Duktiga rutiner eller destruktiv svält: Gränsen mellan struktur och tvång

Standardråd till bokstavsfolk, som kan bli fel:

”Det är jätteviktigt med rutiner! Bestäm dig för att alltid göra saker i en viss ordning, till exempel”

Tyvärr tillhör jag de som tar sånt bokstavligt, och överdriver rutinerna så de snarare blir tvångshandlingar. Som detta med att aldrig gå och handla på tom mage: Det lärde jag mig i hemkunskapen i skolan, och tog som en sanning när jag blev självbo och började försöka lära mig att äta. Resultatet blev ofta att jag sköt upp att gå och handla i dagar, eftersom jag inte hade några regelbundna matvanor. Ju längre tiden gick och ju mindre av den ”lättare” maten – sånt som man inte behöver laga, alltså – som fanns att äta, desto svårare blev det att få i sig något. Det blev en ond cirkel. I vintras insåg jag att det bästa sättet att lösa problemet faktiskt är att bryta mot regeln och gå och handla på tom mage, och det försöker jag att tillämpa när det behövs.

Så idag gick jag och handlade i solnedgången och just nu äter jag frukost, fast jag varit uppe i åtta timmar. Klockan är nio på kvällen, och jag hade aldrig kommit iväg till affären före tio om jag hade varit tvungen att vänta tills jag fått i mig något att äta. Visst är mitt sociala immunförsvar – min förmåga att filtrera både intryck och uttryck – sämre när jag är utsvulten, vilket i sin tur kan leda till både trötthet och ångest, och visst är det ”mot reglerna” – men det är bättre än ingenting, och det bryter den onda cirkeln.

Det är en hårfin skillnad mellan struktur och tvång, och det som verkar vara strukturerat och ”duktigt” kan i själva verket vara destruktivt. Det måste finnas hål här och var i rutinerna, så de inte blir helt lufttäta. Annars riskerar man nämligen att kvävas.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om tvångshandlingar, rutiner, struktur, psykologi, tvångssyndrom, Tourettes syndrom, Aspergers syndrom, ADHD, NPF, regler, ångest, mat, hunger, handling, matvanor

Det ska löna sig att sexarbeta..?

Jag är väldigt kluven till sexköpslagen, och det har jag alltid varit.

Å ena sidan ska det självklart vara straffbart att medverka till trafficking eller att tvinga någon att sälja sex. Det borde även gälla de torskar som köper sexet fast de borde förstå att allt inte står rätt till, i teorin. I praktiken antar jag att det skulle vara omöjligt att bevisa att de inte handlade i god tro, så det fungerar inte.

Å andra sidan är de som drabbas hårdast av lagen i praktiken sexarbetarna själva. Det märks inte bara på att de måste träffa torskarna på mer undanskymda platser vilket gör arbetet ännu mer riskfyllt, och att de blir mer stigmatiserade. Det är dessutom tydligen så att det fortfarande är sexarbetarna – de som är tänkta att skyddas – som blir ifrågasatta av polisen. Som det fallet som Aftonbladet skriver om idag, där ett sambopar, Emma och Louis, åkte genom Malmskillnadsgatan i bil, och sedan blev stoppade av polisen för att de misstänktes vara sexarbetare och torsk:

”[Polisen] höjde rösten och stirrade rakt in i hennes ögon.

– Tonen var väldigt aggressiv och han frågade mig om jag fanns i polisens register. När jag sa nej sa han ”att nu gör du det, och om du visar dig på Malmskillnadsgatan igen kör vi bort dig därifrån”, säger Emma.

Emma försökte återigen förklara att de bara kört igenom Malmskillnadsgatan för att ta lite foton.

– Då ifrågasatte han vad jag var för flickvän som lät min sambo titta på prostituerade mitt i natten, säger Emma.”

Om det nu är så att det är synd om sexarbetarna och att de måste skyddas från torskarna, så vore det väl vara rimligare att gå på ”gärningsmannen” snarare än ”offret”. Jag är ganska säker på att tanken med lagen inte var att det skulle ge poliser ännu större möjlighet att trakassera personer för att omvända dem till ett mer socialt accepterat yrke.

Men sexköpslag hit och dit, jag tycker att debatten är lite snedvriden. Argumenten för sexköpslagen handlar mest om att vilja skydda sexarbetarna, och argumenten emot kretsar kring rätten att bestämma själv över sin kropp. Utgångspunkterna är att sexarbetare är antingen offer för omständigheterna eller fria, självständiga individer. Jag ser det snarare som att en person som säljer sex kan göra det av så många olika skäl och under så skilda omständigheter, att det egentligen bara finns en enda sak de har gemensamt: Horstigmat.

