Kuk och kameraobjektiv väger tyngre än kroppen på bilden

I den såkallade debatten om internets alla faror, och framförallt hur otroligt livsfarligt det är att ha sex i det digitala tidevarvet, återkommer hela tiden argumentet att det är fruktansvärt med unga människor – framförallt tjejer – som skickar nakenbilder på sig själva, visar sig nakna i webcam eller låter sig fotas nakna. Ett varningens finger höjs alltid: Jojo, internet är farligt, för man vet aldrig vad som kan hända med bilderna.

Det har varit ett visst mått av skyll-dig-själv-retorik i det hela: Om en tjej skickar nakenbilder till en kille, eller om hon lägger upp en sexnovell på sin blogg, och så vidare, så är risken stor att hon blir utsatt för övergrepp eftersom hon utmålar sig som slampa. Det är alltså viktigt att skydda tjejer från deras egen sexualitet, för att puckon inte kan hålla fingrarna i styr. Tjejer ska ta ansvar för att inte bli våldtagna.

Helt i linje med detta kommer nu en dom från hovrätten, där en kille som åtalats för att ha lagt ut nakenbilder på sin före detta flickvän på nätet med förtäckt dödshot. Han hade tidigare hotat att lägga ut bilderna när hon gjorde slut, i syfte att få henne tillbaka.

Hon gick med på att bli fotograferad när de var ihop. Hon var femton år. Inte barnpornografi, alltså.

Mamman beskriver texten vid bilden som ett dödshot, även om det inte var direkt riktat mot flickan utan vagt formulerat. Inte tillräckligt utpekande för att vara fridskränkning, anser hovrätten.

Det är inte olagligt att lägga ut bilder på andra på nätet, hur integritetskränkande det än är. Att sprida nakenbilder av en person mot deras vilja, med ett förtäckt dödshot till, är helt i sin ordning. Att det har orsakat både tjejen och hennes mamma stort lidande är inget som spelar roll. Hon gick med på att bli fotograferad, det var först i efterhand som bilderna användes i kränkande syfte.

Jag vet inte vart det gick snett, men helt klart är att sens moralen är: Tjejer har ansvar för killars känslor, sexualitet och aggressivitet. Och jo, förresten, det finns en sak till: Om du tänker ta nakenbilder – gör det hellre med självutlösare än att låta någon annan ta dem. Då behåller du upphovsrätten till bilderna. Upphovsrätten är långt heligare än den personliga integriteten idag.

Som fotograf – den som trycker på knappen – har killen helt och hållet upphovsrätten till bilderna. Det enda han inte får göra utan hennes godkännande är att använda dem för att göra reklam. Hon har däremot inte rätten till dem alls, på något sätt. Hon hade inte ens fått lägga ut dem på sin egen hemsida, ifall hon hade velat, utan hans godkännande.

Visst är det en märklig värld vi lever i, där kuk och kameraobjektiv alltid väger tyngre än kroppen på bilden?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kränkning, nakenbilder, ungdomar, internet, sexualitet, bilder, foto, övergrepp, lagar, hot, brott, sexmobbing, nättrakasserier, upphovsrätt

Jag säger nej – av hela min kropp

Sent igårkväll pratade jag med en vän om Sverigedemokraterna. Han var lite orolig, och jag med. Deras politik av idag, den de går till val på, är visserligen inget som kommer att öppna gaskamrar inom ett år – men det är det inte heller någon som hävdar. Det är illa nog som det är.

Jag vet egentligen inte vad Sverigedemokraterna har för åsikter om transpersoner, mer än det som går att utläsa av RFSL-rapporten inför valet i våras. Jag kan bara spekulera och gissa att de inte direkt låter en fittfödd bög slippa undan lättare än en kukfödd, snarare tvärtom, och hoppas på att jag aldrig får veta exakt hur de har tänkt sig vården för transsexuella i framtiden. Deras toppnamn i EU-valet i våras var – bland mycket annat – motståndare till rätten att få juridisk könskorrigering i EU. Inte ens att slippa vara folkbokförd som man när man lever som kvinna fullt ut och vice versa är en rättighet de tror på. I tre år har Göran Hägglund varit ansvarig för frågorna som rör bland annat könskorrigeringar. Det har varit illa nog med en kristdemokrat, men tanken på att det en dag kanske skulle sitta en sverigedemokrat som socialminister är mer än min hjärna klarar av.

