100 dagar av pubertet – livet har börjat

Idag har det gått hundra dagar sedan jag började med testosteron, och tre veckor sedan andra sprutan. Tiden går fort när man har roligt. Dagen till ära blev jag uppringd av hormonläkaren som berättade att blodprovet jag tog precis innan spruta nummer två visade på helt normala och fina värden. Allt går som planerat, och jag ska fortsätta med ungefär tolv veckors intervaller.

Nebido - frihet i en liten ask

Jag fick berätta om vilka effekter jag märkt hittills, och passade på att berätta om mitt psykbryt efter andra sprutan. Han förklarade att även om testosteronet i Nebido är bundet så att det ska frigöras under lång tid så kan det finnas en liten del löst också, och om man är känslig så kan man bli påverkad av det. Men det kommer att bli mindre problem i framtiden när jag ligger på en jämnare nivå, trodde han. Det låter ju bra.

Immanuel, 98 dagar på T

Hundra dagar, som sagt, och dags att kolla måtten. Jag hade ju tänkt att börja träna när jag började med testosteron, men i somras var det för varmt för att göra något annat än att städa och möblera om, och sedan blev jag sjuk. Därför trodde jag inte att jag skulle se någon större skillnad, utan möjligen att alla mått stått någotsånär stilla medan midjan svällt över. Testosteron gör ju att man får lättare att bygga muskler, men också lättare att samla fett på magen.

Mått/Datum	8/10	30/6	15/9
Vikt	71,9 kg	75,2 kg	71,8 kg
Midja	76 cm	80 cm	79 cm
Midje/höft-kvot	0,8	0,8	0,82
Över bröstet	90,5 cm	100 cm	92 cm
Under brösten	89,5 cm	88 cm	89 cm
Höger överarm	30 cm	29 cm	30 cm
Höger lår	52 cm	55 cm	54 cm

Döm om min förvåning när det visar sig att det som förändrats mest sedan sist är midjemåttet: På tre veckor har jag tappat lika många centimetrar, fast jag samtidigt gått upp ett hekto. Jag har totalt sett gått ner 3, 3 kg, och minskat midjemåttet med 4 cm på hundra dagar – och detta fast testosteron sägs göra en hungrigare. Jag antar att det är tack vare att jag samtidigt mediciner min ADHD. Concerta gjorde att jag tappade aptiten, Nebido att jag fick den tillbaka. De två är i perfekt balans och tar ut varandra, verkar det som.

Jag blir hårigare för var dag som går; idag beundrade jag mitt rygghår som börjat växa till sig ordentligt. Jag har en röst som definitivt är i målbrottet och min hud är mindre torr. Jag har lärt mig att raka mig och börjar bete mig som fjortis. Jag har slutat kalla mig asexuell – och imorse konstaterade jag att Tant Röd, som hemsökt mig i sju dagar, äntligen flyttat ut. Jag hoppas att det är för gott den här gången.

Kort sagt: Livet känns jävligt bra. Det har faktiskt tillochmed börjat på riktigt – och det var på tiden, efter snart trettio år.

Läs även andra bloggares åsikter om hormoner, testosteron, könskorrigering, Nebido, transsexualism, bilder, medicin, sprutor, statistik, Concerta, ADHD, biverkningar, muskler, utseende, vikt, målbrottet, sexualitet, mognad, utveckling, asexualitet, kroppshår

Sanningen om ADHD – och lögnerna

Vet du vad, Janne Larsson? Du är scientolog, jag är scientologkritiker. Du tror inte att ADHD existerar, jag vet att ADHD mycket väl existerar. Du är medlem i den så kallade Kommittén för mänskliga rättigheter, jag tror hellre på mänskliga rättigheter. Jag har bloggat gång på gång om dina och andras försök att svartmåla psykiatrin, och jag är väldigt kritisk.

Men: Jag håller med dig. Jag håller med dig om just den meningen, som du använder för att marknadsföra din nya bok ADHD & Piller. Jag skulle också kunna säga precis de orden – men jag skulle ge dem en helt annan innebörd:

”Det är dock hos de vuxna och i den omgivning de skapar för barnen som de egentliga problemen ligger, inte i obevisade defekter i barnens hjärnor.”

Som ett överårigt bokstavsbarn vet jag att min hjärna visserligen har sina begränsningar, men också sina styrkor. Jag vet att en stor del av mina problem skulle kunna minskas med ett tillgängligare samhälle, men inte allt. Jag tycker inte heller att min hjärna är defekt. Att ADHD får hjärnan att fungera annorlunda är numera dokumenterat – men att det måste vara en defekt att fungera så är inte bevisat.