Oavsett om man är en fjortonårig Lilja inlåst i en källare av mannen man litade på, eller en trettioårig Linda som blivit utstämplad från a-kassan och ignorerad av soc, eller en nittonårig Linus som säljer liveshower i webcam för att få bekräftelse på att man duger, så har man förmodligen märkt av det någon gång. Medan det Lilja behöver är att återfå sin frihet både rumsligt och kroppsligt, så är det kanske inte riktigt det som Linda och Linus behöver. Linda behöver ekonomisk trygghet, och Linus känslomässig – och detta behöver de oavsett om de är offer eller självständiga, oavsett hur de ser på sitt sexsäljande och oavsett om de vill sluta eller inte.

På tio år har horstigmat minskat lite – men knappast tack vare sexköpslagen. Tvärtom, det är motståndet mot den som har fått sexarbetare och f.d. sexarbetare att kliva fram i ljuset och visa att de inte är några osynliga offer. Och i en tid då det blir svårare att få hjälp både med ekonomiska och psykiska problem, och då det heter att ”det ska löna sig att arbeta” är det stora problemet kanske inte om folk har sex mot betalning eller inte. Det stora problemet är, som vanligt, att det inte alltid finns så många andra tänkbara alternativ – och dubbelbestraffningen i att vara tvungen att ”välja” mellan offerroll och horstigma.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sexarbete, prostitution, sex, sexköpslagen, lagar. förbud, politik, Fredrick Federley, Centern, genus, jämställdhet, media, horstigma

Självupptagen, underkänslig och överkänslig – men inte känslolös

Jag läste en artikel om skillnaden mellan Aspergers syndrom och narcissism, och hittade ett riktigt guldkorn som jag tycker förklarar väldigt bra:

”if you live with someone with Asperger like features it’s a little more complicated. For instance even though you may feel how they treat you is meant personally, if what they do is not meant personally, it’s not right for you to take it personally. That means it is neither fair nor reasonable to treat someone who is just not sensitive (i.e. they are not doing it intentionally) as if they were someone who is insensitive (i.e. they are intentionally not sensitive).”

Jag brukar ha problem med att förklara svårigheten att läsa av människor på ett väldigt enkelt sätt, så den här förklaringen gillade jag. ”Okänslig” väcker tyvärr helt fel associationer hos många när man pratar om Aspergers syndrom, och samma sak när man säger ”empatibrist”, så detta är väldigt bra ord.

• Not sensitive, underkänslig: Nedsatt förmåga att fånga upp och läsa av de signaler andra sänder ut.
• Insensitive, okänslig: Medveten nonchalans för de signaler andra sänder ut.

Detta är ett av de vanligaste missuppfattningarna av Aspergers syndrom; att man skulle vara medvetet nonchalant – och framförallt är det på en personlig nivå ett av de vanligaste missförstånden som uppstår mellan en aspie och en neurotyp.

Själv har jag två lägen när jag kommunicerar IRL: Det självupptagna och det upptagna. Antingen är jag självupptagen och lägger 90% av min energi på att göra mig förstådd, eller så är jag upptagen och lägger 90% på att förstå de andra. Jag har svårt att skicka ut och ta emot signaler samtidigt, och väldigt svårt att växla mellan lägena. Det gör att om jag är inställd på att ta in så blir jag väldigt stressad om jag till exempel plötsligt får en fråga. Likaså är det väldigt svårt att läsa av människor under tiden jag pratar. Det leder ibland till jag tystnar mitt i en mening för att hjärnan slår över i avläsningsläge för att den jag pratar med skickar ut signaler som jag inte förstår.

Det händer också att jag uppfattar signaler som det inte alls var personens mening att sända ut: Det kan faktiskt vara lättare att läsa av deras undermedvetna än det de försöker säga – fast det är klart att det är svårt att veta om det verkligen stämmer. Förvånansvärt ofta gör det ändå det när jag får en chans att kolla upp. Man kan vara underkänslig och överkänslig på samma gång.

Självupptagen är inte en synonym till egoistisk och nonchalant.

Underkänslighet är inte en synonym till okänslig eller känslolös.

Överkänslighet är inte en synonym till lättkränkthet.

Tänk så mycket enklare det vore om folk kunde se skillnaden.

***

Läs en bra artikel om Asperger, och om Jonas och soc i Östersund och andra aspisar. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Aspergers syndrom, autism, känslor, social kompetens, NPF, psykologi, kroppsspråk, kommunikation, språk, empati, självupptagenhet, överkänslighet, narcissism, egoism