Jag skulle precis stänga av datorn och gå och lägga mig, när något hände. Jag minns inte exakt hur det gick till, men plötsligt satt jag med en sida framför mig och läste om en viss psykiatrisk diagnos.
En förklaring till mig, tänkte jag. Det är därför jag är som jag är. Den sista pusselbiten. Så jag läste och läste, i tre timmar – tills jag insåg att det inte var mig jag läste om. Det beskrev en annan person, som jag aldrig förstått tidigare: Mitt ex.
Livet I: Känslomässig isolering (ca 2002)
Jag har alltid velat mellan två förklaringsmodeller när jag försökt att förstå honom: Antingen är han extremt socialt inkompetent av naturen, eller så spelade han bara. Ingetdera passar riktigt; han är varken ointelligent eller typiskt manipulativ. Jag ägnade tio år åt att försöka förstå den människan, men det gick inte. Nu tror jag att jag begriper. Det är sällan jag tänker på honom numera, och när jag gör det kan jag ändå minnas de fina minnena. Också.
Jag minns de saker som fick mig att falla för honom, gång på gång: Hans humor, hans ögon, hans kropp och hans ideal och nördiga passion – och hans öppna sinne, som jag uppfattade det.
Jag minns de saker som fick mig att tycka att vi hade en bra relation: Jag förväxlade vår ömsesidiga självgodhet med självständighet. Vi strävade båda efter oberoende, och i mina ögon var det grunden för ett jämlikt förhållande. När andra sa ”det där låter inte som ett förhållande utan som en skilsmässa” skakade jag bara på huvudet. Jag visste ju att vi levde det perfekta, fria förhållandet.
Jag minns de saker som fick mig att tycka synd om honom: Hans beteenden verkade tvångsmässiga och begränsande. Han hade en oerhörd naivitet som jag förstod gjorde det lätt för andra att utnyttja honom även om han inte ens förstod att de gjorde det, och jag tyckte mig skymta en oerhörd ångest under ytan.
Instängda känslor (2005)
Men jag minns också de saker som fått mig att tvivla på om han var den jag trodde mig känna: Figurer han ritade som var helt absurda, fantasier han beskrev som både fascinerade och skrämde mig, saker han ägde som han inte riktigt kunde förklara varför han sparat och ord han använde som fick mig att undra vilka människor han egentligen hade kontakt med. Och jag minns framförallt hur han brukade reagera när jag tog upp saker som jag trodde att vi pratat om hundratals gånger, som jag visste att han tyckte var jobbiga: Orden ”Va? Det har du aldrig sagt förut!” och en tappad haka. Hans förvåning var så stark att jag misstänker att den var äkta. Kanske förträngde han allt.
Och, såklart, minns jag alla sätten han sårade mig på, fysiskt och psykiskt, och hur det aldrig gick att konfrontera honom för att han inte verkade vara medveten om att han skulle ha gjort något fel. Han var inte ointelligent, men socialt inkompetent. Han var inte manipulativ, men förvirrande – och förmodligen väldigt förvirrad själv, även om han aldrig skulle erkänt en sådan sak.
”Har jag inte rätt att tveka inför en människa som inte har några känslor alls?” skrev jag för tre år sedan, när förhållandet var på upphällningen. I samma sekund jag tryck på ”publicera” skämdes jag. Det var klart att han hade känslor, men de var osynliga för mig. I sex år hade jag grubblat på var kommunikationen mellan oss hela tiden försvann ut i tomma intet. Jag var medveten om mina egna svårigheter att läsa av, på grund av min Asperger, och jag förstod att han också kanske hade något liknande.
Livet II: Vägen ut (2007)
Jag har i tre år försökt låta bli att fundera så mycket över varför: Kunde han inte förstå? När jag försökte ställa honom mot väggen sjönk han in i den varje gång. En riktigt manipulativ person skulle ha gråtit krokodiltårar och bett om förlåtelse, men inte han. Samtidigt skulle en person med Aspergers syndrom eller högfungerande autism kunna förstå de mest grundläggande sociala reglerna om de fick dem förklarade för sig: Nej, man har inte sex med någon mot deras vilja. Nej, man gör inte såna saker som en person specifikt bett en om att inte göra. Nej betyder nej. Jag vet det, eftersom jag har Asperger själv.
Min förklaring då var att han älskade mig och inte menade något illa. Det tror jag fortfarande på. Skillnaden är att jag idag inte använder det som en ursäkt för att låta det fortsätta. Jag hade redan gått vidare och lagt det bakom mig, när jag av en slump hittade något som skulle kunna förklara honom. Inte som en ursäkt till hans beteende, men som en förklaring till hans personlighet.
Schizotyp personlighetsstörning. Jag har sedan länge lagt undan pusslet som jag satt med då; det saknades alldeles för många bitar för att kunna förstå honom. Inatt hittade jag den. En enda pusselbit, som sätter alla andra på plats.
Jag känner med honom, även om jag inte kan tycka synd om honom. Jag tror mig förstå honom lite bättre nu. Mannen jag älskade i tio år är lite mindre av ett mysterium. Det tog bara två och ett halvt år efter uppbrottet innan jag kom så långt. Speglat i honom har jag ställt diagnoser på mig själv: Jag är överkänslig, klängig och hysterisk. Och visst är jag det. Vem som helst är överkänslig i jämförelse med den betongvägg som var det enda han kunde visa.
Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, relationer, psykisk ohälsa, personlighetsstörningar, schizotyp personlighetsstörning, känslor, manipulation, övergrepp, våldtäkt, Aspergers syndrom, autism, kommunikation
