorer gör mig helt jävla rubbad. Ändå tycker jag att det är värt det, men så har jag heller ingen normal omdömesförmåga.

Läs även andra bloggares åsikter om sömn, stress, dygnsrytm, sömnlöshet, hypomani, bipolär sjukdom, ADHD, studier, hyperaktivitet, rastlöshet

Dygnet har bara 26 timmar

I tjugoåtta timmar har jag varit vaken. Jag gick upp mitt på dagen igår, och bestämde mig för att vända tillbaks dygnet. Det är så lätt hänt att jag sitter uppe till morgonen innan jag kommer i säng. Jag har alltid haft ett väldigt litet behov av sömn, och en lång insomningsperiod – men det var först när jag blev sjukskriven och inte hade några rutiner som min förskjutna dygnsrytm visade sig på allvar.

När folk säger ”förlängd dygnsrytm” menar de av någon anledning att det tar lång tid att somna på kvällen, men för mig betyder det att mitt dygn är svårt att trycka in på 24 timmar. Jag tror ibland att jag har en dygnsrytm på 26 timmar, och ibland är jag övertygad om att jag inte har någon dygnsrytm alls. Förskjuten är den i alla fall, om den ens existerar. Jag vet att det inte bara är jag som fungerar såhär; det verkar vara en sån sak som ganska många bokstavsvuxna känner av men inte säger något.

I tre år har jag jobbat hårt för att få till en dygnsrytm överhuvudtaget. Jag har tänkt att det är viktigare att gå upp ungefär samma tid varje dag och gå och lägga sig samma tid varje dag, än att göra det på ”normala” tider. Om det fungerade förr att gå upp klockan fem varje dag, så kanske det inte är så illa att gå och lägga mig den tiden varje dag. Tyvärr lyckas jag alltså inte ens hålla det, för det händer att jag inte kommer i säng före klockan nio på morgonen, och så sover jag hela dagen och stannar uppe hela natten. Som nu, med andra ord.

De senaste åren har det varit väldigt besvärligt att försöka planera saker och ting, eftersom sömnighet är något som inte går att ta för givet, och det är svårt att veta om jag kommer att behöva två eller tio timmars sömn när jag går och lägger mig. Det faktum att jag tillbringar alldeles för lite tid i sängen har gett mig en del bekymmer med fotlederna; den senaste månaden har de varit konstant svullna eftersom jag vilar för lite. Dygnsrytmen har dessutom gjort det svårt att hålla kontakten med mina vänner. Däremot har det inte gett så stora problem som jag känner att jag borde ha haft med att få rutiner. Jag räknar nämligen dagen utifrån när jag gick upp, och på så sätt fungerar rutinerna hyfsat. Det är mest det att ingenting är anpassat efter ett längre dygn som gör det besvärligt.

Efter över ett dygn av vakenhet går jag till affären. Jag snurrar runt ganska många varv för att hitta allt och känner av sömnlösheten, men vet att jag måste hålla ut tills ikväll för att kunna sova ordentligt. På vägen hem börjar jag ifrågasätta min inställning. Till varje pris försöker jag skaffa mig en dygnsrytm som känns nästan omöjlig att hålla sig till. Det kanske snarare är dags för mig att införa 26-timmarsdygn på prov, för att testa om det håller? Dygnet har bara 26 timmar – jag har inte tid att straffa mig själv för min kropps svårigheter.

Läs även andra bloggares åsikter om sömn, sömnlöshet, trötthet, stress, ångest, dygnsrytm, tid, ADHD, Aspergers syndrom, NPF, psykologi

Min blogg har blivit vuxen

Min gamla bloggdesign

Antagligen har jag någon ovanlig variant av färgblindhet, eftersom jag tyckte om min förra bloggdesign. Den var knallrosa, men det var precis vad jag behövde. Alla andra verkade få huvudvärk av de starka färgerna och svårt att koncentrera sig. Själv är jag tvärtom; för stora ytor av dämpade nyanser och vitt får mig att flacka med blicken och tappa koncentrationen. Jag vet inte vart jag ska ta vägen och får dessutom ont i ögonen av ljuset.

Min blogg idag

Men nu har jag alltså gett efter. Min blogg är för närvarande ganska vit, även om jag funderar på hur jag ska kunna smyga in lite mer färg. Vita marginaler är som renstädade skrivbordsytor; man blir stressad över att inte kunna fästa blicken ordentligt. för det är alldeles för ljust runtomkring. Marginalerna måste vara mörkare än bakgrunden – och beige i någon form räknas inte.

