Det finns annan mat än fläskkött, Jimmie Åkesson

Rotlösheten, som den kapitalistiska samhällsordningen underblåst hos många andra och tredje generationens postindustriella etniska svenskar, har fått många att söka sig till högerextremism som en identitetsskapande och samlande kraft och vi upplever nu en radikaliseringsprocess bland infödda ungdomar i Europa.

Det här är inte ett citat, det är en förvrängning. Det är dessutom ett sätt att förklara varför Jimmie Åkesson på sätt och vis har rätt – och varför jag inte tänker rösta på Sverigedemokraterna. Han skriver nämligen:

”Rotlösheten, som den mångkulturella samhällsordningen underblåst hos många andra och tredje generationens invandrare, har fått många att söka sig till islam som en identitetsskapande och samlande kraft och vi upplever nu en radikaliseringsprocess bland muslimska ungdomar i Europa.”

Ja, rotlöshet är ett problem. Rotlöshet, utanförskap, isolering, hopplöshet, arbetslöshet och omgivningens fördomar – allt detta kan leda till att man dras in i extremistiska rörelser. Sedan kan den rörelsen vara islamistisk eller islamofob; skillnaden är egentligen inte så stor.

Artikeln innehåller en mängd insinuationer, och jag har inte plats för att ta upp allt i ett och samma blogginlägg, så jag väljer ut en enda av de sakerna Åkesson rasar mot. En av de saker som inte kommer att tas upp i media, eftersom det är för provocerande även för många som är kritiska mot Sverigedemokraterna. Ett ämne som när det kommer på tal ändå alltid förr eller senare kommer in på nazistanklagelser. Det handlar om djurrätt, och av någon anledning älskar folk som är motståndare till djurrätt att insinuera att djurrättsrörelsen är i grunden nazistisk, att Hitler var vegetarian och så vidare.

Med tanke på att de flesta djurrättsaktivister snarare står till vänster politiskt sett är det såklart totalt uppåt väggarna, men detta spelar ändå högerextrema på ibland för att framställa sig själva som goda. Nu gör även Åkesson det. Han menar att för 20 år sedan skulle ingen trott

”att frysdiskarna i våra livsmedelsbutiker skulle erbjuda ritualslaktat kött samtidigt som svenska förskolor slutar att servera fläskkött”

Jag skulle hävda att för 20 år sedan skulle ingen trott att butikerna skulle erbjuda falafel, tzay, tofu, sojakött och seitan, samtidigt som svenska folket börjar förstå att det finns andra maträtter än falukorv och makaroner.

Jag ser ett problem med halal-slakt, precis som jag ser ett problem med all köttkonsumtion. Det är bara så svårt att förstå hur någon kan blunda så totalt för det lidande djur som slaktas sekulärt utstår, och enbart hänga upp sig på rituell slakt. Jag vill inte se halalkött i min butik – men jag vill inte heller se falukorv, bacon, köttbullar, pyttipanna, köttfärs, torskblock, hamburgare, köttgrytor, skinka, fiskpinnar eller ärtsoppa med fläsk. Däremot tänkte jag mig inte ett förbud, så Åkesson kan lugnt knapra vidare på sitt fläskkött.

Det är inte islam som är hotet mot djurens välbefinnande, utan ett samhälle som bygger på ett synsätt där människors värde bygger på deras förmåga att ställa sig över den såkallade naturen och där ickemänniskor bara har ett värde utifrån den inkomst de kan ge sin ”ägare”. Inte ens Jimmie Åkesson skulle kunna få det till att det synsättet skulle vara resultatet av islam. Det är bara lättare att ge sig på sånt som man själv inte behöver ta på sig skuld för. Det är lättare att bli upprörd över halalslakt, kattpäls, hundkött och gåsplockning om det är något som sker långt borta från ens eget samvete. Att bli upprörd över det som dagligen sker på slakterier i Sverige kräver däremot att man rannsakar sig själv på ett annat sätt.

Det finns annan mat än fläskkött, Jimmie Åkesson. Du vet, det finns en poäng i att det finns fler och fler sorters mat i affären nuförtiden: Man får nämligen välja själv. Och medan du och dina brunskjortade vänner pratar om hur hemsk halalslakt är för att svartmåla islam har djurrättsaktivister fullt upp med att käka falafel och prata om hur hemsk köttindustrin i stort är. Det finns liksom inget som säger att alla de kycklingar, kor och grisar som slaktas sekulärt har mindre rätt att leva än de – förhållandevis få – djur som slaktas enligt halal. Vi kommer inte att slåss för din rätt att äta fläskkött. Försök inte. Ta en falafelrulle istället.

Relaterat: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Jimmie Åkesson, Sverigedemokraterna, politik, högerextremism, djurrätt, djur, djurskydd, fläskkött, kött, mat, islam, halal, slakt, grisar, Hitler, media, debatt, djurplågeri, speciesism

24-timmarsnormen är lika störd som jag

Kanske borde jag ge upp nu och bara låta allt vara som det är. Kanske borde jag skita i alla förståsigpåare med sina välmenande råd. Kanske borde jag acceptera att det är såhär jag är.

Jag längtar efter något som jag inte känner till. Jag strävar efter något jag inte ens fattar vad det innebär. Jag jagar ett ideal som kanske är lika stört som jag själv.

Det är midnatt. Jag är nyvaken och förbereder frukost. Igår sov jag sjutton timmar. Iförrgår sov jag två, iförrförrgår tre, och så vidare. Jag går aldrig och lägger mig samma tid två gånger i rad, och jag går inte heller upp samma tid. Jag har ingen dygnsrytm alls, och jag börjar mer och mer undra om det verkligen är värt all energi jag lägger ner på att försöka skaffa mig en. Just nu väntar jag på en läkartid för att diskutera sömnmediciner, men jag måste ju leva fram tills dess också.

Om jag slutar lägga ner så mycket energi på att försöka normalisera min sömn, så släpper antagligen den stress och den skuld jag känner över att inte kunna leva ”normalt”. Samtidigt vet jag inte hur jag ska få rutiner. Jag vet inte hur jag ska komma ihåg att äta, och jag har ingen aning om hur jag ska fixa att göra saker som man bara kan göra vissa tider på dygnet. Jag hade tänkt att köra några diskmaskiner idag, men det går ju inte när dagen börjar vid midnatt och jag inte har någon aning om hur mycket energi jag måste spara tills i eftermiddag då jag har ett viktigt möte.

Jag vet inte hur långt det här dygnet kommer att bli, och så är det varje gång jag vaknar. Är jag vaken i femton timmar den här gången, eller i trettio? Hur gör jag när jag känner att jag både är trött och hungrig? Ska jag försöka sova på tom mage, eller ska jag äta först, med risk för att vara vaken ett par timmar extra? När ska jag ta mina mediciner? Hur ska jag kunna hålla ordning på mig själv?

Jag vet inte. Jag vet bara att det inte fungerar att fortsätta ha ett schema som bygger på att jag går upp klockan åtta varje morgon, för det är sällan jag hunnit gå och lägga mig innan dess. Just nu lutar det åt att skita i alla regler om vad som är normalt och naturligt, så länge jag känner att jag mår bra. Med andra ord: Jag ska skita i 24-timmarsnormen och vara mig själv. Den är trots allt förmodligen lika störd som jag.

Läs även andra bloggares åsikter om tid, dygnsrytm, sömn, hälsa, schema, planering, stress, sömnlöshet, mediciner, vård, psykologi, normer

Ibland måste man skjuta upp att leva i nuet för att livet inte kan vänta

Jag bodde i ett slott som såg ut som byggt för en prinsessa, men det var ett fängelse. Jag längtade ut hela tiden. Vakterna ville inte låta mig springa i skogen, för de tyckte att jag var för svag. Jag såg för dåligt och rörde mig för klumpigt. Så jag rymde, och jag sprang så fort benen bar mig.  Jag kunde inte titta bakåt och jag kunde inte se var jag klev, men jag sprang. Emellanåt tvivlade jag på om jag kunde klara det, för jag borde ju ha varit frisk innan jag gav mig ut, precis som de sa. Någon direkt plan eller färdväg hade jag inte heller, men så länge jag höll mig på benen var det bara att fortsätta.

