T med Trollhare: Hur kom du fram till att du är transsexuell? Del I

Fråga från Johan:

”Jag skulle gärna vilja höra lite om hur du tänkte och kände när du kom fram till att du är transsexuell; det skulle kanske kunna hjälpa mig att hitta lite rätt i mitt eget snurriga huvud.”

Fråga från Robin:

”I och med att du verkar som en väldigt öppensinnad och klarsynt person, varför valde du att genomgå en könskorrigering? Vad var det som fick dig att verkligen bestämma dig för att ändra ditt yttre för att ”passa” ditt inre? Vad var det som gjorde detta så viktigt? Jag tänker då mest på att utsidan inte ska behöva representera vilka vi är på insidan (även om det förstås kanske inte är så i verkligheten).”

Svar:

Till att börja med: Alla är olika. Det som gäller för mig är på inget sätt det enda tänkbara. Men jag ska försöka beskriva dels hur det var för mig, och dels hur jag tror att man kan försöka ta reda på en sån sak.

Jag har en standardhistoria som jag brukar köra, och den börjar alltid med att när jag var tre år gammal förstod jag att omvärlden trodde att jag var tjej. Jag förstod inte hur de kunde tro en sån sak, för jag förstod inte det där med kön överhuvudtaget. Hursomhelst visste jag att jag inte gillade att bli sorterad som tjej, men det betyder inte att det var självklart att jag var kille, och det var absolut inte självklart att jag var transsexuell. Att jag visste att jag inte var tjej när jag var tre är en sak; att däremot inse att jag ÄR transsexuell tog mig tjugotre år till. Vägen dit var lång, och det är svårt att såhär i efterhand veta vad som var vad och varför det gick som det gick – framförallt är det svårt att förstå hur det kunde ta sån tid.

Jag var alltså tre år när jag förstod att det fanns två kön och att man på något sätt förväntades ha endera. Exakt hur det där fungerade var fortfarande väldigt oklart, men grunden fanns där. Jag kände mig inte som tjej, hur man nu förväntas göra det. Inte för att jag var någon ”pojkflicka”, för det var jag inte, och inte för att jag tyckte att tjejers könsroll var för begränsad. Det handlade inte om snäva könsroller, och det handlade inte heller om biologi, vad jag kan minnas. Snarare var det en grupptillhörighet som jag inte kände mig delaktig i.

Det hade såklart kunnat stanna där. Jag vet inte hur många cispersoner (icke-transpersoner) jag känner, i synnerhet tjejer, som kan berätta att de känt likadant. Att känna att man är intvingad i en könad gruppidentitet och förväntas ha saker gemensamt med andra människor bara för att de har något liknande mellan benen och ogilla läget är inte på något sätt exklusivt för transsexuella, eller för transpersoner överhuvudtaget. Skillnaden är vilket uttryck det tar sig.

Läs de andra delarna:

• Del II: Jag lärde mig att jag fanns, men också att jag inte syntes
• Del III: Penisavund
• Del IV: Leva som tjej vore okej, om jag bara fick ha kuk

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, kön, könsidentitet, könskorrigering, frågor, Trollhare, HBTQ, genus, könsroller, barn, barndom, transpersoner, identitet

Tappad manlig identitet – och återfunnen

Aftonbladet beskriver den nya mannen som en sensation: Killar som pratar om känslor, gråter och är jämställda och fåfänga. Samtidigt kan man läsa att när Andre Agassi spelade tennis i början av 90-talet var han livrädd att tappa peruken. Hans extrema hockeyfrilla var alltså inte hans eget hår. Han led av håravfall – inte bara led som i att han tappade håret, utan som i att han tappade sin identitet.

”Varje morgon som jag vaknade fann jag en bit av min identitet på kudden, sedan i duschen och i avloppsbrunnen. Jag frågade mig själv: ”Vill du bära tupé? Vill du göra det på tennisbanan?” Jag svarade mig själv: ”Vad annat kan jag göra?”

—

Under uppvärmningen före matchen bad jag – inte för seger, men för att peruken inte skulle trilla av. För varje häftig rörelse föreställde jag mig hur den föll ner på gruset. Jag föreställde mig hur miljoner tv-tittare lutade sig fram emot sina tv-apparater, med uppspärrade ögon, diskuterandes på dussintals språk och undrandes hur Agassis hår trillat från hans huvud.”

Detta alltså för närmare 20 år sedan; en man som i allra högsta grad var upptagen med sitt utseende. Detta under den tidsperiod då det var tuffa, hårda killar av alla kön som gällde. Rädslan för att vara tunnhårig – eller fördendelen småkukad – har av någon anledning inte räknats som fåfänga och kroppskomplex.

Det är ju inte heller direkt som om män inte haft känslor förut; det har bara inte alltid funnits så många tillfällen att visa dem öppet. Apropå sport så tror jag förresten att masshysterin kommer att minska lite när män inte längre behöver det för att få en ursäkt att vara känslosamma. Jag tror nämligen att det mest handlar om en skillnad i vad man vågar säga högt och inte.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, könsroller, genus, manlighet, ideal utseende, håravfall, hår, känslor, komplex, Andre Agassi, tennis, sport, psykologi, kukar, utseende, hockeyfrilla, 90-talet, peruk

Att kämpa är att dö. Att acceptera är att leva

Dagen idag är för mig vad nyårsafton är för många andra. Det är den dag då jag funderar över året som gått, och målar upp förhoppningar om framtiden. Det är Samhain; den dag då gränsen mellan den här världen och andevärlden är som tunnast, och när allting dör för att återuppstå.

Varje år vid den här tiden dör jag. Varje år vid den här tiden föds jag. Jag rannsakar mig själv och kommer fram till vad jag vill göra härnäst.