Nu tror inte jag att det blir så. Jag vägrar tro att människor är så lättlurade. Det finns tusen skäl att inte rösta på Sverigedemokraterna, och jag hoppas att medmänskligheten vinner i längden. Det finns tusen skäl att aldrig göra sig beroende av dem, och för mig är behöver jag inte gå längre än till min egen kropp: Hormonerna som flyter i mitt blod och de operationer som ligger framför mig – och för att jag dessutom blir kär i andra killar. För andra är det färgen på deras hud som får dem att säga nej. För en tredje deras trosuppfattning. För en fjärde någon de älskar. För en femte helt enkelt en känsla för rättvisa.

Jag är ingen politiker, men jag hakar ändå på Fredrik Petterssons bloggkampanj. Jag säger också nej till Sverigedemokraterna. Jag gör det med varje molekyl av testosteron i min kropp och varenda en av mina X-kromosomer – och med ett pubertalt målbrottsbröl.

Säger du också nej till att vara beroende av Sverigedemokraterna?

Gör så här:
1. Publicera ett inlägg där du förkunnar att (och gärna varför) du aldrig, någonstans, någonsin, någon gång kommer att göra dig beroende av stöd från Sverigedemokraterna.

2. Sätt etiketten JAG SÄGER NEJ på bloggen och länka till andra bloggare som gjort samma sak.

3. Lägg in knappen ”JAG SÄGER NEJ” på ett väl synligt ställe på din blogg.
Antingen genom att högerklicka på bilden och spara ner den på din egen dator eller genom att använda bildkoden: <img src=”http://www.socialdemokraterna.se/knappar/d3b1b132e2aa4da5903d213a8d17d88b.png” alt=”” />

4. Skicka vidare uppmaningen till fem andra bloggare.

Jag blev uppmanad av Mammamumrik, och uppmanar Witchbitch, Henrik Ragnevi, Amanda Brihed, Ilona S Waldau och Yami. Mer SD: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Jag säger nej, bloggutmaningar, bloggosfären, Sverigedemokraterna, politik, HBTQ, transsexualism, könskorrigering, vård, hormoner, testosteron, Fredrik Pettersson, politiker, kampanjer

Igår: Kommunister. I dag: Homosexuella. Svenska självmordsmyter i amerikansk propaganda

”In May of 2004, Gay marriage was legalized in Scandinavia..
What Happened..? Did you know. . . That year alone suicide rates doubled The illegal drug rate increased 19 times And to say the least the traditional picture of Marriage being One Man One Women was completely shattered.”

Youtube

Tack vare Pams Houseblend hittar jag en fantastisk videosnutt som argumenterar för ett förbud mot könsneutrala äktenskap i Washington. Det är bara några få saker jag inte fattar.

För det första visste jag inte att det fanns ett land som hette ”Scandinavia”.

För det andra visste jag inte att detta okända land legaliserade ”homoäktenskap” i maj 2004. En snabb koll på Wikipedia visar att det visserligen var en omröstning i Norge det året, men att förslaget om könsneutrala äktenskap inte gick igenom.

För det tredje låter det helt otroligt hur fort fördärvet går. En fördubbling av självmordsstatistiken redan under samma år som lagen infördes? Hur har utvecklingen varit de fem åren efter det?

