Jag förtjänar kanske inget könsbyte – men jag behöver en könskorrigering

06:56 Här sitter jag. Trött. Jag borde sova. Jag vill sova. Men jag kan inte. Det borde vara över nu. Klumpen i magen borde gett med sig. Jag kan förstå att jag var nervös när jag skulle träffa utredaren först gången, och i stort sett varje gång fram till min diagnos var färdig. Men nu när jag redan går på hormoner och allt, vad har jag att oroa mig för nu?

Det är – sånär som på två dagar – ett år sedan utredaren berättade att hon och psykologen kommit fram till att jag är transsexuell, men jag har fortfarande svårt att ta det för givet. Det känns fortfarande som om allt är för bra för att vara sant, och jag väntar mig att närsomhelst vakna och besviket upptäcka att det bara var en dröm.

Herregud, Immanuel, det är ett år! Du har gått i utredning i ett och ett halvt år, och ändå är du fortfarande nojig. Du tror fortfarande att någon kommer att komma och ta din diagnos ifrån dig och säga att du inte har rätt till någon vård.

Kanske är det först nu som jag börjar förstå vidden av det hela. Jag bär fortfarande på enorma skuldkänslor över att inte duga, över att inte vara tillräckligt transsexuell, över att inte ta mig igenom nålsögat varken på första, andra eller tredje försöket. Jag har sedan länge slutat älta det som varit, men känslorna ligger fortfarande under ytan och skaver. Jag känner mig fortfarande tvungen att bevisa något, och att prestera – men jag vet fortfarande inte vad det är jag ska göra. Jag vet inte vad jag förväntas åstadkomma. Jag är hyfsat nöjd med mig själv, och det räcker för utredaren också – men någonting triggar mig, fortfarande.

Det var flera år sedan jag genomskådade de som anklagar såna som mig för att stjäla vårdresurser: De där äkta genuina transsexuella som alltså avskyr tanken på att behöva dela med sig av vårdresurserna till såna som inte är exakt som de själva. Jag är så fel man kan bli, enligt dem: Fittfödd, öppen, queer, fjollig, frispråkig och bokstavsbarn. Jag har fått en del hårda ord och anklagelser för det. De brukar kalla det för ”könsbyte” – fast de verkar inte fatta att det är bättre att säga könskorrigering eftersom det ger en mer korrekt bild – och ett sånt har jag alltså inte förtjänat enligt dem.

Jag kan argumentera emot skrämselpropagandan om hur man måste vara för att räknas som transsexuell på riktigt, och jag kan stänga av känslorna när anklagelserna kommer – men jag kan tydligen inte helt släppa taget om känslan de lämnat kvar från den tiden då jag fortfarande var ung och dum. Någonstans inombord har jag en Jante som sitter och skakar på huvudet och upprepar att jag inte förtjänar det här: En trans-jante som sitter och tjurar över att jag som är så värdelös slösar med landstingets resurser när man hade kunnat betala vården för någon som verkligen förtjänar den.

Men nej, man får inte vård för att man förtjänar den, utan för att man behöver den. Jag ska inte behöva bevisa att jag är en ärkekonservativ transfob för att få vård – och jag behöver inte göra det heller. De enda som är missnöjda med det är de transsexuella som sitter med en internaliserad transfobi själva.

Läs även andra bloggares åsikter om transpersoner, transsexualism, könsbyte, könskorrigering, HBTQ, konflikter, påhopp, psykologi, psykiatri, vård, hormoner, diskussion, kön, genus, identitet, skuld, skam

Ibland är det fel att acceptera sin kropp som den är (eller: Vill du ha en stor eller liten kuk?)

Du har en fitta alltså? Fungerar den? Har du opererat dig? Ska du operera dig? Ser du ut… som man ska? Alltså, är du normal annars? Men alltså, gillar du killar eller tjejer? Hur blir det då? Men om du gillar killar, då är du vadå? Bög? Hur fungerar det sexuellt för dig när du är med en man i så fall? Analsex som mellan män? Du har ingen snopp, alltså? Ska du operera om dig sedan? Hur fungerar det sedan, kommer du att ha sex som vanliga killar då? Vill du ha en stor eller liten kuk? Jag tänker: bög, då vill du ha analsex, så då måste en liten snopp passa bra, eller hur? Men du som inte haft någon förut kanske vill ha en stor för att kompensera?

Det händer, även om det tillhör undantagen, att någon av mina vänner ställer den här sortens frågor. Desto vanligare är det att det kommer från ytliga bekanta, eller tillochmed från personer jag aldrig pratat med förut. När det gäller mina vänner är det en sak; de frågar för att de bryr sig. Däremot är det svårare att begripa vad för mig vilt främmande människor har med mitt underliv att göra – i synnerhet personer som inte ens vet om att jag bloggar om det, utan liksom bara tar för givet att det är okej att fråga.

Fittfödd bögjävel - Immanuel juni 2007

Det är ungefär tre år sedan jag kom ut som transsexuell, och under tiden har jag provat olika förhållningssätt till frågorna: Jag har provat att svara ingående och lämna ut information jag inte alls är bekväm med, att svara dräpande och avvisande, att ignorera och slutligen att helt enkelt förklara att det är dålig stil. Det sistnämnda är helt klart det bästa. En sak är i alla fall säker: Frågorna fungerar på sätt och vis som terapi, om än väldigt oönskat och ofrivilligt. Jag har nämligen alltid haft väldigt svårt att relatera till min kropp, eller åtminstone till den delen som ryms mellan axlarna och låren. Det är svårt att förtränga att man har en fitta när folk leker gynekolog.

Immanuel, oktober 2007

Det finns en annan kategori frågor som jag hellre får, men som jag tyvärr inte kan svara på. Jag skulle mycket hellre diskutera ”varför” än ”hur”, men jag har inga färdiga svar. Jag vet inte varför jag är transsexuell, och jag tror ärligt talat att det är mycket få cispersoner (=icke-transpersoner) som vet varför de är just cispersoner. Skillnaden är bara att deras könsidentitet inte är ifrågasatt, och de blir inte granskade och bedömda av läkare och psykologer under flera års tid innan de tillåts komma i puberteten.

Immanuel, september 2008

Så nej, jag vet inte. Det enda jag vet är att när jag träffar min läkare imorgon eftermiddag kommer jag att be henne skriva en remiss till kirurgen. Nej, jag ska inte bygga köttkuk; inte den här gången, i alla fall. Jag ska ta bort de där fettpåsarna som hänger på överkroppen. Sedan femton veckor går jag på testosteron, och jag har fullt upp med puberteten just nu. Att vara fjortis när man snart är trettio är komplicerat nog som det är.

Immanuel, februari 2009

Sedan, när jag kommit tillräckligt långt på vägen för att slappna av och kunna tänka klart, så kan jag sätta mig och vända ut och in på könet. När jag inte längre har någon fitta kan jag vränga den ut och in och syna den i sömmarna och kanske blir klokare på vad kön är. Kanske förstår jag mig själv bättre då. Kanske blir min kropp ett genusvetenskapligt bibliotek i framtiden, för något tempel lär det i alla fall inte bli. I väldigt många år har det varit en soptipp, men just nu är det en skola. Jag lär mig att leva i den här kroppen, samtidigt som den förändras.

Immanuel, oktober 2009

En gång i tiden krävde jag av mig själv att jag skulle förstå, men numera nöjer jag mig med att sträva efter att må bra. Det är avsevärt mycket lättare. Jag kunde inte acceptera min kropp, men jag börjar närma mig – och det är inte för att jag ändrat inställning, utan för att kroppen har förändrats.

