Normen är störd

Persson nummer ett säger att det inte är något fel på mig.

Persson nummer två säger att jag är störd.

Och oavsett med vilket tonfall de säger det, och oavsett med vilken innebörd, i vilket sammanhang – tillochmed oavsett vilka de personerna är – är min första impuls alltid att bli förnärmad av det förra och att bli glad av det senare.

Om det inte är något fel på mig betyder det ju att felet ligger i mina tankar, känslor och handlingar och inte i min kropp eller i omgivningen. Eftersom ingen av de som säger att det inte är något fel på mig är redo att förklara vad jag borde göra istället, så är det ett extremt handikappande tankemönster att försöka lista ut vad det är som är rätt på mig.

Om jag däremot är störd har jag rätt att hävda att folk inte förstår när de faktiskt inte gör det. Om man är normalförklarad är man också tvungen att spela normal, även om alla vet att det är fejk. Det är en gigantisk charad där alla går runt och fejkar såkallad normalitet.

Inatt insåg jag att det inte fungerar att spela funktionell, för någon. Det är ett destruktivt beteende, även för de som hyllas som normala. Rätt stört faktiskt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om normer, fördomar, funktionshinder, crip theory, handikapp, störningar, ableism, mentalism, sjukdom