Så nej, min blogg kommer inte att vara riktigt såhär vit särskilt länge. Den knallrosa perioden är visserligen över, men färg måste jag ha. Jag kan inte tänka annars. Min blogg har blivit vuxen, men jag lovar att jag aldrig kommer att bli det.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggar, bloggdesign, bilder, färger, koncentration, huvudvärk, stress, psykologi, trollhare

Recept för att lösa inre konflikt: Hångla med mig själv

Förr var jag en omogen prepubertal grabb med kissochbajshumor, och tyckte det var svårt att matcha det med min inre prettotönt. Ur askan i elden, säger jag bara. Idag är jag en högpubertal fjortis som försöker leka akademiker. Dennis påstår att jag inte kan vara fjortis: Jag är ju fortfarande pretto, och det har han såklart rätt i. Han har bara inte fattat att jag kan vara båda två samtidigt.

- Åh, jag vill hångla!

- Jag undrar om det finns några studier som visar på ett samband mellan testosteron och en lust att hångla?

- Jag tycker att Pretto-Imme är skittöntig. Det märks att han aldrig fått ligga, han vet väl inte ens hur man gör. Inte konstigt att han är bitter.

- Jag tycker att Fjortis-Imme är omogen. Väx upp nån gång och sluta fåna dig. Du gör ju bara bort dig. Om bara något år kommer du att skämmas ihjäl när du tänker tillbaka på den här perioden. Det du håller på med är sånt man gör när man är ung och dum, men du måste se till så du inte får ångra det för resten av ditt liv.

- Äh, Pretto-Imme är bara avundsjuk på att ingen ville ha honom när han var yngre och nu är det försent.

- Fjortis-Imme, skaffa dig lite livserfarenhet så fattar du att allt här i världen inte kretsar kring att få hångla. Det finns andra saker som är viktiga.

- Pretto-Imme, vad vet du om det? Du har aldrig ens hånglat, eller hur? Ah, eller hur? Visst har du inte? Hoppsan, du rodnar, jag har alltså rätt? Visst har jag?

- Äh, håll käften!

Ungefär där får Pretto-Imme ett nervsammanbrott, och Fjortis-Imme tar över helt. Han har kommit åt en öm punkt hos tönten. Innerst inne längtar även den stela, torra, blyga och bittra Pretto-Imme efter att få hångla. Han vet bara inte hur man gör, så han vågar inte erkänna att han i själva verket faktiskt ÄR otroligt avundsjuk på Fjortis-Imme.

Så synd att inte Fjortis-Imme och Pretto-Imme kan hångla med varandra. Det hade förmodligen löst många av mina inre konflikter om de kunde få ihop det. Jag är bara lite rädd för vad som hänt ifall de skulle börja gräla sedan och göra slut.

Läs även andra bloggares åsikter om puberteten, känslor, förvirring, hormoner, testosteron, mognad, transsexualism, könskorrigering, psykologi, utveckling, tonåren, sexualitet, kärlek

Fördel #9 med att vara transkille: Suga av mig? Nej tack, jag har mens

Fördel #9 med att vara transkille: Att avspisa killar som sexraggar genom att ge dem detaljer de antagligen inte räknat med. Effekten blir nästan alltid att de helt kommer av sig.

Som följande konversation på Qruiser, där jag numera står som man utan något (t) för transsexuell FtM. Med andra ord är det inte många av de som skriver till mig som fattar mina subtila hintar om ”bögfitta – bokstavligt talat” i presentationen.

”- Hej…sugen på en spontan träff nu?? Är en gift kille i [litet samhälle] som sitter hemma och blir lite kåt…..

- Vet din man/fru om detta? Otrohet är grymt avtändande.

- Min fru vet detta….svårt att suga kuk på henne om man är gift med en tjej så….

- Tyvärr så har jag inte så mycket till kuk att suga jag heller. Var bara nyfiken på om den genomsnittliga ”gifta” mannen är otrogen eller inte.

- Ska jag komma och knulla dig då???

- Nej tack, inte nu. Jag har mens.”