Ibland är det fel att försöka acceptera sin kropp som den är. Det är bättre att acceptera sig själv – och att acceptera att man inte har svar på precis alla frågor.

Veckans bloggtema: Kroppen. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kropp, utseende, identitet, kön, könsidentitet, könskorrigering, transsexualism, transpersoner, HBTQ, genus, könsroller, utseende, bilder, utveckling, psykologi, hormoner, vård, testosteron, frågor, könsorgan, sex, sexualitet, operationer, genusvetenskap, acceptans, mindfulness

Hår på bröstet – eller rättare sagt inte

Jag börjar inse att det är möjligt att jag aldrig kommer att få hår på bröstet. Efter fyra månader på testosteron har kroppshåret vuxit till sig ordentligt på de flesta kroppsdelar, utom just bröstkorgen. Det är visserligen något av det sista som kommer, sägs det, men ändå. Jag skulle trivas bättre med de där fettpåsarna om de varit dolda bakom ett buskage.

Hårighet innan testosteron

Innan testosteronbehandlingen började hade jag mest hår vid könsorganen, såklart, och en tjusig raggarsträng. Självklart hade jag hår på benen och underarmarna, och i armhålorna med, och en liten tofs på hakan och en antydan till mustasch.

Hårighet efter 4 månader på testosteron

Efter fyra månader har armar och ben börjat bli riktigt ludna, och området runt raggarsträngen har börjat få synliga, mörka strån. Ansiktet och halsen har också börjat bli lite håriga. Jag har tillochmed håriga händer (ja, det är sant! Man får håriga händer av onani, myten stämmer… eller nåt) – men området mellan revbenens nedre kant och halsgropen, från armhåla till armhåla, är fortfarande väldigt naket.

Min håriga mage

Nu vet jag visserligen att fyra månader inte är någon lång tid, och att mycket kommer att hända framöver. Men ändå. Jag börjar vänja mig vid tanken på att jag kanske helt enkelt inte kommer att få hår på bröstet, bara för säkerhets skull. Det känns inte särskilt jobbigt, ändå.

Det finns saker i transkillars puberteter som skiljer sig från kukfödda killars: flera av de sakerna har jag nojor över. Sedan finns det sånt som jag vet att vilka killar som helst kan få, och som inte känns som specifikt transsexuellt. Just därför har jag mindre nojor över det. När jag kan tänka att min kropp fungerar som vilken killes som helst är det lättare att låta bli att hänga upp sig på skillnaden.

Jag har inte hår på bröstet. Kanske kommer det, kanske inte – men det är i alla fall inte något som ifrågasätter min könsidentitet.

Läs även andra bloggares åsikter om hår, kroppshår, puberteten, testosteron, hormoner, vård, transsexualism, könskorrigering, bilder, kroppshår, utseende, manlighet, könsidentitet, identitet, utveckling, könsroller

Lagen om missfoster, del II: Skönhet och normalitet

Jag tror det var när jag gick i gymnasiet som jag hörde det för första gången: Vackra kvinnor blir dumförklarade. Jag läste om kvinnor som inte fått löneförhöjning förrän de skaffat glasögon, om tjejer som rasade mot att de kände sig tvingade att ”klä ner sig” för att inte avfärdas som bimbos, och om de som berättade att deras skönhet användes emot dem i jobbsammanhang. En kvinna – för av någon anledning var män undantagna – får varken vara vacker eller alldaglig, var väl egentligen slutsatsen, men för mig hade det en djupare innebörd.

Det förklarade massor, tyckte jag. Till exempel var det då jag förstod varför jag hela tiden blev misstagen för att vara intelligent och kunnig. Mitt utseende var, helt enligt lagen om missfoster, sådant att jag förväntades kunna vad som helst, veta allt i hela världen och förlåtas för varenda nördutbrott. När de snygga tjejerna hade problem med att bli tagna på allvar var mina bekymmer raka motsatsen. Jag kände mig inte som en idiot för att jag behandlades som mindre vetande, utan för att jag behandlades som om jag begrep allt. Det gjorde jag inte.

• Lagen om skönhet säger att den kvinna eller den feminina/androgyna man som är ”vacker”, eller som har någon annan positiv egenskap som syns på ytan, inte har så mycket annat att komma med.
• Lagen om normalitet säger att den som lever i enlighet med en viss norm är slätstruken i övrigt.
  
• Lagen om missfoster säger att den som är ful/avvikande har exceptionella begåvningar.

Men det är också så att när missfostret har passerat en viss gräns, när man är så udda att det knappt finns ord för att beskriva det – då har man också halkat utanför det automatiska sorterandet. Det är där friheten finns, men den vaktas av normer den med. Det gäller att hela tiden bevisa hur exceptionellt avvikande man är, för att inte räknas in som ett vanligt missfoster. Det gäller att vara mer unik än de speciella och mer udda än de annorlunda för att bli bemött som en individ. Har man däremot kommit så långt är man relativt sett fri – tills någon avslöjar ens ”talang” och man direkt åker tillbaka in i lagen om missfoster.

Att förutsättas vara intelligent och kunnig kan vara förödande när man inte är det, eftersom man hela tiden måste säga nej och göra folk besvikna. Man blir väldigt medveten om sina begränsningar. Idag har jag lyckats med att freakförklara mig själv tillräckligt mycket för att ofta stå utanför den automatiska sorteringen, och det har varit en enorm lättnad. Men hursomhelst tror jag att det är enklare att vara ett miffo än ett normo eller ett snyggo. Vi har trots allt inte lika mycket att bevisa.

Tanke: Elinor Ostrom, den första kvinnan att få nobelpriset i ekonomi verkar, utan att jag lägger någon värdering i det, inte tillhöra de som haft sitt utseende emot sig i yrkeslivet. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om normer, fördomar, missfoster, psykologi, skönhet, utseende, sexism, kön, genus, jämställdhet, intelligens, jobb, karriär, kompetens

Dagens Damptopi: SMS-doktorer

Det här är ingen nyhet, men det är tillräckligt bra för att lyfta fram som ett föredömligt exempel på hur man sparar pengar och hjälper patienter samtidigt. Uppsala läns landsting gör något som mitt eget, Gävleborg, inte klarar: De skickar ut sms för att påminna om läkartider dagen innan.

”Påminnelse!

Du har bokad tid hos [namn], [titel], imorgon [datum och tid]. Välkommen!”

Påminnelse-sms från Landstinget

Det enda som krävs är att man har uppgett sitt nummer till dem, och säger att man vill ha sms. Oerhört pedagogiskt och enkelt. Jag önskar att fler landsting kunde fungera så, till exempel mitt eget. Förmodligen skulle psykiatrin vara en av de verksamheter där det behövs allra mest, för det är vanligt att ha problem med minnet och strukturen när man mår dåligt.

SMS-systemet skulle antagligen spara vården en massa pengar, eftersom det minskar risken för att patienten glömmer att komma. Patienterna skulle slippa betala straffavgifter och dessutom få vård snabbare. Att glömma en läkartid gör ju att man får gå kanske ett par veckor till innan man får träffa doktorn och diskutera behandlingen eller vad det nu är. Det är frustrerande, och man känner att man har sig själv att skylla.

En outnyttjad läkartid kostar samhället pengar, och ett automatiskt sms så lite – och för en patient med dåligt minne är det ovärdeligt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om vård, läkare, bilder, psykiatri, sms, teknik, hjälpmedel, datorer, landsting, pedagogik, ekonomi, minnet, struktur, ordning, organisering, mobiler, bilder

Oro är ett friskhetstecken

Dagens ”jag ger råd till andra som jag själv egentligen behöver höra”:

Att oroa sig för att få återfall i självdestruktiviteten är ett säkert tecken på att man håller på att bli frisk.

