Har du fitta nog att visa kuken, eller ollar du bara?

Jag har skrivit ett antal inlägg om Caster Semenya och intersexualism, och hela tiden fått kommentarer om samma saker. Det börjar bli tjatigt, så jag tänkte förklara några av mina synpunkter:

1. Om man känner sig som kvinna, så är man kvinna

Vi pratar könsidentitet här, och jag riktar mig till de som ropar ”Men det är ju en man! Hon är INTE kvinna, det ser man ju!”. Jag menar inte att vem som helst ska få tävla i en viss idrottsklass, utan att alla människor har rätt att ha en (eller avstå från att ha en, eller ha fler än en) könsidentitet. Det man är, det man känner sig som, kan ingen ta ifrån en, och det är överordnat biologi. Om det är lämpligt att dela upp elitidrott i ”män” och ”kvinnor” är en annan fråga.

2. Det är inte fusk att vara intersexuell

Det finns de som är övertygade om att Semenya för det första har samma biologiska förutsättningar som genomsnittliga män, och för det andra att hon själv kände till det: Att hon och hennes omgivning har gjort ett medvetet val att försöka mörka tillståndet. Ingen har kunnat ge mig några som helst källor, annat än till artiklar om att hon tydligen har tagit blodprov och urinprov som skulle användas i ett könstest utan att hon själv visste om det.

Men om vi slutar haka upp oss på vad hon och hennes föräldrar visste eller borde ha vetat, så är frågan mycket mer intressant: Vad är det för fusk med att ha en viss typ av kropp, om det är så man föddes? Är inte hela grejen med elitidrott att man väljer ut gräddan av de som har allra bäst förutsättningar, tränar de riktigt hårt och låter de slåss mot varandra? Det är inte som om vem som helst kan tävla i VM. Det kräver anlag och träning och målmedvetenhet, och de två sista är trots allt beroende av den första. Elitidrott är inte tänkt att vara demokratiskt.

3. Det är inte självklart att man vet att man är intersexuell

Hur många trodde inte tills för någon månad sedan att kön var något som avgjordes av det man ser mellan benen och det som står i födelsebeviset? Hur många av de som tror sig veta att Semenya måste ha dolt något och kräver svar är själva beredda att visa upp sina egna intyg från kromosomodlingar, hormontester, gynekologundersökningar, bukröntgen och psykologutlåtanden för vem som helst som är nyfiken? Oj, hoppsan, har du inga? Men hur vet du då vilket kön du EGENTLIGEN har?

4. Det är inte utsidan som räknas

Jag skiter fullständigt i anekdoter om att Semenya misstagits för att vara pojke ibland som barn. Det är inte så svårt, i synnerhet inte innan puberteten. Att klä sig som en kille och röra sig som en kille säger egentligen ingenting om vad man har för könsorgan, hormoner eller kromosomer; det säger mer om vad samhället man lever i förväntar sig av tjejer och killar. Om alla pojkflickor vore intersexuella skulle det finnas väldigt många.

5. Det är kränkande att behandla människor på det här sättet

Det är kränkande att kalla Semenya för ”han” när man vet att hon identifierar sig som kvinna. Det är kränkande för det innebär att man ger sig själv tolkningsföreträde; man signalerar att man skiter i den andras känslor. Det är som ett smeknamn som man försöker förklara att man verkligen inte vill bli kallad, men ändå får höra gång på gång – för den som säger det menar ju inget illa. ”Påskkärring” är till exempel ett ord som är neutralt enligt ordboken, men riktat mot en tjej i slöja blir det helt plötsligt annorlunda. Det är skillnad på att inte lägga något nedvärderande i ett ord, och att direkt gå emot någons uttryckliga önskan att slippa höra det.

Om du själv var arton år och precis fått veta att du eventuellt har en sjukdom som gör att du kanske behöver behandling, att du kanske inte kommer att kunna få biologiska barn och att sjukdomen tar sig ett sånt uttryck att det kan få dig att tvivla på din identitet, skulle du vilja att hela världen följde dig på vägen och att paparazzis fångade varje steg du tog? Skulle du tycka att det var okej att läsa artikel efter artikel där människor tyckte till om huruvida de accepterar att du har en sjukdom? Skulle du stå ut med att få höra att du är en lögnare och en fuskare? Skulle du stå ut med att läsa kommentarer där folk kräver bildbevis?

