Sanningen om ADHD – och lögnerna
Vet du vad, Janne Larsson? Du är scientolog, jag är scientologkritiker. Du tror inte att ADHD existerar, jag vet att ADHD mycket väl existerar. Du är medlem i den så kallade Kommittén för mänskliga rättigheter, jag tror hellre på mänskliga rättigheter. Jag har bloggat gång på gång om dina och andras försök att svartmåla psykiatrin, och jag är väldigt kritisk.
Men: Jag håller med dig. Jag håller med dig om just den meningen, som du använder för att marknadsföra din nya bok ADHD & Piller. Jag skulle också kunna säga precis de orden – men jag skulle ge dem en helt annan innebörd:
”Det är dock hos de vuxna och i den omgivning de skapar för barnen som de egentliga problemen ligger, inte i obevisade defekter i barnens hjärnor.”
Som ett överårigt bokstavsbarn vet jag att min hjärna visserligen har sina begränsningar, men också sina styrkor. Jag vet att en stor del av mina problem skulle kunna minskas med ett tillgängligare samhälle, men inte allt. Jag tycker inte heller att min hjärna är defekt. Att ADHD får hjärnan att fungera annorlunda är numera dokumenterat – men att det måste vara en defekt att fungera så är inte bevisat.
Så ja, en stor del av mina problem ligger i att vi har ett samhälle som premierar egenskaper som social kompetens och flexibilitet före kreativitet – och en av orsakerna till att den utvecklingen fortsätter är just för att såna som du matar bilden av oss bokstavsmänniskor som offer för den onda psykiatrin. Det får människor att låta bli att söka hjälp, och det ökar bara skammen hos de som får en diagnos. Det som behövs är öppenhet, inte stigmatisering – och du bidrar till det senare med din skräckpropaganda.
Om du hade brytt dig ett dugg om att lyssna på de som har de här diagnoserna så hade du fått höra massor av berättelser om hur positivt det kan vara att få en diagnos och hur bra effekter man kan få av att medicinera. Men jag vet ju att du antagligen inte bryr dig ett piss om de så kallade drogade barnen, du är bara ute efter att sprida skräckpropaganda om psykiatrin.
Det är antagligen därför varken du eller någon annan antipsykiatrist aldrig verkar nämna vuxna med ADHD. Det finns nämligen ett problem med vuxna människor: De kan tala för sig själva. De kan beskriva sin egen verklighet – och de drar sig inte för att vara ofina nog att säga ifrån när folk ljuger.
Andra om samma ämne: Frk F, Rosen 1 och 2, Magnus Callmyr, Witchbitch. Bra om ADHD: Sofia Mirjamsdotter. Mer psykiatri och terapi. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om scientologi, ADHD, psykiatri, neuropsykiatriska funktionshinder, funktionshinder, psykisk hälsa, Concerta, Ritalin, vård, medicin, scientologi, sekter, Janne Larsson, böcker, skuld, skam, stigmatisering, antipsykiatri, öppenhet, neurogarderoben, droger
RSS - Posts
Jävla bra rutet Immanuel!
Buss på bara! Jag är med.
Härligt Trollis! Alltid lika genial!
Tackar
Snyggt!! /Lotta
Tack
Bravo!
Tack ^^
Kanonbra!
^^
Väldigt bra skrivet. Jag tror inte heller att scientologerna är det minsta intresserade av bokstavsbarns väl och ve egentligen. Profithungern skulle även kunna ge ytterligare en förklaring till varför de bara pratar om barn med adhd och aldrig om vuxna dito.
Skräckpropaganda om drogade barn har en tydlig, lukrativ målgrupp; välbärgade föräldrar till barn med adhd. Föräldrarna är förtvivlade över att deras barn har det svårt i skolan. De begriper inte riktigt vad adhd är och de tycker att ”amfetaminliknande preparat” låter läskigt. De är beredda att betala en smärre förmögenhet till charlataner som påstår sig kunna rädda deras avkomma från misslyckad utbildning å ena sidan och ”knark” å den andra. (Arbetarklassföräldrar är förstås lika olyckliga över sina barns problem men de har inte lika mycket resurser som scientologer och andra kan lägga rabarber på.)
