Skönheten i odjuret

Jag pratade nyss med pappa, som sa att det hördes tydligt att jag är i målbrottet. Trots att jag gått på testosteron i 110 dagar och har fått höra det förut så blir jag fortfarande lika glad varje gång. Han frågade om jag ser ut som en man nu. Jag var nära att svara ”nej, jag ser ut som en slashas”, men behärskade mig och förklarade sakligt att jag har lite mer hår och börjar få lite skägg, men inte så mycket.

Förut när jag såg någon annan transkilles före- och efter-bilder undrade jag ibland vad det var i ansiktet som hade förändrats. Något var det ju, men jag kunde inte sätta fingret på vad – tills jag såg en bild från när jag för några veckor sedan var sjuk och låg i sängen orakad. Det var då jag insåg att hudtonen hos blekfisar skiljer sig åt beroende på om vi har skäggväxt eller inte. Min haka skiftar lite mer i grönt numera, och det får den att framträda på ett annat sätt.

Det finns en anledning till varför jag inte lagt upp så många bilder på mig själv i bloggen på sistone: Mitt ansikte är konstant orakat och pryds för det mesta av finnar, och mitt hår är fett nästan redan innan det har torkat – och då är det ändå tur att bilderna inte förmedlar några dofter. Jag trivs mer och mer med min kropp, men den är inte direkt vacker enligt normen – vare sig för en man eller för en kvinna.

Jag har också tvekat inför att visa bilder för att jag har varit rädd att folk inte kommer att se skillnaderna lika tydligt som jag gör. Det är bara dumt, och jag borde komma över min oro för att jag bara inbillar mig att jag är i puberteten. Det gör jag inte. Det är på riktigt. Jag har bara svårt att ta in det.

Ser jag ut som en man? Jag vet inte vad det betyder; jag tror i alla fall inte att jag passerar som kille än inför folk som inte känner mig.

Ser jag ut som en kvinna? Förhoppningsvis inte riktigt lika mycket som förut i alla fall.

Är jag snygg, enligt standardmallen? Nej.

Trivs jag med mig själv? Ja – och det är trots allt det som räknas.

Läs även andra bloggares åsikter om skönhet, utseende, ideal, självbild, kropp, kroppsuppfattning, psykologi, känslor, transsexualism, könskorrigering, testosteron, hormoner, puberteten, vård, bilder, kön, genus

Störd och stolt: Ut ut garderoben – in i medicinskåpet?

I Storbritannien har en krönika i Daily Mail väckt ont blod; Jan Moir spekulerar i omständigheterna runt Boyzone-stjärnan Stephen Gatelys död, och drar någon slags slutsats om att familjen och HBTQ-aktivister försöker mörka vad som egentligen hände. Det verkar som om hon menar att Gately tog droger, men så drar hon plötsligt paralleller till en annan kändis som valde att ta sitt liv efter flera år av psykiska problem och en skilsmässa – och får det att handla om samkönade äktenskap:

”Another real sadness about Gately’s death is that it strikes another blow to the happy-ever-after myth of civil partnerships.

Gay activists are always calling for tolerance and understanding about same-sex relationships, arguing that they are just the same as heterosexual marriages. Not everyone, they say, is like George Michael.

Of course, in many cases this may be true. Yet the recent death of Kevin McGee, the former husband of Little Britain star Matt Lucas, and now the dubious events of Gately’s last night raise troubling questions about what happened.

It is important that the truth comes out about the exact circumstances of his strange and lonely death.”

Artikeln resulterade i över tusen kommentarer, en twitterstorm, en avbön från Marks & Spencer och Nestlé som bad tidningen att plocka bort deras annonser från artikelsidan eftersom de inte ville bli associerade med Moirs åsikter – och till slut också en ändring av rubriken för att låta mindre provocerande.

Spekulationer av det slaget blir så lätt plumpa, och det blir bara äckligt om man försöker plocka billiga politiska poänger genom att framställa homosexuella som psykiskt instabila (och därmed ovärdiga rätten att ingå äktenskap). Reaktionerna blir därefter såklart, men extra känsligt blir det när man insinuerar att bögar knarkar eller är psykiskt sjuka och att det liksom har något med deras läggning att göra. Det triggar någon slags ryggradsreflex hos många, kanske i synnerhet hos homosexuella och bisexuella.

Alla som har försökt att prata om psykisk ohälsa och HBTQ har förmodligen stött på fenomenet: Rädslan över att bli missförstådd, känslan av dubbel skam och frustrationen över att vad man än säger eller gör så går det att tolka på det ena eller andra sättet. I Sverige är det 30 år sedan homosexualitet friskförklarades, men även här lider HBTQ-världen av någon slags posttraumatisk stress, precis som i Storbritannien.

”Störd och stolt” säger jag att jag är. Provocerande för många – och fullkomligt livsnödvändigt för mig. Jag vägrar gå med på att man kommer ut ur garderoben bara för att tvingas in i medicinskåpet istället.

Uppdatering: AB. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, homosexualitet, bisexualitet, transpersoner, psykisk ohälsa, psykisk sjukdom, funktionshinder, sjukdom, fördomar, normer, tabu, Stephen Gately, Jan Moir, Boyzone, kändisar, stigmatisering, homofobi, heteronormen, Daily Mail, media, könsneutrala äktenskap, relationer, kärlek, äktenskap, droger, missbruk

Hur vet du att du inte behöver ett könsbyte?