Herregud, det är bara sport det handlar om. Det är en tävling. Ändå beter sig folk som om de har rätt att ta reda på varenda medicinsk detalj, som om de har rätt att spekulera och håna. Nästa person som insinuerar något i stil med ”upp till bevis och ner med trosorna” tycker jag ska föregå med gott exempel. Upp i gynstolen bara, och se till så kamerorna får med allt. Jag lovar att det inte är som i porrfilmer. Det krävs en hel del fitta för att stå ut med en sådan sak – oavsett vad man har för könsorgan och könsidentitet. Men om man inte är modig nog kan man verkligen inte kräva det av andra.

Mina tidigare inlägg: 1, 2, 3, 4, 5, 6. Relaterat: 1, 2, 3, 4, 5, 6. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Caster Semenya, sport, intersexualism, trakasserier, mobbing, genuspanik, transfobi, kön, genus, biologi, vård, media, trakasserier

Förra gången jag var fjorton var jag också en tönt

Förra gången jag var fjorton år gick jag sällan och la mig efter tio, ens på helgerna. Jag var morgonpigg, och skämdes för det. Det var väldigt mycket jag skämdes för på den tiden.

Kanske skulle den dåvarande fjortonåriga jag vara mer nöjd med den fjortonåring som bebor samma kropp idag, lika många år senare. Jag har nämligen suttit uppe hela natten; klockan är över sju och jag har inte gått och lagt mig än. Sånt är coolt. Sånt är häftigt. Fast jag är såklart en jävla tönt ändå, för jag har pluggat. Jag sitter frivilligt en hel natt med en uppsats jag inte ens förväntas börja på förrän om flera månader.

Det spelar ingen roll hur många puberteter jag går igenom, tror jag: Jag är genuint töntig rakt igenom. Skillnaden är att idag är jag ganska stolt över det. Är det någonting jag önskar att jag hade vetat då… Nej förresten. Det är ganska många saker jag önskar att jag hade vetat; det går inte att peka ut något specifikt. Mer än möjligen att jag inte ska vara så rädd för att låta bli att skämmas konstant. Världen går inte under för att man slappnar av.

Läs även andra bloggares åsikter om puberteten, hormoner, tonåring, dygnsrytm, transsexualism, könskorrigering, skuld, skam, ångest, töntar

Friterade disktrasor och att inte se målbrottet för alla tuppar i halsen

Jag vaknade imorse – eller rättare sagt vid lunchtid – med en obehaglig tanke i mitt sjuka huvud. Om någon har missat det så är jag alltså sedan tjugofem dagar inte bara sjuk i huvudet genom att vara allmänt psykstörd, utan även sjuk i halsen. De senaste dagarna har jag haft alla symtom på feber utom en faktisk feber – däribland de där helt fantastiska feberdrömmarna. Är det något som är underbart med att vara sjuk så är det just de där skumma drömmarna man får.

Jag tågluffade i England – det är en sån sak som jag alltid velat göra – och kom till en liten by där jag gick in på puben för att fråga efter vägen till någon sevärdhet. Bakom disken stod en medelålders kvinna och stekte något som såg ut som pannkakor. När hon gräddat dem hivade hon ner dem i en fritös av den sorten de har på gatukök för pommes frites. Uppenbarligen var de där friterade pannkakorna väldigt omtyckta, för hon hade fullt upp. Folk kom hela tiden och ville köpa. Till slut blev det min tur, och hon hivade upp en av dem på en tallrik. Den såg ut som ugnspannkaka à la skolmatsal, så jag tackade nej och förklarade att jag bara ville ha en vägbeskrivning. Hon sken upp, och böjde sig över disken och viskade

”Vilken tur för dig. Det jag serverar är egentligen panerad och friterad disktrasa. Wettex.”

Jag såg antagligen väldigt häpen ut, för hon började skratta högt.

”Allt är inte som det ser ut att vara, unge man. Du letar efter något du inte vet vad det är. Är du säker på att du inte redan har sett det?”

Sedan vaknade jag, och hela dagen har jag grubblat på vad det betydde. Har jag gått förbi något? Har jag haft så bråttom att jag missat att svänga av? Har jag gått vilse? Har jag gått för långt? Kommer jag att ångra mig nu? Men vad? Vad är det jag ska ångra? Vad är det jag missat?

