Toalettdykande avslöjar testosterondyrkande

Mina vänner säger att det verkligen märks jag är i puberteten; jag ser annorlunda ut, och jag har förändrats till sättet också. En del av dem har jag träffat i verkligheten men långt ifrån alla, så tydligen märks det lika bra över nätet. Själv har jag varit försiktig med att utropa att jag absolut är i en vild och galopperande pubertet, eftersom jag inte känner av en massa hormonsvängningar. Jag är snarare lugnare än någonsin.

Visst har jag noterat att det börjar växa hår lite varstans på kroppen och i ansiktet, och visst har jag märkt att jag börjar få en lite mindre torr hud, och visst har jag då och då också känt att min svett och andra kroppsliga utsöndringar luktar lite speciellt, men det är liksom inte så mycket.

Jo, det är det.

En vecka på Pride, en veckas post-pride-trötthet, en vecka hos familjen och sedan två och en halv vecka av sjukdom har gjort att det var ett tag sedan jag tog mig tid att städa badrummet på riktigt. Det är inte första gången jag låtit det stå så länge, ska jag erkänna. Jag är ganska ohygienisk av mig ibland när jag har sämre perioder, och därför har jag något att jämföra med. Såhär äcklig har min toalett aldrig varit förut.

Mitt piss luktar verkligen frätande. Mitt badrum är numera en herrtoalett. Jag är i puberteten på allvar, det går inte att förneka det längre.

Läs även andra bloggares åsikter om testosteron, hormoner, puberteten, kiss, lukt, städning, hygien, transsexualism, könskorrigering, badrum, toalett

Den heterosexuella kukfödda mannens sexuella frigörelse och feministernas ansvar

”Det är intressant att en del som är kritiska till feministisk porr går i gång på det faktum att lesbiskt sex gestaltas. Hittills har jag aldrig hör någon klaga över att heterosexuell mainstreamporr innehåller sex mellan kvinnor. Nej, det handlar om att kvinnor och lesbiska utgår från sina egna våta fantasier, som ligger utanför den manliga blickens kontroll. Rädslan för lesbisk porr och porr gjord av kvinnor för kvinnor är inte konstig. Den dag vi tar makten över vår egen sexualitet är patriarkatet förlorat.”

Marit Östberg skriver tänkvärt på Aftonbladet. Själv har jag inte sett så mycket av Dirty Diaries så jag kan inte uttala mig om det, men det är tydligen något väldigt provocerande. Dels för att det är uttalad porr som finansierats av Svenska filminstitutet, och dels för att den är uttalat feministisk. Hursomhelst fastnade jag med min språkfetisch i formuleringarna.

Jag vet inte om det bara är jag som ser det tvetydiga i den första meningen jag citerar: ”Går igång på” kan betyda både ”tänder på” och ”låter sig provoceras av”. Ibland undrar jag om skillnaden däremellan alltid är så stor.

Det verkar inte vara något som helst konstigt att man sätter in två kvinnor som har sex med varandra i en mainstreamheteroporrfilm. Det kallas visserligen för lesbiskt om man definierar det noga, men det går liksom för sig att varva kuken-i-fittan och tjej-suger-av-kille och liknande med att två tjejer slickar och fingerpullar varandra en stund, utan att man måste förvarna för homosexuellt beteende. Däremot har jag aldrig sett en sån film där det liksom lite i förbifarten kommer in en till kille som sätter på eller suger av den första killen. Det skulle inte räknas till mainstreamheteroporr då, antagligen, men lek med tanken att det gjordes en sån film och att det inte var något man fick veta om man inte såg filmen själv. Tänk att den spreds via typiskt heterosexuella sexsiter och sågs av samma personer som inte känner sig särskilt provocerade av det såkallade lesbiska sexet – och efter ett par scener där allt ser ut som de förväntar sig att en porrfilm ska se ut så kommer det en scen mellan två killar.

Det hade varit intressant att se reaktionerna. Förmodligen hade ganska många reagerat som en del gör nu: De verkar känna sig snuvade på den heterosexuella mannens företräde, och det oavsett kön och läggning. För om man sållar bort diskussionen om vad porr är, om porr ska betalas med skattepengar och om porr kan vara feministisk, så är det ganska mycket där det ligger: vem som får ha makten över kameran.

Jag är övertygad om att man inte måste vara kvinna för att kunna göra feministisk porr, och jag är övertygad om att inte bara är kvinnor som behöver ta makten över sin egen sexualitet. Men med makt kommer ansvar. Med tanke på hur många som så fort man diskuterar kvinnlig sexualitet bryter in och klagar på att det inte finns några manliga sexleksaker, någon porr för män som anses rumsren och att det manliga könsorganet anses vara fult och så, så är det märkligt att det inte redan kryllar av skildringar av manlig sexualitet. Fast det gör det ju, visserligen. Den råkar bara vara stämplad som bögig.