Att oroa sig för att dö är ett tecken på att man vill leva.

Att oroa sig för att göra bort sig inför vänner och bekanta är ett tecken på att man har lyckats skaffa sig ett socialt liv.

Oro är – ibland – ett friskhetstecken.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykologi, psykisk sjukdom, oro, ångest, utveckling, social fobi, borderline, självdestruktivitet, självskada, självmord, friskdom, mindfulness

Boyzone-Stephen och David Eddings: 90-talet är väldigt mycket slut – och Immanuel kommer ut

Jag vet inte vad det här ska föreställa, egentligen. Jag vet inte vad som händer, men två vitt skilda händelser, två dödsfall, har fått mig att inse att… tja, att 1990-talet är slut.

Den första var David Eddings, i juni i år. Jag var besatt av Belgarion när jag gick i högstadiet – både av böckerna och av karaktären. I mina drömmar var jag honom ena sekunden, för att nästa sekund vara ihop med honom. Det är så jag brukar göra; jag har svårt att bestämma mig för om jag vill vara personen eller om jag vill ha honom. Autoandrofili kallas det. Belgarion var hursomhelst min hemliga dröm.

Youtube

Men så blev jag lite äldre, och började läsa andra böcker – och fantisera om andra killar. En av de jag hela tiden fastnade vid var Stephen i Boyzone. När han kom ut 1999 blev jag mest förvånad över att folk såg det som en hemlighet som hade avslöjats, för i mina ögon var det uppenbart. Min hemlighet behöll jag däremot för mig själv. Att gilla superbögiga killar när man uppfattas som heterotjej, och dessutom att gilla någon som sjunger i ett pojkband – det var för pinsamt att erkänna.

David Eddings och Stephen Gately var båda viktiga delar av mina tonår. Stephen var, precis som Belgarion, en av de där killarna som triggade min autoandrofili. Eddings dog den andra juni; Stephen igårkväll. Det hann visst aldrig bli han och jag.

1990-talet är väldigt mycket slut, men jag är tillbaka i puberteten – fast den här gången med lite mer livserfarenhet. Hade jag fallit så pladask för någon som jag gjorde för Stephen då, idag, så hade jag i alla fall haft modet att visa det öppet. Jag trodde att jag kommit ut med min autoandrofili tidigare, men det har jag nog inte. Nu vet ni i alla fall det – och dessutom vet ni att jag ibland faller för icke-nördar. Det känns bra att ha berättat en sån stor hemlighet som jag skämts för så länge, och allt på grund av Stephens tragiska död.

Vila i frid, Stephen. Du är saknad.

Uppdatering: Han kvävdes av sina egna spyor, sägs det. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Stephen Gately, 1990-talet, musik, Boyzone, död, tonåren, pubertet, pojkband, skam, David Eddings, Belgarion, fantasy, böcker, kärlek, ideal, transsexualism, autoandrofili, könsroller, fördomar, stereotyper, död, hormoner, testosteron, könskorrigering, komma ut

Obama kommer ut ur garderoben – den är full med lik

”Don’t ask, don’t tell” kallas den, lagen som förbjuder öppna HBT-personer att tjänstgöra i USAs armé. Det är okej att vara homosexuell, bisexuell eller transperson – om man lever så långt in i garderoben det överhuvudtaget är möjligt. Man får inte komma ut, och om man misstänks vara ickeheterosexuell blir man utredd och om de kommer fram till att man är ett säkerhetshot på grund av sin läggning blir man avskedad.

Egentligen handlar lagen bara om sexuell läggning, men eftersom folk i allmänhet har svårt att förstå skillnaden mellan sexuell läggning och könsidentitet respektive könsuttryck så påverkar det även heterosexuella transpersoner – och i stort sett alla som bryter mot könsnormerna. Lagen infördes 1993 av Bill Clinton, och har blivit hårt kritiserad. Ett av Barack Obamas vallöften var att avskaffa den, och eftersom ingenting har hänt på tio månader har folk börjat bli irriterade. Men igårkväll amerikansk tid, på en välgörenhetsgala inför National Coming Out Day som är idag, höll han ett tal där han lovar att han ska avskaffa lagen.

”Do not doubt the direction we are heading, and the destination we will reach…. We should not be punishing patriotic americans who have stepped forward to serve this country. We should be celebrating their willingness to show such courage and selflessness on behalf of their fellow citizens – especially when we’re fighting two wars… I will end ”Don’t ask, don’t tell”. That’s my commitment to you”

Youtube

Jag önskar att jag kunde jubla, men det där med arméer och anfallskrig är inte något jag är överförtjust i. Visst är det fint om även bögar, flator, bisexuella och transpersoner får slåss för den såkallade amerikanska friheten, och visst är det fint att han lovar detta på den dag då man uppmanas att komma ut ur garderoben – men jag hade känt mig lite bättre till mods om anledningen att komma ut ur garderoben inte var för att den redan var proppfull av irakiska och afghanska lik.

Mer om Obama och Nobels fredspris; Glorian har hamnat lite på sned, och kritik kommer från bl.a. Svenska Freds.Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Barack Obama, politik, USA, krig, fred, HBTQ, homofobi, National Coming Out Day, garderoben, fördomar, heteronormen, normer, Irak, Afghanistan, lagar, Don’t Ask Don’t Tell, bilder, soldater

Duktiga rutiner eller destruktiv svält: Gränsen mellan struktur och tvång

Standardråd till bokstavsfolk, som kan bli fel:

”Det är jätteviktigt med rutiner! Bestäm dig för att alltid göra saker i en viss ordning, till exempel”

Tyvärr tillhör jag de som tar sånt bokstavligt, och överdriver rutinerna så de snarare blir tvångshandlingar. Som detta med att aldrig gå och handla på tom mage: Det lärde jag mig i hemkunskapen i skolan, och tog som en sanning när jag blev självbo och började försöka lära mig att äta. Resultatet blev ofta att jag sköt upp att gå och handla i dagar, eftersom jag inte hade några regelbundna matvanor. Ju längre tiden gick och ju mindre av den ”lättare” maten – sånt som man inte behöver laga, alltså – som fanns att äta, desto svårare blev det att få i sig något. Det blev en ond cirkel. I vintras insåg jag att det bästa sättet att lösa problemet faktiskt är att bryta mot regeln och gå och handla på tom mage, och det försöker jag att tillämpa när det behövs.

Så idag gick jag och handlade i solnedgången och just nu äter jag frukost, fast jag varit uppe i åtta timmar. Klockan är nio på kvällen, och jag hade aldrig kommit iväg till affären före tio om jag hade varit tvungen att vänta tills jag fått i mig något att äta. Visst är mitt sociala immunförsvar – min förmåga att filtrera både intryck och uttryck – sämre när jag är utsvulten, vilket i sin tur kan leda till både trötthet och ångest, och visst är det ”mot reglerna” – men det är bättre än ingenting, och det bryter den onda cirkeln.

Det är en hårfin skillnad mellan struktur och tvång, och det som verkar vara strukturerat och ”duktigt” kan i själva verket vara destruktivt. Det måste finnas hål här och var i rutinerna, så de inte blir helt lufttäta. Annars riskerar man nämligen att kvävas.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om tvångshandlingar, rutiner, struktur, psykologi, tvångssyndrom, Tourettes syndrom, Aspergers syndrom, ADHD, NPF, regler, ångest, mat, hunger, handling, matvanor

Det ska löna sig att sexarbeta..?

