Det är strängt förbjudet att sätta igång tvättmaskinen utan att lyckas

Min nya tvättmaskin är underbar, men jag vet inte om jag egentligen borde använda den. Tyvärr kom jag på det försent, när jag redan börjat tvätta.

Mystisk knapp på tvättmaskinen

Jag slarvläste manualen innan jag fyllde maskinen, startade den och körde. Inga problem, sånär som på att programväljarknappen inte reagerade. Nu råkade den vara förinställd på rätt program, så det spelade ingen roll, men jag ville ju gärna veta om jag kanske gjorde fel på något sätt eller om den kunde vara trasig, så efter att maskinen startat kollade jag i manualen.

Det var då jag upptäckte det: Inte nog med att det på förstasidan i manualen står ett äckelkäckt ”Välkommen till familjen av Cylinda-kunder” – det står dessutom senare, under säkerhetsföreskrifter, att såna som jag kanske inte ska använda apparaten. När jag sedan tvättat klart så körde jag tvätten i torktumlaren. Först då, när jag fått igång även den utan problem, kom jag på att begränsningarna kanske gällde även där. Och visst stod samma sak även i tumlarens manual.

Ur manualen

”Maskinen är inte avsedd att användas av personer (även barn) som är fysiskt eller psykiskt handikappade eller saknar erfarenhet och kunskap. Sådana personer måste få instruktion av den person som har ansvaret för deras säkerhet, hur maskinen ska användas.”

Ordet ”psykiskt funktionshinder” eller ”psykiskt handikapp” är ett sånt begrepp som kan tolkas på sån många olika sätt. I slarviga översättningar från engelska brukar det betyda ”utvecklingsstörning”, men på svenska brukar man räkna in människor som har eller har haft en psykisk sjukdom och har bestående svårigheter. Människor med psykossjukdomar i bagaget, till exempel, kan ha svårt att minnas och att lära sig nya saker, och även personer med andra långvariga psykiska problem kan få svårt att klara sig själv. Neuropsykiatriska funktionshinder som ADHD och Aspergers syndrom brukar också räknas in i praktiken, av den enkla anledningen att det inte finns mycket till hjälp att få annars.

När mina boendestödjare hjälper mig att ringa till olika ställen presenterar de sig ibland som ”hej, jag heter X och jobbar som stödperson åt psykiskt funktionshindrade”. Med andra ord är det möjligt att jag tillhör just de personer som varningen handlar om, som det bokstavsbarn och psykfall UNS som jag är.

Tvättmaskin och torktumlare

Visserligen skaffade jag tvättpelare just på grund av att jag har svårt att ta mig till tvättstugan och planera mitt tvättande, men jag fixar att använda en tvättmaskin. Det gick alldeles utmärkt, faktiskt. Jag vet inte om det är ett tecken på att jag inte räknas in i Cylindas definition av ”psykiskt handikappade”, men jag har tvättat mina egna kläder sedan jag var tretton.

Ordet ”handikappad” betyder ju förresten att man råkar ut för ett hinder i omgivningen, och ett handikapp är inte en egenskap i sig, till skillnad från funktionsnedsättning. Kanske är det precis det de syftar på:

Om du inte klarar av att använda våra maskiner, så är du handikappad – och är du handikappad så ska du inte använda dem. Med andra ord ska du bara använda maskinerna om du kan. Det är strängt förbjudet att sätta igång tvättmaskinen utan att lyckas.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykiska handikapp, psykiska funktionshinder, handikapp, funktionshinder, psykisk sjukdom, utvecklingsstörning, diagnoser, ord, psykiatri, psykologi, vård, stöd, NPF, ADHD, Aspergers syndrom, psykoser, sjukdom, språk, tvättmaskin, teknik, manualer, hjälpmedel

Tjejer som vill ha kuk och porr för transpersoner

De flesta sökord som leder till min blogg kretsar runt vissa kroppsdelar och aktiviteter. Det kan jag inte förneka, och jag misstänker att många av dem inte hittar vad de letar efter. Jag hoppas ibland att de som googlar ”tjejer som vill ha kuk” egentligen vill ha information om kvinnoidentifierade kukfödda transpersoner som inte behöver genomgå någon underlivsoperation för att känna sig hela, alternativt om kvinnoidentifierade fittfödda personer som önskar att de hade kuk. Det är ett brännande ämne inom transvärlden, men något säger mig att det inte riktigt det folk är ute efter.

Ibland gör sökorden mig lite ledsen. Som när någon googlar ”kan man ha sex med 13 cm kuk”. Är folk så porrskadade att de inte fattar att 13 cm inte är abnormt lite utan faktiskt ganska genomsnittligt? Jag kan lova dig att det finns de som har mycket, mycket mindre kuk än så som klarar av att ha sex utan några som helst problem. Det finns de som har någon enstaka centimeter och fixar det galant – fast det beror förstås på hur man definierar ”sex”.