Den heterosexuella kukfödda mannens sexuella frigörelse verkar vara hopplös att sparka igång, ens när man försöker. Låt mig gissa att om någon annan än en heterosexuell kukfödd manlig man skulle ge sig på det så skulle hen omedelbart dömas ut som om hen försökte tvinga män att bli fjollor. Eller är jag fördomsfull? Man kanske skulle försöka.

Mer porr: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7. Relaterat 1, 2. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om porr, sex, sexualitet, kön, genus, manlighet, kvinnlighet, könsroller, kåthet, könsorgan, film, Dirty Diaries, HBTQ, lägggning, heterosexualitet, homosexualitet, bisexualitet, media, debatt, politik, ideal, konst

Att-göra-lista eller att-ha-dåligt-samvete-över-att-det-inte-är-gjort-lista?

Jag har börjat skärpa till mig. Jag har blivit duktig. Jag har skrivit in allt jag ska göra i kalendern i datorn och slutat försöka hålla saker i huvudet. Resultatet: Jag känner mig mer stressad än innan, men lugnare.

Jag använder alltså Windows Kalender, den som följer med Vista. Den har dels en kalenderfunktion för bestämda tider då man ska göra en viss sak, och dels en annan funktion för uppgifter man kan pricka av, som en att-göra-lista. Förut la jag bara in såna saker i den listan som jag var allra mest rädd för att glömma bort, och hoppades att jag skulle hålla resten i huvudet. Det låg tre olika uppgifter där när jag satte mig med den i torsdags:

• Packa upp
• Gå med återvinning
• Städa

Idag ser den helt annorlunda ut. Det är helt plötsligt 27 saker på listan, och jag har gjort fem av dem. Många av dem är sånt jag borde ha gjort för flera veckor sedan men inte fixat eftersom jag varit sjuk. Det känns stressigt att se listan så lång, men samtidigt bra. Det betyder ju att jag inte behöver tänka lika mycket.

Någon sa att ADHD är som att sitta vid en datorskärm där det hela tiden är olika ikoner som blinkar och försöker fånga ens uppmärksamhet när man jobbar. Jag vet inte exakt vad hen syftade på, men för mig är det i alla fall så med minnet: Jag blir alltid stressad när jag kommer på något jag måste göra om jag inte antingen kan släppa allt annat och göra det omedelbart, eller åtminstone släppa allt annat för att omedelbart skriva ner det. Annars kommer jag antingen att glömma det, eller så kommer det att ligga där och pocka på uppmärksamheten tills jag fått det ur systemet.

Fördelen med att gå på Concerta är att jag numera faktiskt kommer ihåg saker tillräckligt länge för att faktiskt skriva ner dem. Förut var mitt minne så kort att de tre sekunder det tog att plocka upp handdatorn, slå på den, öppna locket och ta upp pekpinnen var fullt tillräckliga för att jag helt skulle glömma vad det var jag skulle skriva. Idag kan jag åtminstone hålla det i huvudet i tio sekunder, under bra omständigheter. Det får mig att hinna till datorn och öppna programmet för att lägga in det.

Att lägga in saker i listan tar tid, och en person med ett fungerande minne behöver antagligen inte lägga in så många saker som jag gör. Ändå tycker jag att det är väl använd tid. Jag tillbringar hellre en kvart om dagen med att ordna listan än en hel dag med tjugo olika saker jag absolut inte får glömma poppandes i huvudet. Därför står också min dator på hela dagen när jag är hemma, eftersom det är lättare att synkronisera från den till mobilen än tvärtom.

Det som återstår nu är att lära mig att hantera att listan är full med saker att göra: Att låta det fortsätta vara en att-göra-lista och inte en att-ha-dåligt-samvete-över-att-det-inte-är-gjort-lista. Den biten får jag jobba på de närmaste veckorna. Jag tror jag ska lägga in det som en punkt i listan, faktiskt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om minnet, hjärnan, psykologi, struktur, ordning, organisering, hjälpmedel, stöd, ADHD, ADD, planering, datorer, Vista, listor, kalendrar, Concerta, uppmärksamhet, stress

Nio tusen kronor på knark och steroider – tack skattebetalare!

10 656, 50

Så mycket har mina mediciner kostat sedan den tolfte februari i år. På mindre än sju månader har jag konsumerat läkemedel för över tio tusen kronor, fast själv har jag bara betalat en bråkdel.

Jag fick nämligen ett tips om att om man har e-legitimation så kan man logga in på Apoteket.se och titta efter sina recept, och när jag kollade runt hittade jag en uträkning av hur mycket mina mediciner har kostat under den här högkostnadsperioden. Mitt förra frikort gick ut i februari, så det är alltså sedan dess. När den perioden började hade jag alldeles nyligen börjat på en medicin som kom att förändra massor.