Det var samma sak på den tiden jag hade mitt (t) utskrivet; de allra flesta droppade av omedelbart när jag upplyste dem om sakernas tillstånd, eftersom de förväntade sig en person med kuk. Att kunna nobba folk bara genom att skriva ”jag har fitta” är jätteeffektivt. Har man bestämt sig för att leva ensam resten av sitt liv så är det mycket enklare att få vara ifred om man är en bög med fitta än om man varit en vanlig bög med kuk. Om man däremot hellre vill hitta någon att älska, eller åtminstone knulla, så är det lite krångligare. Inte omöjligt, bara svårare.

Läs de två tidigare inläggen om fördelarna: #1-7 och #8. Läs även andra bloggares åsikter om sex, raggning, flirtande, kärlek, könsorgan, kukar, fittor, mens, transsexualism, kön, läggning, HBTQ

Kukdrömmar och drömkukar – och det förflutna jag aldrig får

Venus, med kuk

En tråd på ett annat forum tog upp detta med att som fittfödd kille ha drömmar om att ha en kuk, även om man själv faktiskt inte känner att man behöver någon. Så jag svävade iväg och började berätta om vad kukdrömmar symboliserar för mig:

”För mig har kukar inte nödvändigtvis någonting med sex att göra, och egentligen inte med manlighet heller, men kuklösheten har spelat en stor roll i mitt liv. Det var när jag la ihop det faktum att jag absolut inte känner mig som tjej och det faktum att jag önskar att jag hade en kuk (och platt bröstkorg, mörkare röst etc) som jag insåg att jag kanske var transsexuell.

Så när jag försöker förhålla mig till kunskapen om att nykukar (meta och fallo) sällan ser ut som och fungerar som medfödda kukar, så ser jag det faktum att jag förmodligen aldrig kommer att få en köttkuk som fungerar som jag skulle önska som en utmaning för min hjärna att acceptera.

Min manlighet sitter inte i kuken, och inte heller min manliga identitet – men vetskapen om att en del av min kropp alltid kommer att bära spår av mitt förflutna har gjort att en kuk som ser medfödd ut även symboliserar det förflutna jag aldrig får.”

Läs även andra bloggares åsikter om kön, könsorgan, könsidentitet, kukar, manlighet, identitet, drömmar, drömtolkning, kropp, könskorrigering, transsexualism, sexualitet, psykologi, acceptans, medveten närvaro

Äktenskap: Check. Namnändring: Check. Rätten till min kropp: Fail

”Regeringsrätten har i en dom konstaterat att en person har rätt att ta sig ett förnamn som traditionellt förknippas med det motsatta könet. Klarläggandet välkomnas av Skatteverket som nu kommer att börja godkänna tillägg av förnamn som tidigare avslogs. ”

Så skriver Skatteverket, och även Patent- och Registreringsverket hänger med. Betyder det här att det är över, att allt är klappat och klart? Det verkar så.

Namnlagen är avbockad på min lista över viktiga frågor, precis som könsneutrala äktenskap blev avbockade i våras. Nästa sak jag kommer att börja tjata om är förmodligen ”Ändrad könstillhörighet – förslag till ny lag” som samlar damm på Socialdepartementet. Föreningar som KIM och RFSL har försökt att lyfta frågan, men det verkar gå långsamt ändå. Det handlar om såna viktiga saker som rätten att slippa kastreras om man inte känner att man behöver det, att få bestämma själv över om sina könsorgan och könsceller – men också om rätten att få vård även som minderårig.

En femtonåring är straffmyndig och anses vara kapabel nog att bestämma över sin egen sexualitet – men inte över sin könsidentitet. En sextonåring får övningsköra bil och ta körkort för lätt motorcykel – men får inte ändra kön i folkbokföringen. En sjuttonåring kan få p-piller utskrivna utan föräldrarnas godkännande – men är hen transsexuell är det svårt att få hormonbehandling även med föräldrarnas stöd. Allt medan den biologiska klockan tickar, och ångesten växer med väntan.

Kontroversiellt, jag vet, och det är lätt att missförstå ämnet för den som är oinsatt. Till exempel är det standardfeltolkning 1.A att tro att om man säger ”vård för minderåriga transsexuella” så betyder det att operera bort snoppen på sexåringar för att de gillar att ha klänning, när det oftast snarare är så att man menar tonåringar som inte ens får börja i utredning förrän de är arton, vilket innebär hormoner vid nitton års ålder och någon undre operation blir det inte tal om innan man är tjugo. Det är en viss skillnad.