Efter ett tag, när jag tyckte mig höra ljud bakom mig, blev jag tvungen att då och då vända mig om. Varje gång snubblade jag in i nässelsnår, och varje gång studsade jag upp på fötter igen. Jag kände inget, jag såg inte var jag klev eller var jag var på väg. Det enda jag visste var det som låg bakom mig, och att jag inte kunde återvända.

När jag sprungit med det förflutna hack i häl ett tag hade jag kommit så långt att jag mer eller mindre var tvungen att bestämma mig för vart jag egentligen var på väg. Jag såg ut ett mål som kändes så avlägset att jag lika gärna hade kunnat önska att jag skulle förvandlas till enhörning, men även om det låg långt borta så var det bara att börja. Man kommer ju inte fortare fram för att man står still.

Så till slut hade jag kommit såpass långt att jag började se gryningen. Jag hade inte ens märkt att det varit natt, utan tagit för givet att det var så världen var: Mörk och kall. I slottet var det alltid så, och jag visste inget annat. Nu, när målet började närma sig kunde jag äntligen se var jag satte fötterna. Jag kunde titta framåt, bakåt – och rakt ner i marken. Jag kunde se mina fötter samma sekund de snuddade jorden.

Fortfarande på väg började jag bli medveten om världen runtomkring mig. Jag kunde se stigen och känna att jag rörde mig, och jag kunde se buskarna bredvid. När jag vände mig om var det inte för att se om jag var förföljd, utan för att veta hur långt jag kommit. Det var då det slog mig att jag inte hade gjort fel val trots allt. Fram tills dess hade jag haft skuldkänslor över att inte kunna se marken under mina fötter. Jag hade svävat fritt och jag hade levt i det som varit och det som kanske blir – och sånt är fult. Man måste vara här och nu, och inte tänka för långt framåt, det sa alltid vakterna. Jag var misslyckad som inte kunde det, och skämdes.

Först där, i soluppgången, förstod jag att jag inte sett mina fötter för att mörkret varit för kompakt. Det var inte mina ögon det var fel på. Jag hade gjort rätt som börjat springa fast jag inte kunde. Ibland måste man skjuta upp att leva i nuet för att livet inte kan vänta.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, könskorrigering, vård, psykiatri, psykologi, flykt, mindfulness, medveten närvaro, känslor, acceptans, DBT, skuld, skam, ångest, psykisk sjukdom

Skönheten i odjuret

Jag pratade nyss med pappa, som sa att det hördes tydligt att jag är i målbrottet. Trots att jag gått på testosteron i 110 dagar och har fått höra det förut så blir jag fortfarande lika glad varje gång. Han frågade om jag ser ut som en man nu. Jag var nära att svara ”nej, jag ser ut som en slashas”, men behärskade mig och förklarade sakligt att jag har lite mer hår och börjar få lite skägg, men inte så mycket.

Förut när jag såg någon annan transkilles före- och efter-bilder undrade jag ibland vad det var i ansiktet som hade förändrats. Något var det ju, men jag kunde inte sätta fingret på vad – tills jag såg en bild från när jag för några veckor sedan var sjuk och låg i sängen orakad. Det var då jag insåg att hudtonen hos blekfisar skiljer sig åt beroende på om vi har skäggväxt eller inte. Min haka skiftar lite mer i grönt numera, och det får den att framträda på ett annat sätt.

Det finns en anledning till varför jag inte lagt upp så många bilder på mig själv i bloggen på sistone: Mitt ansikte är konstant orakat och pryds för det mesta av finnar, och mitt hår är fett nästan redan innan det har torkat – och då är det ändå tur att bilderna inte förmedlar några dofter. Jag trivs mer och mer med min kropp, men den är inte direkt vacker enligt normen – vare sig för en man eller för en kvinna.

Jag har också tvekat inför att visa bilder för att jag har varit rädd att folk inte kommer att se skillnaderna lika tydligt som jag gör. Det är bara dumt, och jag borde komma över min oro för att jag bara inbillar mig att jag är i puberteten. Det gör jag inte. Det är på riktigt. Jag har bara svårt att ta in det.

Ser jag ut som en man? Jag vet inte vad det betyder; jag tror i alla fall inte att jag passerar som kille än inför folk som inte känner mig.

Ser jag ut som en kvinna? Förhoppningsvis inte riktigt lika mycket som förut i alla fall.

Är jag snygg, enligt standardmallen? Nej.

Trivs jag med mig själv? Ja – och det är trots allt det som räknas.

Läs även andra bloggares åsikter om skönhet, utseende, ideal, självbild, kropp, kroppsuppfattning, psykologi, känslor, transsexualism, könskorrigering, testosteron, hormoner, puberteten, vård, bilder, kön, genus

Störd och stolt: Ut ut garderoben – in i medicinskåpet?

I Storbritannien har en krönika i Daily Mail väckt ont blod; Jan Moir spekulerar i omständigheterna runt Boyzone-stjärnan Stephen Gatelys död, och drar någon slags slutsats om att familjen och HBTQ-aktivister försöker mörka vad som egentligen hände. Det verkar som om hon menar att Gately tog droger, men så drar hon plötsligt paralleller till en annan kändis som valde att ta sitt liv efter flera år av psykiska problem och en skilsmässa – och får det att handla om samkönade äktenskap:

”Another real sadness about Gately’s death is that it strikes another blow to the happy-ever-after myth of civil partnerships.

Gay activists are always calling for tolerance and understanding about same-sex relationships, arguing that they are just the same as heterosexual marriages. Not everyone, they say, is like George Michael.

Of course, in many cases this may be true. Yet the recent death of Kevin McGee, the former husband of Little Britain star Matt Lucas, and now the dubious events of Gately’s last night raise troubling questions about what happened.

It is important that the truth comes out about the exact circumstances of his strange and lonely death.”

Artikeln resulterade i över tusen kommentarer, en twitterstorm, en avbön från Marks & Spencer och Nestlé som bad tidningen att plocka bort deras annonser från artikelsidan eftersom de inte ville bli associerade med Moirs åsikter – och till slut också en ändring av rubriken för att låta mindre provocerande.

Spekulationer av det slaget blir så lätt plumpa, och det blir bara äckligt om man försöker plocka billiga politiska poänger genom att framställa homosexuella som psykiskt instabila (och därmed ovärdiga rätten att ingå äktenskap). Reaktionerna blir därefter såklart, men extra känsligt blir det när man insinuerar att bögar knarkar eller är psykiskt sjuka och att det liksom har något med deras läggning att göra. Det triggar någon slags ryggradsreflex hos många, kanske i synnerhet hos homosexuella och bisexuella.

Alla som har försökt att prata om psykisk ohälsa och HBTQ har förmodligen stött på fenomenet: Rädslan över att bli missförstådd, känslan av dubbel skam och frustrationen över att vad man än säger eller gör så går det att tolka på det ena eller andra sättet. I Sverige är det 30 år sedan homosexualitet friskförklarades, men även här lider HBTQ-världen av någon slags posttraumatisk stress, precis som i Storbritannien.

”Störd och stolt” säger jag att jag är. Provocerande för många – och fullkomligt livsnödvändigt för mig. Jag vägrar gå med på att man kommer ut ur garderoben bara för att tvingas in i medicinskåpet istället.

Uppdatering: AB. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, homosexualitet, bisexualitet, transpersoner, psykisk ohälsa, psykisk sjukdom, funktionshinder, sjukdom, fördomar, normer, tabu, Stephen Gately, Jan Moir, Boyzone, kändisar, stigmatisering, homofobi, heteronormen, Daily Mail, media, könsneutrala äktenskap, relationer, kärlek, äktenskap, droger, missbruk

Hur vet du att du inte behöver ett könsbyte?