Skattebetalarna har tillsammans lagt 8856,50 kronor sedan februari; jag har själv betalat de 1800 som är fribeloppet. Så vad har vi (jag är också skattebetalare) fått tillbaka?

I januari började jag äntligen med en medicin, och i juni den andra. Om man räknar det jag har sparat samhället under medicineringen hittills i sjukvårdskostnader jämfört med hur det var innan jag började känna att jag hade en chans att komma under behandling, så har jag förmodligen under de här sju månaderna sluppit kanske tio dagar som inlagd i slutenvården, och kanske något besök på akutmottagningen med inläggning på intensiven utöver det. Jag har dessutom kunnat skära ner på övrig vård och behöver inte längre lika mycket hjälp från andra. Dessutom har jag i princip slutat helt att missa viktiga möten, till exempel med läkare.

Men det får också långsiktiga konsekvenser: Efter fem års frånvaro är jag nu inskriven som student på högskolan sedan två veckor, och det hade aldrig gått utan medicinerna. Jag börjar få ordning på mitt liv, och det är möjligt att jag en dag i framtiden kan börja jobba och sluta vara förtidspensionär. För några år sedan var det helt otänkbart för alla utom för mig.

Summan för medicinerna motsvarar på ett ungefär vad ett enda vårddygn i slutenvården kostar, om jag förstått SKLs databas rätt. Detta är de reda pengar behandlingen sparat; vad det har betytt för mig är nästan omöjligt att sammanfatta – och ändå är det två mediciner som folk verkar ha massor av fördomar mot. Jag har fått höra att jag är drogad och lurad och köpt av läkemedelsföretagen för den ena, och för den andra har jag fått ta emot sympatier från människor som beklagar att jag är så naiv att jag tror att det skulle kunna lösa något. Bland mycket annat.

Concerta och Nebido. Metylfenidat och testosteron. Knark och steroider. ADHD och transsexualism. Bokstavsvuxen och ”könsbytare”. Och äntligen på väg någonstans. Tack medskattebetalare för att jag får chansen jag med.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Concerta, Nebido, ADHD, transsexualism, könskorrigering, NPF, mediciner, vård, fördomar, kostnader, ekonomi, Apoteket, samhällsekonomi, sjukdom, funktionshinder

Fulchock! Fetma ligger i betraktarens öga

Ock så blev jag dampbög igen. Att det anses vara en nyhet och en chock att visa en modell som har ett litet magveck visar att folk är dåliga på anatomi. Att kvinnor kan ha lite underhudsfett på magen utan att vara överviktiga verkar ha gått massor av människor förbi.

Jag har nämligen aldrig sett en enda människa med en mage så platt att den inte veckar sig lite och hänger om man sitter ner framåtlutad, och jag anser mig ha sett många och i synnerhet tjejer. Jag har sett mer eller mindre nakna kvinnokroppar på stranden, på badhuset, i bastun och tillochmed på toaletten någon gång, och jag lovar: Inte en enda av dem har varit fri från någon slags veck och häng om man sett dem från sidan. Inte ens de som varit så smala att folk har viskat ”anorektiker” har saknat volanger. Det är så huden formar sig när man sitter ner ju.

Det är lite märkligt då att när man ser bilder av tjejer i tidningar och i reklam, så har de aldrig de där vecken och det där hänget. Inte ens de som ska föreställa ”plus size models” brukar ha mer än en antydan till hudvik där deras kropp böjer sig. Allt annat retuscheras bort. Jag har ibland tänkt lite ironiskt att jag inte kan uttala mig om sånt, eftersom jag trots allt ser på kvinnor på fel sätt. För det första ser jag detaljer snarare än helheter eftersom jag är bokstavsmänniska – det är därför jag noterar dessa veck till att börja med – och för det andra har jag sett så många kvinnor utan att vare sig kunna identifiera mig med dem eller vara intresserad av deras kroppar eftersom jag är bög. Det måste vara så att jag missar något som alla andra ser. Eller kan det vara så att det är jag som ser det som de missar?

Kanske har jag bara sett feta människor i hela mitt liv. Kanske är det för att jag är bokstavsbög eller för att jag läst för många konstböcker som jag snarare ser en kvinnas magveck än hennes bröst eller ansikte. Eller kanske är det så att det är de som blir upprörda och kallar Lizzie Miller för fet som har en störd kroppsuppfattning och ett selektivt seende. Bilden i sig är ganska fin, men debatten den väcker är ganska deprimerande.

