T med Trollhare: Hur kom du fram till att du är transsexuell? Del I

Fråga från Johan:

”Jag skulle gärna vilja höra lite om hur du tänkte och kände när du kom fram till att du är transsexuell; det skulle kanske kunna hjälpa mig att hitta lite rätt i mitt eget snurriga huvud.”

Fråga från Robin:

”I och med att du verkar som en väldigt öppensinnad och klarsynt person, varför valde du att genomgå en könskorrigering? Vad var det som fick dig att verkligen bestämma dig för att ändra ditt yttre för att ”passa” ditt inre? Vad var det som gjorde detta så viktigt? Jag tänker då mest på att utsidan inte ska behöva representera vilka vi är på insidan (även om det förstås kanske inte är så i verkligheten).”

Svar:

Till att börja med: Alla är olika. Det som gäller för mig är på inget sätt det enda tänkbara. Men jag ska försöka beskriva dels hur det var för mig, och dels hur jag tror att man kan försöka ta reda på en sån sak.

Jag har en standardhistoria som jag brukar köra, och den börjar alltid med att när jag var tre år gammal förstod jag att omvärlden trodde att jag var tjej. Jag förstod inte hur de kunde tro en sån sak, för jag förstod inte det där med kön överhuvudtaget. Hursomhelst visste jag att jag inte gillade att bli sorterad som tjej, men det betyder inte att det var självklart att jag var kille, och det var absolut inte självklart att jag var transsexuell. Att jag visste att jag inte var tjej när jag var tre är en sak; att däremot inse att jag ÄR transsexuell tog mig tjugotre år till. Vägen dit var lång, och det är svårt att såhär i efterhand veta vad som var vad och varför det gick som det gick – framförallt är det svårt att förstå hur det kunde ta sån tid.

Jag var alltså tre år när jag förstod att det fanns två kön och att man på något sätt förväntades ha endera. Exakt hur det där fungerade var fortfarande väldigt oklart, men grunden fanns där. Jag kände mig inte som tjej, hur man nu förväntas göra det. Inte för att jag var någon ”pojkflicka”, för det var jag inte, och inte för att jag tyckte att tjejers könsroll var för begränsad. Det handlade inte om snäva könsroller, och det handlade inte heller om biologi, vad jag kan minnas. Snarare var det en grupptillhörighet som jag inte kände mig delaktig i.

Det hade såklart kunnat stanna där. Jag vet inte hur många cispersoner (icke-transpersoner) jag känner, i synnerhet tjejer, som kan berätta att de känt likadant. Att känna att man är intvingad i en könad gruppidentitet och förväntas ha saker gemensamt med andra människor bara för att de har något liknande mellan benen och ogilla läget är inte på något sätt exklusivt för transsexuella, eller för transpersoner överhuvudtaget. Skillnaden är vilket uttryck det tar sig.

Läs de andra delarna:

• Del II: Jag lärde mig att jag fanns, men också att jag inte syntes
• Del III: Penisavund
• Del IV: Leva som tjej vore okej, om jag bara fick ha kuk

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, kön, könsidentitet, könskorrigering, frågor, Trollhare, HBTQ, genus, könsroller, barn, barndom, transpersoner, identitet

Tappad manlig identitet – och återfunnen

Aftonbladet beskriver den nya mannen som en sensation: Killar som pratar om känslor, gråter och är jämställda och fåfänga. Samtidigt kan man läsa att när Andre Agassi spelade tennis i början av 90-talet var han livrädd att tappa peruken. Hans extrema hockeyfrilla var alltså inte hans eget hår. Han led av håravfall – inte bara led som i att han tappade håret, utan som i att han tappade sin identitet.

”Varje morgon som jag vaknade fann jag en bit av min identitet på kudden, sedan i duschen och i avloppsbrunnen. Jag frågade mig själv: ”Vill du bära tupé? Vill du göra det på tennisbanan?” Jag svarade mig själv: ”Vad annat kan jag göra?”

—

Under uppvärmningen före matchen bad jag – inte för seger, men för att peruken inte skulle trilla av. För varje häftig rörelse föreställde jag mig hur den föll ner på gruset. Jag föreställde mig hur miljoner tv-tittare lutade sig fram emot sina tv-apparater, med uppspärrade ögon, diskuterandes på dussintals språk och undrandes hur Agassis hår trillat från hans huvud.”

Detta alltså för närmare 20 år sedan; en man som i allra högsta grad var upptagen med sitt utseende. Detta under den tidsperiod då det var tuffa, hårda killar av alla kön som gällde. Rädslan för att vara tunnhårig – eller fördendelen småkukad – har av någon anledning inte räknats som fåfänga och kroppskomplex.

Det är ju inte heller direkt som om män inte haft känslor förut; det har bara inte alltid funnits så många tillfällen att visa dem öppet. Apropå sport så tror jag förresten att masshysterin kommer att minska lite när män inte längre behöver det för att få en ursäkt att vara känslosamma. Jag tror nämligen att det mest handlar om en skillnad i vad man vågar säga högt och inte.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, könsroller, genus, manlighet, ideal utseende, håravfall, hår, känslor, komplex, Andre Agassi, tennis, sport, psykologi, kukar, utseende, hockeyfrilla, 90-talet, peruk

Att kämpa är att dö. Att acceptera är att leva

Dagen idag är för mig vad nyårsafton är för många andra. Det är den dag då jag funderar över året som gått, och målar upp förhoppningar om framtiden. Det är Samhain; den dag då gränsen mellan den här världen och andevärlden är som tunnast, och när allting dör för att återuppstå.