Jag är väldigt kluven till sexköpslagen, och det har jag alltid varit.

Å ena sidan ska det självklart vara straffbart att medverka till trafficking eller att tvinga någon att sälja sex. Det borde även gälla de torskar som köper sexet fast de borde förstå att allt inte står rätt till, i teorin. I praktiken antar jag att det skulle vara omöjligt att bevisa att de inte handlade i god tro, så det fungerar inte.

Å andra sidan är de som drabbas hårdast av lagen i praktiken sexarbetarna själva. Det märks inte bara på att de måste träffa torskarna på mer undanskymda platser vilket gör arbetet ännu mer riskfyllt, och att de blir mer stigmatiserade. Det är dessutom tydligen så att det fortfarande är sexarbetarna – de som är tänkta att skyddas – som blir ifrågasatta av polisen. Som det fallet som Aftonbladet skriver om idag, där ett sambopar, Emma och Louis, åkte genom Malmskillnadsgatan i bil, och sedan blev stoppade av polisen för att de misstänktes vara sexarbetare och torsk:

”[Polisen] höjde rösten och stirrade rakt in i hennes ögon.

– Tonen var väldigt aggressiv och han frågade mig om jag fanns i polisens register. När jag sa nej sa han ”att nu gör du det, och om du visar dig på Malmskillnadsgatan igen kör vi bort dig därifrån”, säger Emma.

Emma försökte återigen förklara att de bara kört igenom Malmskillnadsgatan för att ta lite foton.

– Då ifrågasatte han vad jag var för flickvän som lät min sambo titta på prostituerade mitt i natten, säger Emma.”

Om det nu är så att det är synd om sexarbetarna och att de måste skyddas från torskarna, så vore det väl vara rimligare att gå på ”gärningsmannen” snarare än ”offret”. Jag är ganska säker på att tanken med lagen inte var att det skulle ge poliser ännu större möjlighet att trakassera personer för att omvända dem till ett mer socialt accepterat yrke.

Men sexköpslag hit och dit, jag tycker att debatten är lite snedvriden. Argumenten för sexköpslagen handlar mest om att vilja skydda sexarbetarna, och argumenten emot kretsar kring rätten att bestämma själv över sin kropp. Utgångspunkterna är att sexarbetare är antingen offer för omständigheterna eller fria, självständiga individer. Jag ser det snarare som att en person som säljer sex kan göra det av så många olika skäl och under så skilda omständigheter, att det egentligen bara finns en enda sak de har gemensamt: Horstigmat.

Oavsett om man är en fjortonårig Lilja inlåst i en källare av mannen man litade på, eller en trettioårig Linda som blivit utstämplad från a-kassan och ignorerad av soc, eller en nittonårig Linus som säljer liveshower i webcam för att få bekräftelse på att man duger, så har man förmodligen märkt av det någon gång. Medan det Lilja behöver är att återfå sin frihet både rumsligt och kroppsligt, så är det kanske inte riktigt det som Linda och Linus behöver. Linda behöver ekonomisk trygghet, och Linus känslomässig – och detta behöver de oavsett om de är offer eller självständiga, oavsett hur de ser på sitt sexsäljande och oavsett om de vill sluta eller inte.

På tio år har horstigmat minskat lite – men knappast tack vare sexköpslagen. Tvärtom, det är motståndet mot den som har fått sexarbetare och f.d. sexarbetare att kliva fram i ljuset och visa att de inte är några osynliga offer. Och i en tid då det blir svårare att få hjälp både med ekonomiska och psykiska problem, och då det heter att ”det ska löna sig att arbeta” är det stora problemet kanske inte om folk har sex mot betalning eller inte. Det stora problemet är, som vanligt, att det inte alltid finns så många andra tänkbara alternativ – och dubbelbestraffningen i att vara tvungen att ”välja” mellan offerroll och horstigma.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sexarbete, prostitution, sex, sexköpslagen, lagar. förbud, politik, Fredrick Federley, Centern, genus, jämställdhet, media, horstigma

Självupptagen, underkänslig och överkänslig – men inte känslolös

Jag läste en artikel om skillnaden mellan Aspergers syndrom och narcissism, och hittade ett riktigt guldkorn som jag tycker förklarar väldigt bra:

”if you live with someone with Asperger like features it’s a little more complicated. For instance even though you may feel how they treat you is meant personally, if what they do is not meant personally, it’s not right for you to take it personally. That means it is neither fair nor reasonable to treat someone who is just not sensitive (i.e. they are not doing it intentionally) as if they were someone who is insensitive (i.e. they are intentionally not sensitive).”

Jag brukar ha problem med att förklara svårigheten att läsa av människor på ett väldigt enkelt sätt, så den här förklaringen gillade jag. ”Okänslig” väcker tyvärr helt fel associationer hos många när man pratar om Aspergers syndrom, och samma sak när man säger ”empatibrist”, så detta är väldigt bra ord.

• Not sensitive, underkänslig: Nedsatt förmåga att fånga upp och läsa av de signaler andra sänder ut.
• Insensitive, okänslig: Medveten nonchalans för de signaler andra sänder ut.

Detta är ett av de vanligaste missuppfattningarna av Aspergers syndrom; att man skulle vara medvetet nonchalant – och framförallt är det på en personlig nivå ett av de vanligaste missförstånden som uppstår mellan en aspie och en neurotyp.

Själv har jag två lägen när jag kommunicerar IRL: Det självupptagna och det upptagna. Antingen är jag självupptagen och lägger 90% av min energi på att göra mig förstådd, eller så är jag upptagen och lägger 90% på att förstå de andra. Jag har svårt att skicka ut och ta emot signaler samtidigt, och väldigt svårt att växla mellan lägena. Det gör att om jag är inställd på att ta in så blir jag väldigt stressad om jag till exempel plötsligt får en fråga. Likaså är det väldigt svårt att läsa av människor under tiden jag pratar. Det leder ibland till jag tystnar mitt i en mening för att hjärnan slår över i avläsningsläge för att den jag pratar med skickar ut signaler som jag inte förstår.

Det händer också att jag uppfattar signaler som det inte alls var personens mening att sända ut: Det kan faktiskt vara lättare att läsa av deras undermedvetna än det de försöker säga – fast det är klart att det är svårt att veta om det verkligen stämmer. Förvånansvärt ofta gör det ändå det när jag får en chans att kolla upp. Man kan vara underkänslig och överkänslig på samma gång.

Självupptagen är inte en synonym till egoistisk och nonchalant.

Underkänslighet är inte en synonym till okänslig eller känslolös.

Överkänslighet är inte en synonym till lättkränkthet.

Tänk så mycket enklare det vore om folk kunde se skillnaden.

***

Läs en bra artikel om Asperger, och om Jonas och soc i Östersund och andra aspisar. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Aspergers syndrom, autism, känslor, social kompetens, NPF, psykologi, kroppsspråk, kommunikation, språk, empati, självupptagenhet, överkänslighet, narcissism, egoism

Tillplattade drömmar om bröst

Vi skulle ses ”efter sommaren”. Det kom vi överrens om i januari, utredaren och jag.

Den nionde oktober är det definitivt ”efter sommaren”.

Första beskedet: Den ordinarie sekreteraren är sjuk, och jag kan inte mottagningen. Jag vet inte när du kan få en tid, det är så många patienter som väntar.

Andra beskedet, någon timme senare: Vi har ett återbud, kan du komma på tisdag?