För det fjärde: Sverige införde könsneutrala äktenskap från första maj i år. Om man ska tro gammal hederlig amerikansk antikommunistisk propaganda har Sverige extremt höga självmordstal, och i år kan vi alltså vänta oss en fördubbling. Kommer det överhuvudtaget att finnas några människor kvar i det här landet vid årsskiftet?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om USA, propaganda, politik, könsneutrala äktenskap, äktenskap, HBTQ, kommunism, konservatism, internet, självmord, statistik, USA, Washington, Skandinavien

Det finns annan mat än fläskkött, Jimmie Åkesson

Rotlösheten, som den kapitalistiska samhällsordningen underblåst hos många andra och tredje generationens postindustriella etniska svenskar, har fått många att söka sig till högerextremism som en identitetsskapande och samlande kraft och vi upplever nu en radikaliseringsprocess bland infödda ungdomar i Europa.

Det här är inte ett citat, det är en förvrängning. Det är dessutom ett sätt att förklara varför Jimmie Åkesson på sätt och vis har rätt – och varför jag inte tänker rösta på Sverigedemokraterna. Han skriver nämligen:

”Rotlösheten, som den mångkulturella samhällsordningen underblåst hos många andra och tredje generationens invandrare, har fått många att söka sig till islam som en identitetsskapande och samlande kraft och vi upplever nu en radikaliseringsprocess bland muslimska ungdomar i Europa.”

Ja, rotlöshet är ett problem. Rotlöshet, utanförskap, isolering, hopplöshet, arbetslöshet och omgivningens fördomar – allt detta kan leda till att man dras in i extremistiska rörelser. Sedan kan den rörelsen vara islamistisk eller islamofob; skillnaden är egentligen inte så stor.

Artikeln innehåller en mängd insinuationer, och jag har inte plats för att ta upp allt i ett och samma blogginlägg, så jag väljer ut en enda av de sakerna Åkesson rasar mot. En av de saker som inte kommer att tas upp i media, eftersom det är för provocerande även för många som är kritiska mot Sverigedemokraterna. Ett ämne som när det kommer på tal ändå alltid förr eller senare kommer in på nazistanklagelser. Det handlar om djurrätt, och av någon anledning älskar folk som är motståndare till djurrätt att insinuera att djurrättsrörelsen är i grunden nazistisk, att Hitler var vegetarian och så vidare.

Med tanke på att de flesta djurrättsaktivister snarare står till vänster politiskt sett är det såklart totalt uppåt väggarna, men detta spelar ändå högerextrema på ibland för att framställa sig själva som goda. Nu gör även Åkesson det. Han menar att för 20 år sedan skulle ingen trott

”att frysdiskarna i våra livsmedelsbutiker skulle erbjuda ritualslaktat kött samtidigt som svenska förskolor slutar att servera fläskkött”

Jag skulle hävda att för 20 år sedan skulle ingen trott att butikerna skulle erbjuda falafel, tzay, tofu, sojakött och seitan, samtidigt som svenska folket börjar förstå att det finns andra maträtter än falukorv och makaroner.

Jag ser ett problem med halal-slakt, precis som jag ser ett problem med all köttkonsumtion. Det är bara så svårt att förstå hur någon kan blunda så totalt för det lidande djur som slaktas sekulärt utstår, och enbart hänga upp sig på rituell slakt. Jag vill inte se halalkött i min butik – men jag vill inte heller se falukorv, bacon, köttbullar, pyttipanna, köttfärs, torskblock, hamburgare, köttgrytor, skinka, fiskpinnar eller ärtsoppa med fläsk. Däremot tänkte jag mig inte ett förbud, så Åkesson kan lugnt knapra vidare på sitt fläskkött.

Det är inte islam som är hotet mot djurens välbefinnande, utan ett samhälle som bygger på ett synsätt där människors värde bygger på deras förmåga att ställa sig över den såkallade naturen och där ickemänniskor bara har ett värde utifrån den inkomst de kan ge sin ”ägare”. Inte ens Jimmie Åkesson skulle kunna få det till att det synsättet skulle vara resultatet av islam. Det är bara lättare att ge sig på sånt som man själv inte behöver ta på sig skuld för. Det är lättare att bli upprörd över halalslakt, kattpäls, hundkött och gåsplockning om det är något som sker långt borta från ens eget samvete. Att bli upprörd över det som dagligen sker på slakterier i Sverige kräver däremot att man rannsakar sig själv på ett annat sätt.