Jag började blogga för drygt tre år sedan, och det var i samma veva som jag började förstå att jag inte var så psykotisk som jag kände mig. Det mesta av det jag skrev i bloggen hösten 2006 var en flod strömmande av starka, motstridiga känslor, med malströmmar av ångest som drog ner mig titt som tätt, och många av mina tankar då känns pinsamma och naiva idag. Men vissa av sakerna jag skrev då känner jag att jag fortfarande står för till 100%, som det här citatet från 30 november 2006:

”Mannen tycker jag ska behålla [kroppen] som den är, han tycker om att jag är kvinna. Det är jag inte, och jag tycker inte om att han tycker om det. Han pratar sig varm om min kropp men jag känner bara mer och mer äckel för den. Jag frågar honom om vi ska byta och han skrattar. Jag skämtar inte. Om han nu tycker att kvinnokroppar är så fantastiska får han väl skaffa sig en egen.”

Jag hade så himla rätt då. Ingen människa äger någon annans kropp. I mina ögon var det – och är fortfarande – lika absurt att kräva av honom som kukfödd kille att han ska genomgå ett könsbyte som det är att kräva att jag som fittfödd kille ska låta bli att göra en könskorrigering. Han skulle förmodligen vantrivas som biologisk tjej, och jag vet redan säkert att jag gör det. Skillnaden är bara att det anses vara naturligt att trivas med det kroppsliga kön man föddes med, men inte lika självklart att trivas bättre med något annat.

Personligen litar jag inte en sekund på de cispersoner (icke-transpersoner) som hävdar att de är säkra på sin könsidentitet – och dessutom att de aldrig någonsin har ifrågasatt den eller fått den ifrågasatt av omgivningen. Om man aldrig har tvekat, hur kan man då påstå att man är säker på sin sak? Hur vet de att de inte behöver ett könsbyte?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, könsbyte, könskorrigering, transition, vård, kön, genus, könsorgan, könsidentitet, HBTQ, biologism, psykologi, identitet

Världen behöver fler som ICA-Jerry

Jag tittar inte på tv, så jag är lite efterbliven, men nu har tillochmed jag sett ICA-Jerry. Fy fan vad bra!

Film 1 på youtube

I del ett presenterar butikschefen Stig den nya praktikanten Jerry för den ordinarie personalen. Jerry har Downs syndrom.

Tystnad.

Tystnad.

Jerry, störtcool: ”Vad glor ni på? Har ni aldrig sett en praktikant förut?”

En del rasar mot filmen, och tycker att den förlöjligar personer med utvecklingsstörning, men om någon tvivlade på ICAs syfte med den första filmen så blir det tydligt i del två.

Film 2 på youtube

Normalstörda Ulf får i uppgift att visa Jerry hur de arbetar, och det gör han sådär som bara normon kan. Ulf visar att skylten inte ska hänga uppochner, och talar med överdrivet tydlig röst och håller på. Efteråt söker Jerry upp Stig och frågar honom: ”Ulf… Han mår inte riktigt bra va?” och knackar med fingret mot tinningen. Stig svarar ”Nej… tyvärr”. Älska. Jag antar att det Ulf lider av, utöver sin normalstörning, är någon slags normativitetsstörning.

En av de som analyserar kampanjen närmare är Kjell Stjernholm, som tycker att det trista är att ICA får det att framstå som någon slags välgörenhet när det i själva verket är en konkurrensfördel. En av de saker han nämner är att funkisar har perspektiv och erfarenheter som kan skilja sig från normons, vilket kan leda till förändringar som gör affären mer tillgänglig – vilket är en konkurrensfördel. Människor med funktionshinder – synliga eller osynliga – är nämligen också kunder. Just den biten är det många som verkar ha missat.

En kompis till mig har haft problem med att få hjälp i mataffärerna där hon bor. Eftersom hon inte ser behöver hon någon som hjälper henne att hitta varorna, men det är inget som de anställda är särskilt pigga på att göra. Jag kan gissa att om hon hade två affärer i närområdet att välja mellan, där den ena ser henne som en kund och den andra som en belastning så skulle den förra vinna en stamkund. Själv undviker jag så långt det går affärer, avdelningar och tider som stressar mina sinnen. När ICA Maxi här i stan införde tv-skärmar vid brödhyllorna på  som visar reklamfilmer med ljud började jag köpa mjukt bröd mer sällan. Jag förstår att reklamen drar in pengar, men om det påverkar försäljningen negativt är det kanske inte så lyckat.

Tillgänglighet är inte bara platta entreer utan trappsteg och gångar breda nog för rullstolar. Ibland sitter handikappet mindre i den fysiska miljön, utan mest i andras huvuden. Det är en av anledningarna till varför världen behöver fler som ICA-Jerry.

Fler åsikter: Pixlad verklighet, Jessica Steje, Heja Abbe, Sören Olsson, Masarinmamman, Föräldrakraft, Riksförbundet FUB. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ICA-Jerry, ICA, reklam, PR, fördomar, funktionshinder, handikapp, media, Downs syndrom, utvecklingsstörning, normer, normativitetsstörning, tillgänglighet, psykologi, konkurrens, politik, affärer, bemötande

Det är strängt förbjudet att sätta igång tvättmaskinen utan att lyckas

Min nya tvättmaskin är underbar, men jag vet inte om jag egentligen borde använda den. Tyvärr kom jag på det försent, när jag redan börjat tvätta.

Mystisk knapp på tvättmaskinen

Jag slarvläste manualen innan jag fyllde maskinen, startade den och körde. Inga problem, sånär som på att programväljarknappen inte reagerade. Nu råkade den vara förinställd på rätt program, så det spelade ingen roll, men jag ville ju gärna veta om jag kanske gjorde fel på något sätt eller om den kunde vara trasig, så efter att maskinen startat kollade jag i manualen.

Det var då jag upptäckte det: Inte nog med att det på förstasidan i manualen står ett äckelkäckt ”Välkommen till familjen av Cylinda-kunder” – det står dessutom senare, under säkerhetsföreskrifter, att såna som jag kanske inte ska använda apparaten. När jag sedan tvättat klart så körde jag tvätten i torktumlaren. Först då, när jag fått igång även den utan problem, kom jag på att begränsningarna kanske gällde även där. Och visst stod samma sak även i tumlarens manual.

Ur manualen

”Maskinen är inte avsedd att användas av personer (även barn) som är fysiskt eller psykiskt handikappade eller saknar erfarenhet och kunskap. Sådana personer måste få instruktion av den person som har ansvaret för deras säkerhet, hur maskinen ska användas.”

Ordet ”psykiskt funktionshinder” eller ”psykiskt handikapp” är ett sånt begrepp som kan tolkas på sån många olika sätt. I slarviga översättningar från engelska brukar det betyda ”utvecklingsstörning”, men på svenska brukar man räkna in människor som har eller har haft en psykisk sjukdom och har bestående svårigheter. Människor med psykossjukdomar i bagaget, till exempel, kan ha svårt att minnas och att lära sig nya saker, och även personer med andra långvariga psykiska problem kan få svårt att klara sig själv. Neuropsykiatriska funktionshinder som ADHD och Aspergers syndrom brukar också räknas in i praktiken, av den enkla anledningen att det inte finns mycket till hjälp att få annars.

När mina boendestödjare hjälper mig att ringa till olika ställen presenterar de sig ibland som ”hej, jag heter X och jobbar som stödperson åt psykiskt funktionshindrade”. Med andra ord är det möjligt att jag tillhör just de personer som varningen handlar om, som det bokstavsbarn och psykfall UNS som jag är.

Tvättmaskin och torktumlare

Visserligen skaffade jag tvättpelare just på grund av att jag har svårt att ta mig till tvättstugan och planera mitt tvättande, men jag fixar att använda en tvättmaskin. Det gick alldeles utmärkt, faktiskt. Jag vet inte om det är ett tecken på att jag inte räknas in i Cylindas definition av ”psykiskt handikappade”, men jag har tvättat mina egna kläder sedan jag var tretton.