Så ja, en stor del av mina problem ligger i att vi har ett samhälle som premierar egenskaper som social kompetens och flexibilitet före kreativitet – och en av orsakerna till att den utvecklingen fortsätter är just för att såna som du matar bilden av oss bokstavsmänniskor som offer för den onda psykiatrin. Det får människor att låta bli att söka hjälp, och det ökar bara skammen hos de som får en diagnos. Det som behövs är öppenhet, inte stigmatisering – och du bidrar till det senare med din skräckpropaganda.

Om du hade brytt dig ett dugg om att lyssna på de som har de här diagnoserna så hade du fått höra massor av berättelser om hur positivt det kan vara att få en diagnos och hur bra effekter man kan få av att medicinera. Men jag vet ju att du antagligen inte bryr dig ett piss om de så kallade drogade barnen, du är bara ute efter att sprida skräckpropaganda om psykiatrin.

Det är antagligen därför varken du eller någon annan antipsykiatrist aldrig verkar nämna vuxna med ADHD. Det finns nämligen ett problem med vuxna människor: De kan tala för sig själva. De kan beskriva sin egen verklighet – och de drar sig inte för att vara ofina nog att säga ifrån när folk ljuger.

Andra om samma ämne: Frk F, Rosen 1 och 2, Magnus Callmyr, Witchbitch. Bra om ADHD: Sofia Mirjamsdotter. Mer psykiatri och terapi. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om scientologi, ADHD, psykiatri, neuropsykiatriska funktionshinder, funktionshinder, psykisk hälsa, Concerta, Ritalin, vård, medicin, scientologi, sekter, Janne Larsson, böcker, skuld, skam, stigmatisering, antipsykiatri, öppenhet, neurogarderoben, droger

Definitionen av en hjälte

Nu vet jag vem jag ska rösta på i Svenska Hjältar: Camilla, som stöttar sin son Alex för att han ska få vara just Alex.

När han var fem år sa han att han var kille; när han började skolan blev han mobbad och ifrågasatt. Till slut, när han var tio, förklarade han för familjen:

”Så här är det: jag kommer inte att förändras. Det sårar mig när ni säger hon till mig. Jag kommer att operera mig när jag blir äldre. Från och med nu heter jag Alex. Kan jag inte vara mig själv kan jag lika gärna vara död.”

Camilla tog till sig det och började slåss. Idag är Alex 16 och går i utredning i Lund och behandlas med stopphormoner för att bromsa en kvinnlig pubertet.

Det är tyvärr ganska vanligt att föräldrar har svårt att acceptera att deras barn är transsexuella; även om det ofta löser sig med tiden så kan det vara tufft i början. Camilla verkar höra till undantagen, precis som mina föräldrar. Jag vet inte hur det är att vara förälder, och jag vet inte hur det är att inte vara transsexuell, men jag beundrar människor som vågar stå upp för sina barn, syskon och andra och stötta dem.

Det finns så mycket fördomar – inte bara om transpersoner, utan även om transpersoners mammor och vad de måste ha gjort för ”fel” i sin uppfostran – som kan ta kål på en. Att våga lita på sitt barn, och välja att försöka förändra omvärlden istället för barnet, det är mod för mig.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om mod, hjätar, Svenska hjältar, transsexualism, transpersoner, HBTQ, mammor, föräldrar, barn, könskorrigering, fördomar, normer, transfobi, kön, genus, sexism

En lesbisk stad i Norrland – eller en kvinnojour?

Shakebao, Shakeboa, eller Shake Paul City; Enligt The Local ska det finnas kinseser som tror att det finns en ”lesbisk stad” i Norrland. Det ska bo 25 000 kvinnor där, och det är förbjudet för män att komma dit. De flesta av kvinnorna jobbar i skogen, och om någon av dem har sex med en man måste hon tvätta sig innan hon kommer in i staden igen.

Det här är fascinerande. Om det inte vore för att jag hittar artiklar på kinesiska skulle jag direkt avfärda det som påhitt. Ja, alltså, att det faktiskt skrivs om det i kinesisk media som om det vore en sanning, det var det jag ifrågasatte till att börja med.

