Manlighet sitter inte i hur stora tuttar man har

För några timmar sedan läste jag mina journaler från utredaren, psykologen och gynekologen; det som skrivits om min könskorrigering de senaste 19 månaderna. Sedan la jag ifrån mig bunten med papper och försökte sova lite. Det gick inte så bra, så jag började fundera över innehållet.

Skillnaden gentemot mina gamla journaler från psykiatrin är slående. Visserligen kallas jag för ”hon” hela journalen igenom, men det är en tydlig skillnad. Det står mycket, mycket märkliga saker i den här – för jag kan nämligen relatera till det som står där. När jag läser den här journalen känner jag igen mig. Jag tycker att de har begripit vad jag försökt att säga, åtminstone i stora drag. Jag kan känna igen deras version av det som hände och vad vi kom överrens om, som någonting som inte ligger alltför långt från min egen uppfattning.

Immanuel

De där känslorna jag fått varje gång tidigare som jag läst en journal – förvirringen över hur någon kunde ha uppfattat situationen så totalt annorlunda, och förtvivlan över att inte kunna kommunicera ens de mest basala sakerna – är helt borta. Jag blir inte ens putt över att de beskriver mig med ord som ”kvinnlig framtoning” och ”ger inte särskilt manligt intryck”. Det stämmer ju, faktiskt. Och ändå bedöms jag som ”trovärdig”.

Kanske är det för att jag har lärt mig mer om hur man kommunicerar under de här åren; kanske är det för att jag äntligen har hittat någon som faktiskt vet vad jag pratar om. Förmodligen är det båda två. Jag visste nog inte hur viktigt det är att bli utredd av någon som kan sin sak förrän jag faktiskt träffade någon som gjorde det.

Hade jag haft den självkänsla jag har idag hade jag aldrig godtagit att någon som inte visste vad det är för skillnad på transsexuell och intersexuell skulle få bestämma min framtid, och jag skulle aldrig ha tillåtit mig att känna att mina stora bröst var något som stod i vägen för vård, som något slags bevis på att jag inte var född androgyn. Manlighet sitter inte i hur stora tuttar man har.

Läs även andra bloggares åsikter om kön, könskorrigering, transsexualism, vård, könsidentitet, manlighet, androgynitet, utseende, intersexualism, psykiatri, könsroller, könsuttryck, kropp, bröst, hormoner, skuld, skam

T med Trollhare

Immanuel

Jag vet inte när min transition, min könskorrigering, min process, mitt ”könsbyte”, slutar, men jag vet när det började. Om jag inte minns fel så är det ganska exakt tre år sedan, fast det tog några dagar extra att våga omsätta tankarna i ord. Den 26 oktober, i övermorgon, är det mitt treårsjubileum i skriven form, i alla fall. Jag börjar mer och mer acceptera att man kan kalla det för att jag kom ut ur garderoben. I lika många år som jag satt där inne har jag levt utanför efteråt. Jag har hunnit med rätt mycket på tre år, framförallt inombords.

Det är så mycket jag önskar att jag hade vetat då – för att inte tala om hur mycket jag önskar att jag hade vetat för sju år sedan, eller för tretton år sedan. Det är lätt att vara efterklok, jag vet. Inte vill jag fastna i bitterhet heller. Det tjänar ingenting till att grubbla över vad som hade hänt om jag gjort si eller så. Jag kan inte ens påstå att jag har gjort så gott jag har kunnat – men jag vågar säga att det är det jag gör idag.

Än så länge har jag bara börjat; även om jag tycker att jag kommit väldigt långt har jag fortfarande många mil kvar. Därför har jag också svårt att formulera vad det är jag tycker mig veta idag, som jag kan säga definitivt. Det är så mycket som återstår att se, som fortfarande är oklart. Det är så många frågetecken som behöver rätas ut. Men med risk för att låta självgod, och med risk för att ge riktigt dåliga råd som kanske inte alls hjälper någon annan, och med risk för att kanske tillochmed skrämma upp folk, så funderar jag på hur jag ska kunna formulera det jag lärt mig hittills.