Ordet ”handikappad” betyder ju förresten att man råkar ut för ett hinder i omgivningen, och ett handikapp är inte en egenskap i sig, till skillnad från funktionsnedsättning. Kanske är det precis det de syftar på:

Om du inte klarar av att använda våra maskiner, så är du handikappad – och är du handikappad så ska du inte använda dem. Med andra ord ska du bara använda maskinerna om du kan. Det är strängt förbjudet att sätta igång tvättmaskinen utan att lyckas.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykiska handikapp, psykiska funktionshinder, handikapp, funktionshinder, psykisk sjukdom, utvecklingsstörning, diagnoser, ord, psykiatri, psykologi, vård, stöd, NPF, ADHD, Aspergers syndrom, psykoser, sjukdom, språk, tvättmaskin, teknik, manualer, hjälpmedel

Tjejer som vill ha kuk och porr för transpersoner

De flesta sökord som leder till min blogg kretsar runt vissa kroppsdelar och aktiviteter. Det kan jag inte förneka, och jag misstänker att många av dem inte hittar vad de letar efter. Jag hoppas ibland att de som googlar ”tjejer som vill ha kuk” egentligen vill ha information om kvinnoidentifierade kukfödda transpersoner som inte behöver genomgå någon underlivsoperation för att känna sig hela, alternativt om kvinnoidentifierade fittfödda personer som önskar att de hade kuk. Det är ett brännande ämne inom transvärlden, men något säger mig att det inte riktigt det folk är ute efter.

Ibland gör sökorden mig lite ledsen. Som när någon googlar ”kan man ha sex med 13 cm kuk”. Är folk så porrskadade att de inte fattar att 13 cm inte är abnormt lite utan faktiskt ganska genomsnittligt? Jag kan lova dig att det finns de som har mycket, mycket mindre kuk än så som klarar av att ha sex utan några som helst problem. Det finns de som har någon enstaka centimeter och fixar det galant – fast det beror förstås på hur man definierar ”sex”.

"kan man ha sex med 13 cm kuk"

Desto gladare blir jag när jag hittar två godbitar från de senaste dagarna: ”Komma ut+hetero” och ”porr för transpersoner”. Många googlar ”trans porr” ”shemale film” ”transsex bilder” ”jag har två kön bilder” och liknande, och ”porr MED transpersoner” hade förmodligen passat in där. Objektifieringen av transpersoner är tröttsam. Men ”porr FÖR transpersoner” – det är en helt annan sak. Jag är imponerad.

"komma ut+hetero" och "porr för transpersoner"

Däremot är jag fortfarande väldigt okunnig om vad det innebär. Finns det porr som riktar sig speciellt till transpersoner? Är det tänkt ungefär som när man gör ”porr för tjejer”, att man försöker ta reda på vad en viss grupp vill ha och nischa sig till dem? Eller är det porr där transpersoner medverkar som subjekt och inte som objekt? Är det porr där producenterna är transpersoner och gör porr som de själva tänder på? Och skiljer sig denna porr i så fall rent innehållsmässigt från andra sorters porr? Hurdå?

Jag vet inte. Jag kan bara gissa. Kul i alla fall att det då och då skymtar fram motvikter till den heteronormativa svadan av aldrig sinande kuk i fittan och liknande.

***

Bra skrivet om heteronormativt sex. Intressant om såkallade vanliga kvinnor som ideal, och totaltramsigt om manlig förlossning. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om porr, sex, transpersoner, kuk, kön, könsidentitet, könsorgan, sexualitet, tabu, normer, heteronormen, fördomar, bilder, google, shemales, genus, könsroller, heterosexualitet, HBTQ, kukstorlek, ideal, skönhet, osäkerhet, kroppar

Se ADHD-barn bli monster av scientologer – och hur de botas

”SE ADHD-BARN BLI MONSTER AV ALLERGIREAKTIONER – OCH HUR DE BOTAS”

skriver scientologgruppen KMR i sitt senaste pressmeddelande. Och visst visar de monster, men inte är det barnen som står för den biten.

Youtube

Någon film från 80-talet, hårt klippt och utan bakgrundsfaktaI ett av klippen försöker en pojke bita sin mamma i armen, och någon annan tar tag i hans huvud, eventuellt i hans hår, för att hålla honom tillbaka. Berättaren kommenterar: ”Now, there’s his demonic look”.

Närbild på barnets ansikte i filmen: Den demoniska blicken

Nu tycker jag att det är svårt att veta vilka svårigheter och diagnoser barnen i filmen har, för egentligen får man inte veta någonting. Däremot är det klart och tydligt att barnen framställs som totalt personlighetsförändrade när de äter tomater, jordgubbar eller socker. Hur mycket av det som beror på att det är precis den reaktionen alla förväntar sig, och hur mycket det är något annat är oklart – men får ju knappt se något av det. Men om man nu verkligen får en ”demonisk” blick och beter sig som en besatt, så är det förmodligen inte ADHD man har. Att bita sin mamma och spotta henne i ansiktet är inget diagnoskriterium.

Men nu var det inte barnens diagnoser jag blev upprörd över, utan hur barnen beskrivs. Ungar kan uppföra sig väldigt illa, och kan skada andra människor fysiskt och psykiskt. De kan göra det för att de är arga, ledsna, rädda – eller, i vissa fall, för att de har tappat greppet om verkligheten och glidit in i ett psykosliknande tillstånd. Men inte för att de är monster, eller besatta av demoner.

Jag har också ett sätt att bota ”ADHD-barn” som jag tror på: att sluta stigmatisera dem. Sluta kalla barn för monster och sluta spela på föräldrars ständiga skuldkänslor. För en vecka sedan skrev jag ett öppet brev till KMRs Janne Larsson:

”jag vet ju att du antagligen inte bryr dig ett piss om de så kallade drogade barnen, du är bara ute efter att sprida skräckpropaganda om psykiatrin”

Nu har jag fått bevis på att det är precis så det är. Scientologiska och andra irrläror gör barn till monster – oavsett om de har ADHD, bipolär sjukdom eller vad det nu är. Botemedlet mot monsterifiering är inte att sluta äta en sak i taget för att se vad det är man är känslig mot: Det kanske möjligen kan tänkas hjälpa ifall det nu faktiskt skulle vara så att man var allergisk, men är man en ADHDemon hjälper det inte ens att sluta äta helt.

Jag vet, för jag har själv provat att utesluta i princip varenda ingrediens som finns, både en i taget och alla samtidigt. Inget botade min ADHD, och idag är jag ett förvuxet barnmonster som jagar scientologer. Dieten fungerade uppenbarligen inte – acceptans, respekt, medicinering och pedagogik räcker antagligen längre.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, ADD, NPF, neuropsykiatriska funktionshinder, funktionshinder, psykiatri, psykologi, barn, fördomar, normer, psykisk sjukdom, Kommittén för mänskliga rättigheter, scientologi, vård, skuld, stigmatisering, skam

Välkommen till den autistiska revolutionen

Jag drömde att jag skickade ett mail till ett visst stort IT-företag, som jag sedan ångrade. De svarade nämligen och var jätteglada. Jag hade föreslagit att de skulle göra en enkel förändring av ett program, men de erbjöd mig jobb på stående fot. Jag skulle vara pedagog och expert på tillgänglighet och användarvänlighet och analysera olika projekt de höll på med, och föreläsa för dem om psykologi och bara sådär i största allmänhet vara expert, tyckte de.

När jag försökte förklara att jag inte kan ett enda dugg slog de bara bort det, och fortsatte tjata. Så jag gick med på det, och med hjärtat i halsgropen åkte jag till deras kontor nånstans i USA, och var förberedd på att misslyckas. Jag blev tilldelad en handledare som verkade snäll men mer autistisk än jag, och så bad de mig att hålla en improviserad presentation för dem. De ville att jag skulle berätta om deras produkter, men jag förstod inte varför. Jag stod framför en grupp nördar och skulle berätta för dem om deras jobb. De ställde frågor jag inte kunde svara på, som hur användare i olika målgrupper uppfattar den och den funktionen. Jag kan ingenting om datorer, och jag kan ingenting om människor heller, så till slut bröt jag ihop:

”Jag sa ju att jag inte är någon psykolog! Hur ska jag kunna veta sånt?!”