För tre år sedan betydde det att leva. Jag skrev:

”Jag orkar inte stå på några barrikader längre, jag är så less på att dö att jag försöker leva istället (Att kämpa är att dö. Att acceptera är att leva).”

Kanske var det första gången jag sa att jag ville leva utan att direkt känna att jag ljög.

För två år sedan betydde det att döda det som varit; att lägga det förflutna bakom mig, och tänka framåt istället för bakåt.

För ett år sedan betydde det att döda oron för att avslöjas som en bluff; att utveckla min identitet och min personlighet, och våga lita på att ingen kunde ta den ifrån mig.

I år… vad betyder det i år?

Att lära mig att leva i nuet, nu när jag äntligen har förutsättningar att klara det. För det jag skrev för tre år sedan stämmer fortfarande:

Att kämpa är att dö. Att acceptera är att leva

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om utveckling, identitet, Samhain, transsexualism, könskorrigering, psykologi, självkänsla, självtillit, acceptans, mindfulness, ångest, självmord, minnen, trauma, PTSD

Vad som kommer att hända när bögar och flator får gifta sig i kyrkan – en sanndröm?

Platsen: En anonym gammaldags kyrka någonstans i Sverige. Vitkalkade väggar, blåmålade träbänkar. Den kändes medeltida och traditionstyngd.

Människorna: Blandade åldrar och kön. Två äldre damer bar folkdräkt, men de flesta hade mer vanliga finkläder. De satt ett par rader bakom oss, och jag såg dem när jag vände mig om.

Kyrkan var halvfull, och jag var där med min syster för att någon av hennes barndomskompisar skulle gifta sig. Det var inte en person som finns i verkligheten, men i drömmen var det en tjej som skulle gifta sig med sin flickvän. Jag – som bara gått på två bröllop i hela mitt liv och där båda paren har varit olikkönade – hade inte så mycket att jämföra med, men jag trodde att det skulle vara ungefär likadant. Jag hade fel.

Till att börja med stod det en stor svart tavla framför psalmtavlan. Det var nämligen inga psalmnummer som skulle hängas upp, utan det hade delats ut ett sånghäfte och den gamla kyrkvaktmästaren skrev upp låttitlarna på tavlan. Min syster vände sig emot mig och sa förväntansfullt: ”Åh! Sången om sexualmyterna!”. Jag förstår inte varför man skulle vilja sjunga en sång om våldtäktslagstiftning på ett bröllop, men just då lät det fullkomligt logiskt.

Hursomhelst började spektaklet, och jag fick annat att tänka på. Orgeln började spela Bröllopsmarschen, dörrarna öppnades och alla reste sig upp och vände sig bakåt. Först av alla kom en kameraman in genom dörrarna. Han bar en tung kamera på axeln och gick fram och ställde sig ungefär vid den svarta tavlan. Folk vände sig återigen bakåt, och nu kom brudparet. De hade likadana lila klänningar och skred långsamt framåt nerför altargången, och allt kändes väldigt traditionellt – tills orgeln plötsligt tystnade och en stereoanläggning tog över.

De spelade någon slags oidentifierbar rockmusik, och brudarna, som nu hunnit ungefär halvvägs nerför gången, började dansa. Ingen av bröllopsgästerna verkade tycka att det hela var något konstigt alls, utan började dansa de med. Jag stod vänd bakåt, eftersom jag satt långt fram, och upptäckte att folk började klättra upp på kyrkbänkarna för att dansa. Damerna i folkdräkt hoppade jämfota och headbangade så deras små hättor nästan for av.

Fyra vältränade killar i vita kalsonger och änglavingar, som såg ut sådär som om de var hämtade direkt ur prideparaden, klev plötsligt fram från ingenstans och lyfte upp brudarna så att de på något märkligt vis satt på killarnas axlar, och de fortsatte promenaden nerför altargången. Jag vände mig om och tittade framåt, och såg att prästen och vaktmästaren – båda män – stod och hånglade med varandra vid altaret.

Just då vaknade jag tyvärr, så jag fick inte se hur det slutade, men det verkar som om det är fruktansvärda saker som kommer att börja ske i kyrkor från och med imorgon. För när bögar och flator får gifta sig i kyrkan kommer det naturligtvis att vara fruktansvärt otraditionellt och sexfixerat. Drömmar blir alltid besannade, eller hur?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om bröllop, äktenskap, könsneutrala äktenskap, drömmar, HBTQ, fördomar, heteronormen, homosexualitet, heterosexualitet, kyrkan, Svenska kyrkan, traditioner, fester, stereotyper, präster, musik

Livets mål: att skriva FREUD SUGER på dörren

Även om jag älskar att plugga känns det ibland som om jag håller på att inte bara förlora förståndet utan också tappa tråden. Det händer att jag undrar vad jag egentligen håller på med, och så är det förmodligen för de flesta. Då gäller det att man kan motivera sig att fortsätta kämpa.

Jag hittade nyss en kommentar jag lämnat hos Psykbryt i somras, bara någon vecka innan terminen började. Det behövde jag läsa igen, för att komma ihåg vad det är jag strävar efter:

”Åh… Jag längtar efter att få ta ut en examen, bli doktorand, doktor och professor och respekterad och vördad, undervisa studenter från hela världen i litteraturteori och postmoderna filosofer och få nobelpriset för mina kioskvältare till böcker – och sedan när allt är uppnått spraya på dörren till mitt arbetsrum: FREUD SUGER. Det måste vara livets mål.”

Läs även andra bloggares åsikter om mål, drömmar, längtan, karriär, jobb, studier, motivation, psykologi, litteraturvetenskap, filosofi, Freud, psykoanalys, genus, sexism, könsroller, HBTQ, fördomar

Min livmoder har slutrea: Allt måste bort!