Det finns annan mat än fläskkött, Jimmie Åkesson. Du vet, det finns en poäng i att det finns fler och fler sorters mat i affären nuförtiden: Man får nämligen välja själv. Och medan du och dina brunskjortade vänner pratar om hur hemsk halalslakt är för att svartmåla islam har djurrättsaktivister fullt upp med att käka falafel och prata om hur hemsk köttindustrin i stort är. Det finns liksom inget som säger att alla de kycklingar, kor och grisar som slaktas sekulärt har mindre rätt att leva än de – förhållandevis få – djur som slaktas enligt halal. Vi kommer inte att slåss för din rätt att äta fläskkött. Försök inte. Ta en falafelrulle istället.

Relaterat: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Jimmie Åkesson, Sverigedemokraterna, politik, högerextremism, djurrätt, djur, djurskydd, fläskkött, kött, mat, islam, halal, slakt, grisar, Hitler, media, debatt, djurplågeri, speciesism

24-timmarsnormen är lika störd som jag

Kanske borde jag ge upp nu och bara låta allt vara som det är. Kanske borde jag skita i alla förståsigpåare med sina välmenande råd. Kanske borde jag acceptera att det är såhär jag är.

Jag längtar efter något som jag inte känner till. Jag strävar efter något jag inte ens fattar vad det innebär. Jag jagar ett ideal som kanske är lika stört som jag själv.

Det är midnatt. Jag är nyvaken och förbereder frukost. Igår sov jag sjutton timmar. Iförrgår sov jag två, iförrförrgår tre, och så vidare. Jag går aldrig och lägger mig samma tid två gånger i rad, och jag går inte heller upp samma tid. Jag har ingen dygnsrytm alls, och jag börjar mer och mer undra om det verkligen är värt all energi jag lägger ner på att försöka skaffa mig en. Just nu väntar jag på en läkartid för att diskutera sömnmediciner, men jag måste ju leva fram tills dess också.

Om jag slutar lägga ner så mycket energi på att försöka normalisera min sömn, så släpper antagligen den stress och den skuld jag känner över att inte kunna leva ”normalt”. Samtidigt vet jag inte hur jag ska få rutiner. Jag vet inte hur jag ska komma ihåg att äta, och jag har ingen aning om hur jag ska fixa att göra saker som man bara kan göra vissa tider på dygnet. Jag hade tänkt att köra några diskmaskiner idag, men det går ju inte när dagen börjar vid midnatt och jag inte har någon aning om hur mycket energi jag måste spara tills i eftermiddag då jag har ett viktigt möte.

Jag vet inte hur långt det här dygnet kommer att bli, och så är det varje gång jag vaknar. Är jag vaken i femton timmar den här gången, eller i trettio? Hur gör jag när jag känner att jag både är trött och hungrig? Ska jag försöka sova på tom mage, eller ska jag äta först, med risk för att vara vaken ett par timmar extra? När ska jag ta mina mediciner? Hur ska jag kunna hålla ordning på mig själv?

Jag vet inte. Jag vet bara att det inte fungerar att fortsätta ha ett schema som bygger på att jag går upp klockan åtta varje morgon, för det är sällan jag hunnit gå och lägga mig innan dess. Just nu lutar det åt att skita i alla regler om vad som är normalt och naturligt, så länge jag känner att jag mår bra. Med andra ord: Jag ska skita i 24-timmarsnormen och vara mig själv. Den är trots allt förmodligen lika störd som jag.

Läs även andra bloggares åsikter om tid, dygnsrytm, sömn, hälsa, schema, planering, stress, sömnlöshet, mediciner, vård, psykologi, normer