Fördel #9 med att vara transkille: Suga av mig? Nej tack, jag har mens

Fördel #9 med att vara transkille: Att avspisa killar som sexraggar genom att ge dem detaljer de antagligen inte räknat med. Effekten blir nästan alltid att de helt kommer av sig.

Som följande konversation på Qruiser, där jag numera står som man utan något (t) för transsexuell FtM. Med andra ord är det inte många av de som skriver till mig som fattar mina subtila hintar om ”bögfitta – bokstavligt talat” i presentationen.

”- Hej…sugen på en spontan träff nu?? Är en gift kille i [litet samhälle] som sitter hemma och blir lite kåt…..

- Vet din man/fru om detta? Otrohet är grymt avtändande.

- Min fru vet detta….svårt att suga kuk på henne om man är gift med en tjej så….

- Tyvärr så har jag inte så mycket till kuk att suga jag heller. Var bara nyfiken på om den genomsnittliga ”gifta” mannen är otrogen eller inte.

- Ska jag komma och knulla dig då???

- Nej tack, inte nu. Jag har mens.”

Det var samma sak på den tiden jag hade mitt (t) utskrivet; de allra flesta droppade av omedelbart när jag upplyste dem om sakernas tillstånd, eftersom de förväntade sig en person med kuk. Att kunna nobba folk bara genom att skriva ”jag har fitta” är jätteeffektivt. Har man bestämt sig för att leva ensam resten av sitt liv så är det mycket enklare att få vara ifred om man är en bög med fitta än om man varit en vanlig bög med kuk. Om man däremot hellre vill hitta någon att älska, eller åtminstone knulla, så är det lite krångligare. Inte omöjligt, bara svårare.

Läs de två tidigare inläggen om fördelarna: #1-7 och #8. Läs även andra bloggares åsikter om sex, raggning, flirtande, kärlek, könsorgan, kukar, fittor, mens, transsexualism, kön, läggning, HBTQ

Kukdrömmar och drömkukar – och det förflutna jag aldrig får

Venus, med kuk

En tråd på ett annat forum tog upp detta med att som fittfödd kille ha drömmar om att ha en kuk, även om man själv faktiskt inte känner att man behöver någon. Så jag svävade iväg och började berätta om vad kukdrömmar symboliserar för mig:

”För mig har kukar inte nödvändigtvis någonting med sex att göra, och egentligen inte med manlighet heller, men kuklösheten har spelat en stor roll i mitt liv. Det var när jag la ihop det faktum att jag absolut inte känner mig som tjej och det faktum att jag önskar att jag hade en kuk (och platt bröstkorg, mörkare röst etc) som jag insåg att jag kanske var transsexuell.

Så när jag försöker förhålla mig till kunskapen om att nykukar (meta och fallo) sällan ser ut som och fungerar som medfödda kukar, så ser jag det faktum att jag förmodligen aldrig kommer att få en köttkuk som fungerar som jag skulle önska som en utmaning för min hjärna att acceptera.

Min manlighet sitter inte i kuken, och inte heller min manliga identitet – men vetskapen om att en del av min kropp alltid kommer att bära spår av mitt förflutna har gjort att en kuk som ser medfödd ut även symboliserar det förflutna jag aldrig får.”

Läs även andra bloggares åsikter om kön, könsorgan, könsidentitet, kukar, manlighet, identitet, drömmar, drömtolkning, kropp, könskorrigering, transsexualism, sexualitet, psykologi, acceptans, medveten närvaro

Äktenskap: Check. Namnändring: Check. Rätten till min kropp: Fail

”Regeringsrätten har i en dom konstaterat att en person har rätt att ta sig ett förnamn som traditionellt förknippas med det motsatta könet. Klarläggandet välkomnas av Skatteverket som nu kommer att börja godkänna tillägg av förnamn som tidigare avslogs. ”

Så skriver Skatteverket, och även Patent- och Registreringsverket hänger med. Betyder det här att det är över, att allt är klappat och klart? Det verkar så.