I tre hela dygn har jag vetat om det, men inte riktigt vågat tro på det. Tänk om jag bara inbillar mig, nu igen? Tänk om jag bara misstolkar? När jag väl insett att det förmodligen stämmer, så kom nästa dilemma: Skulle jag våga blogga om det? Vad händer ifall det visar sig att jag har fel? Är det för privat? Sedan insåg jag att det där med ”för privat” inte existerar i min värld.

Jag tror att det här är allt. Att det äntligen är slut. För tre dagar sedan pressade min kropp ur sig något som skulle kunnat vara det allra sista försöket att slita ut det sista lagret tapeter inne i livmodern, för efter det kom något som liknade tapetklister till konsistensen, men var färglöst och luktade gammal mens. Som om den var rutten redan när den kom ut ur kroppen.

Det känns lite som om min livmoder har slutrea: Allt måste bort! Endast denna månad! Jag hoppas att det är över nu; att min kropp kan sluta upp med de här dumheterna. Efter 122 dagar på testosteron tycker jag att det är dags för det.

Läs även andra bloggares åsikter om mens, livmoder, testosteron, könskorrigering, hormoner, transsexualism, biologi, vård, mediciner, väntan

Gert Åkesson och Tredje dagens DAMP-vrål

Den tredje dagens DAMP-vrål är egentligen mer ett muttrande över hur folk kan uttrycka sig som de gör utan att tänka sig för.

Ni minns Gert Åkesson, rektorn i Vellinge som skrev ett kåseri där han uttryckte vad som gick att tolka som att han raljerade över olika funktionshinder: ”allergier, Asberger (!), Damp, ADHD, anorexi, dyslexi, dyskalkyli, oral galvanism, anal magnetism…”? Idag ber han om ursäkt. Nu hävdar han i ett uttalande på kommunens hemsida att det inte alls var meningen att det skulle låta så.

”Exemplen är illa valda och den eller de som känner sig kränkta ber jag uppriktigt om ursäkt.

Exemplen pekar dock på en rad sjukdomar/handikapp som förr hade andra namn eller framträtt under de senaste decennierna. Detta oroar mig då jag både i yrke och privat träffar på fall, några har jag mycket nära mig. Jag har anledning att gång på gång ställa frågan; Är detta något i vårt moderna sätt att att leva som är fel och framkallar t ex anorexi?”

Det är såklart en helt annan fråga, och det var verkligen inte lätt att se det i kåseriet. Visserligen var det min första tanke när jag bara såg ett lösryckt citat, men när jag läste hela texten förstod jag att det inte var fråga om att starta någon slags debatt om vare sig medicinhistoria eller språkbruk. Kanske misstolkade jag det, kanske är det en efterhandskonstruktion från hans sida.

Visst går det att diskutera vad som är vad, vad som ger vad, och vad som skiljer sjukt från friskt och när problemet egentligen ligger i omgivningen snarare än i något hos personen. För många av de diagnoserna han räknade upp är det ju faktiskt ofta så: Föreställningar om att alla människor är likadana och fungerar på samma sätt, normer som pekar ut vad som är rätt och fel sätt att till exempel lära sig på, och saker i den fysiska miljön som sätter upp hinder.

Jag har tappat räkningen på hur många människor jag träffat som sagt ”Du vet, om ADHD funnits som diagnos när jag var liten så skulle jag ha fått den”. Vuxna människor i alla möjliga åldrar och som vandrat väldigt olika vägar i livet. En del av dem – de som klarat sig bra och inte har behov av hjälp idag – väljer att inte skaffa sig en formell diagnos, eftersom de inte behöver den. Det räcker med att veta själv. Bara för att diagnosen är relativt ny betyder det inte att svårigheterna är det – och definitivt inte att symtomen inte är verkliga.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, Aspergers syndrom, NPF, anorexi, dyslexi, dyskalkyli, diagnoser, funktionshinder, sjukdomar, Gert Åkesson, Sundsgymnasiet, Vellinge, skolan, fördomar, psykologi, psykiatri, NPF, normer, medicin, historia, vård

Andra sprutan testosteron gjorde mig mer

Andra sprutan testosteron gjorde mig mer

Originally uploaded by trollhare

Andra sprutan testosteron gjorde mig mer verbal än någonsin. Orden slutar aldrig strömma ur mig. Min gamla terapeut säger att hon inte känner igen mig, och för en gångs skull känns det inte som smicker. De senaste fem veckorna har jag varit lite för högt uppe i varv, och riskerar att bli sjuk på riktigt ifall jag inte kommer ner på jorden snart. Jag trodde att puberteten skulle göra mig sömnig och mer fåordig. Så fel jag hade.

Jag har förvandlats till min farmor. Hjälp.

Tecken på vuxenhet måste vara att man smiter ut till Statoil för att köpa yoghurt medan pappa sover, för att man vet att han vill ha yoghurt och solrosfrön till frukost. Tecken på vuxenhet nummer två är att man bestämmer att han inte ska få kaffe. Svart chai duger.

Men det mest ofelbara tecknet på vuxenhet måste vara att man påminner honom om att inte glömma sin tandborste, och samtidigt upplyser om att det finns krokar på badrumsdörren, så man måste inte kasta den lånade handduken i badkaret när man kliver ur efter duschen.

Jag har förvandlats till min farmor. Hjälp.

Läs även andra bloggares åsikter om pappa, föräldrar, barn, mognad, tjat, kontrollbehov, vuxna, frukost, yoghurt

Knarkarkvart heter det bara om man är underklass

”Ja, såhär ser det ut nu”, säger jag lite urskuldrande när pappa kliver in genom dörren och ser röran i hallen. På bokhyllan framför honom ligger allt från högar av papper till verktyg, solglasögon, tomma förpackningar och mystiska beslag. På golvet samlas skor i drivor, och det ligger även en del lådor, städredskap och garderobslister där. Framför hatthyllan står inte bara ett par väskor och en dramatenvagn, utan även en stor mjölkkruka som fungerar som paraplyställ. ”Jag tänkte att du skulle trivas om det såg ut som du är van vid”, lägger jag till.