Varje gång jag försökt hantera frågan har jag nästan gett upp på grund av bergskedjan av okunskap – både min egen och andras – som jag måste klättra över, men det är hög tid att ta tag i det. Nu. För livet kan inte vänta.

Mina tidigare inlägg:

Transattack för barnens rättigheter

Tvingas skilja sig – på grund av Göran Hägglund

När bögar får gifta sig kanske man kan börja diskutera tvångskastrering

Jag får gifta mig! Slipper jag tvångskastreras också?

Epidemin av gravida män har nått Europa

För en epidemi av manliga graviditeter: Stoppa kastreringstvånget!

Bröst som politik

Arvshygien på 2000-talet

Dagens bäbisar blir 100 år, skriver de. Vi får hoppas att de blir lyckliga också. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, transpolitik, transpersoner, transsexualism, transvård, könskorrigering, könsbyte, könsidentitet, kön, sexism, könsdiskriminering, jämställdhet, politik, könsneutrala äktenskap, namnlagen, Skatteverket, PRV, namn, normer, heteronormen, barn, ungdomar, kroppen, hormoner, vård, fortplantning, biologi, kastrering, sterilisering, familjer

Dagens ord: narcissistisk homofobi

Sedan april i fjol har jag fått höra gång på gång att det inte finns någon hederskultur i såkallade ”svenska” familjer, i synnerhet inte i icke-religiösa familjer. Det finns bara familjer med… problem. Right. Och visst, det exempel jag tänker mest på är väl inte så mycket till familj: Det är bara en person som kontrollerar en annan. Man kan dra vilka paralleller man vill till en mors makt över sin vuxna son, och tillochmed Freud skulle vara stolt över de tankar jag tänkt när jag har försökt att förstå. Varför frigör han sig inte? Varför kan han inte bara gå? Vad har de för relation egentligen?

Av hänsyn till honom har jag försökt att ligga lågt med vad som hände, men också av hänsyn till mina egna känslor. Det är slut mellan oss sedan flera månader, och det var jag som gjorde slut. Mamman visste sedan länge att hennes son var homosexuell, men hon förträngde och förnekade. Det vore ett sådant misslyckande. En sådan skam. Och när hon väl fick veta allt – av misstag – så blev hon rasande. Jag har förstått att hon har använt väldigt hårda ord om både honom och mig. För egen del gör det inte så ont; det är ju inte jag som är utsatt. Det är inte jag som lever i det varje dag. Jag har min frihet att gå vart jag vill, och jag behöver inte lyssna. Men jag vet hur det är att vara känslomässigt, socialt och ekonomiskt beroende av en person som behandlar en illa, och som får en att börja tro att det är ens eget fel och att det är omöjligt att leva ett självständigt liv. Och jag vet att det är möjligt att faktiskt bryta sig fri.

När jag försökte förstå min egen situation den gången det var jag som varit den utsatta hade jag svårt att relatera till begreppet relationsvåld, av en mängd anledningar. När jag i efterhand pusslade ihop mig själv insåg jag att det inte gick att förstå vårt förhållande genom en standardmall, för det var så många faktorer som spelade in. Jag lärde mig att det inte riktigt gick att placera det i något fack, men det fick vara som det var.

Men så kom den här underbara människan in i mitt liv, och jag fick se en annan variant på samma tema när jag försökte hjälpa honom. Jag började förstå så mycket mer. Även när det bara är en enda person som utövar förtrycket så blir det som en hederskultur i sig. Allt handlar om att skämmas för den man är, för det man misstänks göra och den onda plan man misstänks ha: Att genom att komma ut dra skam över den andra genom att outa dem indirekt. Tänk om folk får veta, förstår du vad du utsätter mig för? Alla kommer att prata om det, och mina föräldrar kommer att skämmas ihjäl. Hur kan du göra såhär mot mig?

Skillnaden mot en normal komma-ut-process ligger i synen på relationen. En mamma som får veta att hennes son är bög eller en kille som får veta att den han kallar sin flickvän egentligen känner sig som kille kan naturligtvis reagera med negativa känslor, och ibland säga saker som inte är så genomtänkta. Det här däremot, är något helt annat. Det handlar om att automatiskt lägga över all skuld över alla problem i förhållandet på den som bryter mot normen, och alla rädslor. Och när man bär all skuld så är det också lättare att köpa att det den andra gör mot en är okej: Övergrepp, misshandel och olika hot, som att bli utkastad på gatan. Skulden är ju redan inplanterad i en.