Om jag har förstått det rätt är det inte bara för att stämma av att allt går som planerat med hormonerna, utan även för att skriva en remiss till kirurgen.

Mastektomi. Bröstkorgsrekonstruktion. Bröstborttagning.

Jag vet inte om jag är rädd för operationer, för att sövas och för att vakna upp, för att behöva hjälp, för att inte kunna röra mig fritt, och för att ha ont. Jag har visserligen tänkt igenom riskerna, men inte haft några katastrofscenarios alls. I alla fall inte om man inte räknar drömmen jag hade en gång: Jag vaknade upp efter mastektomin – och upptäckte att de förväxlat mig med en annan patient och opererat in silikontuttar.

Hittills har jag lyckats förtränga just alla osannolika risker och fokuserat på de verkliga, men det återstår att ta reda på om jag fortsätter att tänka såhär sunt. Jag har ju antagligen ett antal månader på mig att noja innan det är dags för själva ingreppet. Längtar gör jag, hursomhelst, även om jag inte ens vet om jag är livrädd eller inte.

Läs även andra bloggares åsikter om vård, remisser, transition, könskorrigering, transsexualism, bröst, vårdköer, bröstkorg, operationer, rädsla

Obama och det eviga kriget mot kvinnan

Vita husets presstalesmans reaktion på att Barack Obama får Nobels fredspris: Wow!

Min reaktion: Why?

En av de första sakerna Obama gjorde som president var att avskaffa regeln som förbjöd organisationer som tar emot bidrag från den amerikanska staten för att jobba med hälsovård i fattiga länder att ens prata om aborter. Det var skitbra, och det var väl också en av de få saker han faktiskt han sätta i verket innan tiden för nomineringar till nobelpriset gick ut den första februari. Det var nämligen bara elva dagar han hann vara president innan dess.

Under året har han pysslat med sin hälsoreform, och han har fått kommuniststämpel för att han vill införa en allmän sjukförsäkring för barn. Det är ju fint, men när det gäller att skapa fred genom att sluta kriga är han däremot inte lika imponerande. Han för krig i Afghanistan och fortfarande inte lyckats stänga Guantanamo Bay eller avsluta ockupationen av Irak. Att städa upp efter Bush ÄR inte lätt, men visst finns det anledning att vara kritisk.

Jag drar mig till minnes en boktitel: Det eviga kriget mot kvinnan. Marilyn French, som skrev den, dog i våras. Jag undrar vad hon skulle sagt om utnämningen. Obama jobbar hårt för att skapa fred inom USA, i alla fall – och det är något som hans föregångare inte lyckats med. Han har gjort en del för att avskaffa kriget mot fattiga, mot kvinnor och barn. Det är värt ett nobelpris – men det finns andra som har jobbat för just detta under mycket längre tid.

Media: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Barack Obama, Nobelpriset, fredspriset, fred, krig, politik, USA, Norge, makt, genus, sexism, abort, mänskliga rättigheter, genus, jämställdhet, vård, omsorg, Marilyn French, George W Bush, sexualitet, hälsa, sociala reformer

Schizotyp personlighetsstörning – den sista pusselbiten av betongväggen

Jag skulle precis stänga av datorn och gå och lägga mig, när något hände. Jag minns inte exakt hur det gick till, men plötsligt satt jag med en sida framför mig och läste om en viss psykiatrisk diagnos.

En förklaring till mig, tänkte jag. Det är därför jag är som jag är. Den sista pusselbiten. Så jag läste och läste, i tre timmar – tills jag insåg att det inte var mig jag läste om. Det beskrev en annan person, som jag aldrig förstått tidigare: Mitt ex.

Livet I: Känslomässig isolering (ca 2002)

Jag har alltid velat mellan två förklaringsmodeller när jag försökt att förstå honom: Antingen är han extremt socialt inkompetent av naturen, eller så spelade han bara. Ingetdera passar riktigt; han är varken ointelligent eller typiskt manipulativ. Jag ägnade tio år åt att försöka förstå den människan, men det gick inte. Nu tror jag att jag begriper. Det är sällan jag tänker på honom numera, och när jag gör det kan jag ändå minnas de fina minnena. Också.

Jag minns de saker som fick mig att falla för honom, gång på gång: Hans humor, hans ögon, hans kropp och hans ideal och nördiga passion – och hans öppna sinne, som jag uppfattade det.

Jag minns de saker som fick mig att tycka att vi hade en bra relation: Jag förväxlade vår ömsesidiga självgodhet med självständighet. Vi strävade båda efter oberoende, och i mina ögon var det grunden för ett jämlikt förhållande. När andra sa ”det där låter inte som ett förhållande utan som en skilsmässa” skakade jag bara på huvudet. Jag visste ju att vi levde det perfekta, fria förhållandet.

Jag minns de saker som fick mig att tycka synd om honom: Hans beteenden verkade tvångsmässiga och begränsande. Han hade en oerhörd naivitet som jag förstod gjorde det lätt för andra att utnyttja honom även om han inte ens förstod att de gjorde det, och jag tyckte mig skymta en oerhörd ångest under ytan.

Instängda känslor (2005)

Men jag minns också de saker som fått mig att tvivla på om han var den jag trodde mig känna: Figurer han ritade som var helt absurda, fantasier han beskrev som både fascinerade och skrämde mig, saker han ägde som han inte riktigt kunde förklara varför han sparat och ord han använde som fick mig att undra vilka människor han egentligen hade kontakt med. Och jag minns framförallt hur han brukade reagera när jag tog upp saker som jag trodde att vi pratat om hundratals gånger, som jag visste att han tyckte var jobbiga: Orden ”Va? Det har du aldrig sagt förut!” och en tappad haka. Hans förvåning var så stark att jag misstänker att den var äkta. Kanske förträngde han allt.

Och, såklart, minns jag alla sätten han sårade mig på, fysiskt och psykiskt, och hur det aldrig gick att konfrontera honom för att han inte verkade vara medveten om att han skulle ha gjort något fel. Han var inte ointelligent, men socialt inkompetent. Han var inte manipulativ, men förvirrande – och förmodligen väldigt förvirrad själv, även om han aldrig skulle erkänt en sådan sak.

”Har jag inte rätt att tveka inför en människa som inte har några känslor alls?” skrev jag för tre år sedan, när förhållandet var på upphällningen. I samma sekund jag tryck på ”publicera” skämdes jag. Det var klart att han hade känslor, men de var osynliga för mig. I sex år hade jag grubblat på var kommunikationen mellan oss hela tiden försvann ut i tomma intet. Jag var medveten om mina egna svårigheter att läsa av, på grund av min Asperger, och jag förstod att han också kanske hade något liknande.

Livet II: Vägen ut (2007)

Jag har i tre år försökt låta bli att fundera så mycket över varför: Kunde han inte förstå? När jag försökte ställa honom mot väggen sjönk han in i den varje gång. En riktigt manipulativ person skulle ha gråtit krokodiltårar och bett om förlåtelse, men inte han. Samtidigt skulle en person med Aspergers syndrom eller högfungerande autism kunna förstå de mest grundläggande sociala reglerna om de fick dem förklarade för sig: Nej, man har inte sex med någon mot deras vilja. Nej, man gör inte såna saker som en person specifikt bett en om att inte göra. Nej betyder nej. Jag vet det, eftersom jag har Asperger själv.