Någon timme senare, när vi sitter och pratar om mitt målande, ser han sig om och säger att han inte tycker att det är så stökigt alls. Det ser ut precis som det gjorde den gången i somras då en boendestödjare frågade om jag inte blev deprimerad av att leva i den här röran. Han blev ju stressad bara av att se eländet och ville helst köra allt på tippen. Min pappa däremot, tycker inte alls att det är det minsta konstigt att prylarna väller fram överallt, att det ligger en hopkorvad trasmatta i en hög och att man måste kliva över badrumsvågen för att sätta sig i soffan. Jag säger att jag i alla fall har bestämt mig för att aldrig börja laga saker med silvertejp. Där går gränsen. Då får de hellre vara trasiga tills jag lyckas laga dem på riktigt.

Här har jag försakat allt vad städning och plockning heter i två månaders tid för att jag pluggat istället, och haft dåligt samvete för att det ser ut som en knarkarkvart. Men min pappa ser inte att det är särskilt stökigt; för honom är detta helt normalt. Jag börjar förstå varifrån jag ärvt min talang för inredning – och jag börjar förstå att det ingår i hans image som tankspridd-professor-typ att vara ”bohemisk”. Knarkarkvart heter det bara om man är underklass, är man välutbildad är det ett tecken på intellekt och kreativitet.

Med andra ord måste jag verkligen, verkligen se till att få ut min examen och skaffa mig ett tjusigt jobb, så att jag kan legitimera min stökighet. Antingen det, eller så får jag skaffa barn. Jobb låter enklare.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om städning, socialt arv, klass, stökighet, ordning, föräldrar, familj, överklass, medelklass, underklass, fördomar, normer, utbildning, studier

Dagens DAMP-vrål II: Påhittade diagnoser och ett illa dolt förakt för avvikande

Igår DAMP-vrålade jag om bland annat Gert Åkesson som är rektor på Sundsgymnasiet i Vellinge. Han raljerade i ett kåseri över alla ”uppfunna” diagnoser, som anorexi, dyslexi och ADHD. Idag berättar Sydsvenskan om hur dåligt det fungerar med stödet till elever med särskilda behov, just på Sundsgymnasiet – men också i grundskolan.

En mamma berättar att hennes son hankade sig fram genom grundskolan utan att få vare sig någon diagnos eller något stöd. När han så äntligen fick diagnosen dyslexi, och skulle börja gymnasiet, var bekymren ändå inte slut. Det fanns inga hjälpmedel, och den såkallade åtgärdsplanen som skolorna är tvungna att göra för varje elev med erkända svårigheter var inte på något sätt anpassad efter elevens behov, utan bara ett förtryckt papper. Det fungerar inte, men mamman fick höra från skolan att hon inte ska lägga sig i, för det är mellan skolan och eleven.

Vellinge kommun tar avstånd från uttalandet i kåseriet men vill inte säga så mycket mer innan man har hört rektorns egen förklaring. Att skolan fungerar så taffligt är tyvärr inget unikt, men det speciella i det här fallet är att rektorn faller på eget grepp. Istället för att hålla god min och låta bli att säga något som går att använda emot honom så går han alltså ut med något som är möjligt att tolka som en förtäckt provokation mot de elever och föräldrar som är berörda.

Klantigt är bara förnamnet. Vi får hoppas att de utreder situationen på skolan ordentligt. Det enda som är skönt med den här typen av utspel är att man vet att Åkesson, precis som alla andra som häver ur sig att diverse diagnoser inte finns, ogärna kör med den bortförklaring som jag brukar ta mest illa vid mig av. Den som bokstavslösa använder för att skylla ifrån sig när de sagt något dumt: ”Jag har Tourettes”. Det skulle liksom inte fungera när man bortförklarat alla diagnoser. Som tur var.

***

Även Solbergaskolan, som jag också skrev om igår, har en fortsättning på eländet. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, anorexi, dyslexi, Aspergers syndrom, NPF, diagnoser, skolan, Gert Åkesson, Vellinge, rektorer, barn, föräldrar, media, kåserier, Torettes syndrom, bortförklaringar, funktiosnhinder, undervisning, stöd, hjälp, fördomar, gymnasiet

Bevis på mänsklig empati dröjer fortfarande

För alla som har umgåtts med katter, hundar, kaniner, marsvin och så vidare är det ett välkänt fenomen att många ickemänskliga djur sörjer när deras vänner/partners/flockmedlemmar/familjemedlemmar dör. Nu har en bild släppts som sägs bevisa det man länge misstänkt men inte varit helt säker på: Att även schimpanser kan förstå döden och känna sorg efter någon de stått nära.

Detta ska alltså bevisa att ickemänskliga djur känner empati. Huruvida även mänskliga djur har den förmågan är ännu oklart.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om djur, schimpanser, apor, bilder, media, speciesism, empati, psykologi

Okunskap om ADHD en psykologisk gåta

Ibland känns det som om man sagt samma sak hundra gånger, och att det ändå behöver sägas igen och igen och igen för att det liksom aldrig tar slut. Witchbitch gör ett bra försök att reda ut läget, efter ännu en mediaomgång med orden ”mördare” och ”ADHD” i samma mening igen och igen och igen. Nej, alla psykiskt sjuka är inte farliga. Nej, ADHD gör en inte till mördare, bara sådär.

Den här gången är det det såkallade Vollsjömordet: En nittonårig tjej hittades mördad i augusti. Skjuten i huvudet, förmodligen bakifrån när hon satt vid datorn. Av någon anledning misstänker man hennes femtonåriga lillebror – som har ADHD. Diagnosen nämns i var och varannan artikel.