Namnlagen är avbockad på min lista över viktiga frågor, precis som könsneutrala äktenskap blev avbockade i våras. Nästa sak jag kommer att börja tjata om är förmodligen ”Ändrad könstillhörighet – förslag till ny lag” som samlar damm på Socialdepartementet. Föreningar som KIM och RFSL har försökt att lyfta frågan, men det verkar gå långsamt ändå. Det handlar om såna viktiga saker som rätten att slippa kastreras om man inte känner att man behöver det, att få bestämma själv över om sina könsorgan och könsceller – men också om rätten att få vård även som minderårig.

En femtonåring är straffmyndig och anses vara kapabel nog att bestämma över sin egen sexualitet – men inte över sin könsidentitet. En sextonåring får övningsköra bil och ta körkort för lätt motorcykel – men får inte ändra kön i folkbokföringen. En sjuttonåring kan få p-piller utskrivna utan föräldrarnas godkännande – men är hen transsexuell är det svårt att få hormonbehandling även med föräldrarnas stöd. Allt medan den biologiska klockan tickar, och ångesten växer med väntan.

Kontroversiellt, jag vet, och det är lätt att missförstå ämnet för den som är oinsatt. Till exempel är det standardfeltolkning 1.A att tro att om man säger ”vård för minderåriga transsexuella” så betyder det att operera bort snoppen på sexåringar för att de gillar att ha klänning, när det oftast snarare är så att man menar tonåringar som inte ens får börja i utredning förrän de är arton, vilket innebär hormoner vid nitton års ålder och någon undre operation blir det inte tal om innan man är tjugo. Det är en viss skillnad.

Varje gång jag försökt hantera frågan har jag nästan gett upp på grund av bergskedjan av okunskap – både min egen och andras – som jag måste klättra över, men det är hög tid att ta tag i det. Nu. För livet kan inte vänta.

Mina tidigare inlägg:

Transattack för barnens rättigheter

Tvingas skilja sig – på grund av Göran Hägglund

När bögar får gifta sig kanske man kan börja diskutera tvångskastrering

Jag får gifta mig! Slipper jag tvångskastreras också?

Epidemin av gravida män har nått Europa

För en epidemi av manliga graviditeter: Stoppa kastreringstvånget!

Bröst som politik

Arvshygien på 2000-talet

Dagens bäbisar blir 100 år, skriver de. Vi får hoppas att de blir lyckliga också. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, transpolitik, transpersoner, transsexualism, transvård, könskorrigering, könsbyte, könsidentitet, kön, sexism, könsdiskriminering, jämställdhet, politik, könsneutrala äktenskap, namnlagen, Skatteverket, PRV, namn, normer, heteronormen, barn, ungdomar, kroppen, hormoner, vård, fortplantning, biologi, kastrering, sterilisering, familjer

Dagens ord: narcissistisk homofobi

Sedan april i fjol har jag fått höra gång på gång att det inte finns någon hederskultur i såkallade ”svenska” familjer, i synnerhet inte i icke-religiösa familjer. Det finns bara familjer med… problem. Right. Och visst, det exempel jag tänker mest på är väl inte så mycket till familj: Det är bara en person som kontrollerar en annan. Man kan dra vilka paralleller man vill till en mors makt över sin vuxna son, och tillochmed Freud skulle vara stolt över de tankar jag tänkt när jag har försökt att förstå. Varför frigör han sig inte? Varför kan han inte bara gå? Vad har de för relation egentligen?