"kan man ha sex med 13 cm kuk"

Desto gladare blir jag när jag hittar två godbitar från de senaste dagarna: ”Komma ut+hetero” och ”porr för transpersoner”. Många googlar ”trans porr” ”shemale film” ”transsex bilder” ”jag har två kön bilder” och liknande, och ”porr MED transpersoner” hade förmodligen passat in där. Objektifieringen av transpersoner är tröttsam. Men ”porr FÖR transpersoner” – det är en helt annan sak. Jag är imponerad.

"komma ut+hetero" och "porr för transpersoner"

Däremot är jag fortfarande väldigt okunnig om vad det innebär. Finns det porr som riktar sig speciellt till transpersoner? Är det tänkt ungefär som när man gör ”porr för tjejer”, att man försöker ta reda på vad en viss grupp vill ha och nischa sig till dem? Eller är det porr där transpersoner medverkar som subjekt och inte som objekt? Är det porr där producenterna är transpersoner och gör porr som de själva tänder på? Och skiljer sig denna porr i så fall rent innehållsmässigt från andra sorters porr? Hurdå?

Jag vet inte. Jag kan bara gissa. Kul i alla fall att det då och då skymtar fram motvikter till den heteronormativa svadan av aldrig sinande kuk i fittan och liknande.

***

Bra skrivet om heteronormativt sex. Intressant om såkallade vanliga kvinnor som ideal, och totaltramsigt om manlig förlossning. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om porr, sex, transpersoner, kuk, kön, könsidentitet, könsorgan, sexualitet, tabu, normer, heteronormen, fördomar, bilder, google, shemales, genus, könsroller, heterosexualitet, HBTQ, kukstorlek, ideal, skönhet, osäkerhet, kroppar

Se ADHD-barn bli monster av scientologer – och hur de botas

”SE ADHD-BARN BLI MONSTER AV ALLERGIREAKTIONER – OCH HUR DE BOTAS”

skriver scientologgruppen KMR i sitt senaste pressmeddelande. Och visst visar de monster, men inte är det barnen som står för den biten.

Youtube

Någon film från 80-talet, hårt klippt och utan bakgrundsfaktaI ett av klippen försöker en pojke bita sin mamma i armen, och någon annan tar tag i hans huvud, eventuellt i hans hår, för att hålla honom tillbaka. Berättaren kommenterar: ”Now, there’s his demonic look”.

Närbild på barnets ansikte i filmen: Den demoniska blicken

Nu tycker jag att det är svårt att veta vilka svårigheter och diagnoser barnen i filmen har, för egentligen får man inte veta någonting. Däremot är det klart och tydligt att barnen framställs som totalt personlighetsförändrade när de äter tomater, jordgubbar eller socker. Hur mycket av det som beror på att det är precis den reaktionen alla förväntar sig, och hur mycket det är något annat är oklart – men får ju knappt se något av det. Men om man nu verkligen får en ”demonisk” blick och beter sig som en besatt, så är det förmodligen inte ADHD man har. Att bita sin mamma och spotta henne i ansiktet är inget diagnoskriterium.

Men nu var det inte barnens diagnoser jag blev upprörd över, utan hur barnen beskrivs. Ungar kan uppföra sig väldigt illa, och kan skada andra människor fysiskt och psykiskt. De kan göra det för att de är arga, ledsna, rädda – eller, i vissa fall, för att de har tappat greppet om verkligheten och glidit in i ett psykosliknande tillstånd. Men inte för att de är monster, eller besatta av demoner.

Jag har också ett sätt att bota ”ADHD-barn” som jag tror på: att sluta stigmatisera dem. Sluta kalla barn för monster och sluta spela på föräldrars ständiga skuldkänslor. För en vecka sedan skrev jag ett öppet brev till KMRs Janne Larsson:

”jag vet ju att du antagligen inte bryr dig ett piss om de så kallade drogade barnen, du är bara ute efter att sprida skräckpropaganda om psykiatrin”

Nu har jag fått bevis på att det är precis så det är. Scientologiska och andra irrläror gör barn till monster – oavsett om de har ADHD, bipolär sjukdom eller vad det nu är. Botemedlet mot monsterifiering är inte att sluta äta en sak i taget för att se vad det är man är känslig mot: Det kanske möjligen kan tänkas hjälpa ifall det nu faktiskt skulle vara så att man var allergisk, men är man en ADHDemon hjälper det inte ens att sluta äta helt.

Jag vet, för jag har själv provat att utesluta i princip varenda ingrediens som finns, både en i taget och alla samtidigt. Inget botade min ADHD, och idag är jag ett förvuxet barnmonster som jagar scientologer. Dieten fungerade uppenbarligen inte – acceptans, respekt, medicinering och pedagogik räcker antagligen längre.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, ADD, NPF, neuropsykiatriska funktionshinder, funktionshinder, psykiatri, psykologi, barn, fördomar, normer, psykisk sjukdom, Kommittén för mänskliga rättigheter, scientologi, vård, skuld, stigmatisering, skam