Jag vet inte var jag ska börja, och jag vet inte vad som är relevant och inte. Jag vet inte vad som gäller för någon annan än mig, och jag vet inte om jag kommer att stå för det om ett år. Men jag vet att det finns de som sitter på frågor de kanske inte vågar ställa. Nu har ni er chans. Inga frågor är för dumma, även om jag utgår ifrån att folk har någon slags grundkunskap. Det är bara inte säkert att jag kan – eller vill – svara på vad som helst. Fråga vad du vill om transsexualism, könskorrigeringar, transpolitik. Fråga om stora allmängiltiga saker eller om det högst personliga. Fråga för att du är nyfiken, eller för att du själv går i samma tankar. Fråga; jag bits bara om du ber mig snällt.

Välkommen in på T med Trollhare.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, transition, könskorrigering, könsbyten, transpersoner, HBTQ, bloggande, frågor, kunskap, erfarenheter, bilder

Könsskillnader och autism – den stora frågan återstår

Forskare i Uppsala har upptäckt att en tredjedel av generna på Y-kromosomen är aktiv i hjärnan under fostertiden. De vet inte varför, eller hur, men de tror att det kan förklara en del könsskillnader.

Samtidigt ser jag en artikel om en annan studie, som jag först tror handlar om samma undersökning. Det gör det inte; den här är kanadensisk och handlar om kroppsspråk. Kvinnor är bättre än män på att läsa av känslor, har de kommit fram till. Anledningen till varför jag blandar ihop dem först är för att båda forskarna som intervjuas nämner autism som en anledning att forska på könsskillnader:

”Det finns många skäl till att denna forskning är viktig. Förhoppningsvis kan den i förlängningen få betydelse både för förståelsen och för behandlingen av depression, autism och flera andra sjukdomar i hjärnan som slår olika mot kvinnor respektive män. För att kunna studera såväl normal som onormal hjärnaktivitet är det viktigt att ta hänsyn till könsskillnaderna”

säger Elena Jazin i Uppsala, och Olivier Collignon i Montreal nämner som exempel på när deras forskning kan komma till nytta:

”psykiska sjukdomar som är kraftigt beroende av kön. Det betyder att de påverkar män och kvinnor olika. Autism är ett bra exempel, eftersom det drabbar fler män än kvinnor och ett av dess särdrag är svårigheten att känna igen känslor”

Jag tycker att det är en väldigt intressant utveckling i sig, hur de argumenterar. För drygt tio år sedan, när debatten om biologistisk forskning var som störst, var det ingen som pratade om autism. Då hette det framförallt att man måste forska på hjärnornas olikheter för att kunna bevisa hur fantastiska kvinnor är. Idag är det alltså för att kunna bevisa hur autism fungerar.

Frågetecknen är många, och i mitt stilla sinne undrar jag när någon kommer att börja använda autism som ett argument för eller emot könsskillnader. Trots allt så är ju graden av autism något som direkt spelar in på hur mycket man låter sig påverkas av omvärlden. Med andra ord skulle det gå att hävda att autister i större utsträckning än icke-autister styrs av de biologiska egenskaper som man försöker kartlägga, eftersom det sociala inflytandet är mindre. Kanske är jag helt ute och cyklar, kanske inte. Det skulle i alla fall vara intressant att se vad en sådan undersökning kom fram till: Vad säger autism om det könade samhället?

Lite orelaterat, men ändå mycket läsvärt: Barnens rättigheter på tv. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, kön, genus, könsskillnader, könsroller, social kompetens, forskning, gener, kromosomer, manligt, kvinnligt, biologism, biologi, hjärnan, medicin, autism, Aspergers syndrom, funktionshinder, handikapp, psykologi, psykiatri, NPF

Hemorrojder och Stora Bloggpriset

Ifjol var jag lite skeptisk när jag fick inbjudan till att sitta i panelen till Stora Bloggpriset, som Aftonbladet arrangerade. Vad var detta? Ett försök att styra bloggosfären? Ett sätt att kontrollera – eller att uppmuntra? Hursomhelst tackade jag ja, och jag gillade resultatet. Bloggosfären sjuder av liv!