Av hänsyn till honom har jag försökt att ligga lågt med vad som hände, men också av hänsyn till mina egna känslor. Det är slut mellan oss sedan flera månader, och det var jag som gjorde slut. Mamman visste sedan länge att hennes son var homosexuell, men hon förträngde och förnekade. Det vore ett sådant misslyckande. En sådan skam. Och när hon väl fick veta allt – av misstag – så blev hon rasande. Jag har förstått att hon har använt väldigt hårda ord om både honom och mig. För egen del gör det inte så ont; det är ju inte jag som är utsatt. Det är inte jag som lever i det varje dag. Jag har min frihet att gå vart jag vill, och jag behöver inte lyssna. Men jag vet hur det är att vara känslomässigt, socialt och ekonomiskt beroende av en person som behandlar en illa, och som får en att börja tro att det är ens eget fel och att det är omöjligt att leva ett självständigt liv. Och jag vet att det är möjligt att faktiskt bryta sig fri.

När jag försökte förstå min egen situation den gången det var jag som varit den utsatta hade jag svårt att relatera till begreppet relationsvåld, av en mängd anledningar. När jag i efterhand pusslade ihop mig själv insåg jag att det inte gick att förstå vårt förhållande genom en standardmall, för det var så många faktorer som spelade in. Jag lärde mig att det inte riktigt gick att placera det i något fack, men det fick vara som det var.

Men så kom den här underbara människan in i mitt liv, och jag fick se en annan variant på samma tema när jag försökte hjälpa honom. Jag började förstå så mycket mer. Även när det bara är en enda person som utövar förtrycket så blir det som en hederskultur i sig. Allt handlar om att skämmas för den man är, för det man misstänks göra och den onda plan man misstänks ha: Att genom att komma ut dra skam över den andra genom att outa dem indirekt. Tänk om folk får veta, förstår du vad du utsätter mig för? Alla kommer att prata om det, och mina föräldrar kommer att skämmas ihjäl. Hur kan du göra såhär mot mig?

Skillnaden mot en normal komma-ut-process ligger i synen på relationen. En mamma som får veta att hennes son är bög eller en kille som får veta att den han kallar sin flickvän egentligen känner sig som kille kan naturligtvis reagera med negativa känslor, och ibland säga saker som inte är så genomtänkta. Det här däremot, är något helt annat. Det handlar om att automatiskt lägga över all skuld över alla problem i förhållandet på den som bryter mot normen, och alla rädslor. Och när man bär all skuld så är det också lättare att köpa att det den andra gör mot en är okej: Övergrepp, misshandel och olika hot, som att bli utkastad på gatan. Skulden är ju redan inplanterad i en.

Det är sjukt att behandla en människa så. Det är narcissistisk homofobi; jag uppfann ordet själv eftersom jag inte hittade något som passade. Det är lättare att förstå beteendet utifrån begreppet heder än begrepp som kvinnovåld eller dominanta föräldrar. Ungefär som det klassiska gay panic defense, fast konstant. Det ingår i den narcissistiska homofobin att inte vilja söka hjälp, eftersom man vet att det skulle innebära att man förlorar makten. Det ingår tyvärr också i det medberoende som den som lever med homofoben utvecklar att inte våga söka hjälp, av olika anledningar. Men det finns hjälp att ta sig ur en sån relation. Det gäller bara att våga.

Några viktiga adresser: Heder.nu och RFSLs lista över viktiga nummer. Relaterat om heder: 1, 2, 3. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om homofobi, transfobi, HBTQ, heder, hedersvåld, hederskultur, relationsvåld, våld, våldtäkt, makt, psykologi, manipulation, skuld, skam, läggning, kön, genus, sexism, komma ut, garderoben, homosexualitet, bisexualitet, relationer, kärlek, beroende, transpersoner, transsexualism

Hej, jag heter Immanuel och jag är kunskapsbulimiker

Hej, jag heter Immanuel, och jag är studiemissbrukare. Jag har varit på avvänjning och hållit mig ren i fem år, men fått ett mindre återfall. Risken är ganska stor att den utmynnar i en examen till våren, och jag är nog inte tillräckligt motiverad för att stoppa det i tid. Det enda jag kan göra är att sätta upp regler för hur mycket tid jag får ägna åt studierna, och försöka hålla det.