Låt oss kalla det BDD by proxy: Body Dysmorphic Disorder riktat mot andra människor. Den som lider av vanlig BDD har en störd uppfattning av det egna utseendet, och tror sig vara ful och blir besatt av att försöka göra sig vacker. Sjukdomen är en slags tvångssyndrom och innebär ofta ett svårt lidande. Den som lider av BDD by proxy har däremot en störd uppfattning av andras utseende och blir snarast besatt av att försöka intala andra att de är fula, och de som blir lidande är snarare omgivningen. Fast naturligtvis säger det beteendet egentligen mest om personens egen självbild.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om skönhet, ideal, bilder, kvinnor, män, utseende, kroppar, anatomi, biologi, fett, utseende, rädslor, ätstörning, BDD, normer, fördomar, bantning

Det som var rätt blev fel, och det avslöjar mina framsteg

Jag minns den dagen jag kom till DBT-timmen och min dåvarande terapeut frågade rutinmässigt när jag skurit mig senast eller gjort mitt senaste självmordsförsök. Jag sa som det var, att jag låtit bli i tre dagar. Hon sken upp: Det var ju fantastiskt lång tid! Så duktig jag var! Vad hade jag gjort istället? Jo, jag hade gått ut och gått i skogen och dunkat huvudet i trädstammar. Av någon anledning tyckte hon inte att det var så lyckat det heller, fast hon hade sagt förut att nästan vad som helst var bättre att göra än att skära sig. Det här var vårvintern 2006; jag hade ändå gått i den här terapiformen i snart ett och ett halvt år, och det ansågs fortfarande vara en stor seger om jag kunde låta huden förbli hel i mer än ett dygn.

Gårdagen var en otroligt stressig dag, så därför glömde jag bort att reflektera över det jag insåg under mitt livs första KBT-session. Psykologen pratade om ”säkerhetsbeteenden”: Såna saker man gör för att känna sig lite tryggare när man har ångest, men som egentligen inte är så bra. Man tror att ångesten ska fortsätta upp, upp i all oändlighet och att man bryter ångesten med det beteendet. Det man missar då är att ångesten faktiskt planar ut och efter en stund går ner av sig självt. Det låter som det jag lärde mig i DBT, fast på sätt och vis tvärtom.

Psykologen igår tog nämligen som exempel att man står på busshållplatsen och känner ångest över att vara bland folk, och istället för att vänta ut ångesten tar man upp mobilen och börjar smsa. Det sänker kanske ångesten litegrann, men det gör att den aldrig riktigt toppar och planar ut av sig självt. Det blev en aha-upplevelse, eftersom jag hela tiden sett det som ett av de mest konstruktiva beteendena att göra i den situationen.

Om jag tar upp mobilen när jag väntar på bussen så betyder det att jag inte hoppar ner på järnvägsspåret, ut i vägen eller något annat. Det betyder att jag inte lovar mig själv att om jag mår lika dåligt när jag kommer hem så får jag skära mig. Det betyder att jag inte ens springer därifrån. Att ta upp mobilen och smsa mina vänner för att småprata lite har varit en ståutfärdighet: Något man gör som är konstruktivt jämfört med vad man annars skulle göra. Nu är det alltså helt plötsligt det sämre alternativet.

Det jag insåg igår var att det betyder att jag har förändrats. DBT och KBT bygger på ungefär samma principer, men utifrån lite olika förutsättningar. DBT går man i för att man har extremt starka känslor som leder till självdestruktiva handlingar; typisk borderline. KBT är mer för människor med ”vanliga” känslor, som ibland tar överhanden. Det som en gång var ett helt fantastiskt framsteg – att låta bli att ta livet av sig genom att distrahera sig – är idag ett problembeteende. Och anledningen till det är att det andra alternativet egentligen inte längre finns.

Jag är inte längre självmordsbenägen. Varje sekund är inte längre en fråga om liv eller död, men jag har fortsatt att leva som om det fortfarande var så.

Läs även andra bloggares åsikter om social fobi, ångest, KBT, DBT, psykologi, psykiatri, vård, beteende, ståutfärdigheter, distraktion, borderline, självdestruktivitet, självmordstankar, självskada, utveckling

En spruta testosteron gör kanske inget målbrott, men två

Idag kom ett brev med den där loggan på som alltid får min puls att slå lite extra: Akademiska sjukhusets blå kors. Den brukar alltid betyda att det är spännande saker på gång. Den här gången fick jag ett standardbrev med en blodprovsremiss där läkaren kryssat för att jag ska ta prover under september. Det de ska testa den här gången är:

• Blodstatus
• Natrium
• Kalium
• Kreatinin
• Östradiol
• Testosteron
• DHEA-SO4
• SHBG
• Androstendion

Med tanke på att jag de tidigare gångerna haft 20 respektive 25 olika kryss på papperet, så är nio inte så många. Om jag förstått det rätt är det mest till för att kolla dels att jag mår okej och dels att se hur snabbt min kropp omsätter testosteronet.

När jag träffade läkaren i juni förklarade han att det är olika för olika personer hur länge hormonerna håller sig på en bra nivå efter en injektion. För en del tar det lång tid innan testosteronvärdet sjunker, och för andra går det fortare. Om jag till exempel visar mig ha låga värden nu, så betyder det att jag kanske behöver kortare intervaller mellan sprutorna, och om jag har höga kanske man kan glesa ut dem.