Då började de skratta, allihopa. Min handledare log mot mig och förklarade att om de hade velat ha en psykolog hade de kunnat plocka vem som helst. De hade valt mig för att de förstod att jag var tvåspråkig: Jag talar både autism och neurotypi nästan flytande. Det de behövde var en tolk som kunde översätta mellan deras sätt att tänka och användarnas.

”Du vet”, sa min handledare och klappade i händerna av förtjusning:

”Vanligt folk vill inte bli påminda om sina brister. Neurotyper vill gärna tro att de äger världen. De vill inte se att de har enorma svårigheter med vissa saker, så de hittar på olika grejer som gör världen mer tillgänglig för dem. Det är ju fint. De är velpottor, så de bestämmer att det är fint att vara flexibel. De är upptagna med att noja sig över sin sociala status, så de kommer på olika sätt att manifestera den. Och det är där vi kommer in i bilden. Vi vill att de ska använda våra prylar, men de får inte ana något.”

Hans röst lät uppspelt, och han lutade sig fram och viskade:

”Vi håller på att ta över världen, men vi vill inte att de ska märka det. De ska jubla över pedagogiska användargränssnitt och smarta funktioner, så att de inte tänker på att vi långsamt lockar in dem i ett mer och mer neuromångfaldigt sätt att fungera.”

Jag undrade om han skämtade, men så började han att fnittra av glädje.

”De skulle bara veta att deras såkallade sociala media drivs av en autistisk konspiration. Det är vår tur nu. Om vi inte kan få dem att göra de minsta eftergifter för att göra världen tillgänglig, om de vägrar att erkänna neuromångfalden för att de fortfarande hävdar att vi är störda, avvikande, sjuka och onormala, så får vi helt enkelt göra dem mer lika oss. Det är enda sättet. Välkommen till den autistiska revolutionen!”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, Aspergers syndrom, neuropsykiatriska funktionshinder, ADHD, ADD, psykologi, teknik, sociala media, Google, Facebook, MSN, chatt, Twitter, status, neurotyper, neuronormen, funktionsnedsättningar, funktionshinder, handikapp, normer, fördomar, stigmatisering, tillgänglighet, datorer, teknik, program, kommunikation, hjärnan, NPF, nördar, drömmar, bloggosfären

Machomännen i det rosa badrummet

Det är två karlar i mitt rosa badrum, och jag nojar mig. Jag tror de är karlar i alla fall. De har varken utstickande bröst eller ljus röst och ser på alla sätt ut som typiska manliga hantverkare: En kille i min ålder och en äldre man. De har slitit fram mitt badkar och skruvat ur proppar och bullrar och visslar så det ekar. Jag gömmer mig vid datorn.

Det är samma sak varje gång: Flyttgubbar, soffbärare eller hantverkare triggar alla ett komplex inom mig. Jag har alltid tänkt att det komplexet till stor del har att göra med att jag inte är lika kunnig och stark som de, och att jag inte har den självklarheten i min könsidentitet som de verkar ha. Jag kan inte tala med hantverkare på deras eget språk, och jag vet inte hur mycket av det som beror på att jag är uppfostrad som tjej eller som medelklass – eller hur mycket som beror på att jag inte är särskilt socialt begåvad överhuvudtaget.

Jag har alltid varit väldigt medveten om detta, och jag har alltid tänkt på det utifrån om det är kuklöshetskomplex eller medelklassångest. Först idag slog det mig att det till viss del även ingår en dos internaliserad fjollfobi. Jag uppfattar mig själv som androgyn, och har inget emot att vara fjollig om det är så folk ser mig. Trodde jag, åtminstone, tills jag insåg att jag känner skam – och att jag känner det för att jag är just fjollig. Helt plötsligt börjar jag inte bara oroa mig för vad andra ska säga, utan dessutom för vad de ska tänka, och om jag står lägre i rang efter att de sett att jag har ett rosa duschdraperi.

Hantverkarna som är här är inte på något sätt otrevliga, och det handlar inte så mycket om vad de gör och inte. Det handlar om mitt stora ego – och det handlar om att jag för första gången känt av en släng av heteronormativitet i mig själv. Det skrämmer mig litegrann. Jag är i alla fall fortfarande räddare för att bli mer fördomsfull än för att vara en fjolla; det är på något sätt en tröst.

Relaterat: AB om könsneutrala namn på barn. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om hantverkare, män, manlighet, mansroller, manligt, kön, genus, könsroller, psykologi, komplex, ångest, rädsla, känslor, fjollighet, skuld, skam, androgynitet

Självskada frigör överskottsenergi – när man slutar

Inatt storstädade jag min inbox och hittade en rad mail från ett praktgräl jag hade med en kompis med för några år sedan. Inget märkligt med det egentligen, om det inte vore för att jag för en gångs skull valde att inte gå in och läsa dem. Min impuls att förödmjuka mig själv med att läsa vartenda elakt ord som någon någonsin skrivit gång på gång är nästan utplånad. Jag behöver inte längre frossa i hat och hårda ord, välja ut de allra grövsta påhoppen och rabbla dem som ett mantra om och om igen tyst för mig själv för att göra dem till sanning.

Antagligen är detta något som uppfattas som normalt beteende; att ha någon slags självbevarelsedrift. Min uppfinningsrikedom vad gäller självdestruktivitet upphör aldrig att förvåna mig. Var och varannan dag kommer jag på mig själv med något beteende eller ett tankemönster som jag liksom alltid gjort, men som jag plötsligt inser är rent självplågeri.

Jag har slutat med självmordsförsök och rakblad för länge sedan. Jag har skaffat mig någorlunda matvanor, jag har börjat göra roliga saker och unna mig mer och mer. Numera är min självdestruktivitet så låg att jag inte ens lägger grus i skorna med flit, även om jag inte nödvändigtvis häller ut gruset om jag får in det av en slump. Jag väljer fortfarande hellre det lite krångligare sättet att välja att göra saker på, eftersom om jag misslyckas då så beror det i alla fall inte på att jag är slarvig och lat – men jag målar i alla fall inte längre upp konspirationsteorier i huvudet om hur jag bara inbillar mig att jag vill lyckas, och att jag i största hemlighet misslyckas med flit för att få möjligheten att självömka.

Så mycket tid och energi jag måste ha lagt ner på att tänka ut de värsta brotten att anklaga mig själv för, och de grymmaste straffen. Jag fattar inte vad jag har hållit på med. Inte undra på att jag känner att jag har massor av överskottsenergi nu när jag slipper.

Läs även andra bloggares åsikter om psykologi, självskada, självdestruktivitet, psykisk sjukdom, ångest, självmordstankar, energi, trötthet, stress, mail, känslorm komplex

Krossa kakorna, eller äta båda? Transfett mellan könsanorexi och könsbulimi

”Jag vill plocka russinen ur kakan. Eller rättare sagt: Jag vill plocka chokladbitarna ur båda kakorna, även om en del skulle säga att det är att vilja äta kakan och ha den kvar.”

Citatet är från diskussion om könsroller. Jag kanske borde tillägga:

”Och även om en del tror att jag vill lägga beslag på alla andras kakor och smula sönder dem.”

Man måste bryta sönder kakorna för att få ur all choklad. En gång i tiden gjorde jag det enkelt för mig och försökte krossa dem med en hammare. Problemet var att inte bara själva kakorna smulades sönder, utan även chokladen. Jag blev tvungen att försöka plocka upp bitarna och smälta ihop dem igen, så gott det gick, innan jag kunde försöka igen.