I år är jag med i panelen igen. Jag är alltså en av hundra bloggare som får välja ut fem bloggar i varje kategori, och de bloggar som får flest nomineringar går vidare. Sedan är det folket som röstar fram vilka av dessa som ska få priset. Kategorierna är:

• Nöje & kultur
• Mode
• Sport
• Vardagsliv & fritid
• Politik & samhälle
• Prylar & teknik
• Design & inredning

Det ska bli kul, men jag har lärt mig några saker från ifjol som jag vill passa på att upplysa om i förväg:

Ja, jag vill gärna ha tips på bloggar att nominera.

Men nej, skriv dem inte som kommentarer i blogginlägg, eller i gästboken. Gör du det åker de i spamkorgen; om inte automatiskt så när jag kollar bloggen nästa gång. Jag lovar.

Istället skriver du dina förslag i kontaktformuläret här.

Det är usel bloggnetikett att klippa och klistra färdiga kommentarer till andras blogginlägg av typen ”hej kolla in min blogg” eller ”har du läst [adress]? Jättebra!” eller ”ska vi följa varandra med bloglovin?” enbart för att dra till sig egna läsare, och ”nominera min blogg” är bara en variation på temat. Jag kallar sånt för bloggosfärens hemorrojder. Andra kallar det spam.

Hemorrojdbeteendet är inte direkt ett kännetecken för en seriös bloggare. Snarare tyder det på nonchalans, även om det är ett typiskt nybörjarfel. Och hur fånigt det än kan låta så är det en sån sak som de flesta irriterar sig på. Vill du vara en hemorrojd och hamna i spamfiltret, varsågod – om inte; lär dig att bete dig. Jag lovar att det är lättare att få återkommande läsare till sin blogg om man låter bli att göra folk på dåligt humör.

Med allt detta sagt: Välkommen att föreslå spännande bloggar! Skicka dina förslag här.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Stora Bloggpriset, bloggar, bloggande, bloggosfären, netikett, etikett, spam, hemorrojder, irritationsmoment, tävlingar, Aftonbladet

Klänningar är inte farliga

Jag måste bara svara på ett inlägg Lisa Olsson gör om dresscode på skolor. Morehouse, ett privat manligt college i USA har infört en dresscode som bland annat förbjuder kvinnliga kläder och smink, och Lisa svarar med att det inte alls kan röra sig om diskriminering av transpersoner:

”För det första är det en pojkskola, har man kvinnlig könsidentitet har man inget där att göra överhuvudtaget.”

Nej, kanske inte. Men man måste inte ha en kvinnlig könsidentitet för att vilja bära ”kvinnokläder”. Alla transpersoner är inte transsexuella. Dessutom är det inte ens alla transsexuella som är helt redo att sätta ner foten mot sina föräldrar när de är sjutton år och väljer college. Till exempel kan transfoba föräldrar tycka att det är lämpligt att skicka sin ”son” till en pojkskola för att tvinga ”honom” in i en manlig könsroll. Det kan också vara något man väljer att gå med på för att man skäms så mycket för den man är, men att man sedan när man äntligen kommer hemifrån äntligen vågar leva mer som man vill. College kan vara den första chansen i livet man har att få leva som den man är.

Det är en stor skillnad mellan att kräva att studenterna inte kommer till matsalen i pyjamas, och att förbjuda allt vad kjolar, toppar, klänningar, handväskor, klackskor och smink heter över hela campus. När vi pratar campus betyder det nämligen även om man vistas där på fritiden, och för de som bor på campus innebär det dygnet runt. Visst kan man diskutera hur relevant det är att förbjuda byxhäng och bara fötter, och jeans och solglasögon vid officiella arrangemang, men det hindrar inte att man också diskuterar varför det anses vara så viktigt att förbjuda ”kvinnokläder”. Det handlar nämligen inte så mycket om att säga att ett visst plagg inte är okej som sådant, utan att det inte är okej för att den som bär det har ”fel” egenskaper.