Min förklaring då var att han älskade mig och inte menade något illa. Det tror jag fortfarande på. Skillnaden är att jag idag inte använder det som en ursäkt för att låta det fortsätta. Jag hade redan gått vidare och lagt det bakom mig, när jag av en slump hittade något som skulle kunna förklara honom. Inte som en ursäkt till hans beteende, men som en förklaring till hans personlighet.

Schizotyp personlighetsstörning. Jag har sedan länge lagt undan pusslet som jag satt med då; det saknades alldeles för många bitar för att kunna förstå honom. Inatt hittade jag den. En enda pusselbit, som sätter alla andra på plats.

Jag känner med honom, även om jag inte kan tycka synd om honom. Jag tror mig förstå honom lite bättre nu. Mannen jag älskade i tio år är lite mindre av ett mysterium. Det tog bara två och ett halvt år efter uppbrottet innan jag kom så långt. Speglat i honom har jag ställt diagnoser på mig själv: Jag är överkänslig, klängig och hysterisk. Och visst är jag det. Vem som helst är överkänslig i jämförelse med den betongvägg som var det enda han kunde visa.

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, relationer, psykisk ohälsa, personlighetsstörningar, schizotyp personlighetsstörning, känslor, manipulation, övergrepp, våldtäkt, Aspergers syndrom, autism, kommunikation

Marsch i säng annars får du inte smisk del II – tre timmar senare

I tre timmar har jag försökt fixa en inställning i datorn som kan öppna Kalendern automatiskt så att den  – bland annat – kan påminna mig om att gå och lägga mig vid midnatt. Klockan är nu 02:36 och jag ger upp för idag.

Att försöka skaffa sig en dygnsrytm kräver en del sena nätter. Mitt liv är någon slags parodi, tror jag.

Läs även andra bloggares åsikter om sömn, teknik, datorer, hjälpmedel, påminnelser, minnet, NPF, ADHD, dygnsrytm, kalender, ordning

Marsch i säng, annars får du inte smisk!

Att jag har haft svårt att komma i säng i tid är väl en rejäl underdrift: Igår satt jag uppe till halv sju på morgonen och pluggade. Det är svårt att slita sig, och det blir inte lättare av att den kalender jag använder i datorn inte öppnar sig av sig själv för att påminna mig. Då är det ganska meningslöst att ha lagt in att den ska säga åt mig att gå och lägga mig vid midnatt, för det är ju inte direkt som om jag kommer ihåg det själv.

Jag har ägnat en del svordomar lite då och då under ett par månaders tid åt att få Windows Calendar att fungera med Schemaläggaren i Vista så att programmet skulle öppnas när det kommer någon ny påminnelse, men jag har inte fått det att fungera. Så ikväll bestämde jag mig för att lägga in en egen påminnelse direkt i Schemaläggaren, som förhoppningsvis ska få mig i säng. Varje kväll vid midnatt öppnas ett litet fönster på datorn med meddelandet ”Gå och lägg dig! Marsch i säng, annars får du inte smisk!”.

"Gå och lägg dig! Marsch i säng, annars får du inte smisk!"

”Sandman” fungerar i alla fall, rent tekniskt. Det återstår att se om det faktiskt har effekt på min dygnsrytm. Jag antar att jag för säkerhets skull borde lägga in ett till meddelande för klockan ett. Och två. Och tre. Och kanske för fyra och fem med. Man vet aldrig med mig.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sömn, dygnsrytm, påminnelser, ordning, struktur, minnet, hjälpmedel, teknik, datorer, Vista, Windows, NPF, ADHD, ADD, Aspergers syndrom

100 dagar av pubertet – livet har börjat

Idag har det gått hundra dagar sedan jag började med testosteron, och tre veckor sedan andra sprutan. Tiden går fort när man har roligt. Dagen till ära blev jag uppringd av hormonläkaren som berättade att blodprovet jag tog precis innan spruta nummer två visade på helt normala och fina värden. Allt går som planerat, och jag ska fortsätta med ungefär tolv veckors intervaller.

Nebido - frihet i en liten ask

Jag fick berätta om vilka effekter jag märkt hittills, och passade på att berätta om mitt psykbryt efter andra sprutan. Han förklarade att även om testosteronet i Nebido är bundet så att det ska frigöras under lång tid så kan det finnas en liten del löst också, och om man är känslig så kan man bli påverkad av det. Men det kommer att bli mindre problem i framtiden när jag ligger på en jämnare nivå, trodde han. Det låter ju bra.

Immanuel, 98 dagar på T

Hundra dagar, som sagt, och dags att kolla måtten. Jag hade ju tänkt att börja träna när jag började med testosteron, men i somras var det för varmt för att göra något annat än att städa och möblera om, och sedan blev jag sjuk. Därför trodde jag inte att jag skulle se någon större skillnad, utan möjligen att alla mått stått någotsånär stilla medan midjan svällt över. Testosteron gör ju att man får lättare att bygga muskler, men också lättare att samla fett på magen.

Mått/Datum	8/10	30/6	15/9
Vikt	71,9 kg	75,2 kg	71,8 kg
Midja	76 cm	80 cm	79 cm
Midje/höft-kvot	0,8	0,8	0,82
Över bröstet	90,5 cm	100 cm	92 cm
Under brösten	89,5 cm	88 cm	89 cm
Höger överarm	30 cm	29 cm	30 cm
Höger lår	52 cm	55 cm	54 cm

Döm om min förvåning när det visar sig att det som förändrats mest sedan sist är midjemåttet: På tre veckor har jag tappat lika många centimetrar, fast jag samtidigt gått upp ett hekto. Jag har totalt sett gått ner 3, 3 kg, och minskat midjemåttet med 4 cm på hundra dagar – och detta fast testosteron sägs göra en hungrigare. Jag antar att det är tack vare att jag samtidigt mediciner min ADHD. Concerta gjorde att jag tappade aptiten, Nebido att jag fick den tillbaka. De två är i perfekt balans och tar ut varandra, verkar det som.

Jag blir hårigare för var dag som går; idag beundrade jag mitt rygghår som börjat växa till sig ordentligt. Jag har en röst som definitivt är i målbrottet och min hud är mindre torr. Jag har lärt mig att raka mig och börjar bete mig som fjortis. Jag har slutat kalla mig asexuell – och imorse konstaterade jag att Tant Röd, som hemsökt mig i sju dagar, äntligen flyttat ut. Jag hoppas att det är för gott den här gången.

Kort sagt: Livet känns jävligt bra. Det har faktiskt tillochmed börjat på riktigt – och det var på tiden, efter snart trettio år.

Läs även andra bloggares åsikter om hormoner, testosteron, könskorrigering, Nebido, transsexualism, bilder, medicin, sprutor, statistik, Concerta, ADHD, biverkningar, muskler, utseende, vikt, målbrottet, sexualitet, mognad, utveckling, asexualitet, kroppshår

Sanningen om ADHD – och lögnerna

Vet du vad, Janne Larsson? Du är scientolog, jag är scientologkritiker. Du tror inte att ADHD existerar, jag vet att ADHD mycket väl existerar. Du är medlem i den så kallade Kommittén för mänskliga rättigheter, jag tror hellre på mänskliga rättigheter. Jag har bloggat gång på gång om dina och andras försök att svartmåla psykiatrin, och jag är väldigt kritisk.

Men: Jag håller med dig. Jag håller med dig om just den meningen, som du använder för att marknadsföra din nya bok ADHD & Piller. Jag skulle också kunna säga precis de orden – men jag skulle ge dem en helt annan innebörd:

”Det är dock hos de vuxna och i den omgivning de skapar för barnen som de egentliga problemen ligger, inte i obevisade defekter i barnens hjärnor.”