På grund av de tidigare experimenten med kakkrossande så tror folk att om man gillar chokladen bäst så är man kakfientlig och vill krossa kakorna. Det är jag, visserligen, men jag är inte ute efter att krossa några hembakta kakor, utan bara de standardiserade, fabrikstillverkade och själlösa kakorna insvepta i kvävande plast. Då bakar jag hellre mig en egen kaka, med de utpillade chokladbitarna i – och en del transfett. Jag blir inte skadad av transfettet, för jag är immun. Det är mest andra som blir provocerade av att se mig äta det.

Jag har varit könsanorektiker, och jag försöker låta bli att svänga över i könsbulimi. Äta bör man, men att hetsäta tills man spyr på sig själv är onödigt. Därför är bakandet ren terapi. Jag har inget recept, och jag vet inte hur länge den ska gräddas, men det är inte bara den färdiga kakan som räknas utan minst lika mycket själva bakandet.

Jag har kommit så långt att kakan står i ugnen, och lukten av nybakad kaka sprider sig i huset. Nu är det mest väntan kvar. Kanske väntar jag för länge och bränner vid den; kanske har jag för bråttom och tar ut den medan den fortfarande är degig. Jag vet inte om kakan blir platt och hård eller fluffig och saftig. Och ärligt talat spelar det kanske mindre roll, så länge den överhuvudtaget går att äta.

Lästips: Karin Johannisson om psykiatrin. Moderaterna om hur länge man tillåts baka kakor, dvs. rehabiliteras. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykologi, kön, identitet, utveckling, könsidentitet, könsroller, genus, transsexualism, könskorrigering, vård, personlighet, liknelser, bakning, kakor, choklad, frihet, normer, mål, transfett, transpersoner, könsuttryck, HBTQ

”Är det till en pojke eller till en flicka?” Rosa glitter-relaterad könsskav

- Hittar du något kort du gillar?

- Njae…

- Letar du efter något särskilt?

- Ja… Har ni något som är… barnsligare? Det är till en femåring.

- Som fyller fem? Vi har precis fått in några nya kort vi inte har fått upp än, som kan passa.

Expediten vänder sig om och plockar ner en låda från hyllan bakom disken.

- Är det till en pojke eller till en flicka?

Just där, just då får jag könsskav. Men jag förstår att hen inte menar något illa, och jag är trött och hungrig och vill bara hem. Dessutom råkar min brorsdotter gilla en hel del av de saker som brukar räknas som ”tjejiga”: Rosa, Hello Kitty och prinsessor. Hon gillar visserligen även många saker som är mer könsneutrala, men skulle förmodligen tycka bättre om ett rosa kort än ett blått. Så jag svarar: ”Till en tjej”.

Överhuvudtaget så brukar ”söta” kort som är riktade till ”pojkar” alltid vara tråkiga: Blekblå och grådassiga. Som en tillkämpad och dämpad variant av de ”flickigare” korten, som kan frossa i glitter och krusiduller och färger. Pojkig söthet är ärligt talat väldigt begränsad och tråkig. Då är det roligare med könsneutrala kort med färglada tecknade djur eller foton på katter och hundvalpar, om man nu inte vågar sig på det rosa glittret.

Men som sagt var: Min brorsdotter gillar rosa, och det är inget fel i det. Felet är att om hon hade varit kille så hade det inte varit lika självklart. Hade jag sagt ”till en kille” så hade antagligen inte expediten visat ett kort med rosa glitter på. Det är väl egentligen inte henoms fel heller, utan korttillverkarna som gärna rutar in allt i pojkigt och flickigt. Och mitt fel, som köper kortet och betalar för att upprätthålla könsnormen.

Det är därför jag brukar göra mina kort själv, men för en gångs skull bestämde jag mig för att köpa ett. Brorsdottern fyller trots allt fem år på tisdag. Men jag hoppas att när hon fyller tjugofem så kan jag berätta om det här för henne som en småfånig anekdot från en absurd period i historien.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om genus, könsroller, rosa, färger, kön, jämställdhet, barn, presenter, kort, födelsedagar, psykologi

Lattetik med stockholmssyndrom: Inte ens djuren är naturliga

Några barn ropar på uppmärksamhet, och mamman morrar surt åt dem. Det är bakgrundsljuden när jag pratar med Minou, som har ryckt in som barnmorska/extraförälder åt tre små valpar och deras mamma. De är en vecka gamla, och Minou berättar att för att valparna ska få någon mat måste man lyfta upp den morrande mamman, lägga henne ner och nästan hålla fast henne tills ungarna börjar dia. Först när mjölken börjar rinna slappnar hon av; hon kommer liksom på att det är trevligt då. Om valparna däremot självmant söker upp henne och börjar suga så reser hon sig och går därifrån, för hon är för rastlös för att sitta still.

Kanske har tiken ADHunD, kanske är hon bara en bortskämd lattemamma. Hursomhelst fick jag en inblick i hur  naturligt det egentligen är att ha modersinstinkter och styras av inte bara en biologisk klocka utan en hel planeringskalender med färdiga att-göra-listor, som det verkar låta som från vissa håll. Det är så naturligt att en del nyblivna mammor visserligen gillar sina barn och så, men liksom inte automatiskt vet precis hur de ska göra och inte har tålamod att umgås med dem hela tiden.

Kanske är det för att hundar under tusentals år har ”domesticerats” i fångenskap: Stockholmssyndromet, som Ronnie Sandahl kallar det. Kate Bornstein är inne på samma linje. Hundarna älskar sina kidnappare, ovillkorligen. Och vi älskar dem tillbaka, utom när de inte förstår skillnaden mellan ett torkat grisöra och en finsko. De egenskaper man i en människa skulle bedöma som osjälvständig personlighetsstörning ses som god social förmåga hos hundar, och det man i en hund kallar olydnad heter hos en människa initiativförmåga. Inte så konstigt då om en hund som avlats och fostrats till att vara utlämnad åt andras omsorg inte riktigt vet hur hon ska göra när det är hon själv som plötsligt ska ta kommandot.

Minou är för tillfället fyrabarnsmamma; en människodotter på väg in i vuxenlivet och tre veckogamla valpar. Till det kommer två katter och en vuxen hund. När jag hör barnens gnyende i bakgrunden triggar de en saknad i mig. Jag har ingen som helst längtan efter barn, men min biologiska klocka är inställd på att ta hand om lurviga varelser. Det är säkert så onaturligt som det bara kan bli – men inte ens de ickemänskliga djuren själva är ju särskilt naturliga av sig.

***

Amning skyddar inte mot allergi, och Malin Wollin har en poäng. Relaterat: En kvinna har skrivit en bok om sitt abortmissbruk. Jag anar att högerkristna vädrar morgonluft. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om hundar, djur, djurrätt, speciesism, sexism, kön, genus, biologism, hormoner, biologi, naturlighet, stockholmssyndromet, ADHunD, koncentrationssvårigheter, psykologi, modersinstinkter, instinkter, kropp, stockholmssyndromet, anpassning, amning

Att isolera sig är att kommunicera

Nu har jag väntat i ett och ett halvt dygn på att få min hjärna tillbaka. Jag tror jag tappade den på tåget till Uppsala i tisdags, och den har fortfarande inte dykt upp.

Såhär trött brukar jag inte vara, men jag vet vad det beror på: Mina hörlurar är trasiga. Jag har överlevt både tåg och buss unplugged, och det kändes som om hela världen invaderade mina öron. Imorgon är det jag som plockar fram de där vedervärdiga snäckorna som man pular in i öronen. De är inte alls lika effektiva och de skaver, men det är bättre än inget.

Jag behöver ett ljud som jag är van vid, som är förutsägbart och tryggt, för att stänga ute de oväntade ljuden. Låtar där jag känner igen varenda ton och kan hela texten utantill tar udden av kaos och lindrar intrycken så att jag kan koncentrera mig på det väsentliga.