Proverna ska tas i samband med nästa spruta, innan månaden är slut. Jag har inte hunnit ta reda på om det innebär att han redan skickat receptet än. Snart är det nämligen dags för spruta nummer två. Tiden går fort när man har roligt, och en spruta testosteron gör kanske inget målbrott, men det gör definitivt två.

Läs även andra bloggares åsikter om testosteron, Nebido, transsexualism, könskorrigering, vård, sprutor, blodprover, medicin, hormoner, puberteten, målbrottet

”Hallå fröken!” Fröken?! Jag har blivit

"Hallå fröken!" Fröken?! Jag har blivit

Originally uploaded by trollhare

"Hallå fröken!" Fröken?! Jag har blivit tjejad många gånger, men när telefonföretagssäljare försöker fånga min uppmärksamhet genom att kalla mig fröken börjar jag nästan skratta. Lever vi på 1800-talet eller?

Jag tillhör eliten nu, tror jag. Jag har

Jag tillhör eliten nu, tror jag. Jag har

Originally uploaded by trollhare

Jag tillhör eliten nu, tror jag. Jag har fått veta att man skickar intyg på några dagar snarare än veckor,och jag träffar människor som inte bara tror sig veta hur de ska hjälpa mig, utan dessutom har en aning om hur och inte tvekar att fråga om det de inte vet. Jag går från mötet med en märklig känsla av människovärde. Det här läsåret kommer bli skitbra.

Femton år med mens vs. sextiofem dagar med testosteron

Jag lovade ju att hålla er kära bloggläsare uppdaterade om vad som händer med min mens: Om den verkar ha försvunnit eller om den fortfarande kommer. Det blev inte någon utdragen väntan med stigande spänning åtminstone den här månaden, kan jag meddela.

Med sextiofyra dagar på testosteron gick jag in i min tredje mens under samma tid. Den kom inatt, strax före midnatt. Normalt betyder det fem-sex timmar i dubbelvikt läge varvat med toalettmaraton; värk, illamående, yrsel och svaghet och diarré skulle egentligen ha fått mig att sova sittandes på toaletten inatt. Det är så det brukar vara – men nu på testosteron slipper jag åtminstone det. Alla symtomen är mycket lindrigare, och dessutom har den blivit fantastiskt punktlig. Det där med att gå runt i upp till fyra veckor och vänta på att den kan komma precis när som helst är ingen höjdare.

Jag fick min allra första mens den andra september 1994. På dagen femton år senare fick jag den mens som förhoppningsvis blir den allra sista. Det finns så mycket jag önskar att jag hade vetat då. Jag trodde att det betydde att det var för sent för att göra något; att puberteten inte gick att stoppa och att inget längre kunde förändras. Jag tolkade min mens som att min kropp hånskrattade mina försök att tänka mig till något annat.

Men skrattar bäst som skrattar sist. Jag är inne på dag sextiofem på testosteron och känner mig inte fastkedjad vid toalettstolen. Om en vecka hoppas jag att det är över för gott. Femton år är mer än tillräckligt.

Läs även andra bloggares åsikter om mens, pubertet, hormoner, testosteron, Nebido, transsexualism, könskorrigering, vård, framsteg

Svininfluensa kräver social kompetens

Jag bor i en stad där det också bor en kille, två år yngre än mig, som numera ligger i lungmaskin i Danmark med svininfluensa. Jag bor också drygt fem mil fågelvägen från det lilla samhälle där mannen som dog i svininfluensa bodde. Förmodligen finns det inget samband mellan de två och inte heller med mig, men det verkar som om folk tror att jag har svininfluensan bara för att jag hostar.

Akademiska sjukhuset i Uppsala, där man konstaterade att den döda hade svininfluensa

Det är kul att reta de som är nojiga, men jag är ganska säker på att det inte är det jag har. Mina symtom stämmer inte med mallen, för jag har knappt haft någon feber och symtomen har smugit sig på. Utöver det vet jag inte om jag borde ha sökt vård när jag var som sjukast, för jag har alltid så svårt att förstå vad de menar. Överlevde gjorde jag i alla fall, och det är ju det som räknas. Något annat var det inte tal om.

Jag vet inte var gränsen mellan ”obehag” och ”ont” går; jag kan gissa att det jag känner i halsen är ”ont”, men det jag kände i bröstkorgen är jag mer osäker på. Och när börjar ett obehagligt svidande i halsen att övergå i ont? Var går gränsen för vad som är smärta och inte? Jag vet inte hur en hosta ska vara för att räknas som ”kraftig” och jag vet inte hur man definierar ”svårt att andas” så länge man faktiskt är vid medvetande. Det säger jag inte för att skryta med hur macho jag är, för jag är lika villrådig när det gäller andras sjukdomar. Om jag hade haft barn hade jag förmodligen varit en fruktansvärt dålig förälder. De tecken jag förstår mig på är såna som är konkreta: Feber går att mäta, hostningar går att höra. En läkare kan kanske se att jag är svullen i halsen, och eventuellt ta ett prov som visar på ditten eller datten, men jag har alltid svårt att svara på deras frågor.