I någon timme satt jag i badkaret och började fundera på om det här var mitt undermedvetnas försök att protestera; om detta var mitt allra första lilla tvivel på om könskorrigering var det rätta. Det är mindre än en vecka till spruta nummer två, och de 74 dagarna som har gått sedan den första har varit fantastiska. Tror jag. Men tänk om det bara är för att inte vill erkänna att jag egentligen är besviken? Jag kanske bara inbillar mig att jag är mycket lyckligare nu? Jag kanske bara inbillar mig hur asjobbigt allt var förut?

Jag började tänka på hur jag brukar prata om mitt gamla och mitt nya jag: Mitt gamla jag är den som gjort en massa dumheter, mitt nya jag är den som visserligen inte är perfekt men åtminstone lite mindre pinsam. Men tänk om det bara är ett sätt att ta avstånd från det gamla livet? Tänk om jag egentligen bara försöker fly från det faktum att jag är vandrande social katastrof? Tänk om jag innerst inne tror att jag kan stryka ett streck över allt dumt jag gjort?

Tankarna kändes överdrivna för jag är väldigt säker på att det inte stämmer, men jag fick ändå ingen ro. Jag kunde inte vifta bort det hon hade sagt. Efter en hel dags grubblande gick jag ut i köket för att laga mat, och det ville inte bättre än att jag välte ut den stora men tackolov nästan tomma burken med paprika. Knallrött pulver flög över köksgolvet och glasburken landade med en smäll.

”Men Immanuel!”

Min röst lät trött, som när man säger till ett barn att sluta gunga på stolen. Det är så jag brukar tala till mig själv; jag är redan medveten om att jag är och förblir ett klantarsle både socialt och kroppsligt. Däremot slutade jag i samma sekund grubbla på vad det var kvinnan i drömmen egentligen menade. Min röst börjar återhämta sig från sjukdomen. Den är inte särskilt hes längre, och ändå är den… inte mörk, det vore en överdrift, men helt klart lägre än innan jag blev förkyld. Jag är i målbrottet nu.

Jag har hört den rösten i någon vecka utan att våga lita på att det verkligen är sant. Det var det hon menade: Jag har jagat målbrottet utan att veta att jag redan är där. Vad de friterade wettextrasorna betyder har jag däremot ingen aning om.

Läs även andra bloggares åsikter om testosteron, transsexualism, könskorrigering, puberteten, målbrott, hosta, feber, sjukdom, röst, drömmar, drömtydning, psykologi

Caster Semenya förtjänar inte en medalj – utan två

”Hon mår inte bra” säger tränaren. Det måste vara det mest uppenbara någon någonsin har sagt. Med alla löpsedlar idag som skriker ut ”både man och kvinna” så är det inte så konstigt om Caster Semenya ställer in ett lopp.

Jag tänker inte spekulera i Caster Semenyas känslor, eller om hon har en kris eller inte. Det vore visserligen fullt förståeligt med tanke på den press hon utsatts för. För mig är hennes biologiska kön fullkomligt ointressant, dessutom. Däremot är hetsjakten på henne tragisk. En könsutredning är något mellan läkare och patient, men i det här fallet är det som om hon låg i en gynstol med hela världen som publik.

Claes Thureson kommenterade mitt tidigare inlägg, med orden:

”Men det är inte det viktiga, i vilket fack vi placerar varandra, eller vad det i övrigt innebär. Utan hur vi behandlar varandra.”

Och det är så sant. Människovärdet sitter inte i att man har ett tydligt definierat kön. Det viktiga är inte om en person är man eller kvinna; det viktiga är hur man blir bemött. Och Caster Semenya har blivit så jävla illa behandlad under de senaste veckorna. Jag skäms för mänskligheten när jag ser hur hungriga journalistgamar och förståsigpåare kastar sig över henne och spekulerar över utseende och funktion hos kroppsdelar som en genomsnittlig artonåring kanske inte ens vågar prata med sina föräldrar om.

Det må vara hänt att man behöver vård för intersexuella syndrom, men det är inte det som är den svåraste sjukdomen. Det sjukaste, det stördaste och det mest skadliga är genuspaniken som sprider sig. Jag hejar på Caster Semenya. Oavsett vad testerna visar är hon värd den medalj hon tagit – och hon förtjänar fan i mig ännu en medalj för att hon orkar med folks idioti. En tapperhetsmedalj för att hon orkar försvara sig i könskriget. You go girl!