Varje år vid den här tiden dör jag. Varje år vid den här tiden föds jag. Jag rannsakar mig själv och kommer fram till vad jag vill göra härnäst.

För tre år sedan betydde det att leva. Jag skrev:

”Jag orkar inte stå på några barrikader längre, jag är så less på att dö att jag försöker leva istället (Att kämpa är att dö. Att acceptera är att leva).”

Kanske var det första gången jag sa att jag ville leva utan att direkt känna att jag ljög.

För två år sedan betydde det att döda det som varit; att lägga det förflutna bakom mig, och tänka framåt istället för bakåt.

För ett år sedan betydde det att döda oron för att avslöjas som en bluff; att utveckla min identitet och min personlighet, och våga lita på att ingen kunde ta den ifrån mig.

I år… vad betyder det i år?

Att lära mig att leva i nuet, nu när jag äntligen har förutsättningar att klara det. För det jag skrev för tre år sedan stämmer fortfarande:

Att kämpa är att dö. Att acceptera är att leva

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om utveckling, identitet, Samhain, transsexualism, könskorrigering, psykologi, självkänsla, självtillit, acceptans, mindfulness, ångest, självmord, minnen, trauma, PTSD

Vad som kommer att hända när bögar och flator får gifta sig i kyrkan – en sanndröm?

Platsen: En anonym gammaldags kyrka någonstans i Sverige. Vitkalkade väggar, blåmålade träbänkar. Den kändes medeltida och traditionstyngd.

Människorna: Blandade åldrar och kön. Två äldre damer bar folkdräkt, men de flesta hade mer vanliga finkläder. De satt ett par rader bakom oss, och jag såg dem när jag vände mig om.

Kyrkan var halvfull, och jag var där med min syster för att någon av hennes barndomskompisar skulle gifta sig. Det var inte en person som finns i verkligheten, men i drömmen var det en tjej som skulle gifta sig med sin flickvän. Jag – som bara gått på två bröllop i hela mitt liv och där båda paren har varit olikkönade – hade inte så mycket att jämföra med, men jag trodde att det skulle vara ungefär likadant. Jag hade fel.

Till att börja med stod det en stor svart tavla framför psalmtavlan. Det var nämligen inga psalmnummer som skulle hängas upp, utan det hade delats ut ett sånghäfte och den gamla kyrkvaktmästaren skrev upp låttitlarna på tavlan. Min syster vände sig emot mig och sa förväntansfullt: ”Åh! Sången om sexualmyterna!”. Jag förstår inte varför man skulle vilja sjunga en sång om våldtäktslagstiftning på ett bröllop, men just då lät det fullkomligt logiskt.

Hursomhelst började spektaklet, och jag fick annat att tänka på. Orgeln började spela Bröllopsmarschen, dörrarna öppnades och alla reste sig upp och vände sig bakåt. Först av alla kom en kameraman in genom dörrarna. Han bar en tung kamera på axeln och gick fram och ställde sig ungefär vid den svarta tavlan. Folk vände sig återigen bakåt, och nu kom brudparet. De hade likadana lila klänningar och skred långsamt framåt nerför altargången, och allt kändes väldigt traditionellt – tills orgeln plötsligt tystnade och en stereoanläggning tog över.

De spelade någon slags oidentifierbar rockmusik, och brudarna, som nu hunnit ungefär halvvägs nerför gången, började dansa. Ingen av bröllopsgästerna verkade tycka att det hela var något konstigt alls, utan började dansa de med. Jag stod vänd bakåt, eftersom jag satt långt fram, och upptäckte att folk började klättra upp på kyrkbänkarna för att dansa. Damerna i folkdräkt hoppade jämfota och headbangade så deras små hättor nästan for av.

Fyra vältränade killar i vita kalsonger och änglavingar, som såg ut sådär som om de var hämtade direkt ur prideparaden, klev plötsligt fram från ingenstans och lyfte upp brudarna så att de på något märkligt vis satt på killarnas axlar, och de fortsatte promenaden nerför altargången. Jag vände mig om och tittade framåt, och såg att prästen och vaktmästaren – båda män – stod och hånglade med varandra vid altaret.

Just då vaknade jag tyvärr, så jag fick inte se hur det slutade, men det verkar som om det är fruktansvärda saker som kommer att börja ske i kyrkor från och med imorgon. För när bögar och flator får gifta sig i kyrkan kommer det naturligtvis att vara fruktansvärt otraditionellt och sexfixerat. Drömmar blir alltid besannade, eller hur?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om bröllop, äktenskap, könsneutrala äktenskap, drömmar, HBTQ, fördomar, heteronormen, homosexualitet, heterosexualitet, kyrkan, Svenska kyrkan, traditioner, fester, stereotyper, präster, musik