Det är sjukt att behandla en människa så. Det är narcissistisk homofobi; jag uppfann ordet själv eftersom jag inte hittade något som passade. Det är lättare att förstå beteendet utifrån begreppet heder än begrepp som kvinnovåld eller dominanta föräldrar. Ungefär som det klassiska gay panic defense, fast konstant. Det ingår i den narcissistiska homofobin att inte vilja söka hjälp, eftersom man vet att det skulle innebära att man förlorar makten. Det ingår tyvärr också i det medberoende som den som lever med homofoben utvecklar att inte våga söka hjälp, av olika anledningar. Men det finns hjälp att ta sig ur en sån relation. Det gäller bara att våga.

Några viktiga adresser: Heder.nu och RFSLs lista över viktiga nummer. Relaterat om heder: 1, 2, 3. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om homofobi, transfobi, HBTQ, heder, hedersvåld, hederskultur, relationsvåld, våld, våldtäkt, makt, psykologi, manipulation, skuld, skam, läggning, kön, genus, sexism, komma ut, garderoben, homosexualitet, bisexualitet, relationer, kärlek, beroende, transpersoner, transsexualism

Hej, jag heter Immanuel och jag är kunskapsbulimiker

Hej, jag heter Immanuel, och jag är studiemissbrukare. Jag har varit på avvänjning och hållit mig ren i fem år, men fått ett mindre återfall. Risken är ganska stor att den utmynnar i en examen till våren, och jag är nog inte tillräckligt motiverad för att stoppa det i tid. Det enda jag kan göra är att sätta upp regler för hur mycket tid jag får ägna åt studierna, och försöka hålla det.

Idag har jag varit riktigt duktig. Jag har nämligen gjort precis det jag planerat att göra, och inte ett dugg mer. Två timmars skolarbete om dagen, på sin höjd tre – det är den regeln jag försöker hålla. Inte åtta timmar på raken, som jag suttit de senaste veckorna och låtsats sova när jag i själva verket pluggat. Jag vill ju inte riktigt erkänna att jag är så fast i skolarbetet att jag har svårt att slita mig, och att jag i smyg sitter och fantiserar om det medan jag ägnar mig åt bloggande och sånt.

Taggiga pärlor

Att jag älskar att plugga visste jag redan, men att det i sig är ett problem hade jag inte tänkt på. När jag unnar mig att slappna av, släppa spärrarna och låta tankarna och orden strömma genom skallen i hyperfokus försätter jag mig i ett rus som är svårt att bryta. Förr i tiden var det ruset fullkomligt nödvändigt och jag utnyttjade det till max. Jag var tvungen att plugga 100 timmar i veckan för att hänga med, vilket såklart var den största orsaken till att jag efter fyra år plötsligt befann mig vara inlagd på psyket när jag egentligen skulle varit på uppropet. Det sambandet är jag medveten om, men att jag skulle vara direkt beroende av den kick som det ger att använda hjärnan hade jag inte fattat.

Fjärilar i magen

Därför har jag belagt mig själv med ett strikt förbud mot att överträda femton timmar i veckan. Jag läser på kvartsfart, men det är svårt att begränsa sig till det som bara är en tiondel av det jag gjort förut. Ändå vet jag att jag måste; förra veckan hade jag ett psykbryt över att försöka plugga på halvfart. Det var nämligen inte helt klart att jag skulle få tillgodoräkna mig den halva av kursen jag redan gjort för fem år sedan, men nu är papperna klara och jag vet att jag slipper den jobbigaste biten: Den strukturerade teorikursen med vanliga uppgifter. Istället får jag gå direkt på uppsatsskrivandet och jobba mer fritt. Jag lägger upp mitt schema i stort sett själv, och har bett om att få extra stöd av en mentor – för att se till så jag inte gör för mycket. Jag är stresskänsligare nu och klarar inte att dygnetruntplugga, och ändå är det så lätt att gå upp i varv och aldrig vilja komma ner igen. Det är farligt.

Jag har koncentrationssvårigheter och problem med impulsivitet; typiska ADHD-drag. Däremot har jag svårt att förstå hur man kan utgå ifrån att det måste betyda att man har svårt att sköta skolarbetet. Mitt stora problem är snarare att jag har svårt koncentrera mig på annat, och mina galna impulser innebär mest sånt som att sitta hela natten och plugga för att jag inte kan sluta, eller att sätta mig upp i sängen sekunden innan jag äntligen ska till och somna, för att skriva ner den där idén jag bara måste komma ihåg.