En skötare påstod en gång att mina hörlurar stänger världen ute, och att jag fastnar i mig själv om jag går runt med dem jämt. I själva verket är det precis tvärtom; att begränsa intrycken är den enda möjligheten att faktiskt kommunicera.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ljud, sinnen, perception, psykologi, NPF, intryck, känslighet, stress, trötthet, Aspergers syndrom, ADHD, trygghet, lugn, förutsägbarhet, rutiner, kommunikation, hjälpmedel, hörlurar, musik, prylar

Kristdemokratiskt könsbyte och verklighetens könsorgan

På Facebook finns en grupp som heter Verklighetens folk, där de som känner sig utpekade som radikal kulturelit lägger upp bilder av sina köksbord för att bevisa att de har sådana; detta efter Göran Hägglunds utspel om att denna elit inte vet vad som diskuteras vid köksbord hemma hos verklighetens folk.

Nu har inte jag något riktigt köksbord, så jag antar att jag tillhör den här kultureliten. Men för att vara riktigt säker på det läser jag på Kristdemokraternas hemsida om kampanjen. De skriver vackra ord som gör mig övertygad om att jag trots allt är en av de omhuldade verklighetens folk:

”Vanligt folk är obekymrade över märkliga teorier om hur livet ska levas, men blir förskräckta när politiker vill ta till lagstiftning för att ändra deras livsstil.

Kristdemokraterna vill ge människor mer frihet att göra sina egna val. Sätta stopp för synsättet att bara ett livsval är riktigt, och att alla måste välja på samma sätt för att passa in i mallen. Politiken ska syfta till att ge människor bästa möjliga förutsättningar att själva styra sina liv.

Politiken har begränsningar och politiker ska respektera att människor har rätt att göra egna livsval. De har rätt att bilda familj och själva komma fram till hur familjelivet ska se ut, utan att få sin vardag sönderanalyserad och tillrättalagd med lagar, förbud och styrande bidrag.

Politiker, kultur- och ledarskribenter kan mycket väl uttrycka åsikter om allt mellan himmel och jord, också det som hör privatlivet till, men de behöver därmed inte kräva politiska regleringar av privatlivet. Verklighetens folk ska få vara ifred.”

Jag har länge tvekat och tänkt konspiratoriska tankar om Göran Hägglund, ska jag erkänna. I två år har han suttit med ett lagförslag på sitt bord som han varken lyckats få igenom eller riva upp. Jag har misstänkt att det är ett medvetet drag att inte vilja ta tag i det. Det handlar nämligen om känsliga ämnen: Människors rätt att bilda familj och leva på det sätt de mår bäst av, att slippa tvångsskiljas, och att få komma överrens med sina läkare om vilken behandling som är nödvändig, utan att någon moraliserar över deras behov. Det handlar också om barns rättigheter: Ungdomar som är svårt sjuka, men inte får någon vård innan de är myndiga. Och allt detta enligt olika lagar.

Människor som gärna vill leva ifred, som inte alls är så pigga på att ha politiker som tafsar på deras kroppar och liv med lagtexter. Människor som vill känna att det finns en mening med att söka vård när de är sjuka, för att de faktiskt kommer att få vård utan att samtidigt tvingas gå med på behandlingar de faktiskt inte behöver. Människor som inte anser att deras äggstockar eller testiklar på ett fat är det bevis de behöver prestera för att erkännas av samhället.

Detta måste vara verklighetens folk, eller hur? Det måste vara dessa som ska få frihet att göra egna val och vara betrodda att avgöra hur deras familj ska se ut. Jag tror att Kristdemokraterna talar direkt till alla transpersoner, och vill ragga våra röster inför valet nästa år. Jag tror att Göran Hägglund är bekymrad över hur en högervriden moralistisk elit lägger sig i hur vården för transsexuella bedrivs, och att de försöker införa ett krav på kastrering för samtliga transsexuella och vissa intersexuella. Jag tror att vi kommer att få se honom sitta och försvara vår frihet i debattprogram på tv och säga att politiker inte ska ha makten över andra människors könsorgan.

Eller också inte. Jag har en känsla av att jag kan ha missförstått honom totalt. Det skulle nämligen innebära att kristdemokraterna har svängt helt och hållet i genusfrågor; man skulle kunna säga att de har gjort ett könsbyte. Riktigt så desperata är de nog inte efter röster. Tyvärr.

Cred: Signe. Mer politisk pajkastning. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Göran Hägglund, verklighetens folk, köksbord, politik, populism, Kristdemokraterna, valet, transpersoner, transsexualism, könskorrigering, HBTQ, genus, kön, könsroller, könsorgan, familj, äktenskap, skilsmässa, moral, etik, liberalism, frihet, vård, lagar, regler, operationer, kastrering, sterilisering, tvång

”Jag är inte rasist, men…”: Kränktmyten – och varför den är farlig

Igår läste jag debattartikeln om hedersvåld och HBT av Josef och Cherin, som jag tycker är väldigt bra. En av de få negativa sakerna med dokumentären Sämre än djur var väl kanske att den inte visade så många alternativa tolkningar av islam, men samtidigt kändes det som om det på sätt och vis var en befrielse.

Det är rent ut sagt tröttsamt att alltid fastna i diskussioner om islam som religion och politisk korrekthet och sånt. Framförallt är jag evinnerligt trött på alla de troll och ollare som använder kommentarsfält och bloggar för att spela ut feminister och HBTQ-aktivister å ena sidan och muslimer å andra sidan mot varandra. Grundprincipen för ollandet är att de tvingar människor att ”ta ställning”. De vill ha en reaktion, och är väldigt nöjda när de får en. Detta är viktigt när det gäller alla sorters flaming, och när det gäller ollande är ”islam vs. feminister/homosexuella” en guldgruva. Det går att spela ut grupperna mot varandra i all evighet, tills ingen orkar längre. Allt för att plocka billiga poänger.

Det finns en anledning till varför folk är rädda för att bli kallade rasister, islamofober och så vidare. Den anledningen hittar man i nästan vilket forum som helst på nätet: Det är alltid någon som driver på och hetsar fram till exempel rasistiska kommentarer från andra – och som samtidigt spelar en offerroll som ”sanningssägare”. Allt för att skapa en skev bild av konflikten. För det är klart att det finns en motsättning: mellan olika uppfattningar av islam, och mellan olika uppfattningar om sexualitet, läggning, kön, familj, ditten och datten, men den där rädslan som många verkar känna som får dem att börja meningar med ”jag är inte rasist, men…” är klart överdriven. Jag har själv aldrig sagt att jag inte är rasist, och ändå har jag aldrig fått höra att jag är det ens när jag diskuterat könsstympning eller något liknande. Och ja, jag är vad folk skulle kalla för ”svensk”, och jag är inte muslim heller. Jag kan sticka ut rejält och få mycket skit för det, men jag har aldrig fått höra att jag är rasist. Aldrig. Någonsin.

Det är inte rasistiskt eller islamofobt att kritisera hedersbegreppet och hedersvåld och att diskutera hur man ska göra för att hjälpa folk – däremot är det lite rasistiskt att hela tiden utgå ifrån att man inte får prata om det utan att bli stämplad som rasist. Risken är stor att folk i allmänhet inte vågar säga vad de tycker om de tror att de kommer att få höra att de är islamofober, rasister, homofober, sexister och så vidare.

Myten om rasiststämpeln och lättkränktheten är betydligt överdriven, och den upprätthålls av offerrollande nättroll. De som drabbas av det är de vars problem ingen vågar tala om. Situationen är illa nog som den är, och ingen tjänar på ett ordkrig – i synnerhet inte de som faktiskt behöver handling och inte ord.

