Hur vet du att du inte behöver ett könsbyte?
Jag började blogga för drygt tre år sedan, och det var i samma veva som jag började förstå att jag inte var så psykotisk som jag kände mig. Det mesta av det jag skrev i bloggen hösten 2006 var en flod strömmande av starka, motstridiga känslor, med malströmmar av ångest som drog ner mig titt som tätt, och många av mina tankar då känns pinsamma och naiva idag. Men vissa av sakerna jag skrev då känner jag att jag fortfarande står för till 100%, som det här citatet från 30 november 2006:
”Mannen tycker jag ska behålla [kroppen] som den är, han tycker om att jag är kvinna. Det är jag inte, och jag tycker inte om att han tycker om det. Han pratar sig varm om min kropp men jag känner bara mer och mer äckel för den. Jag frågar honom om vi ska byta och han skrattar. Jag skämtar inte. Om han nu tycker att kvinnokroppar är så fantastiska får han väl skaffa sig en egen.”
Jag hade så himla rätt då. Ingen människa äger någon annans kropp. I mina ögon var det – och är fortfarande – lika absurt att kräva av honom som kukfödd kille att han ska genomgå ett könsbyte som det är att kräva att jag som fittfödd kille ska låta bli att göra en könskorrigering. Han skulle förmodligen vantrivas som biologisk tjej, och jag vet redan säkert att jag gör det. Skillnaden är bara att det anses vara naturligt att trivas med det kroppsliga kön man föddes med, men inte lika självklart att trivas bättre med något annat.
Personligen litar jag inte en sekund på de cispersoner (icke-transpersoner) som hävdar att de är säkra på sin könsidentitet – och dessutom att de aldrig någonsin har ifrågasatt den eller fått den ifrågasatt av omgivningen. Om man aldrig har tvekat, hur kan man då påstå att man är säker på sin sak? Hur vet de att de inte behöver ett könsbyte?
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, könsbyte, könskorrigering, transition, vård, kön, genus, könsorgan, könsidentitet, HBTQ, biologism, psykologi, identitet
RSS - Posts
Jag hade så himla rätt då. Ingen människa äger någon annans kropp
Eller hur? Jag menar om man inte kan inse att det viktigaste är man trivs i sin egen kropp inte vad andra tycker om det hela. Om man inte acceptera det behöver man kanske någon form av terapi om det finns någon form som kan folk att förstå att det inte alltid handlar om dem och vad de tycker.
Jag tycker ditt förslag till den mannen är lysande, för än en gång har du helt rätt, om kvinnokroppar är så underbara, skaffa en egen!
Ja, precis. Fast ibland är det så svårt att se det självklara.
Förresten tänkte lite till, har tänkt på det lite till och från och påmindes av den här biten
”Personligen litar jag inte en sekund på de cispersoner (icke-transpersoner) som hävdar att de är säkra på sin könsidentitet – och dessutom att de aldrig någonsin har ifrågasatt den eller fått den ifrågasatt av omgivningen. Om man aldrig har tvekat, hur kan man då påstå att man är säker på sin sak? Hur vet de att de inte behöver ett könsbyte?”
Jag är inte bekväm med min kropp, jag är helt säker på att jag inte skulle vilja vara kille, men jag är inte helt säker på det där med att vara kvinna heller.
Min idealkropp har inga bröst, jag avskyr mina och har gjort sen de började växa fram i tidiga tonåren, jag avskyr kroppshår och önskar att jag bara hade hår på huvudet, ögonfransar och ögonbryn resten är oönskat och otrevligt (på mig alltså andra gör som de vill)
Detta plus mina bristande sociala färdigheter gör att jag känner mig ganska udda och avvikande.
Varför jag postar detta här? Inte vet jag antar att jag bara ville ha det sagt i stället för att det bara ska ligga i mitt huvud och förvirra.
Det visar att du har ifrågasatt, att du funderar. Det tror jag att ganska många gör
Hmm… måste fundera. Jag har nog alltid undrat över just könsorganen, hur det känns att ha en kuk. Men överlag har jag nog inte brytt mig så mycket, det har mest handlat om att inte känna sig ful. Det gör jag inte idag, inte så ofta. Jag trivs med min kropp, gillar de kvinnliga delarna, trots att det syns att de varit med om saker. Eller kanske just därför, det vore rätt underligt om kroppen skulle kunna vara med om två graviditeter, födslar och amning utan att det skulle lämna spår. Minnen sitter i kroppen. Men jag har nog aldrig direkt reflekterat så mycket över kön. Jag är jag. Jag har min kropp, och den är ok (förrutom att nervsystemet hakat upp sig på smärta).
Har jag berättat om drömsviten jag hade i 18-årsåldern, en mycket spännande upplevelse om kroppar, kön och identitet…
Jo, minnen sitter i kroppen. Precis. Jag kan tillåta mig att bli nostalgisk ibland, men försöker att hålla det borta från bloggen för det blir för… privat
Jag måste nog erkänna att jag trivs med det som är ansett som kvinnligt. Var nyss på Kappahl som lagt sig till med otroligt romantiskt mode till höst. Fits me lika glove
. Så jag är ganska säker på min könsidentitet.
Och andra sidan träffade jag nyligen en kille som sa att han aldrig träffat en tjej som gillar Star Trek, vilket jag gör.
Kommer att tänka på min favorit film från 80-talet. G som i Gemenskap. Christoffer som faktiskt spelades av Magnus Uggla sa vid ett till fälle att några procent till höger eller vänster har väl alla. Ligger nog mycket i det.
Ja, precis. Det finns nog ingen som är 100% ”man” eller ”kvinna” enligt alla tester och stereotyper som finns. Det vore inte mänskligt