Jordgubbar och glass som icke-hetsätarportion

Hursomhelst har jag gått i skolan i drygt en månad, och det börjar äntligen flyta på. För en vecka sedan hade jag nästan bestämt mig för att hoppa av för att jag mådde för dåligt, men jag bestämde mig för att inte låta livet stå i vägen för lyckan i att få knarka uppsatsskrivande. Idag börjar jag träna på att bara plugga några få timmar i taget. Kanske är jag lika naiv som en alkoholist som tror att hen kan dricka måttligt, men jag känner mig snarare som en bulimiker. Äta måste man ju, så det gäller att lära sig att hantera mat för att kunna bli frisk. Samma sak med studier: Det går inte att låta bli att smaka på kunskapens frukt, utan det är bara att lära sig att inte svulla tills man spyr.

Hej, jag heter Immanuel och jag är kunskapsbulimiker.

Läs även andra bloggares åsikter om studier, skolan, högskolan, ADHD, Aspergers syndrom, NPF, stress, tvångshandlingar, beroende, ordning, planering, struktur, tid, utbrändhet, koncentrationssvårigheter, impulsivitet, hyperfokus, kreativitet, ångest, psykologi, psykisk sjukdom, ångest, rehabilitering

Drengerøv, bonuskuk och ett försök att förstå heterosexuella könsroller

Jag har grubblat en del på heterosexualitet på sistone. Inte för att jag har några planer på att komma ut som heterosexuell, men för att jag tycker mig börja första den heterosexuella livsstilen bättre. Men vi tar det från början:

Det började den här gången med en artikel om ett uttalande från Anne Sophia Hermansen, en dansk krönikör, som tyckte att dagens killar i 30-årsåldern är antingen för macho eller för mesiga för att falla kvinnor i smaken: ”drengerøv – med streg under enten dreng eller røv” skriver hon i en krönika. Helt plötsligt inser jag att danska är ett språk jag borde lära mig. ”Drengerøv” – hur har svenska språket klarat sig utan ett sånt ord?

Hursomhelst så nappar Aftonbladet på det, ett par månader i efterskott, och diskussion utbryter: Kvinnor med barn är bittra. Kvinnor utan barn är bortskämda. Män som inte binder sig är omogna. Män som binder sig är tofflar. Män måste vara män och kvinnor måste vara kvinnor.

Medan jag läser detta slås jag av insikten att jag helt tappat min internaliserade heterofobi, som var så stark för bara några månader sedan. Jag har börjat se förbi snacket. Kanske är det vanligt i den heterosexuella livsstilen att hänga upp sin könsidentitet på att vara någon slags motvikt till de personer man har relationer med, och att det är därför så många blandar ihop könsidentitet och könsuttryck med sexuell läggning. Jag tror att det kan vara så för några, men det kanske bara är en jargong till stor del.

Jag tänker på det jag lärde mig under mina fem år som sambo med en heterokille: Hans manlighet var beroende av min omanlighet. Efter att jag trotsat honom och bestämt mig för att trots allt genomgå en könskorrigering, berättade han att han drömt att han åkt in till sjukhuset för att operera fast en andra kuk. Om jag skulle ha en, så måste han naturligtvis ha två. Mitt ex är inte representativt för heterosexuella, annat än att just detta snoppräknande verkar vara en grej långt bortom den enkla frågan om man föredrar kuk, fitta, både och eller ingetdera. Bonuskuken är en symbol för strävan efter att uppnå könslomässigt avstånd.

Nu låter det kanske som om jag föraktar heterosexuella, men det gör jag inte. Jag försöker bara förstå. Många av de som jag känner som lever i exklusivt olikkönade relationer är fullkomligt kapabla att se andra människor som individer snarare än vandrande kön, och somliga klarar av att göra mycket avancerade genusanalyser. Heterosexuella är inte på något sätt könslomässigt funktionshindrade på grund av sin läggning – ändå är det så vanligt att höra dem prata om ”män” och ”kvinnor” som om det vore två totalt enhetliga men samtidigt helt väsenskilda grupper så fort man kommer in på relationer. Det är som om något går i lås och man bara ser sina egna erfarenheter och generaliserar utifrån dem.