Tips: Bli ett fan av Semenya på Facebook – hon har redan över 4000. Relaterat: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Caster Semenya, sport, friidrott, kön, genus, fördomar, hat, media, intersexualism, IAAF, transfobi, HBTQ

Kärlek är inte en ask choklad

Enligt Aftonbladet har 84% av amerikanska kvinnor haft sex ”för husfridens skull eller i utbyte mot att partnern gjorde mer hushållsarbete”. Det är en ganska deprimerande siffra, även om jag inte riktigt förstår den. ”För husfridens skull” kan vara allt från ”vi har sex en gång i veckan, för jag läste i en sexspalt att det är bra för relationen” till ”han slutar slå om han får ligga”. Spannet däremellan är stort, och det hade varit intressant att se hur många män som har sex för husfridens skull – och om män och kvinnor definierar det olika.

Eller som Gudrun Schyman skriver idag:

”Stereotypa och patriarkala könsroller begränsar i hög grad våra individuella möjligheter att fullt ut upptäcka och utnyttja vår hela mänskliga kapacitet. Det gäller både val av partner och val av arbete. Ekonomi och utbildning sätter också tydliga gränser. Hud och hårfärg, sexuell identitet och funktionsnedsättningar är andra hinder. Gemensamt handlar det om makt och maktlöshet.

Betyder det att människor som lever i konflikter utifrån kön, klass, etnicitet, sexualitet eller funktionsnedsättning inte kan känna lycka? Självklart är det inte så. Kunskapen finns om att det varken är pengar i massor eller materiellt överflöd som skapar lycka. Liksom att kärleken kan överbrygga gränser. Men ändå. Det finns skillnader. I möjligheten.

Lycka kräver reservationslösa relationer. Relationer fria från förtryck, makt och ägande. Sällan är det så tydligt som i en kärleksrelation. Så fort makt och ägande blandas in, vilket är det gängse med den könsmaktsordning som är plattform i alla våra samhällen, minskar möjligheten och förmågan att älska reservationslöst.”

Det är sånt här som påminner mig om varför feminism är en så viktig del i mitt sätt att se på mina egna relationer. Utan att analysera maktfördelningen och upplevelsen av makt går det inte att begripa varför folk är som de är och gör som de gör – eller för att prata kvällstidningsspråk: Vem som är offer, vem som är förövare och vem som helt enkelt är en smart strateg.

Ojämlikhet är inte nödvändigtvis en relationsdödare; det är vad jag brukar tänka på när jag läser olika klyschor om ”recept för ett livslångt äktenskap” och sånt där de påstår att det är viktigt att hålla på könsrollerna. Det finns inget som säger att om ett förhållande är ojämlikt så kommer det att ta slut snabbt – snarare är det väl ofta så att de som lever väldigt ojämlikt är väldigt starkt bundna till varandra. Däremot är frågan om de är lyckliga. Att mäta en relation i antal år snarare än i hur bra man har det tillsammans är att lura sig själv.

Därför vill jag inte ha något livslångt äktenskap, och jag tror inte heller på evig kärlek. Jag tror inte på kärlek som dyra chokladpraliner ur en tjusig ask – det är så lätt att tro att man bara får ta en då och aldrig ångra sig. Hellre ser jag kärlek som något som går att köpa i lösvikt och finns i nästan varenda form, färg och smak som helst. Det gör att det är lättare att spotta ut ifall det visar sig vara ”körsbär i likör” man fått i munnen.

Ny satsning mot relationsvåld: 1, 2, 3. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kärlek, lycka, känslor, relationer, psykologi, jämställdhet, jämlikhet, genus, Gudrun Schyman, äktenskap, polyamori, makt, könsmaktsordning, sexism, politik

Vad som är biologiskt kön är något som är socialt konstruerat

Människor är förutsägbara. Det dyker alltid förr eller senare upp någon som protesterar mot att man får definiera sin egen könsidentitet. Och jag svarar alltid ungefär på samma sätt:

”- Alltså, du är INTE ALLS kvinna för att du känner dig som en?
Är jag en hund om jag känner mig som en hund? Nej, jag är högst sannolikt psyksjuk.
Om hon har tre gånger så mycket manliga könshormoner så har hon ju en stor fördel gentemot alla andra kvinnor = orättvist.
Att vara man eller kvinna är fysiologiskt – tyvärr.