Man får veta att han har ADHD och har varit aggressiv, men läser man närmare ser man att det är när han inte tar sin medicin som han får problem. Att ha lätt för att bli arg och kanske tillochmed ta till våld är dessutom inte nödvändigtvis detsamma som att vara kapabel att mörda någon. Man får också veta att han borde ha brutit ihop av förhören, om han hade varit skyldig. Han borde ha erkänt.

”Pojken häktades och mordet såg ut att vara uppklarat. Visserligen nekade han, men de rutinerade förhörsledarna visste att det är bara förhärdade återfallsförbrytare som klarar av att sitta inlåsta en längre tid utan att bryta ihop och erkänna. En 15-åring som lider av adhd och som får små doser amfetamin mot sina problem skulle inte vara någon match. Så blev dock inte fallet.”

skriver Oisín Cantwell. Oskyldig eller inte; jag vet inte hur många som skulle klara av att förhöras i två månader utan att erkänna. Inte om man är femton år i alla fall. Däremot är frågan som Rabiatfeminism ställer högst relevant: Hur mycket kan egentligen poliser, åklagare och andra om ADHD och andra neuropsykiatriska diagnoser? Det verkar lite som att de gör generalfelet att utgå ifrån att en person med ADHD beter sig precis som en bokstavslös i trängda situationer, och tolkar hans beteende utifrån det.

”Polisen: – Men ändå så konstaterar du det och du berättar för dessa människor som står att det finns. Kan du förklara för mig hur detta går ihop?

Pojken: – Åklagaren sa att det var ungefär här.”

”– Alla kommer att få se detta. Det blir offentligt tyvärr. Det är så. Här kommer bilder på exakt hur hon är skjuten. Var skotthålen sitter nånstans.

– Det har åklagaren sagt. Ett här vid nacken och ett här i högra pannan, säger pojken.”

Åklagaren sa. Åklagaren har sagt. Jag är inte helt säker på hur en neurotyp bedömer sånt, men för mig som bokstavsmänniska är det den typen av formuleringar som jag ibland använder i pressade situationer när jag inte har någon egen information att komma med men ändå vill vara till lags. Man återberättar det man fått höra, utan att förstå hur det uppfattas.

Han ”uppträdde märkligt” när kroppen hade hittats; han vandrade runt i omgivningarna och dök upp vid en polisavspärrning och pratade om blodiga lakan. Han bröt inte ihop och erkände trots två månader av förhör, och trots att de tvingat honom att se bilder av sin systers lik. Han svarade på frågorna som om han tolkat dem bokstavligt. Han ”snärjer ibland in sig och beslås med lögner om ovidkommande saker” och han ändrar sin berättelse och verkar inte gå att knäcka.

Citaten i stycket ovan är alltså inte polisens eller åklagarens, utan journalisters tolkningar, men jag tycker ändå att de speglar en okunskap om hur personer med neuropsykiatriska funktionshinder fungerar. Jag tänker inte dra några slutsatser om skuld och oskuld, och jag vet inte vad som hände, men om han nu är en ”psykologisk gåta” så säger det mer om hur lite de såkallade proffsen vet om diagnoserna.

Jag undrar om det inte är så att det är lättare att lasta ADHD, Aspergers syndrom eller någon annan av de mytomspunna diagnoserna, än att försöka sätta sig in i hur annorlunda människor kan fungera. ADHD i sig gör en inte till mördare; däremot kan fördomarna om diagnosen vara rentav dödliga – och okunskap om hur människor fungerar leder till gåtor utan lösningar.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Vollsjömordet, mord, ADHD, NPF, psykologi, psykiatri, brott, diagnoser, fördomar, okunskap, beteende, språk, kommunikation, brottslingar

Knarkuthämtning fungerar även med fel na

Knarkuthämtning fungerar även med fel na

Originally uploaded by trollhare

Knarkuthämtning fungerar även med fel namn i passet. Det står Immanuel i Apotekets dator, men inte i mitt gamla pass. Jag får ut Concerta ändå. Apotekarien sa något om "hans personnummer". Jag undrar om det är så att barn kan registreras på förälderns personnummer, för jag fick en känsla av att hen utgick ifrån att Immanuel är min son. Det är ingen som ifrågasätter att jag har ett kvinnligt personnummer. Inte än.

Mina fingeravtryck finns nu hos polisen.

Mina fingeravtryck finns nu hos polisen.

Originally uploaded by trollhare

Mina fingeravtryck finns nu hos polisen. Två veckor efter ändringen i folkbokföringen har jag äntligen ansökt om nytt pass. Immanuel är inte längre olaglig.

Dagens Freudian: Spykiatri

Freudianska felsägningar brukar avslöja en hel del om vad man egentligen tänker och känner. Jag är väldigt bra på såna. Idag, till exempel, skrev jag spykiatri istället för psykiatri.

Ganska passande.

Läs även andra bloggares åsikter om språk, ord, psykiatri, vård, psykologi, freudianska felsägningar, vårdkris

Dagens DAMP-vrål

DAMP-vrål är såna där vrål som man ger ifrån sig när man egentligen inte borde – till exempel när man precis fått höra att alla med ADHD är aggressiva, lättkränkta, egotrippade och farliga. Man måste bevisa att man är sansad och lugn och inte som De Där Andra Med ADHD. Man måste visa förståelse och ödmjukhet, även när folk blottar sina fördomar och slänger de i ansiktet på en – men det gör man inte, för man är en psykstörd galning som tar illa upp när man för sjuttioelfte gången får veta att man är farlig för att man har en viss diagnos. Till exempel.

Vrålen är ändå välmotiverade, och dagens DAMP-vrål är tre till antalet: Ett landsting med hybris som därför kallar sig för ”region”, och två rektorer.