Jag började blogga för drygt tre år sedan, och det var i samma veva som jag började förstå att jag inte var så psykotisk som jag kände mig. Det mesta av det jag skrev i bloggen hösten 2006 var en flod strömmande av starka, motstridiga känslor, med malströmmar av ångest som drog ner mig titt som tätt, och många av mina tankar då känns pinsamma och naiva idag. Men vissa av sakerna jag skrev då känner jag att jag fortfarande står för till 100%, som det här citatet från 30 november 2006:

”Mannen tycker jag ska behålla [kroppen] som den är, han tycker om att jag är kvinna. Det är jag inte, och jag tycker inte om att han tycker om det. Han pratar sig varm om min kropp men jag känner bara mer och mer äckel för den. Jag frågar honom om vi ska byta och han skrattar. Jag skämtar inte. Om han nu tycker att kvinnokroppar är så fantastiska får han väl skaffa sig en egen.”

Jag hade så himla rätt då. Ingen människa äger någon annans kropp. I mina ögon var det – och är fortfarande – lika absurt att kräva av honom som kukfödd kille att han ska genomgå ett könsbyte som det är att kräva att jag som fittfödd kille ska låta bli att göra en könskorrigering. Han skulle förmodligen vantrivas som biologisk tjej, och jag vet redan säkert att jag gör det. Skillnaden är bara att det anses vara naturligt att trivas med det kroppsliga kön man föddes med, men inte lika självklart att trivas bättre med något annat.

Personligen litar jag inte en sekund på de cispersoner (icke-transpersoner) som hävdar att de är säkra på sin könsidentitet – och dessutom att de aldrig någonsin har ifrågasatt den eller fått den ifrågasatt av omgivningen. Om man aldrig har tvekat, hur kan man då påstå att man är säker på sin sak? Hur vet de att de inte behöver ett könsbyte?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, könsbyte, könskorrigering, transition, vård, kön, genus, könsorgan, könsidentitet, HBTQ, biologism, psykologi, identitet

Världen behöver fler som ICA-Jerry

Jag tittar inte på tv, så jag är lite efterbliven, men nu har tillochmed jag sett ICA-Jerry. Fy fan vad bra!

Film 1 på youtube

I del ett presenterar butikschefen Stig den nya praktikanten Jerry för den ordinarie personalen. Jerry har Downs syndrom.

Tystnad.

Tystnad.

Jerry, störtcool: ”Vad glor ni på? Har ni aldrig sett en praktikant förut?”

En del rasar mot filmen, och tycker att den förlöjligar personer med utvecklingsstörning, men om någon tvivlade på ICAs syfte med den första filmen så blir det tydligt i del två.

Film 2 på youtube

Normalstörda Ulf får i uppgift att visa Jerry hur de arbetar, och det gör han sådär som bara normon kan. Ulf visar att skylten inte ska hänga uppochner, och talar med överdrivet tydlig röst och håller på. Efteråt söker Jerry upp Stig och frågar honom: ”Ulf… Han mår inte riktigt bra va?” och knackar med fingret mot tinningen. Stig svarar ”Nej… tyvärr”. Älska. Jag antar att det Ulf lider av, utöver sin normalstörning, är någon slags normativitetsstörning.

En av de som analyserar kampanjen närmare är Kjell Stjernholm, som tycker att det trista är att ICA får det att framstå som någon slags välgörenhet när det i själva verket är en konkurrensfördel. En av de saker han nämner är att funkisar har perspektiv och erfarenheter som kan skilja sig från normons, vilket kan leda till förändringar som gör affären mer tillgänglig – vilket är en konkurrensfördel. Människor med funktionshinder – synliga eller osynliga – är nämligen också kunder. Just den biten är det många som verkar ha missat.

En kompis till mig har haft problem med att få hjälp i mataffärerna där hon bor. Eftersom hon inte ser behöver hon någon som hjälper henne att hitta varorna, men det är inget som de anställda är särskilt pigga på att göra. Jag kan gissa att om hon hade två affärer i närområdet att välja mellan, där den ena ser henne som en kund och den andra som en belastning så skulle den förra vinna en stamkund. Själv undviker jag så långt det går affärer, avdelningar och tider som stressar mina sinnen. När ICA Maxi här i stan införde tv-skärmar vid brödhyllorna på  som visar reklamfilmer med ljud började jag köpa mjukt bröd mer sällan. Jag förstår att reklamen drar in pengar, men om det påverkar försäljningen negativt är det kanske inte så lyckat.

Tillgänglighet är inte bara platta entreer utan trappsteg och gångar breda nog för rullstolar. Ibland sitter handikappet mindre i den fysiska miljön, utan mest i andras huvuden. Det är en av anledningarna till varför världen behöver fler som ICA-Jerry.

Fler åsikter: Pixlad verklighet, Jessica Steje, Heja Abbe, Sören Olsson, Masarinmamman, Föräldrakraft, Riksförbundet FUB. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ICA-Jerry, ICA, reklam, PR, fördomar, funktionshinder, handikapp, media, Downs syndrom, utvecklingsstörning, normer, normativitetsstörning, tillgänglighet, psykologi, konkurrens, politik, affärer, bemötande