- Aha, att ha en könsidentitet är att vara psykiskt sjuk. Eller gäller det bara de vars identitet andra ifrågasätter? Om det är fysiologiskt att vara man eller kvinna, betyder det att det finns en exakt definition av var ”gränsen” går? Min erfarenhet är att människor som hävdar det brukar komma med olika definitioner. Någon säger kromosomer, någon annan könsorgan, någon tredje hormonnivåer… Uppfattningen om vad som är biologiskt kön är något som är socialt konstruerat.”

Man kan mäta hormonnivåer, och man kan ta kromosomtester och man kan undersöka inre och yttre könsorgan. Man kan göra tabeller och diagram med olika värden och analysera dem, men att bestämma vad som är det som ytterst avgör en människas biologiska kön – och hur viktigt det i sin tur är för att avgöra kön, och hur viktigt det är att avgöra kön överhuvudtaget – är ingen exakt vetenskap. Att bestämma sig för att kromosomer alltid är viktigare än självupplevd identitet, eller att bestämma sig för att det bara finns två kön och att man måste ha ett av dem och endast ett, eller att bestämma sig för att det är viktigt att kunna avgöra vad en person har för kön är inget annat än värderingar.

Biologi får vara hur medfött och orubbligt det vill, men hur man tolkar det kommer alltid an på vilket samhälle man lever i.

Läs även andra intressanta bloggares intressanta åsikter om kön, genus, könsorgan, könsidentitet, kromosomer, hormoner, biologi, identitet, vård, medicin, intersexualism, Caster Semenya, vetenskap

Om du älskar mig som jag är åker du ut med huvudet före

Inatt har jag lärt mig att möta rädslor jag inte visste att jag hade. Jag har lärt mig att mitt liv är någon slags satir. Den som läser min själ måste skratta gott. Jag fick höra att jag är bra på att ge råd om relationer, känslor, sex och rädslor. Kul. Jag menar det: Det är såklart skitkul om jag kan hjälpa någon. Jag är bara egoistisk nog att önska att jag kunde vara lika klarsynt när det gäller mig själv. Så jag började googla på det vi hade pratat om, och insåg att det fanns massor skrivet – bara inga svar på de frågor som just jag har. Som om de frågorna aldrig har ställts förut. Kanske har de inte det.

Hur gör man för att lita på människor? Nej, det handlar inte om otrohet, inte om övergrepp eller att ha vuxit upp med en missbrukande förälder eller någon annan av standardförklaringarna. Det handlar om de där orden jag skrev för snart tre år sedan:

”Jag vill inte ha din jävla kärlek
du kan stoppa upp den någonstans

Jag vill inte vara din vän
om du ska ställa krav

Om du inte älskar mig som jag är
älskar du mig inte alls

Om du älskar mig som jag är
åker du ut med huvudet före

Du kan inte älska mig utan min tillåtelse
och jag vägrar låta dig göra det

Din kärlek är falsk och det är du med.”

Det är onekligen något udda att inte vilja bli sedd som snygg och sexig av den man gillar. Men hur gör man för att lita på att någon både orkar med det som är nu och samtidigt ser fram emot det som kommer sedan? Hur gör man för att lita på att den som säger att hen älskar en inte menar att hen älskar allt det hen kan se med ögonen? Hur gör man för att lita på den som bedyrar att hen ser fram emot förändringar? Och hur gör man för att inte helt tappa greppet och kräva att den andra ska lova och svära att hen äcklas av en, för att man ska lita på henom?

Definitionen av känslomässig ensamhet är att googla viktiga frågor och inte få några svar. Istället får jag skriva mina egna svar, antar jag. Så vad skulle jag ha gett någon annan för råd om de varit i min situation? Jag skulle såklart att ha sagt såhär:

Tillit till andra människor är överkurs. Det är viktigare att ha tillit till sig själv.

Tillit är det jag saknar; tillit till andra människors begränsningar, men framförallt tillit till mig själv. Och utan den kommer jag ingen vart.

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, relationer, rädsla, psykologi, komplex, tillit, självkänsla, sexualitet, utseende, ideal, självbild, transsexualism, könskorrigering, ensamhet

Mina misslyckade könsbyten

Jag älskar tester på Facebook. De säger verkligen sanningen. Jämt. Som testet ”Är du verkligen en riktig man?”. Mitt resultat blev:

”Fjolla.