1. Västra Götaland

Västra Götaland, som inte kallas landsting utan region, är en klassiker. Deras politik när det gäller neuropsykiatri är helt otrolig. Det har varit nästan omöjligt att ens få en diagnos som vuxen fram tills nyligen, och det är fortfarande i praktiken omöjligt att få medicinera mot ADHD. För barn har det däremot inte varit omöjligt att få utredning och vård, men tydligen är det problem även där. Enligt Statens institutionsstyrelse, som sköter översynen av ungdomshem, så fungerar inte samarbetet mellan hemmen och Västra Götaland. Barn som bott på ett hem och fått en diagnos där och påbörjat medicinering, och sedan flyttas hem får inte fortsätta sin behandling. Regionen godkänner nämligen bara de utredningar som gjorts av BUP. ”Det är en ekonomisk fråga och ett politiskt beslut” säger de på presskonferensen.

Så ett barn med svårigheter som placerats på ett hem, fått en utredning och en ADHD–diagnos och påbörjat medicinering  med Concerta och äntligen börjar må bättre och fungerar bra nog att flytta hem – får sin medicin indragen. De måste vänta tills man fått gå igenom en utredning inom BUP innan man kan få börja medicinera igen. Detta alltså samtidigt som de blivit bedömda på hemmet utifrån hur de fungerar när de medicinerar, och samtidigt som de ställs inför en viktig process då de ska försöka stå mer och mer på egna ben.

Det är som om man skickar ett barn med svåra rörelsehinder till ett hem, där hen äntligen får en rullstol. Hen börjar kunna ta sig runt och sköta sig mer och mer själv, och man bedömer att hen ska få åka hem eftersom hen gjort såna framsteg. Men hemlandstinget bestämmer sig för att det inte är ekonomiskt försvarbart att dela ut rullstolar till höger och vänster, utan sätter henom på kölista till en utredning. Ingen rullstol innan diagnos. Inte för att de ifrågasätter ens svårigheter, utan för att spara pengar.

Men ja. Klart att det är viktigare att spara pengar. Klart att man sparar pengar genom att bryta ner människor psykiskt och bekosta dubbla utredningar. Det är ju logiskt. Eller? Jag förstår inte. Förlåt, men det är så förbannat jävla korkat.

2. Rektor Gert Åkesson på Sundsgymnasiet i Vellinge*

”Har vi ett problem, eller snarar tycker massmedia att vi har ett problem, så vips inrättas en myndighet för att uppfylla bruttonationallyckan. Myndighetens befattningshavare vill genast göra sitt bästa, profilera sin myndighet och göra den oumbärlig. På regional nivå tar man efter och inrättar en stab av konsulenter som på samma sätt skall försvara sin existens. Ibland blir det någon mix av statlig, regional och självutnämnd myndighet. Exempel på det senare är föreningar och råd som bildas kring alla, efter 80-talet uppfunna, handikapp som allergier, Asberger, Damp, ADHD, anorexi, dyslexi, dyskalkyli, oral galvanism, anal magnetism… endast fantasin sätter gränser.”

Detta är alltså ett kåseri lokaltidningen Spegeln (öppnas som pdf) i Staffanstorp. Hade det kommit från en okunnig proffstyckare jag bara himlat med ögonen. Folk som inte vet vad de pratar om går det tretton på dussinet av i journalistkretsar. Men detta är inte vem som helst, utan en rektor på en gymnasieskola. En rektor som inte tror på Asperger, och därför inte ens stavar rätt. Mycket förtroendeingivande. Han tror ju inte på dyslexi, så jag vet inte vad han skulle kunna skylla på.

3. Rektorn på Solbergaskolan i Stockholm

DN har tidigare granskat Solbergaskolans såkallade arbete för att stödja elever med svårigheter. Trettonåriga Fredrik som har ADHD och autism började äntligen känna sig trygg på sin resursskola, när rektorn på hans hemskola, Solberga, bestämde sig för att ta hem honom. Mitt i terminen, och trots att det inte hade fungerat tidigare och inget egentligen hade förändrats på skolan. Föräldrar och skolinspektionen protesterade, men stod maktlösa. Rektor förklarade att det var av pedagogiska skäl, vilket var lätt genomskådat. Det var lättare att misstänka att det egentligen var rent ekonomiska motiv bakom.

Fredrik och hans föräldrar vann till slut. Han får fortsätta på resursskolan. Men det är inte slut där: Nu visar det sig att rektorn använt 63.790 av skolans pengar för att bekosta ett personligt medlemskap i ett nätverk på Yasuragi Hasseludden. Det fanns alltså inte utrymme i budgeten för att bekosta stödåtgärder, men däremot för att skicka rektor på spa för 60.000. Jag tar tillbaka det jag sa om att det inte är rektorns fel.

Läs hela artikelserien här: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27.

*) Skolan ligger i Vellinge, inte i Staffanstorp. Tack Olof för påpekandet!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om vård, psykiatri, neuropsykiatri, NPF, ADHD, ADD, diagnoser, utredningar, byråkrati, BUP, ungdomshem, LVU, SIS, Västra Götaland, mediciner, Concerta, skolan, rektorer, Solbergaskolan, Stockholm, autism, stöd, resursskolor, Staffanstorp, Gert Åkesson, dyslexi, dyskalkyli, anorexi, DAMP, Aspergers syndrom, fördomar, normer, okunskap, förskingring, ekonomi, psykisk ohälsa

Dödsstraff för funktionellas sexualitet

QX skriver en del om en skrämmande lag i Uganda som förbjuder homosexualitet. Japp, det står inte ”homosexual acts” utan brottsrubriceringen är ”homosexuality”. Den finns i två olika grader; att ha sex med någon av samma kön – enligt Aftonbladet gäller det bara män – ger i sig fängelse. Grov homosexualitet är det däremot om till exempel ”förövaren” är HIV-positiv, eller om ”offret” är under 18 eller funktionshindrad. Det är belagt med dödsstraff för förövaren.

