DAMP-vrål är såna där vrål som man ger ifrån sig när man egentligen inte borde – till exempel när man precis fått höra att alla med ADHD är aggressiva, lättkränkta, egotrippade och farliga. Man måste bevisa att man är sansad och lugn och inte som De Där Andra Med ADHD. Man måste visa förståelse och ödmjukhet, även när folk blottar sina fördomar och slänger de i ansiktet på en – men det gör man inte, för man är en psykstörd galning som tar illa upp när man för sjuttioelfte gången får veta att man är farlig för att man har en viss diagnos. Till exempel.
Vrålen är ändå välmotiverade, och dagens DAMP-vrål är tre till antalet: Ett landsting med hybris som därför kallar sig för ”region”, och två rektorer.
1. Västra Götaland
Västra Götaland, som inte kallas landsting utan region, är en klassiker. Deras politik när det gäller neuropsykiatri är helt otrolig. Det har varit nästan omöjligt att ens få en diagnos som vuxen fram tills nyligen, och det är fortfarande i praktiken omöjligt att få medicinera mot ADHD. För barn har det däremot inte varit omöjligt att få utredning och vård, men tydligen är det problem även där. Enligt Statens institutionsstyrelse, som sköter översynen av ungdomshem, så fungerar inte samarbetet mellan hemmen och Västra Götaland. Barn som bott på ett hem och fått en diagnos där och påbörjat medicinering, och sedan flyttas hem får inte fortsätta sin behandling. Regionen godkänner nämligen bara de utredningar som gjorts av BUP. ”Det är en ekonomisk fråga och ett politiskt beslut” säger de på presskonferensen.
Så ett barn med svårigheter som placerats på ett hem, fått en utredning och en ADHD–diagnos och påbörjat medicinering med Concerta och äntligen börjar må bättre och fungerar bra nog att flytta hem – får sin medicin indragen. De måste vänta tills man fått gå igenom en utredning inom BUP innan man kan få börja medicinera igen. Detta alltså samtidigt som de blivit bedömda på hemmet utifrån hur de fungerar när de medicinerar, och samtidigt som de ställs inför en viktig process då de ska försöka stå mer och mer på egna ben.
Det är som om man skickar ett barn med svåra rörelsehinder till ett hem, där hen äntligen får en rullstol. Hen börjar kunna ta sig runt och sköta sig mer och mer själv, och man bedömer att hen ska få åka hem eftersom hen gjort såna framsteg. Men hemlandstinget bestämmer sig för att det inte är ekonomiskt försvarbart att dela ut rullstolar till höger och vänster, utan sätter henom på kölista till en utredning. Ingen rullstol innan diagnos. Inte för att de ifrågasätter ens svårigheter, utan för att spara pengar.
Men ja. Klart att det är viktigare att spara pengar. Klart att man sparar pengar genom att bryta ner människor psykiskt och bekosta dubbla utredningar. Det är ju logiskt. Eller? Jag förstår inte. Förlåt, men det är så förbannat jävla korkat.
2. Rektor Gert Åkesson på Sundsgymnasiet i Vellinge*
”Har vi ett problem, eller snarar tycker massmedia att vi har ett problem, så vips inrättas en myndighet för att uppfylla bruttonationallyckan. Myndighetens befattningshavare vill genast göra sitt bästa, profilera sin myndighet och göra den oumbärlig. På regional nivå tar man efter och inrättar en stab av konsulenter som på samma sätt skall försvara sin existens. Ibland blir det någon mix av statlig, regional och självutnämnd myndighet. Exempel på det senare är föreningar och råd som bildas kring alla, efter 80-talet uppfunna, handikapp som allergier, Asberger, Damp, ADHD, anorexi, dyslexi, dyskalkyli, oral galvanism, anal magnetism… endast fantasin sätter gränser.”
Detta är alltså ett kåseri lokaltidningen Spegeln (öppnas som pdf) i Staffanstorp. Hade det kommit från en okunnig proffstyckare jag bara himlat med ögonen. Folk som inte vet vad de pratar om går det tretton på dussinet av i journalistkretsar. Men detta är inte vem som helst, utan en rektor på en gymnasieskola. En rektor som inte tror på Asperger, och därför inte ens stavar rätt. Mycket förtroendeingivande. Han tror ju inte på dyslexi, så jag vet inte vad han skulle kunna skylla på.
3. Rektorn på Solbergaskolan i Stockholm
DN har tidigare granskat Solbergaskolans såkallade arbete för att stödja elever med svårigheter. Trettonåriga Fredrik som har ADHD och autism började äntligen känna sig trygg på sin resursskola, när rektorn på hans hemskola, Solberga, bestämde sig för att ta hem honom. Mitt i terminen, och trots att det inte hade fungerat tidigare och inget egentligen hade förändrats på skolan. Föräldrar och skolinspektionen protesterade, men stod maktlösa. Rektor förklarade att det var av pedagogiska skäl, vilket var lätt genomskådat. Det var lättare att misstänka att det egentligen var rent ekonomiska motiv bakom.
Fredrik och hans föräldrar vann till slut. Han får fortsätta på resursskolan. Men det är inte slut där: Nu visar det sig att rektorn använt 63.790 av skolans pengar för att bekosta ett personligt medlemskap i ett nätverk på Yasuragi Hasseludden. Det fanns alltså inte utrymme i budgeten för att bekosta stödåtgärder, men däremot för att skicka rektor på spa för 60.000. Jag tar tillbaka det jag sa om att det inte är rektorns fel.
Läs hela artikelserien här: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27.
*) Skolan ligger i Vellinge, inte i Staffanstorp. Tack Olof för påpekandet!
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om vård, psykiatri, neuropsykiatri, NPF, ADHD, ADD, diagnoser, utredningar, byråkrati, BUP, ungdomshem, LVU, SIS, Västra Götaland, mediciner, Concerta, skolan, rektorer, Solbergaskolan, Stockholm, autism, stöd, resursskolor, Staffanstorp, Gert Åkesson, dyslexi, dyskalkyli, anorexi, DAMP, Aspergers syndrom, fördomar, normer, okunskap, förskingring, ekonomi, psykisk ohälsa