Du har en väldigt svag och skör personlighet som lätt går att knäcka. Till exempel blir du ledsen och deprimerad om någon av dina nära och kära dör i cancer. Du är medlem i olika välgörenhetsorganisationer och ger pengar till hemlösa. Du har flera gånger funderat på att utföra könsbyte men har inte lyckats samla modet som krävs. Du har inga vänner.”

Notera näst sista meningen:

”Du har flera gånger funderat på att utföra könsbyte men har inte lyckats samla modet som krävs”

Det har jag visst det. Jag har försökt byta kön till kvinna så många gånger, men det är inte modet som saknas. Jag har provat det mesta som sägs kunna göra kvinnor av män, utom att föda barn – och misslyckats med i stort sett allt.

Jag har misslyckats med mitt könsbyte, trots att jag hade alla förutsättningar: Jag har haft en fitta hela mitt liv och bröst sedan jag var elva. Jag har livmoder och äggstockar och kvinnliga kromosomer. Jag har haft höfter och kurvor och en ljus röst och jättebröst. Jag har haft ett kvinnligt namn och ett kvinnligt personnummer och ingen verkade ifrågasätta att jag var tjej. Jag har burit pushup-behåar i storlek 80F och korta kjolar. Jag har haft långt hår uppsatt med diadem och tillochmed ett par gånger använt smink. Jag har läst böcker om Kitty och Tvillingarna i Sweet Valley och jag har gått i ridskola och dansat balett och sytt min egen studentklänning. Jag har försökt lära mig att brodera, hålla käften och känna feministiskt systerskap. Jag har rakat benen och jag har låtit det växa. Jag har läst nästan alla av de feministiska klassikerna och diskuterat könsroller tvångsmässigt. Jag har gått på 8 mars-demonstrationer och jag har ett husmoderslexikon i bokhyllan.

Ingen som jag inte har berättat för har misstänkt något – och ändå misslyckades jag. Gång på gång. Jag har en rad misslyckade könsbyten bakom mig, och till slut gav jag upp och försökte vara mig själv istället. Det gick så himla mycket bättre.

Alla de som pratar om att de som gör ”könsbyten” alltid ångrar sig eller åtminstone inte blir lyckliga efteråt, har på sätt och vis rätt – fast egentligen menar de precis tvärtom. Att göra en könskorrigering – att rätta till kroppen efter det mentala könet – är det extremt få som ångrar. De allra flesta är nöjda efteråt. Däremot är det förmodligen många av oss som försöker låta bli att gräma oss över alla könsbyten vi utsatte oss själva för innan dess.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om könsbyten, könskorrigering, transsexualism, transition, transpersoner, HBTQ, kön, könsidentitet, genus, identitet, Facebook, tester, könsroller, kvinnligt, manligt

100% kvinna, man – eller sig själv

En gång i tiden hände det att personer med oklart biologiskt kön uppfattades som häxor och avrättades. Häxjakt är väl det minsta man kan kalla det Caster Semenya har utsatts för, men nu verkar det i alla fall som att oavsett vad könstesterna visar kommer hon att få behålla medaljen. En representant för IAAF säger:

”Det står klart att hon är en kvinna, men kanske inte till hundra procent. Vi måste se över om hon har en fördel mot de andra, om det är så att hon är mellan de båda könen”

Det är faktiskt ganska intressant hur allmänbildningen höjts på bara några veckor. Folk harbörjat fatta på allvar att det inte är så enkelt det där med kön. Även om en del fortfarande kör sitt ”men det är ju bara att dra ner byxorna och kolla” så har många fått upp ögonen för att det inte alltid är så självklart vad som avgör någons kön. Synd bara att det var tvunget att börja som det gjorde, med hån och hat och hets.

I mina ögon är man 100% kvinna om man känner sig så. Hormonnivåer, kromosomer, könsorgan och födelsebevis är underordnade, och även vilket kön andra uppfattar en som. Det är därför man inte kan bli mer kvinna eller man för att man gör en könskorrigering. Identiteten finns där redan, även om den kanske är dåligt utvecklad i början. Allt man gör – kommer ut, byter namn och pronomen, byter garderob och stil, tar hormoner, genomgår operationer, söker juridisk fastställelse och så – är bara näring och stöd för identiteten så den kan växa sig stark. Det är också därför det inte går att ta ifrån någon deras identitet genom att skrika ”könsfusk” – däremot går det att skada människors självbild och bryta ner dem mentalt.