Samma sak händer naturligtvis även i HBT-miljöer, men inte lika tydligt och inte lika lätt. En kille som har relationer med killar kommer till exempel inte ifrån det faktum att han själv är kille och har inte samma förutsättningar att kunna sätta alla killar i ett fack, vilket är lätt hänt för de som bara har relationer med personer av ”motsatt” kön. En person som har (haft) relationer med folk av olika kön – flera killar, flera tjejer och eventuellt flera andra kön – har antagligen ännu bättre förutsättningar för att se på relationer utifrån individer snarare än att hänga upp sig på att killar är si och tjejer är så. Nu generaliserar jag naturligtvis hej vilt; jag säger inte att det alltid är så, bara att sannolikheten att det ska vara så är aningens aningens större. Självklart finns det så mycket annat som spelar in att skillnaden oftast är försumbar. Det är ju inte bara när det gäller kärlek/sex/flirt som man blir könad hit och dit.

Heterosexuell jargong må låta som en rostig konservburk med urlakade könsroller i, men det är bara ett spel. Att bygga sin läggning på att sträva efter olikheter är inte obligatoriskt för heterosexualitet, har jag lärt mig. Däremot måste man antagligen förhålla sig till det faktum att en del heterosexuella faktiskt fungerar så, om man ska spela på deras planhalva. För egen del tror jag att jag nöjer mig med att stå vid sidan och titta på.

Inspirerad av inlägget ”Ingen är tvingad att dejta det motsatta könet”, som jag visserligen inte riktigt skriver under på, av ”Kåt glad och tacksam” som jag gillar (som alltid av Birgitta!) och lite av den helt absurda genusanalysen: Det är ett förakt för pojkar att be dem sitta ner på toaletten. Mer: 1, 2. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Anne Sophia Hermansen, drengeröv, manlighet, män, mansroller, kärlek, relationer, heterosexualitet, läggning, HBTQ, kön, genus, könsroller, heteronormen, normer, sexism, jämställdhet, manligt, kvinnligt, könsidentitet, sexualitet, könsorgan, transsexualism, könskorrigeringar, identitet, media

”Vi ska förändra attityden till psykiskt sjuka” – kan ni få med moderaterna på detta?

”Vi ska förändra attityden till psykiskt sjuka” säger Göran Hägglund och Maria Larsson, båda kristdemokrater och socialminister respektive folkhälsominister. Låter bra, tycker jag, det har jag länge känt att ni behöver göra.

Men framförallt skulle jag vilja se att ni fick med er allianskompisen/socialförsäkringsministern Christina Husmark Pehrsson i projektet, för hon verkar behöva förändra sin attityd hon med.

Mer psykiskt: 1, 2, 3. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Göran Hägglund, Maria Larsson, Christina Husmark Pehrsson, politik, alliansen, psykisk sjukdom, psykofobi, stigmatisering, psykisk hälsa, skuld, skam, ångest, depression, schizofreni, bipolär sjukdom, borderline, självmord, vård, psykologi, media, röstfiske, valkampanjer, kristdemokraterna, moderaterna, regeringen

Psykiatrisk ögonakupunktur och Åke Greens köttklubba – bättre än sex

***Äckelvarning***

Jag vaknade av att någon smög runt utanför min sovrumsdörr. Så öppnades den försiktigt, och Åke Green kom in med något tungt vapen i högsta hugg. Jag låtsades sova, och hann därför kasta mig åt sidan i sista sekund innan den största köttklubba jag någonsin sett landade på min huvudkudde med en duns. Det var uppenbart att han hade tänkt krossa min skalle med den, men planen misslyckades. Jag kravlade mig upp från golvet och sprang därifrån, men kom inte längre än till hallen förrän jag stoppades av två medelålders kvinnor som måste ha varit tvillingar.

De log och började prata psykspråk med mig; sådär dumförklarande som psykiatripersonal kan låta när de tror att man inte förstår. Den ena tog tag i mina armar, och tittade noga på dem. Jag vet att mina underarmar egentligen är rena idag – man ska titta väldigt noga för att ens se något som kan likna ärr – men i drömmen var mina armar randiga. Hon som höll i armarna skakade bekymrat på huvudet och började säga att det var synd om mig medan den andra tog fram ett rakblad. Syndomtyckaren letade efter ärr, och varje gång hon hittade ett skar rakbladaren ett nytt sår i min motsatta arm.