Tidigare: 1, 2, 3, 4, 5, 6. Mer troll går att hitta under artikeln om könsdiskriminering (även i AB). Läs även andra bloggares intressanta åsikter om rasism, islam, islamofobi, kränktkultur, myter, offerroller, HBTQ, homofobi, heder, hedersvåld, politik, media, debatt, antirasism, könsstympning, hatbrott, våld, övergrepp, mord

Plastikkirurgi, porrdrömmar om jättekukar – och långt ner i halsen

Imorgon, torsdag, är det ett år sedan jag fick diagnosen transsexualism. Igår fick jag äntligen igenom min namnändring – och dessutom en remiss till plastikkirurgen för att fixa bröstkorgen. Bara några timmar tidigare hade jag hittat brevet med personbeviset på hallmattan, men när jag klev in på mottagningen där utredaren sitter hade de redan fått det inlagt automatiskt i sitt system. Jag heter Immanuel nu, på riktigt. Äntligen är detta mellantingligande över, åtminstone namnmässigt. Jag får vara den jag är.

Glad Immanuel med personbeviset

Det blev ett bra möte. Jag har alltid ångest innan, men märkligt nog fixar sig allt när jag väl kommer dit och jag går alltid därifrån på bra humör. Däremot är det inte mycket jag minns. Vi pratade om namn; hon var nyfiken på varför jag valt Jesus och Trollhare och tyckte att ”Jesus Immanuel” lät spanskt. Vi pratade om bröststorlekar. Vi pratade om Concerta och sockerberoende och hyperaktivitet. Och vi pratade om det jag kommit dit för, såklart.

Mina testosteronvärden ser jättebra ut, men jag har fått en ”raspig” röst, tyckte hon, och föreslog att jag skulle träffa en foniatriker som ska titta på min hals och se om jag behöver logopedhjälp. De flesta transtjejer behöver hjälp med att lägga upp rösten på ett bra sätt, men det är oftast lätt för killarna att lägga ner rösten så den blir mörkare, utan hjälp. Eftersom jag själv tycker att jag fortfarande har en väldigt ljus röst och börjar misstänka att en del av mina halsproblem är röstrelaterade, så tackade jag omedelbart ja. Först senare kom jag på att det betyder att de ska stoppa ner en spegel långt bak i munnen och kanske lite ner i halsen, men jag försöker lugna mig med att jag gjort värre saker.

Och ja: Jag fick min remiss. Jag ska få komma till plastikkirurgen för konsultation, och efter det bokar vi in den första operationen. Nästa sommar blir förhoppningsvis utan svetteksem under hängtuttarna och utan svampinfektion i armhålan som en följd av flitigt binderanvändande. Jag kommer att kunna röra mig med bar överkropp på stranden utan att det uppfattas som provocerande, och jag kommer att kunna se mig själv i spegeln när jag kliver ut ur duschen.

Immanuel poserar i binder

När jag kom hem var jag svimfärdig av trötthet, och gick direkt och la mig och somnade nästan omedelbart. Jag drömde att jag hade en platt bröstkorg, med lagom mycket hår. Jag hade kuk – en enorm och mycket vacker sådan – och jag var inte sen att utnyttja den. I drömmen var jag bögporrskådis, men det kändes inte som någon sexuell dröm. Jag var känd och beundrad för mitt könsorgans skull, och jag levde stealth; ingen visste att bakom kuken fanns en ihopsydd fitta. Så bra operationsresultat kan man inte få i verkligheten, men det var ju en dröm. Det mest spännande var ändå när de andra porrstjärnorna började diskutera ”shemales” under en rast, och kom med än den ena än den andra konstiga tolkningen av vad det egentligen måste innebära att vara transsexuell. Jag minns inte exakt vad de sa, men jag vaknade efter några timmar av att jag skrattade högt åt den absurda situationen.

Så jag väntar på att få komma till plastikkirurgen för att få en tjusigare bringa inför beach 2010, och jag ser – om än med viss bävan – fram emot att få saker nedstoppade i min hals. Jag drömmer om jättekukar och om att vara bögporrstjärna, och jag är helt enkelt mer klyschbög än jag trodde var möjligt. Om testosteronet skulle göra mig heterosexuell skulle det ge mig en viss identitetskris – men å andra sidan vore det väldigt queert att vara en heterokille med fixering vid andras kukar.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, identitet, vård, operationer, bröst, röst, målbrottet, hormoner, testosteron, porr, sexualitet, drömmar, bögporr, bögar, HBTQ, homosexualitet, heterosexualitet, kukar, könsorgan, shemales

Fettsugning är det nog inte tal om…

Fettsugning är det nog inte tal om, men

Originally uploaded by trollhare

Fettsugning är det nog inte tal om, men plastikkirurgen är nästa anhalt på resan mot mig själv. Utredaren och jag pratade lite om bröstoperationer, och jag vet ju att med mina enorma fettsäckar blir det lite mer komplicerat än om jag haft pyttesmå. Då kan det räcka med fettsugning. Remiss för konsultation hos kirurgen har jag i alla fall, och dessutom en remiss till foniatriker som ska titta mig i halsen. Eventuellt ska jag få träffa en logoped som hjälper mig att lägga ner rösten. Hon hörde också att jag blivit ”raspig”, så det är på gång. Det är inte inbillning. Jag firar med falafel.

Immanuel. På riktigt. Officiellt.

Immanuel. På riktigt. Officiellt. Från

Originally uploaded by trollhare

Immanuel. På riktigt. Officiellt.
Från folkbokföringen går det automatiskt ut till landstingens patientdatabaser, så när jag anmälde mig på mottagningen var det redan inlagt.
Underbart.

Queer snö?

Queer snö? Det snöade i Stockholm imorse

Originally uploaded by trollhare

Queer snö? Det snöade i Stockholm imorse, fick jag veta, och i Tierp låg det kvar. Det känns konstigt att se höstens första snö när man lämnar Norrland, men så är Sandviken och Gävle bara Låtsasnorrland.
Höst är det däremot fortfarande, enligt mig, fast andra skulle säga att snö betyder vinter. Årstider är en social konstruktion.

The Ark är 100% hetero enligt Stockholm Pride?!

”the most radical thing to do
Is to love someone who loves you
Even when the world is
Seemingly telling you not to”

”And I may be gay
But I can tell you straight away
That I’ll become a better father than
All of you anyway”

”Gonna enlist every baldheaded chick with a dick
Every queer that is here”

Hur hetero låter detta? Hur hetero är låtar om homofobi, androgynitet och sköra män? Hur hetero är det med en sångare som är öppet bisexuell?

"100% Hetero! You're a lumberjack and you're okay"

Väldigt hetero, tydligen. Stockholm Prides heterotest för Twitter som släpptes i somras hävdade att jag var 68% hetero. Nu har de släppt ett test för spotifylistor, och döm om min förvåning när min favoritlista räknas som 100% hetero.

Arkomania. 100% The Ark är 100% hetero. Mycket intressant. Betyder detta att de har outat Ola Salo som heterosexuell, eller är det bara låtarna som inte är bögiga nog?

Uppdaterat: DN. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om hetero, heteronormen, heterosexualitet, homosexualitet, bisexualitet, homonormen, HBTQ, Stockholm Pride, The Ark, Spotify, Ola Salo, musik, homofobi, bilder, Twitter, teknik, fördomar, queer

Trollhare Jesus Immanuel – nu även hos Skatteverket

Glad Immanuel med personbeviset

Brev från Skatteverket, till ”T J Immanuel M Brändemo”

Äntligen!

Det finns inte så mycket mer att säga nu. Idag kom äntligen ett brev från Skatteverket adresserat till ”T J Immanuel M Brändemo”. När jag såg det började jag gny som en hund: Ih! Ih! Det här är verkligen det jag längtat efter: Mitt nya personbevis. Jag tror knappt att det är sant.

Tack Kerstin Burman och Jan Olov Madeleine för att ni drev det här, och tack Minou, Dennis, Sasha och alla andra som peppat mig att orka fortsätta.

Jag heter Immanuel nu, på riktigt. Trollhare Jesus Immanuel. Det tog bara två och ett halvt år att få till det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om namn, namnlagen, Skatteverket, transpersoner, kön, transsexualism, HBTQ, genus, fördomar, normer, lagar, Trollhare, Immanuel Brändemo, bilder, Jan-Olov Madeleine Ågren, Kerstin Burman, politik, personbevis