För sex veckor sedan fånade jag mig, och hade dessutom en rejäl släng av icke-svininfluensa-aktig infektion som satte sig i halsen och fick mig att låta som Darth Vader emellanåt. Men utvecklingen går framåt: Inatt behövde jag ingetdera för att spela in en ny filmsnutt.
Förvirringen jag visar på inte mindre än fyra ställen filmen igenom är nämligen äkta. Jag lovar; jag tappade tråden och hade svårt att hitta den. Det enda som är fejk är mina försök att rädda situationen. Då har jag ändå klippt bort ungefär en halvtimme av ehm och hum och osammanhängande svammel, för att få någon slags ordning på de fyra minutrarna.
Utöver det så har jag dessutom inte längre något behov av virus för att ha en hes röst. Jag är i målbrottet nu, och det uppväger allt annat. Jag har ju alltid varit ett mantimmer, och det verkar som om jag kommer att fortsätta med det.
Läs även andra bloggares åsikter om vlog, film, målbrottet, transsexualism, könskorrigering, puberteten, hormoner, testosteron, röst, förvirring
Pingback: 100 dagar av pubertet – livet har börjat « trollhare
Pingback: Svininfluensa får tondöv att sjunga sig igenom målbrottet « trollhare