Det är nu folk brukar säga ”sånt märker man” eller ”det vet du när du känner det”. Ibland lägger de till ”om du är osäker, så har du förmodligen inte det”. I så fall har jag aldrig varit fysiskt sjuk, eftersom jag aldrig varit helt säker på något. Och då har jag ändå en gång i mellanstadiet varit inlagd på sjukhus för just en halsinfektion: Streptokocker, 40 graders feber och två veckor med antibiotika.

Jag vet som sagt fortfarande inte vad som definierar ont i halsen och svårt att andas, trots att jag en gång svarade ”ja” på den frågan och trots att jag uppenbarligen haft minst en riktig luftvägsinfektion i mitt liv. Jag vet fortfarande inte hur man definierar ”sjuk”. Jag har Aspergers syndrom och fattar helt enkelt inte allt som andra verkar ta för självklara.

Att läsa på om olika virus, risker och smittspridning är en sak; att känna sin kropp tillräckligt väl och bemästra språket och de sociala koderna för att veta hur folk brukar dra gränserna mellan olika tillstånd – det är förmodligen något som jag inte är ensam om att ha svårt med. Jag – och säkert många andra bokstavsmänniskor med mig – skulle behöva en tolk. Någon som kan översätta det läkaren säger, men också det jag säger till läkaren – och som översätter det min kropp försöker säga till oss båda. Jag antar att den enda som skulle kunna bli den tolken är jag själv eftersom ingen annan kan känna min kropp, så det är lika bra att börja träna.

Jag har tappat rösten, och börjar få tillbaka den. Jag börjar bli frisk från vad-det-nu-är-för-infektion, och det blir bättre för varje dag. Det var inte direkt så jag trodde att jag var dödligt sjuk, men det påminde mig om hur svårt jag har att förklara mig IRL. I vårdsituationer är jag ofta stum, oavsett vad det gäller. Röstvila är bra mot stämbandsinflammation, men inte hos doktorn. Mitt mål är att bli så självständig att jag klarar av att söka vård även när jag är sjuk, och göra mig förstådd. Hur vägen dit ser ut vet jag inte, men jag tror att det kommer att löna sig någon gång i framtiden. Att kunna kommunicera med omvärlden kan vara livsviktigt.

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om svininfluensa, influensa, infektioner, virus, sjukdom, friskhet, vård, språk, kommunikation, röst, språk, Aspergers syndrom, autism, NPF, förståelse, sunt förnuft, förkylning

Ammande män mot könsmaktsordningen

Det är lika kul varje gång. Det började med ett inlägg som numera tyvärr är borttaget. Det hette ”Öppet brev till Annica Dahlström” och handlade om den ökända biologistens uttalanden om att pappor är skadliga för sina barn. Ett av hennes främsta argument var: ”Män kan inte amma”, så jag visade några länkar till sidor som handlar om män som ammar, och en extremt seg diskussion utbröt. Jag tror jag räknade till 170 kommentarer. Om Annica ”könet sitter i hjärnan” Dahlström själv deltog i diskussionen vet jag inte, men det var många som reagerade med någon extrem avsky.

Jag fick veta att det är äckligt, onaturligt och perverst, det kom insinuationer om att det är ett övergrepp mot barnet, att mäns bröstmjölk inte är nyttig, och naturligtvis: Att det är politisk korrekthet som har gått för långt.

Hela grunden för att hävda pappor är andra klassens föräldrar byggs upp på två fundament: En man kan inte bli gravid och föda, och en man kan inte amma. Det är därför Thomas Beattie provocerar, och det är därför tjugosexårige Ragnar också gör det. Det är klart att det är äckligt, onaturligt och perverst att amma om man är karl; det är därför män föddes utan bröstvårtor och mjölkkörtlar. Det är därför män inte heller kan knyta an till sitt barn, för det kan bara mammor göra, eftersom det bara är mammor som kan amma. Om en pappa kan amma så faller argumenten och hånskratten tystnar.

Se klippet här, och läs här och här, och här. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om amning, bröst, kön, könsroller, pappor, föräldraskap, genus, sexism, jämställdhet, fördomar, barn, makt, Annica Dahlström, biologism

Med kniven mot strupen och lycklig spegelbild

Det sägs att det existerar någon slags tradition av manlighetsritualer som går i arv från generation till generation; kunskaper som fostrar en pojke till att bli en vuxen man. Att lära sig att knyta slipsar är en av de saker som ingår; att raka sig är en annan. Det är såna saker man förväntas lära sig av sin pappa eller storebror. Den biten har jag missat. Jag lärde mig knyta en slips redan i högstadiet, även om jag sedan glömde bort det. Rakning hade jag däremot aldrig provat; inte på riktigt. Så inatt blev det av för första gången: vassa ståleggar svischade förbi min kind och haka och strupe, med mindre än en millimeters marginal.