Det är också ”grovt” om förövaren är förälder eller vårdnadshavare åt offret, eller om hen drogar offret för att kunna ”begå homosexualitet”. Jag förstår att det kan låta som en god tanke att skydda folk från att bli utnyttjade, men det är knappast det som det handlar om när man skriver lagen på det här sättet. Våldtäkt är våldtäkt oavsett kön; det här klumpar ihop övergrepp med frivilliga kontakter.

Om en funkis och ett normo av manligt kön har sex, så får normot dödsstraff medan funkisen slipper straff helt och hållet. Som handikappad är man ju ett asexuellt offer. Med andra ord är det säkrast att som bög i Uganda vara uppenbart funkis och bara ha sex med andra som är lika uppenbart funkis. Att bli bedömd som för funktionell kan vara livsfarligt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, homosexualitet, sex, sexualitet, läggning, brott, lagar, politik, dödsstraff, övergrepp, funktionshinder, normer, ableism, våldtäkt, homofobi

Dagens ord: Självkonstruktiv

Självkonstruktiv är motsatsen till självdestruktiv. Självkonstruktiva handlingar är när man tar hand om sig själv och ser till att man mår bra: Äta ordentligt, försöka få en bra sömn, reda ut relationstrassel, avstå från droger, göra saker som man mår bra av… Listan kan göras lång.

När man har levt ett självdestruktivt liv och försöker ta sig ur det är det många vanor som måste granskas och mönster som måste brytas. Till att börja med kanske man måste sluta dricka sig redlös, hoppa framför bilar och skära sig. Det är de mest akuta självdestruktiva beteendena, men sedan finns det också de där som kan verka harmlösa fast de egentligen är en del av problemet de med.

Jag klev nyss ur badet, och hade tänkt att jag skulle raka mig. Då upptäckte jag att jag var lite yr och dåsig, som man brukar bli när man har badat varmt och har lågt blodtryck. Jag fixade att stå upp, men jag valde ändå att låta bli rakhyveln tills jag har piggnat till.

Jag väljer bort att riskera att slinta med hyveln för att jag vinglar. Jag måste inte propsa på att göra saker för att bevisa för mig själv att jag minsann inte sjåpar mig. Bara det att jag kan ha rakhyvlar hemma, som jag använder som man ska och inte till något annat, är fantastiskt. Små saker, som säkert många skulle ta för självklara, men som för mig är ett steg i avprogrammeringen från självdestruktiviteten. Jag är självkonstruktiv.

Lästips: Bra skrivet om hjärnan och PTSD, en intressant bok, artikel om incest, och om könsskillnader och gråt. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykisk ohälsa, självdestruktivitet, psykologi, ångest, självkänsla, beslut, självskada, depression, borderline, hälsa

Normen är störd

Persson nummer ett säger att det inte är något fel på mig.

Persson nummer två säger att jag är störd.

Och oavsett med vilket tonfall de säger det, och oavsett med vilken innebörd, i vilket sammanhang – tillochmed oavsett vilka de personerna är – är min första impuls alltid att bli förnärmad av det förra och att bli glad av det senare.

Om det inte är något fel på mig betyder det ju att felet ligger i mina tankar, känslor och handlingar och inte i min kropp eller i omgivningen. Eftersom ingen av de som säger att det inte är något fel på mig är redo att förklara vad jag borde göra istället, så är det ett extremt handikappande tankemönster att försöka lista ut vad det är som är rätt på mig.

Om jag däremot är störd har jag rätt att hävda att folk inte förstår när de faktiskt inte gör det. Om man är normalförklarad är man också tvungen att spela normal, även om alla vet att det är fejk. Det är en gigantisk charad där alla går runt och fejkar såkallad normalitet.

Inatt insåg jag att det inte fungerar att spela funktionell, för någon. Det är ett destruktivt beteende, även för de som hyllas som normala. Rätt stört faktiskt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om normer, fördomar, funktionshinder, crip theory, handikapp, störningar, ableism, mentalism, sjukdom

Dags att bli sjuk, så jag kan bli frisk

En rejäl spark i baken, och en kram. Det var precis det jag behövde. Två personer har, oberoende av varandra, fått ner mig på jorden idag. Hela hösten har varit sanslös, men jag har skyllt på stress, på mediciner, på infektioner, på depressioner och på hormonvärden. Och visst har de säkert allihopa bidragit, men det gör ju inte problemet mindre.

Mitt livs stora skräck är att vara inlagd på psyket, och om jag inte skärper mig omedelbart så är risken stor att det är där jag hamnar igen. Det var vad hon sa, min skarpsynta vän. Jag som brukar låta bli att be om hjälp just för att jag är rädd att bli inlagd insåg plötsligt att jag har chansen att stoppa det i tid den här gången.

”ADHD, könsidentitet, mat, sova, dricka, andas, kissa, bajsa själv är grundfunktioner som måste funka för en.”

Det enda som fungerar av de ovanstående för mig är att dricka, andas och kissa. Jag har jagat det som jag vet att jag aldrig kommer att få, och jag har försökt att foga mig i det som aldrig kommer att fungera. Och jag har revolterat, sparkat bakut och kommit krypande tillbaka. Gång på gång.

Jag gick och la mig och sov på saken. När jag vaknade hade jag redan en plan.

Jag vet inte hur. Jag vet inte när. Jag vet inte om det fungerar. Men jag har inte så mycket till val om jag inte ska vakna ännu en gång på ett prassligt madrasskydd under en landstingsgul filt. Jag tror att det är dags att sjukförklara mig själv igen.