Jag är inte mer man nu än vad jag var för tre månader sedan, bara för att jag kommit i puberteten. Den stora skillnaden är istället att jag är mer mig själv.

Relaterat: ”Korvas” heter Edith Moa Harry, och det anmärker folk på, tydligen. Suck. Den norska namnlagen. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, könsroller, könsidentitet, genus, intersexualism, transsexualism, könskorrigering, hormoner, könsorgan, identitet, psykologi, media, Caster Semenya, idrott

Han kallar sig ”pappa”, men förstår inte att det är en titel man måste förtjäna

Han är som en katt som gärna kommer in i ditt hem och sover i din soffa och äter av din mat och kanske, kanske någon gång låter sig klappas. Om han vill, om han känner för det. Men det är sällan. Så länge du kan minnas har han flytt undan varje försök att nå honom. Allt ska ske på hans villkor.

Han är fri, säger de. Själv har han gått på myten om sin egen frihet. Han smyger i högt gräs och låter sig inte fångas in. Det händer att han kissar och bajsar i grannbarnens sandlåda. Pinsamt, men det verkar han inte förstå.

Han är så trevlig, säger de. Han kan charma vem som helst, och det vet han. Och det vet du. Du har sett mer än de flesta.

För hans skull har ditt hus stått öppet. Dörren har aldrig varit låst, inte ens på natten. Främmande människor har klivit in i ditt hem och tagit för sig och sedan gått sin väg, utan att du ens reagerat. Det är priset du betalat för att hålla hoppet uppe. Han kommer ju hem någon gång, till slut och för gott. Du vill tro det.

Han kommer alltid tillbaka, det gör han. Du vet inte när, eller hur, men du vet att det händer. En morgon sitter han där, som ingenting har hänt. Han låter sig matas innan han försvinner igen, utan ett ord. Så håller det på. Du frågar aldrig var han tar vägen, för du vill inte veta. Han berättar inte, men du förstår att han har fler hem än ditt och andra människor som är viktigare för honom än du.

Det gör ont, men ändå har dörren alltid varit olåst. Tills en dag då du får nog, och tar fram nyckeln du aldrig använt. Du låser dörren, och sätter dig att vänta. Andra säger att du är snål; att du borde ställa upp mer. Som om du inte redan hade nog med skuldkänslor.

Du sitter där och väntar på att höra hans jamande utanför dörren; du längtar efter att få se honom be om att bli insläppt. I ett kvarts sekel har han varit på väg någon annanstans. I hela ditt liv har han flytt. Han kallar sig ”pappa”, men förstår inte att det är en titel man måste förtjäna.

OBS! Det här handlar INTE om min egen pappa. Han är helt fantastisk. Det handlar om andras pappor, som inte verkar ha fattat vad det innebär att vara förälder. Bloggtema Pappa.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om pappor, föräldrar, relationer, känslor, psykologi, familj, barn, mognad, missbruk, medberoende, psykisk ohälsa, skuld, skam, alkoholism

ADHD sitter i huvudet. Det gör stämbandsinflammation också

Igår när jag hasade mig hem från psykologen hade jag bestämt mig för att bevisa för mig själv att jag var frisk från den här sjukdomen jag dragits med i tre veckor. Om jag klarade att gå hela vägen hem utan att vila så betydde det att jag inte var sjuk längre. Det skulle betyda att jag äntligen höll på att bli bättre, och att den här långdragna halsinfektionen (antagligen stämbandsinflammation) är på väg att ge upp. Så jag gjorde det. Vägen hem är ungefär två och en halv kilometer, och jag fixade det även om jag sov i flera timmar när jag kom hem. Idag har jag sovit hela dagen. Det som fick mig att hålla mig på benen hela vägen var just min inställning: Jag kan tänka mig frisk. Jag ÄR frisk. Det här är över innan jag vet ordet av.