”- Det är viktigt att det är symmetriskt, för det är vackrare så”

När de kontrollerat att antalet sår och ärr tillsammans var lika många på vardera armen tog de med mig in i badrummet för att ”tvätta mina ögon”, som de sa. Jag förstod aldrig vad de egentligen gjorde, men jag var lite svullen efteråt och hade svårt att blinka. Ont gjorde det inte så det var nog ingen fara, tänkte jag. De släppte mig i alla fall, och jag fortsatte springa.

Efter många timmar mötte jag min pappa som var ute och gick, och jag hade redan lugnat ner mig så vi pratade en stund om hans jobb och om skolan och såna saker utan att gå in på vad som hänt. Plötsligt sa han ”du kan nog ta ut de där nu” och jag fattade inte vad han menade. Då bad han mig att hålla huvudet stilla, och så drog han ut ett dussin knappnålar ur mina ögon. De hade varit intryckta hela vägen in till nålhuvudet, och det var alltså det tvillingarna menade med att ”tvätta ögonen”.

Den här drömmen har jag aldrig haft förut, men den kändes så typisk mig. Tvillingarna har jag träffat förut, och de är helt uppenbart en symbol för min dubbla inställning till slutenvårdspsykiatrin: Å ena sidan vill de bara väl, å andra sidan kan de ibland göra mer skada än nytta. Å ena sidan är säkert ofta jätteduktiga och empatiska, å andra sidan bygger mycket av deras empatiska inställning på en allmän misstro mot patienterna. Det ena utesluter inte det andra.

Nålarna i ögonen får mig att tänka på Lucia; hon stack ut sina ögon för att ge dem till killen som hade angivit henne på grund av att hon nobbat honom. När jag var liten fattade jag inte hur de menade med ”sticka ut”, så jag såg alltid framför mig hur hon tog en nål och spetsade ögonen och drog ut dem med ett plopp – ungefär som man spetsar en oliv på en tandpetare. För mig var det inget jag gjorde självmant, men så gick det inte heller att skada mina ögon. Jag fortsatte att se även fast jag antagligen inte borde ha gjort det, precis som jag fortsatte att känna mig som en kille genom alla år då jag försökte acceptera min kvinnokropp.

Jag kom alltså till psykiatrins onda tvillingar efter att nästan ha blivit mördad av Åke Green, vilket känns väldigt talande. Det är knappast första gången jag drömmer om rikshomofoben, men det är första gången han försökt mörda mig. Det märkligaste är förmodligen att jag inte upplevde det hela som en mardröm; lite obehaglig, visserligen, men mest av allt var drömmen konstig. Då har det varit betydligt läskigare de gånger jag drömt att jag haft sex med Åke Green – DET kan man kalla mardröm.

Tillägg: Det var flera år sedan jag såg The Shining senast, jag lovar. Fast jag inser likheterna med galen man med huggvapen och skrämmande tvillingar.

Läs även andra bloggares åsikter om drömmar, drömtydning, mardrömmar, Åke Green, homofobi, transfobi, psykiatri, psykologi, vård, ångest, minnen, självskada, psykisk sjukdom, Lucia, ögon, transsexualism, identitet, självkänsla, självbild, könsidentitet, könskorrigering

Hejdå, Tant Röd!

Menscykelns status är för närvarande inte okänd. För fjärde gången på tre månader har jag mens, men det är den fjuttigaste jag någonsin hört talas om. Inga större besvär, mer än en lätt värk i korsryggen. Illamående och yrsel och allt det där som hör till är som bortblåsta, eftersom mängden har minskat. Efter första sprutan testosteron var det inte längre tillräckligt med blod för att fylla ett badkar om dagen, utan bara en hink eller så. Nu efter andra sprutan är det däremot väldigt lite, mer som en flytning.

Fråga: Varför skriver jag sånt här i en offentlig blogg?

Svar: För att det är precis såna här saker jag själv undrade över för några år sedan. Jag hittade inte tillräckligt med information på nätet då, och hade ingen att fråga.

Att erkänna att jag haft mens är en slags fobiträning, men det har varit svårt ända fram till nu. Obersvera ordet ”haft”; det är så lite kvar av eländet att jag vill börja prata om mensen i imperfekt. Tant Röd har visserligen kommit hit igen, men jag vill gärna tro att det bara är för att säga hejdå.

- Ja, hejdå! Det var inte så kul när du kom, men det var trevligare när du gick.

Läs även andra bloggares åsikter om mens, puberteten, testosteron, transsexualism, könskorrigering, fobier, fobiträning, hormoner