Vuxna människor med adhd är helt enkelt inte lika lönsamma. Dels för att de kan tala för sig själva och sällan är särskilt rika. Framför allt tror jag inte att vuxna med adhd passar särskilt bra som sektmedlemmar. Jag känner ett fåtal vuxna människor med adhd. De är mycket olika sinsemellan men de har en sak gemensamt; De är inga anpasslingar. Man regerar inte ostraffat över vuxna med adhd. Rövslickeri ligger inte för dem. Det hedrar dem djupt.
Njae, jag vet inte om det är välbärgade som är målgruppen. Iaf är det inte välutbildade, för maken till ovetenskaplig retorik har jag aldrig sett. Jag är inte helt säker på vad KMR har för plan, egentligen. Locka människor att bli scientologer, eller krossa psykiatrin för att tysta motståndet? Vilket är deras prioritet?
”Jag är inte helt säker på vad KMR har för plan, egentligen. Locka människor att bli scientologer, eller krossa psykiatrin för att tysta motståndet? Vilket är deras prioritet?”
jag tror de har samma plan som resten av deras organisation att dra in så mycket stålar som möjligt och försöka hävda att man ”hjälper” folk.
Jag känner visserligen själv ibland att psykiatrin är ”ond” men det vet jag ju innerst inne att den inte är. Det är bara jag som har haft otur och träffat på som det känns varenda pappskalle inom psykiatrin som antingen var olämplig för jobbet från början eller som helt enkelt blivit utbränd.
Jag vet vad du menar. Jag har också haft min beskärda del av sånt ju, och jag kan fatta att en del tappar tilltron till vården som sådan för att det är jobbigt. Det är ju just det de spelar på.
Fast de vänder sig inte till personer med lång erfarenhet av psykiatrin, utan till ”friska” människor som är rädda att bli stämplade som ”sjuka”. Det är väldigt talande för deras metoder. Jag har märkt att de säger extremt lite om tex. psykoser – annat än när de vill få det till att de är orsakade av läkemedel.
Jadu… Jag tror också att det kan vara en individuell grej, att vissa egenskaper eller beteenden hos patienten triggar dömande tankar hos terapeuten eller läkaren. Tex. att de får för sig att man bara är ute efter uppmärksamhet, eller att man självömkar, eller att man är besvärlig med flit, eller nånting sånt.
Det betyder alltså inte att man är sån, men att de drar den slutsatsen utifrån sina mallar. Jag lärde mig mycket om det när jag läste mina journaler och såg hur de hade tolkat mina ord och sånt.
Hmm intressant, har under hela min tid som psykpatient fått höra att jag ”bara är ute efter uppmärksamhet” jag vet inte ens om jag orkar läsa min journal den är megatjock först 4 turer på BUP med 2 år på behandlingshem, sen täta turer 1993-1999 samtidigt som jag var inlagd på behandlingshem nästan oavbrutet under denna period,
Något positivt förresten jag har inte varit inlagd på psyket på minst 5 år nu, sist var när jag blev insatt på ritalin för flera år sedan.
Det ”förklarar” saken. Jag tror att psykfolk är väldigt misstänksamma mot de patienter som stämplas som ”uppmärksamhetssökande”. Borderlinestigmat, du vet. Jag har också märkt det, nämligen.
Att läsa sin journal är nog något man ska vara medveten om att det kan vara skitjobbigt, på många sätt. Men för mig var det väldigt nyttigt.
Tror nog att borderline finns någonstans i min diagnoshög, även o jag är tveksam till om den diagnosen stämmer.
Problemet med att läsa sin journal för mig är mitt minne, det är inte dåligt egentligen men långtidsförvaringen fungerar dåligt och minnena tenderar att bli suddiga och svårtydda efter bara några år, vilket gör att risken att hitta saker som man vet inte riktigt stämmer men som man ändå inte riktigt komma ihåg hur de var egentligen.
Sen efter alla dessa år som självmordsbenägen självskadare med fler diagnoser än man kan räkna står det nog inga trevliga saker i den.
Samma här. Jag blev påmind om vissa saker som jag glömt, men sedan var det även en del grejer som jag bara inte fattade om det är jag som minns helt fel eller om de verkligen uppfattade det så fruktansvärt annorlunda från hur jag såg det.
Bra skrivet Immanuel!
Jag delar vidare!!