Som ett överårigt bokstavsbarn vet jag att min hjärna visserligen har sina begränsningar, men också sina styrkor. Jag vet att en stor del av mina problem skulle kunna minskas med ett tillgängligare samhälle, men inte allt. Jag tycker inte heller att min hjärna är defekt. Att ADHD får hjärnan att fungera annorlunda är numera dokumenterat – men att det måste vara en defekt att fungera så är inte bevisat.

Så ja, en stor del av mina problem ligger i att vi har ett samhälle som premierar egenskaper som social kompetens och flexibilitet före kreativitet – och en av orsakerna till att den utvecklingen fortsätter är just för att såna som du matar bilden av oss bokstavsmänniskor som offer för den onda psykiatrin. Det får människor att låta bli att söka hjälp, och det ökar bara skammen hos de som får en diagnos. Det som behövs är öppenhet, inte stigmatisering – och du bidrar till det senare med din skräckpropaganda.

Om du hade brytt dig ett dugg om att lyssna på de som har de här diagnoserna så hade du fått höra massor av berättelser om hur positivt det kan vara att få en diagnos och hur bra effekter man kan få av att medicinera. Men jag vet ju att du antagligen inte bryr dig ett piss om de så kallade drogade barnen, du är bara ute efter att sprida skräckpropaganda om psykiatrin.

Det är antagligen därför varken du eller någon annan antipsykiatrist aldrig verkar nämna vuxna med ADHD. Det finns nämligen ett problem med vuxna människor: De kan tala för sig själva. De kan beskriva sin egen verklighet – och de drar sig inte för att vara ofina nog att säga ifrån när folk ljuger.

Andra om samma ämne: Frk F, Rosen 1 och 2, Magnus Callmyr, Witchbitch. Bra om ADHD: Sofia Mirjamsdotter. Mer psykiatri och terapi. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om scientologi, ADHD, psykiatri, neuropsykiatriska funktionshinder, funktionshinder, psykisk hälsa, Concerta, Ritalin, vård, medicin, scientologi, sekter, Janne Larsson, böcker, skuld, skam, stigmatisering, antipsykiatri, öppenhet, neurogarderoben, droger

Definitionen av en hjälte

Nu vet jag vem jag ska rösta på i Svenska Hjältar: Camilla, som stöttar sin son Alex för att han ska få vara just Alex.

När han var fem år sa han att han var kille; när han började skolan blev han mobbad och ifrågasatt. Till slut, när han var tio, förklarade han för familjen:

”Så här är det: jag kommer inte att förändras. Det sårar mig när ni säger hon till mig. Jag kommer att operera mig när jag blir äldre. Från och med nu heter jag Alex. Kan jag inte vara mig själv kan jag lika gärna vara död.”

Camilla tog till sig det och började slåss. Idag är Alex 16 och går i utredning i Lund och behandlas med stopphormoner för att bromsa en kvinnlig pubertet.

Det är tyvärr ganska vanligt att föräldrar har svårt att acceptera att deras barn är transsexuella; även om det ofta löser sig med tiden så kan det vara tufft i början. Camilla verkar höra till undantagen, precis som mina föräldrar. Jag vet inte hur det är att vara förälder, och jag vet inte hur det är att inte vara transsexuell, men jag beundrar människor som vågar stå upp för sina barn, syskon och andra och stötta dem.

Det finns så mycket fördomar – inte bara om transpersoner, utan även om transpersoners mammor och vad de måste ha gjort för ”fel” i sin uppfostran – som kan ta kål på en. Att våga lita på sitt barn, och välja att försöka förändra omvärlden istället för barnet, det är mod för mig.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om mod, hjätar, Svenska hjältar, transsexualism, transpersoner, HBTQ, mammor, föräldrar, barn, könskorrigering, fördomar, normer, transfobi, kön, genus, sexism

En lesbisk stad i Norrland – eller en kvinnojour?

Shakebao, Shakeboa, eller Shake Paul City; Enligt The Local ska det finnas kinseser som tror att det finns en ”lesbisk stad” i Norrland. Det ska bo 25 000 kvinnor där, och det är förbjudet för män att komma dit. De flesta av kvinnorna jobbar i skogen, och om någon av dem har sex med en man måste hon tvätta sig innan hon kommer in i staden igen.

Det här är fascinerande. Om det inte vore för att jag hittar artiklar på kinesiska skulle jag direkt avfärda det som påhitt. Ja, alltså, att det faktiskt skrivs om det i kinesisk media som om det vore en sanning, det var det jag ifrågasatte till att börja med.

Jag läser gång på gång de två artiklarna jag hittade via Faktoider, men jag blir inte klok på dem – tills jag fastnar på avsnittet om den ”utklädda mannen” som avslöjas som en pojkvän som infiltrerat staden för att ta sin flickvän tillbaka, men som får peruken avsliten och blir utkastad. Det låter som något som tyvärr skulle kunna hända transpersoner i vissa radikalfeministiska kretsar, men det är hursomhelst det som gör att jag plötsligt känner igen uttalet:

Chako Hoichi

Tjejjour

En slump? Ett missförstånd? Ett medvetet drag? Mycket intressant, hur som helst. Det hela påminner lite om Charlotte Perkins Gilmans roman Jungfrulandet från 1915.

Och jo, förresten, det finns en lesbisk stad i Norrland, fast det där med stad vet jag inte. Det är bara 3500 invånare i Strömsund – även kallat Flata. Tyvärr vet jag inte hur många flator det bor där, för jag har fullt upp med att leta efter en stad full av transkillar.

Uppdatering: Enligt AB är det Stora Sjöfallet. Hm. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Kina, The Local, myter, faktoider, Sverige, Norrland, feminism, genus, kvinnor, homosexualitet, könsroller, utopier, media, HBTQ, transpersoner, kvinnojourer, tjejjourer, radikalfeminism, feminism, jämställdhet

Hysteriska mantimmer finns inte, bara i mitt huvud

Jag har tillbringat fem timmar inatt tillsammans med galna kvinnor – men var i hela friden har männen tagit vägen?

Kön och galenskap i litteraturen är ämnet. Jag har sökt en massa artiklar och böcker i olika vetenskapliga databaser, och vad jag än skriver in i sökfältet så är det nästan bara kvinnor det handlar om i resultatlistan.

Kvinnlighet och psykisk sjukdom: Massor av träffar.

Manlighet och psykisk sjukdom: Nästan inga relevanta träffar alls.

Manliga karaktärer kan inte vara psykiskt sjuka, tydligen. I alla fall kan de inte vara galna utan att samtidigt vara missförstådda genier eller göra uppror mot ett sjukt samhälle. Deras galenskap har framförallt aldrig någonsin att göra med deras kön, varken det biologiska eller det sociala. Undantaget är förstås transpersoner.

• I Jane Eyre finns det en kvinna som bor på vinden på slottet där Jane och hennes älskade Mr Rochester bor. Den kvinnan visar sig vara Mr Rochesters fru, och är galen. Hennes galenskap har i allra högsta grad med hennes kön att göra, och kan tolkas som en symbol för ett misslyckat försök till kvinnlig frigörelse.
• I Gökboet däremot – som trots allt utspelar sig på ett mentalsjukhus – handlar det inte alls om galenskap utan om samhällskritik. Framförallt har det absolut ingenting med kön att göra. Patienterna är nämligen män, och såna har som bekant inget kön.

Och så vidare.