Läs även andra bloggares åsikter om sjukdom, bipolär sjukdom, hypomani, sömnlöshet, psykisk sjukdom, psykiatri, vård, mediciner, biverkningar, hormoner, testosteron, Concerta, ADHD, vänner

Sega snoppar och skumsnippor: Kukar har ett mycket starkare varumärke än fittor

Skumt är det, det håller jag med om. Sega snoppar och skumsnippor i lösgodiset i en vanlig tobaksaffär har fått en mamma att reagera. Butikens ägare säger sig inte ha någon aning om hur ”porrkaramellerna” – som Aftonbladet kallar dem – har hamnat bland lösviktsgodiset.

"Snusksnask"

Skumt, som sagt var. Möjligen osmakligt, och definitivt smaklöst. Skadligt vet jag däremot inte. Eller jo: det är klart. Det är anmärkningsvärt att snopparna är dubbelt så stora som snipporna, och att de senare överhuvudtaget inte är igenkännliga. Jag skulle aldrig ha gissat att det föreställde fittor om jag bara sett dem.

Å andra sidan är det väl precis så det brukar vara: Kukar har ett mycket starkare varumärke än fittor, för deras produkt är så mycket lättare att känna igen.

Relaterat: Lösgodishyllan kryllar av bakterier. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om könsorgan, godis, kukar, fittor, barn, moralpanik, biologi, sexualitet, symboler, konst

”Jag tror inte på allergidiagnoser” och andra saker man inte säger

Pixlad verklighet förklarar varför klyschorna om neuropsykiatriska funktionshinder som ADHD och Aspergers syndrom är både tröttsamma och ibland direkt motbjudande. Jag vill inte vara sämre, så jag bjuder på tre egna exempel på saker man inte säger:

Jaså, du är blind? Ja, jag är också synskadad. Jag måste ha läsglasögon ibland, så jag vet hur du känner dig.

Nej, jag tror inte på det där med allergidiagnoser. Det är så mycket sånt nuförtiden, men det är bara något läkemedelsföretagen har hittat på för att tjäna pengar på. Sluta sjåpa dig, smaka på jordnötterna.

Men vet du, lite trött och skakis känner vi ju oss alla ibland när vi ätit lite för mycket godis på en gång. Men inte springer vi och trycker i oss insulinsprutor hela tiden för det.

Fast vid närmare eftertanke kan jag nog inte svära på att det inte finns folk som faktiskt säger sånt. Det finns folk till allt, som det heter.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om NPF, ADHD, Aspergers syndrom, funktionshinder, diagnoser, fördomar, psykologi

Kalle med klänning och Kalle som lucia – två barnböcker för genusindoktrinering

Kalle med klänning

Någon gång i somras när jag var i en bokhandel fastnade jag för Kalle med klänning. Vilken idé. Det har gjorts barnböcker förut som brutit mot könsnormerna, men inte så tydligt som den här. Min gamla idol Lill-Zlatan kan spela fotboll bäst hon vill med Morbror Rarings pojkvän Steve, men Kalle spelar fotboll iklädd en rosa klänning – och får en massa andra killar och män att fatta hur smart det är.

De som rasar mot genusvetares och homolobbyns påstådda försök att manipulera barn måste älska att hata den boken. Själv älskar jag den bara. Berättelsen är charmig och bilderna underbara, och budskapet är såklart inte helt fel det heller.

Nu är det dessutom på väg en uppföljare: Kalle som lucia. På förlaget Sagolikts hemsida beskriver de boken såhär:

”Kalle vill också vara magisk och strålande vacker. Han vill skrida fram med ljus i håret som lucia. Läsa sin alldeles egen skrivna dikt.

Därför blir han så glad när han blir framröstad av kompisarna i förskoleklassen. Och ledsen när läraren och rektorn säger ifrån. De säger att det är tradition att det alltid är en flicka som är lucia. Men Kalle vill inte vara någon stjärngosse med strut!

I smyg gör han sig en plan…”

Kalle som lucia släpps i december, men det går att förhandsboka den redan nu. Det låter som den perfekta julklappen för alla som vill genusindoktrinera barnen i sin omgivning – eller snarare: För alla som vill låta barnen utforska alla möjligheter, oavsett kön. Det går utmärkt att spela fotboll i klänning, även om vuxna tycker att det är en dålig idé. Men liksom; vad vet vuxna om livet?

Cred: Barnens hjältar. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om genus, böcker, Kalle med klänning, Kalle som lucia, barnböcker, barn, kultur, boktips, bilder, kön, könsroller, manligt, kvinnligt, sexism, jämställdhet, lucia, jul, julklappar, HBTQ

Jag saknar måndagens senapsgula strävhet

Inatt vaknade jag efter en och en halv timme och kunde inte somna om, så jag passade på att göra ett tjusigt diagram över hur jag egentligen sov under förra veckan. Eftersom jag för sömndagbok har jag nämligen hyfsat bra koll på tiderna. Jag räknade ut att jag sovit drygt sex timmar per dygn förra veckan. Det är inte så illa, egentligen; problemet är väl kanske snarare att jag sover så himla oregelbundet.

Diagram över min dygnsrytm

På måndagen sov jag i 15 timmar, och på lördagen ingenting. På torsdagen sov jag i två omgångar: Först några timmar under tidig morgon, och sedan en timme på eftermiddagen. Och detta är ändå en sådan vecka som jag tycker att jag har sovit ovanligt mycket, jämfört med veckorna innan.

Det ska föreställa måndag idag, men för mig har dagarna tappat färgen. Den knallgula såphala söndagen har inte övergått i måndagens senapsgula strävhet. Min synestesi för veckodagar är satt ur spel, och sinnena i allmänhet har trubbats av. Jag känner mig inte mer deprimerad, och jag mår inte psykiskt dåligt – men jag sörjer litegrann att jag tappat förmågan att uppleva världen med sex sinnen i taget.

Läs även andra bloggares åsikter om sömn, sömnlöshet, dygnsrytm, psykologi, synestesi, tid, stress, sinnen, intryck, bilder