Efter nio veckor på testosteron började ansiktet att bli lite ludet, och jag insåg att det är hög tid att försöka inviga rakhyveln jag fick av Minou. I flera dagar har jag tänkt att det är dags, men inte vågat. Jag har läst på, och försökt att minnas vad de män jag levt med (pappa, två bröder och en sambo) har lärt mig om våtrakning. Det är inte jättemycket jag snappat upp, eftersom de alla använder rakapparat. Mina egna tidigare erfarenheter av kroppsrakning är också av apparat, och av hårborttagningskräm. Men aldrig har jag gått lös på ansiktshåret förut, annat än med sax när stråna blivit på tok för långa.

Jag har nämligen oroat mig och skjutit upp den första rakningen. Med tanke på vad jag har ägnat mig åt tidigare låter det kanske märkligt, men jag har alltid haft fobi för vassa saker: Nålar, knivar, glasskärvor och tillochmed saxar. Rakblad av den klassiska sorten har jag mindre respekt för eftersom jag vet exakt hur man hanterar dem, och vid den enda närkontakt jag har haft förut med en rakhyvel var det inte hårstrån jag tänkte skära.

Vänster kind före

Höger kind före

Mindre smickrande bild av min fjuniga haka

Rakhyvel

Efteråt: Slät och glad

Len kind

Just därför är det något alldeles särskilt att hålla en rakhyvel i min hand och inse att det enda jag behöver oroa mig för är att hosta till mitt under rakningen, eller att slinta av någon annan anledning. Att medvetet använda hyveln för att skada mig finns inte på kartan. Med tanke på att jag för bara några år sedan såg potentiella självmordsredskap i varenda gaffel och gardin jag kom i närheten av, så är det en helt fantastisk känsla av trygghet: Jag kan lita på mig själv.

När jag tar några sista bilder av ”skägget” innan det försvinner fastnar min blick på min spegelbild. Något har hänt. Ansiktet känns inte lika vidrigt fult och vanställt som det brukar, men jag kan inte sätta fingret på vad det är som har förändrats. Kanske har testosteronet förändrat mitt ansiktes form; kanske är det bara håret och finnarna. Kanske är det lugnet jag äntligen känner inombords som börjar visa sig på utsidan.

För att vara en total nybörjare med allmänt taskig motorik går rakningen helt okej. Jag missar en bit på höger käke och får börja om, men det går lugnt och fint och jag skär mig inte en endaste gång. Mustaschen låter jag vara kvar. När jag sköljt av ansiktet en sista gång ser jag mig i spegeln igen. Det mesta av håret är borta, men det där märkliga i ansiktet är kvar. Jag tror det är någon slags lycka.

Läs även andra bloggares åsikter om puberteten, hormoner, testosteron, könskorrigering, transsexualism, rakning, skägg, mustasch, utseende, manlighet, kön, lycka, självtillit, självskada, självdestruktivitet, självmord, förändring, bilder

Är ditt handikapp lönsamt, lille vän?

Igår skrev jag ett inlägg om det såkallade sjukförsäkringssystemet vi har i Sverige. Jag har skrivit massor av såna inlägg tidigare, och har lärt mig att det då och då dyker upp en viss typ av argument bland kommentarerna. Första gången det hände tyckte jag mest att det var sorgligt, och efter ett tag när det var som mest började jag tro att det var några som satt det i system. Hursomhelst så tycker jag att det är lite skrämmande ifall folk verkligen går på det.

Kommentaren igår från ”Birgitta” ser ut såhär:

”Håller med dig i din blogg. Jag är 59 årig kvinna och har haft sjukersättning i fem år, trots det klarar jag inte av min dag, dammsugning etc och flera ”diagnoser”. HUR ska jag då med alla dessa diagnoser och min utslitna kropp, klara ett jobb???. Ska det bli ättestupan eller? NEJ någon röst på moderaterna 2010 blir det INTE.

Jag röstar antingen på PP eller, fast jag inte VILL egentligen, SD. Har ju sett hur de tar hand om massinvandring,de har fri
tandläkare etc!!!! Trots att vi som betalat skatt hela vårt liv och slitit ut oss, ska bli undantagna!!!! Det är såå sjukt?”

När jag såg kommentaren började jag nästan skratta. Det kändes så absurt att någon håller med mig, för att sedan använda ett argument som man lika gärna kan använda mot mig. Så mitt svar blev:

”Invandrare har INTE fri tandläkare. Asylsökande har däremot rätt till AKUT tandvård, vilket är väldigt restriktivt tillämpat och betalas en subventionerad patientavgift för.