Idag har jag varit riktigt duktig. Jag har nämligen gjort precis det jag planerat att göra, och inte ett dugg mer. Två timmars skolarbete om dagen, på sin höjd tre – det är den regeln jag försöker hålla. Inte åtta timmar på raken, som jag suttit de senaste veckorna och låtsats sova när jag i själva verket pluggat. Jag vill ju inte riktigt erkänna att jag är så fast i skolarbetet att jag har svårt att slita mig, och att jag i smyg sitter och fantiserar om det medan jag ägnar mig åt bloggande och sånt.

Taggiga pärlor

Att jag älskar att plugga visste jag redan, men att det i sig är ett problem hade jag inte tänkt på. När jag unnar mig att slappna av, släppa spärrarna och låta tankarna och orden strömma genom skallen i hyperfokus försätter jag mig i ett rus som är svårt att bryta. Förr i tiden var det ruset fullkomligt nödvändigt och jag utnyttjade det till max. Jag var tvungen att plugga 100 timmar i veckan för att hänga med, vilket såklart var den största orsaken till att jag efter fyra år plötsligt befann mig vara inlagd på psyket när jag egentligen skulle varit på uppropet. Det sambandet är jag medveten om, men att jag skulle vara direkt beroende av den kick som det ger att använda hjärnan hade jag inte fattat.

Fjärilar i magen

Därför har jag belagt mig själv med ett strikt förbud mot att överträda femton timmar i veckan. Jag läser på kvartsfart, men det är svårt att begränsa sig till det som bara är en tiondel av det jag gjort förut. Ändå vet jag att jag måste; förra veckan hade jag ett psykbryt över att försöka plugga på halvfart. Det var nämligen inte helt klart att jag skulle få tillgodoräkna mig den halva av kursen jag redan gjort för fem år sedan, men nu är papperna klara och jag vet att jag slipper den jobbigaste biten: Den strukturerade teorikursen med vanliga uppgifter. Istället får jag gå direkt på uppsatsskrivandet och jobba mer fritt. Jag lägger upp mitt schema i stort sett själv, och har bett om att få extra stöd av en mentor – för att se till så jag inte gör för mycket. Jag är stresskänsligare nu och klarar inte att dygnetruntplugga, och ändå är det så lätt att gå upp i varv och aldrig vilja komma ner igen. Det är farligt.

Jag har koncentrationssvårigheter och problem med impulsivitet; typiska ADHD-drag. Däremot har jag svårt att förstå hur man kan utgå ifrån att det måste betyda att man har svårt att sköta skolarbetet. Mitt stora problem är snarare att jag har svårt koncentrera mig på annat, och mina galna impulser innebär mest sånt som att sitta hela natten och plugga för att jag inte kan sluta, eller att sätta mig upp i sängen sekunden innan jag äntligen ska till och somna, för att skriva ner den där idén jag bara måste komma ihåg.

Jordgubbar och glass som icke-hetsätarportion

Hursomhelst har jag gått i skolan i drygt en månad, och det börjar äntligen flyta på. För en vecka sedan hade jag nästan bestämt mig för att hoppa av för att jag mådde för dåligt, men jag bestämde mig för att inte låta livet stå i vägen för lyckan i att få knarka uppsatsskrivande. Idag börjar jag träna på att bara plugga några få timmar i taget. Kanske är jag lika naiv som en alkoholist som tror att hen kan dricka måttligt, men jag känner mig snarare som en bulimiker. Äta måste man ju, så det gäller att lära sig att hantera mat för att kunna bli frisk. Samma sak med studier: Det går inte att låta bli att smaka på kunskapens frukt, utan det är bara att lära sig att inte svulla tills man spyr.

Hej, jag heter Immanuel och jag är kunskapsbulimiker.

Läs även andra bloggares åsikter om studier, skolan, högskolan, ADHD, Aspergers syndrom, NPF, stress, tvångshandlingar, beroende, ordning, planering, struktur, tid, utbrändhet, koncentrationssvårigheter, impulsivitet, hyperfokus, kreativitet, ångest, psykologi, psykisk sjukdom, ångest, rehabilitering