Välkommen till den autistiska revolutionen

Jag drömde att jag skickade ett mail till ett visst stort IT-företag, som jag sedan ångrade. De svarade nämligen och var jätteglada. Jag hade föreslagit att de skulle göra en enkel förändring av ett program, men de erbjöd mig jobb på stående fot. Jag skulle vara pedagog och expert på tillgänglighet och användarvänlighet och analysera olika projekt de höll på med, och föreläsa för dem om psykologi och bara sådär i största allmänhet vara expert, tyckte de.

När jag försökte förklara att jag inte kan ett enda dugg slog de bara bort det, och fortsatte tjata. Så jag gick med på det, och med hjärtat i halsgropen åkte jag till deras kontor nånstans i USA, och var förberedd på att misslyckas. Jag blev tilldelad en handledare som verkade snäll men mer autistisk än jag, och så bad de mig att hålla en improviserad presentation för dem. De ville att jag skulle berätta om deras produkter, men jag förstod inte varför. Jag stod framför en grupp nördar och skulle berätta för dem om deras jobb. De ställde frågor jag inte kunde svara på, som hur användare i olika målgrupper uppfattar den och den funktionen. Jag kan ingenting om datorer, och jag kan ingenting om människor heller, så till slut bröt jag ihop:

”Jag sa ju att jag inte är någon psykolog! Hur ska jag kunna veta sånt?!”

Då började de skratta, allihopa. Min handledare log mot mig och förklarade att om de hade velat ha en psykolog hade de kunnat plocka vem som helst. De hade valt mig för att de förstod att jag var tvåspråkig: Jag talar både autism och neurotypi nästan flytande. Det de behövde var en tolk som kunde översätta mellan deras sätt att tänka och användarnas.

”Du vet”, sa min handledare och klappade i händerna av förtjusning:

”Vanligt folk vill inte bli påminda om sina brister. Neurotyper vill gärna tro att de äger världen. De vill inte se att de har enorma svårigheter med vissa saker, så de hittar på olika grejer som gör världen mer tillgänglig för dem. Det är ju fint. De är velpottor, så de bestämmer att det är fint att vara flexibel. De är upptagna med att noja sig över sin sociala status, så de kommer på olika sätt att manifestera den. Och det är där vi kommer in i bilden. Vi vill att de ska använda våra prylar, men de får inte ana något.”

Hans röst lät uppspelt, och han lutade sig fram och viskade:

”Vi håller på att ta över världen, men vi vill inte att de ska märka det. De ska jubla över pedagogiska användargränssnitt och smarta funktioner, så att de inte tänker på att vi långsamt lockar in dem i ett mer och mer neuromångfaldigt sätt att fungera.”

Jag undrade om han skämtade, men så började han att fnittra av glädje.

”De skulle bara veta att deras såkallade sociala media drivs av en autistisk konspiration. Det är vår tur nu. Om vi inte kan få dem att göra de minsta eftergifter för att göra världen tillgänglig, om de vägrar att erkänna neuromångfalden för att de fortfarande hävdar att vi är störda, avvikande, sjuka och onormala, så får vi helt enkelt göra dem mer lika oss. Det är enda sättet. Välkommen till den autistiska revolutionen!”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, Aspergers syndrom, neuropsykiatriska funktionshinder, ADHD, ADD, psykologi, teknik, sociala media, Google, Facebook, MSN, chatt, Twitter, status, neurotyper, neuronormen, funktionsnedsättningar, funktionshinder, handikapp, normer, fördomar, stigmatisering, tillgänglighet, datorer, teknik, program, kommunikation, hjärnan, NPF, nördar, drömmar, bloggosfären

Machomännen i det rosa badrummet

Det är två karlar i mitt rosa badrum, och jag nojar mig. Jag tror de är karlar i alla fall. De har varken utstickande bröst eller ljus röst och ser på alla sätt ut som typiska manliga hantverkare: En kille i min ålder och en äldre man. De har slitit fram mitt badkar och skruvat ur proppar och bullrar och visslar så det ekar. Jag gömmer mig vid datorn.