Jag tillhör de där lata jävlarna som aldrig haft ett riktigt jobb utan håvat in en massa bidrag och har subventionerad tandvård. Nu råkar jag iofs inte vara massinvandrad, utan bara funktionshindrad. Jag vet inte om jag är så poppis hos SD jag heller.”

Det verkar som om det finns människor som på fullt allvar tror att om man behandlar asylsökande sämre så kommer det att bli bättre för funktionshindrade såkallade svenskar. Jag är väldigt tveksam. Väldigt väldigt tveksam. Det finns inget som säger att om man klumpar ihop alla ”invandrare” och dömer ut dem för att de inte har betalat skatt i Sverige i trettio år innan de går till vårdcentralen så kan man inte göra exakt samma sak mot ”svenskar” med funktionsnedsättning; snarare tvärtom.

Om man googlar ”sverigedemokraterna handikapp” tar det inte lång stund innan man hittar till exempel märkliga blogginlägg från partirepresentanter om att ”Invandring ger fler handikappade”, med kommentarerna under kryddade med insinuationer om hur dyrt det är för samhället med ”handikappade”. Högerextremisters omsorg om sjuka och funktionshindrade sträcker sig nämligen inte längre än till de som betalat för sig. Den som aldrig kunnat ha ett riktigt jobb göre sig inte besvär. Det är fint att ha arbetat ett helt liv och förtjänat sin vård, men inte att behöva stöd redan som ung; då är man snarare en börda för samhället.

Idag är det den första september; det är sjuttio år sedan andra världskriget startade. Det verkar fortfarande som att det enda vi lär av historien är att vi inte lär av historien, men jag hoppas att de är få som går på högerextremisternas tal. Jag har förfäder som slogs i Karl XIIs armé och berömdes som hjältar, men mitt såkallade handikapp är inte lönsamt nog för att jag ska platsa i högerextremisternas Sverige. Som tur är.

WWII: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om handikapp, funktionshinder, funktionsnedsättningar, vård, omsorg, politik, rasism, invandring, Sverigedemokraterna, andra världskriget, historia, krig, högerextremism, fördomar, sjukdom

Viktigt meddelande: Nio veckor på testosteron – menscykelns status är okänd

Två av mina vänner har – oberoende av varandra – hört av sig och frågat om jag ”har mens fortfarande”. Då jag börjar närma mig den tid då det faktiskt är fullt möjligt att jag haft min sista menstruation ser jag det som min plikt att upplysa allmänheten om min menscykels aktuella status:

Jag kan inte för närvarande ge något besked om huruvida min menscykel är slaktad än. Statusen är okänd och situationen för närvarande mycket osäker.

Mina menstruationer efter testosteroninjektionen den 30/6 inleddes den 3/7 respektive den 31/7. Däremellan är det tjugoåtta dagar. För mig är det normalt att det kan ta mellan fyra och åtta veckor – alltså inte antingen fyra eller åtta, utan när som helst däremellan. Min menscykel kan vara 28 dagar ena gången, 50 nästa, därefter 42, sedan 29 och efter det 37. Min medfödda hormonella klocka är lika opålitlig som jag själv.

Eftersom klockan är över midnatt den första september är jag alltså inne på dygn 32 i menscykeln. För mig är det lika naturligt om jag hade fått mens i fredags som om jag får det om en månad. Det är dessutom väldigt individuellt hur lång tid det tar innan man slutar få mens efter att ha börjat med testosteron. Ett häfte jag hittade säger att allt mellan en och sex månader är normalt. Jag har gått på testosteron i nio veckor idag, så än är det inte läge att blåsa ”faran över”.

Än så länge ligger det bindor i mitt badrumsskåp, och de får nog ligga där i minst en månad till innan jag vågar mig på att göra mig av med dem. Att sluta ha mens är liksom inget man märker definitivt. Man kan inte veta säkert när den sjunde dagen är över att ”jaha, nu är Tant Röd borta för alltid”. Jag försökte visserligen intala mig själv just det för tre veckor sedan, men det var mer en önskedröm än en visshet.

Tror jag, i alla fall; man kan ju inte alltid veta vad man egentligen vet, undermedvetet. Den dagen jag tycker mig ha tillräckligt mycket information som tyder på att menstruationerna upphört kommer det hursomhelst att kungöras på bloggen, och även eventuella bevis på motsatsen kommer att redovisas. Jag lovar inga bilder på blodiga bindor ifall det skulle inträffa, men däremot mer information än du förmodligen vill ha.

Fortsättning följer…

Läs även andra bloggares åsikter om mens, hormoner, testosteron, könskorrigering, transsexualism, väntan, pubertet, mensskydd, transition