T med Trollhare: Hur kom du fram till att du är transsexuell? Del I

Fråga från Johan:

”Jag skulle gärna vilja höra lite om hur du tänkte och kände när du kom fram till att du är transsexuell; det skulle kanske kunna hjälpa mig att hitta lite rätt i mitt eget snurriga huvud.”

Fråga från Robin:

”I och med att du verkar som en väldigt öppensinnad och klarsynt person, varför valde du att genomgå en könskorrigering? Vad var det som fick dig att verkligen bestämma dig för att ändra ditt yttre för att ”passa” ditt inre? Vad var det som gjorde detta så viktigt? Jag tänker då mest på att utsidan inte ska behöva representera vilka vi är på insidan (även om det förstås kanske inte är så i verkligheten).”

Svar:

Till att börja med: Alla är olika. Det som gäller för mig är på inget sätt det enda tänkbara. Men jag ska försöka beskriva dels hur det var för mig, och dels hur jag tror att man kan försöka ta reda på en sån sak.

Jag har en standardhistoria som jag brukar köra, och den börjar alltid med att när jag var tre år gammal förstod jag att omvärlden trodde att jag var tjej. Jag förstod inte hur de kunde tro en sån sak, för jag förstod inte det där med kön överhuvudtaget. Hursomhelst visste jag att jag inte gillade att bli sorterad som tjej, men det betyder inte att det var självklart att jag var kille, och det var absolut inte självklart att jag var transsexuell. Att jag visste att jag inte var tjej när jag var tre är en sak; att däremot inse att jag ÄR transsexuell tog mig tjugotre år till. Vägen dit var lång, och det är svårt att såhär i efterhand veta vad som var vad och varför det gick som det gick – framförallt är det svårt att förstå hur det kunde ta sån tid.

Jag var alltså tre år när jag förstod att det fanns två kön och att man på något sätt förväntades ha endera. Exakt hur det där fungerade var fortfarande väldigt oklart, men grunden fanns där. Jag kände mig inte som tjej, hur man nu förväntas göra det. Inte för att jag var någon ”pojkflicka”, för det var jag inte, och inte för att jag tyckte att tjejers könsroll var för begränsad. Det handlade inte om snäva könsroller, och det handlade inte heller om biologi, vad jag kan minnas. Snarare var det en grupptillhörighet som jag inte kände mig delaktig i.

Det hade såklart kunnat stanna där. Jag vet inte hur många cispersoner (icke-transpersoner) jag känner, i synnerhet tjejer, som kan berätta att de känt likadant. Att känna att man är intvingad i en könad gruppidentitet och förväntas ha saker gemensamt med andra människor bara för att de har något liknande mellan benen och ogilla läget är inte på något sätt exklusivt för transsexuella, eller för transpersoner överhuvudtaget. Skillnaden är vilket uttryck det tar sig.

Läs de andra delarna:

• Del II: Jag lärde mig att jag fanns, men också att jag inte syntes
• Del III: Penisavund
• Del IV: Leva som tjej vore okej, om jag bara fick ha kuk

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, kön, könsidentitet, könskorrigering, frågor, Trollhare, HBTQ, genus, könsroller, barn, barndom, transpersoner, identitet