Det är samma sak varje gång: Flyttgubbar, soffbärare eller hantverkare triggar alla ett komplex inom mig. Jag har alltid tänkt att det komplexet till stor del har att göra med att jag inte är lika kunnig och stark som de, och att jag inte har den självklarheten i min könsidentitet som de verkar ha. Jag kan inte tala med hantverkare på deras eget språk, och jag vet inte hur mycket av det som beror på att jag är uppfostrad som tjej eller som medelklass – eller hur mycket som beror på att jag inte är särskilt socialt begåvad överhuvudtaget.

Jag har alltid varit väldigt medveten om detta, och jag har alltid tänkt på det utifrån om det är kuklöshetskomplex eller medelklassångest. Först idag slog det mig att det till viss del även ingår en dos internaliserad fjollfobi. Jag uppfattar mig själv som androgyn, och har inget emot att vara fjollig om det är så folk ser mig. Trodde jag, åtminstone, tills jag insåg att jag känner skam – och att jag känner det för att jag är just fjollig. Helt plötsligt börjar jag inte bara oroa mig för vad andra ska säga, utan dessutom för vad de ska tänka, och om jag står lägre i rang efter att de sett att jag har ett rosa duschdraperi.

Hantverkarna som är här är inte på något sätt otrevliga, och det handlar inte så mycket om vad de gör och inte. Det handlar om mitt stora ego – och det handlar om att jag för första gången känt av en släng av heteronormativitet i mig själv. Det skrämmer mig litegrann. Jag är i alla fall fortfarande räddare för att bli mer fördomsfull än för att vara en fjolla; det är på något sätt en tröst.

Relaterat: AB om könsneutrala namn på barn. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om hantverkare, män, manlighet, mansroller, manligt, kön, genus, könsroller, psykologi, komplex, ångest, rädsla, känslor, fjollighet, skuld, skam, androgynitet

Självskada frigör överskottsenergi – när man slutar

Inatt storstädade jag min inbox och hittade en rad mail från ett praktgräl jag hade med en kompis med för några år sedan. Inget märkligt med det egentligen, om det inte vore för att jag för en gångs skull valde att inte gå in och läsa dem. Min impuls att förödmjuka mig själv med att läsa vartenda elakt ord som någon någonsin skrivit gång på gång är nästan utplånad. Jag behöver inte längre frossa i hat och hårda ord, välja ut de allra grövsta påhoppen och rabbla dem som ett mantra om och om igen tyst för mig själv för att göra dem till sanning.

Antagligen är detta något som uppfattas som normalt beteende; att ha någon slags självbevarelsedrift. Min uppfinningsrikedom vad gäller självdestruktivitet upphör aldrig att förvåna mig. Var och varannan dag kommer jag på mig själv med något beteende eller ett tankemönster som jag liksom alltid gjort, men som jag plötsligt inser är rent självplågeri.

Jag har slutat med självmordsförsök och rakblad för länge sedan. Jag har skaffat mig någorlunda matvanor, jag har börjat göra roliga saker och unna mig mer och mer. Numera är min självdestruktivitet så låg att jag inte ens lägger grus i skorna med flit, även om jag inte nödvändigtvis häller ut gruset om jag får in det av en slump. Jag väljer fortfarande hellre det lite krångligare sättet att välja att göra saker på, eftersom om jag misslyckas då så beror det i alla fall inte på att jag är slarvig och lat – men jag målar i alla fall inte längre upp konspirationsteorier i huvudet om hur jag bara inbillar mig att jag vill lyckas, och att jag i största hemlighet misslyckas med flit för att få möjligheten att självömka.

Så mycket tid och energi jag måste ha lagt ner på att tänka ut de värsta brotten att anklaga mig själv för, och de grymmaste straffen. Jag fattar inte vad jag har hållit på med. Inte undra på att jag känner att jag har massor av överskottsenergi nu när jag slipper.

Läs även andra bloggares åsikter om psykologi, självskada, självdestruktivitet, psykisk sjukdom, ångest, självmordstankar, energi, trötthet, stress, mail, känslorm komplex