Jag vet inte vad det här ska föreställa, egentligen. Jag vet inte vad som händer, men två vitt skilda händelser, två dödsfall, har fått mig att inse att… tja, att 1990-talet är slut.
Den första var David Eddings, i juni i år. Jag var besatt av Belgarion när jag gick i högstadiet – både av böckerna och av karaktären. I mina drömmar var jag honom ena sekunden, för att nästa sekund vara ihop med honom. Det är så jag brukar göra; jag har svårt att bestämma mig för om jag vill vara personen eller om jag vill ha honom. Autoandrofili kallas det. Belgarion var hursomhelst min hemliga dröm.
Men så blev jag lite äldre, och började läsa andra böcker – och fantisera om andra killar. En av de jag hela tiden fastnade vid var Stephen i Boyzone. När han kom ut 1999 blev jag mest förvånad över att folk såg det som en hemlighet som hade avslöjats, för i mina ögon var det uppenbart. Min hemlighet behöll jag däremot för mig själv. Att gilla superbögiga killar när man uppfattas som heterotjej, och dessutom att gilla någon som sjunger i ett pojkband – det var för pinsamt att erkänna.
David Eddings och Stephen Gately var båda viktiga delar av mina tonår. Stephen var, precis som Belgarion, en av de där killarna som triggade min autoandrofili. Eddings dog den andra juni; Stephenigårkväll. Det hann visst aldrig bli han och jag.
1990-talet är väldigt mycket slut, men jag är tillbaka i puberteten – fast den här gången med lite mer livserfarenhet. Hade jag fallit så pladask för någon som jag gjorde för Stephen då, idag, så hade jag i alla fall haft modet att visa det öppet. Jag trodde att jag kommit ut med min autoandrofili tidigare, men det har jag nog inte. Nu vet ni i alla fall det – och dessutom vet ni att jag ibland faller för icke-nördar. Det känns bra att ha berättat en sån stor hemlighet som jag skämts för så länge, och allt på grund av Stephens tragiska död.
”Don’t ask, don’t tell” kallas den, lagen som förbjuder öppna HBT-personer att tjänstgöra i USAs armé. Det är okej att vara homosexuell, bisexuell eller transperson – om man lever så långt in i garderoben det överhuvudtaget är möjligt. Man får inte komma ut, och om man misstänks vara ickeheterosexuell blir man utredd och om de kommer fram till att man är ett säkerhetshot på grund av sin läggning blir man avskedad.
Egentligen handlar lagen bara om sexuell läggning, men eftersom folk i allmänhet har svårt att förstå skillnaden mellan sexuell läggning och könsidentitet respektive könsuttryck så påverkar det även heterosexuella transpersoner – och i stort sett alla som bryter mot könsnormerna. Lagen infördes 1993 av Bill Clinton, och har blivit hårt kritiserad. Ett av Barack Obamas vallöften var att avskaffa den, och eftersom ingenting har hänt på tio månader har folk börjat bli irriterade. Men igårkväll amerikansk tid, på en välgörenhetsgala inför National Coming Out Day som är idag, höll han ett tal där han lovar att han ska avskaffa lagen.
”Do not doubt the direction we are heading, and the destination we will reach…. We should not be punishing patriotic americans who have stepped forward to serve this country. We should be celebrating their willingness to show such courage and selflessness on behalf of their fellow citizens – especially when we’re fighting two wars… I will end ”Don’t ask, don’t tell”. That’s my commitment to you”
Jag önskar att jag kunde jubla, men det där med arméer och anfallskrig är inte något jag är överförtjust i. Visst är det fint om även bögar, flator, bisexuella och transpersoner får slåss för den såkallade amerikanska friheten, och visst är det fint att han lovar detta på den dag då man uppmanas att komma ut ur garderoben – men jag hade känt mig lite bättre till mods om anledningen att komma ut ur garderoben inte var för att den redan var proppfull av irakiska och afghanska lik.