Jag tycker att det är bra att man tar upp normer och fördomar till ytan och diskuterar regler, hur vardagliga och självklara de än må vara. Lisa Olsson har tidigare kritiserat Sydsvenskan för att de tar upp ett liknande fall, som jag skrev om igår. Då sa hon:

”Givetvis har HBT-personer det svårt, i de flesta fall svårare i andra länder än Sverige. Och det ska belysas. Men att belysa det genom att påpeka att en person blir bortredigerat från ett skolfoto gör bara att många småler och tänker ”gnäll, gnäll..”, hade det däremot varit strukturella förtryck eller brutala mord – som har skett – så är det mycket mer effektivt och vettigt.”

Jag tycker inte att man bara ska ta upp transfobi och könsnormer när det sker i sin mest extrema form, som mord, utan det gäller minst lika mycket i vardagen. Det är trots allt där det händer mest. Minst en gång var tredje dag – förmodligen mycket oftare – blir människor mördade på grund av att de är transpersoner. Ändå är det relativt ovanligt, jämfört med många andra former av förtryck som drabbar de som inte följer könsnormerna. Klädkoder – uttalade eller outtalade – tillhör det vardagliga, strukturella förtrycket. Det drabbar transpersoner, och det drabbar cispersoner (icke-transpersoner) som inte följer normen.

Det är inte i brutala mord som heteronormen återskapas oftast, utan genom skrivna och oskrivna regler för hur män och kvinnor får och bör bete sig. Därför tycker jag att det är bra att man uppmärksammar det. Heder åt Aftonbladet och Sydsvenskan för att de vågar ta upp frågan.

Mer heteronorm: Könsneutrala äktenskap splittrar kyrkan. Intressant om FRA och läggning. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, transpersoner, genus, kön, könsroller, könsuttryck, diskriminering, normer, fördomar, sexism, jämställdhet, Aftonbladet, Sydsvenskan, Lisa Olsson, USA, kläder, klädkoder, manligt, kvinnligt, transsexualism, privatskolor, ungdomar, skolor, regler, lagar, hatbrott,heteronormen, homofobi, transfobi

Alla är vi cellklumpar i början – om ICA-Jerry och en aborterad debatt

Här har jag väntat på en reaktion, och när den kommer känns den bara så… platt. Det handlar om reklamfilmen som får mig att vilja skaffa ICA-kort. Det handlar om Jerry. Det handlar om Downs syndrom. Och det handlar också om det som det inte verkar handla om, nämligen rätten till en meningsfull sysselsättning och en plats i samhället.

När Aftonbladet hakar på handlar det nämligen inte om arbetsmarknadspolitik, eller om människors fördomar när de möter någon som de bedömer som annorlunda – respektive människors fördomar när de möter någon de bedömer som inte annorlunda. De fastnar vid det mest basala istället: Om fosterdiagnostik. Om det är rätt eller fel att göra abort på grundval av funktionshinder.

Jag diskuterar mycket hellre varför människor blir upprörda över filmerna eftersom de utgår ifrån att Mats, som spelar Jerry, måste ha blivit lurad och att syftet är att håna personer med Downs syndrom. Jag diskuterar mycket hellre hur det kan komma sig att svenska arbetsplatser lider under tyngden av obligatorisk funktionalitet, där ingen får avvika från normen vare sig mentalt eller kroppsligt. Jag diskuterar också mycket hellre hur det kommer sig att Jerry har blivit uppmärksammad, att han inte bara upptas som en självklar del i personalstyrkan.

Istället ramlar debatten ner på en nivå där det enda det handlar om är cellklumpars värde. Alla är vi cellklumpar som foster, men att reducera Jerry till en cellklump är att underskatta hans potential. Abortera inte debatten som skulle kunna bli något riktigt stort till att handla om något så banalt som liv och död.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om funktionshinder, politik, arbetsmarknadspolitik, Downs syndrom, fosterdiagnostik, abort, liv, död, reklam, ICA-Jerry, ICA, reklam, film, media, normer, ableism, debatt