Jag läser gång på gång de två artiklarna jag hittade via Faktoider, men jag blir inte klok på dem – tills jag fastnar på avsnittet om den ”utklädda mannen” som avslöjas som en pojkvän som infiltrerat staden för att ta sin flickvän tillbaka, men som får peruken avsliten och blir utkastad. Det låter som något som tyvärr skulle kunna hända transpersoner i vissa radikalfeministiska kretsar, men det är hursomhelst det som gör att jag plötsligt känner igen uttalet:

Chako Hoichi

Tjejjour

En slump? Ett missförstånd? Ett medvetet drag? Mycket intressant, hur som helst. Det hela påminner lite om Charlotte Perkins Gilmans roman Jungfrulandet från 1915.

Och jo, förresten, det finns en lesbisk stad i Norrland, fast det där med stad vet jag inte. Det är bara 3500 invånare i Strömsund – även kallat Flata. Tyvärr vet jag inte hur många flator det bor där, för jag har fullt upp med att leta efter en stad full av transkillar.

Uppdatering: Enligt AB är det Stora Sjöfallet. Hm. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Kina, The Local, myter, faktoider, Sverige, Norrland, feminism, genus, kvinnor, homosexualitet, könsroller, utopier, media, HBTQ, transpersoner, kvinnojourer, tjejjourer, radikalfeminism, feminism, jämställdhet

Hysteriska mantimmer finns inte, bara i mitt huvud

Jag har tillbringat fem timmar inatt tillsammans med galna kvinnor – men var i hela friden har männen tagit vägen?

Kön och galenskap i litteraturen är ämnet. Jag har sökt en massa artiklar och böcker i olika vetenskapliga databaser, och vad jag än skriver in i sökfältet så är det nästan bara kvinnor det handlar om i resultatlistan.

Kvinnlighet och psykisk sjukdom: Massor av träffar.

Manlighet och psykisk sjukdom: Nästan inga relevanta träffar alls.

Manliga karaktärer kan inte vara psykiskt sjuka, tydligen. I alla fall kan de inte vara galna utan att samtidigt vara missförstådda genier eller göra uppror mot ett sjukt samhälle. Deras galenskap har framförallt aldrig någonsin att göra med deras kön, varken det biologiska eller det sociala. Undantaget är förstås transpersoner.

• I Jane Eyre finns det en kvinna som bor på vinden på slottet där Jane och hennes älskade Mr Rochester bor. Den kvinnan visar sig vara Mr Rochesters fru, och är galen. Hennes galenskap har i allra högsta grad med hennes kön att göra, och kan tolkas som en symbol för ett misslyckat försök till kvinnlig frigörelse.
• I Gökboet däremot – som trots allt utspelar sig på ett mentalsjukhus – handlar det inte alls om galenskap utan om samhällskritik. Framförallt har det absolut ingenting med kön att göra. Patienterna är nämligen män, och såna har som bekant inget kön.

Och så vidare.

Ja, jag generaliserar fruktansvärt och jag raljerar och svamlar, och börjar tänka konspiratoriskt framåt natten. Jag är nära att misstänka att manlighet enligt litteraturvetenskapen är stört i sig själv och därför skulle det liksom bli tårta på tårta att sätta etiketter som ”psykisk sjukdom”. Antingen det, eller så har män inget katalogiserat kön överhuvudtaget, för vi är ju normen och manliga litteraturvetare har ollat hyllmeter efter hyllmeter i decennier utan att tänka på att de har ett kön de med. Det som finns skrivet om crip theory – min favoritteori, som ifrågasätter funktionsnormer – verkar handla ganska lite om psykfall. Det verkar inte ens finnas särskilt många störda bokbögar analyserade om man får tro databaserna.

Märkligt. Kvinnor får åtminstone vara hysteriska; även om det inte är så fint att vara det så är det i alla fall något som existerar. Manliga psykfall verkar däremot knappt existera i litteraturen, eller så är det jag som använder fel sökord. Jag hittar ju massor av hysteriska mantimmer överallt så fort jag slår upp en bok, ser en film eller hör en sång, men ingen annan verkar lägga märke till dem. Kanske är det jag som inbillar mig?

Jag skulle säga ”jag blir galen” nu, om jag kunde vara säker på att det är något jag inte redan är.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om crip theory, psykisk sjukdom, psykisk ohälsa, litteraturvetenskap, kön, genus, könsroller, jämställdhet, psykologi, psykiatri, manlighet, kvinnlighet, böcker, litteratur, forskning, vetenskap, tolkningar, HBTQ, galenskap, funktionshinder, fördomar, normer