Ja, jag generaliserar fruktansvärt och jag raljerar och svamlar, och börjar tänka konspiratoriskt framåt natten. Jag är nära att misstänka att manlighet enligt litteraturvetenskapen är stört i sig själv och därför skulle det liksom bli tårta på tårta att sätta etiketter som ”psykisk sjukdom”. Antingen det, eller så har män inget katalogiserat kön överhuvudtaget, för vi är ju normen och manliga litteraturvetare har ollat hyllmeter efter hyllmeter i decennier utan att tänka på att de har ett kön de med. Det som finns skrivet om crip theory – min favoritteori, som ifrågasätter funktionsnormer – verkar handla ganska lite om psykfall. Det verkar inte ens finnas särskilt många störda bokbögar analyserade om man får tro databaserna.

Märkligt. Kvinnor får åtminstone vara hysteriska; även om det inte är så fint att vara det så är det i alla fall något som existerar. Manliga psykfall verkar däremot knappt existera i litteraturen, eller så är det jag som använder fel sökord. Jag hittar ju massor av hysteriska mantimmer överallt så fort jag slår upp en bok, ser en film eller hör en sång, men ingen annan verkar lägga märke till dem. Kanske är det jag som inbillar mig?

Jag skulle säga ”jag blir galen” nu, om jag kunde vara säker på att det är något jag inte redan är.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om crip theory, psykisk sjukdom, psykisk ohälsa, litteraturvetenskap, kön, genus, könsroller, jämställdhet, psykologi, psykiatri, manlighet, kvinnlighet, böcker, litteratur, forskning, vetenskap, tolkningar, HBTQ, galenskap, funktionshinder, fördomar, normer

Jag vet precis allt och jag fattar ingenting

I tjugonio år har jag pluggat teori; så dags då att äntligen börja prova på det i verkligheten.

Jag börjar lära mig.

Jag börjar vänja mig.

Steg för steg kliver jag in i någon slags manlighet, med rastlöst lugn och nervöst tålamod.

Allt är nytt, men ändå urgammalt.

En plats jag aldrig besökt men ändå känner igen.

En känsla jag inte kunnat föreställa mig men som inte förvånar mig det minsta.

Jag vet precis allt och jag fattar ingenting.

Det är väl just så som det ska vara att vara tonåring.

Rakning I

Rakning 2

Rakning 3

Rakning 4

Rakning 5

Rakning 6

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om puberteten, hormoner, känslor, testosteron, transsexualism, könskorrigering, utveckling, tonåringar, bilder, könsroller, genus

Jag behöver jobba på mitt självförakt – frågan är åt vilket håll

Jag behöver jobba på mitt självförakt, men frågan är åt vilket håll.

Förmodligen båda, samtidigt.

Kanske kan jag mötas någonstans på mitten och känna mig mindre kluven.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om självförakt, självdestruktivitet, självkänsla, självförtroende, psykologi, utveckling

Genuspanikens gåta

Det är märkligt detta med valfrihet. Å ena sidan är det alltså ett brott mot naturlagarna att inte följa föreskrivna könsroller. Å andra sidan väljer man helt fritt om man vill följa dessa naturlagar. Definitionen av en naturlag är alltså inte på något sätt tvingande, utan ett erbjudande om ett fritt val.

Igår fick jag återigen besök av en av de där som ger antifeminister dåligt rykte. Signaturen Elina hade massor att säga om hur onaturligt det är att tvinga barn att vara ”könslösa och asexuella”, vilket man alltså gör om man inte matar dem med könsstereotyp reklam. Tyvärr lyckades hon inte få ordning på sina egna argument. Ena sekunden hette det ”Att inte acceptera könens olikheter är ett brott mot naturlagarna. Är man någorlunda intelligent så inser man att män och kvinnor ÄR olika”, men nästa ”Jag argumenterar inte emot att människor måste tvingas ner i ett fack utan tvärtom jag tycker att man ska låta människor vara som dom vill”.

Det är detta jag ofta grubblar på, men aldrig blir klok på.

Å ena sidan är det ett medvetet val man gör att följa eller inte följa könsrollerna. Det är en frihet, och man visar en tilltro till människors egen förmåga och självbestämmanderätt genom att tro på detta.

Å andra sidan är det alltså ett brott mot naturlagarna att inte följa dem. Att dessutom vilja visa på fler möjligheter än två är att inskränka människors frihet. Att ifrågasätta hur fri man egentligen är om det inte finns fler än ett eller möjligen två alternativ är att direkt kränka just den friheten.

Jag har svårt att förstå hur en frihet kan vara konstruerad om den blir direkt hotad av att man försöker utvidga den. Om jag fattade det skulle jag antagligen också begripa varför folk blir upprörda av att andra människor lever sina liv på ett annat sätt än de själva skulle valt, eller blir arga över att andra ägnar sig åt frågor de själva tycker är oviktiga. Jag tror att insikten om hur detta egentligen fungerar skulle räta ut många av mina frågetecken runt just genuspanik. Tills dess är det en gåta.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om genus, genuspanik, feminism, jämställdhet, politik, debatt, media, internet, bloggosfären, frihet, ideologi, reklam, könsroller, kön, manligt, kvinnligt, argument, naturlighet, biologism, liberalism

Poliser är också människor

Så kallad kvinnomisshandel är polisers vanligaste brott utanför tjänsten och misshandel det näst vanligaste, visar en undersökning som DN gjort. Siffrorna är baserade på antalet väckta åtal – och bara en procent av alla anmälningar mot poliser leder till åtal. Det är tvärtom vad statistiken visar för brott i allmänhet. Polisen som organisation jobbar hårt för att förbättra sin image, men ändå är det vanligt att de poliser som döms för ringa misshandel får jobba kvar. Det är sedan upp till arbetsplatsen att bestämma om till exempel en polis som dömts för att ha slagit sin flickvän ska få jobba med liknande ärenden.

Det jag undrar då är: Hur mycket större kan mörkertalet vara när man vet att gärningsmannen är polis, jämfört med annars? Hur många orkar med att ens göra en anmälan? Hur många vågar tro på att det skulle kunna leda till något positivt? Hur blir man bemött av de andra poliserna när man anmäler en polis? Hur kan man lita på att den som tar emot anmälan inte själv slår sin partner, och låter sin människosyn påverka jobbet? Och jag kan inte låta bli att undra: Kan det vara så rent generellt att mindre grova typer av brott som poliser begår anmäls i ÄNNU mindre utsträckning, just för att de som utsatts känner de att det inte är värt besväret att anmäla när de vet att det antagligen inte leder någonstans? Kan det vara så att tröskeln för hur mycket man står ut med innan man anmäler en polis kan vara ännu högre än för att anmäla någon annan?

Poliser är också människor, och ingen är felfri – men visst borde man kunna kräva att vara säker på att personen som är tänkt att hjälpa en inte själv är kriminell. Det borde liksom vara självklart. Undersökningen bekräftar bara fördomarna som många har om att poliser är våldsbenägna maktgalningar. Det här är pinsamt, mycket pinsamt, för den svenska polisen. Frågan är om de är medvetna om hur pinsamt det är själva.

Relaterat: flicka skrev till Silvia, sållning som lösning, SvD och AB om samma sak, och AB tar upp det inom sin kampanj mot kvinnovåld, och skriver om kårandan inom polisen, och SvD tar upp psykologiska aspekter. Bra bloggat: Zac, Ensam mamma söker inte, Raljanta rummet, Lisa Magnusson, Svensson. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om polisen, våld, brott, kvinnomisshandel, relationsvåld, misshandel, övergrepp, anmälningar, brott, juridik, politik, förtroende, övergrepp, rättssäkerhet