Välkommen till den autistiska revolutionen

Jag drömde att jag skickade ett mail till ett visst stort IT-företag, som jag sedan ångrade. De svarade nämligen och var jätteglada. Jag hade föreslagit att de skulle göra en enkel förändring av ett program, men de erbjöd mig jobb på stående fot. Jag skulle vara pedagog och expert på tillgänglighet och användarvänlighet och analysera olika projekt de höll på med, och föreläsa för dem om psykologi och bara sådär i största allmänhet vara expert, tyckte de.

När jag försökte förklara att jag inte kan ett enda dugg slog de bara bort det, och fortsatte tjata. Så jag gick med på det, och med hjärtat i halsgropen åkte jag till deras kontor nånstans i USA, och var förberedd på att misslyckas. Jag blev tilldelad en handledare som verkade snäll men mer autistisk än jag, och så bad de mig att hålla en improviserad presentation för dem. De ville att jag skulle berätta om deras produkter, men jag förstod inte varför. Jag stod framför en grupp nördar och skulle berätta för dem om deras jobb. De ställde frågor jag inte kunde svara på, som hur användare i olika målgrupper uppfattar den och den funktionen. Jag kan ingenting om datorer, och jag kan ingenting om människor heller, så till slut bröt jag ihop:

”Jag sa ju att jag inte är någon psykolog! Hur ska jag kunna veta sånt?!”

Då började de skratta, allihopa. Min handledare log mot mig och förklarade att om de hade velat ha en psykolog hade de kunnat plocka vem som helst. De hade valt mig för att de förstod att jag var tvåspråkig: Jag talar både autism och neurotypi nästan flytande. Det de behövde var en tolk som kunde översätta mellan deras sätt att tänka och användarnas.

”Du vet”, sa min handledare och klappade i händerna av förtjusning:

”Vanligt folk vill inte bli påminda om sina brister. Neurotyper vill gärna tro att de äger världen. De vill inte se att de har enorma svårigheter med vissa saker, så de hittar på olika grejer som gör världen mer tillgänglig för dem. Det är ju fint. De är velpottor, så de bestämmer att det är fint att vara flexibel. De är upptagna med att noja sig över sin sociala status, så de kommer på olika sätt att manifestera den. Och det är där vi kommer in i bilden. Vi vill att de ska använda våra prylar, men de får inte ana något.”

Hans röst lät uppspelt, och han lutade sig fram och viskade:

”Vi håller på att ta över världen, men vi vill inte att de ska märka det. De ska jubla över pedagogiska användargränssnitt och smarta funktioner, så att de inte tänker på att vi långsamt lockar in dem i ett mer och mer neuromångfaldigt sätt att fungera.”

Jag undrade om han skämtade, men så började han att fnittra av glädje.

”De skulle bara veta att deras såkallade sociala media drivs av en autistisk konspiration. Det är vår tur nu. Om vi inte kan få dem att göra de minsta eftergifter för att göra världen tillgänglig, om de vägrar att erkänna neuromångfalden för att de fortfarande hävdar att vi är störda, avvikande, sjuka och onormala, så får vi helt enkelt göra dem mer lika oss. Det är enda sättet. Välkommen till den autistiska revolutionen!”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, Aspergers syndrom, neuropsykiatriska funktionshinder, ADHD, ADD, psykologi, teknik, sociala media, Google, Facebook, MSN, chatt, Twitter, status, neurotyper, neuronormen, funktionsnedsättningar, funktionshinder, handikapp, normer, fördomar, stigmatisering, tillgänglighet, datorer, teknik, program, kommunikation, hjärnan, NPF, nördar, drömmar, bloggosfären