Det bar mig hela vägen hem, och när jag kom upp ur sängen framåt kvällen fortsatte jag peppa mig själv på samma sätt. Jag hade siktet inställt på att vara frisk idag, eller åtminstone bättre. Det måste ju fungera så: Det räcker med att ta sig i kragen och tänka positivt, så löser sig allt. Därför blev jag lite besviken när jag vaknade klockan halv fyra i eftermiddags med värk i hela kroppen och i huvudet, nästäppa och fortfarande den här envisa hostan. Allt mitt positiva tänkande hade inte gjort mig frisk. Kanske var det för att jag inte trodde tillräckligt mycket och ansträngde mig tillräckligt hårt.

Okej, jag vet att det här låter fånigt, men jag gjorde det faktiskt på riktigt. Efter tjugotre dagars sjukdom var jag tillräckligt desperat för att försöka tänka mig frisk. Det här är nämligen den sortens strategi jag har lärt mig att tillämpa på de flesta av de svårigheter och begränsningar jag har. Om jag verkligen anstränger mig så kan jag fixa det där som ska bevisa att jag är ”frisk” och ”normal”; den där enstaka grejen som jag hänger upp mig på. Jag kan bevisa för mig själv och andra att jag klarar det.

Visst klarar jag en massa saker; jag orkar bara inte. När jag är frisk har jag inga problem med att gå två och en halv kilometer, men när jag är sjuk är det en annan sak. Även om jag tar mig hela vägen hem utan att ramla, så betyder det inte att jag gör det lika enkelt som när jag är frisk. Det är på samma sätt med många av de svårigheter jag har för jämnan: Visst kan jag hålla på och tvinga mig att göra ditten och datten, och visst kan jag lyckas – men det betyder fortfarande inte att jag gör det lika enkelt som någon annan.

När jag lär känna människor som inte förstår mina svårigheter måste jag lära dem att jag inte klarar allt. Jag måste få dem att förstå att det finns saker som är såpass svåra att det är så gott som omöjligt för mig att göra dem. Jag måste handikappa mig. Först när de vet vad jag inte kan vågar jag visa jag vad jag faktiskt kan. Först när någon vet vad jag hade att utgå ifrån kan de förstå att jag faktiskt kan vara stolt över att klara en sak som de tar för givet. Hur ska de annars förstå hur fantastiskt det är för mig att klara av ett telefonsamtal eller att kunna läsa en bok?

Det är lätt att säga åt någon att ta sig i kragen och rycka upp sig, när man inte vet vad det är de ska rycka upp sig från. Om det går att tänka sig ur Aspergers syndrom, ADHD och depression, sådär helt på egen hand och bara man verkligen vill, så borde det inte vara någon match att tänka sig frisk från en helt vanlig stämbandsinflammation. Det sitter ju i huvudet, det med.

Lästips: Mymlan om ADHD. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, Aspergers syndrom, NPF, depression, psykiska sjukdomar, psykologi, funktionshinder, handikapp, utveckling, positivt tänkande, sjukdom, infektioner, influensa

Sambandet mellan feber och brist på autistiska symtom – en teori

”Det är ju inte som om jag är sjuk på riktigt. Jag har ju kunnat blogga varje dag, till exempel.”

Just de orden intalade jag mig själv igår, och visste inte hur snart jag skulle få äta upp det. Efter tre veckors obestämbar halsinfektion har jag börjat tröttna rejält, så igårkväll bestämde jag mig för att ignorera tröttheten och ge mig ut på en kvällspromenad i skogen. Det var helt fantastiskt och jag mådde som en prins – tills jag vaknade imorse och verkligen var sjuk på riktigt. Egentligen borde jag ha stannat i sängen hela dagen, men jag tog mig på något sätt till psykologen och hem igen. Det var såklart jobbigt, men det gick.

Hursomhelst har jag i min feberyra hunnit tänka en hel del på det där med just sjukdom. Det sägs att personer med autism har mindre autistiska symtom när de har feber, och det finns en undersökning som på sätt och vis bekräftar det: En grupp barn med olika autismspektrumdiagnoser visade sig ha färre avvikelser från det ”normala” (det neurotypa, icke-autistiska) på vissa beteendeområden när de hade feber, jämfört med när de var friska. De områden det gällde var irritabilitet, hyperaktivitet, repetitivt beteende och avvikelser i talat språk, och när de blev friska gick de alltså tillbaka till det gamla beteendet.

Det kanske inte är så konstigt att man är mindre hyperaktiv och gör färre stereotypa rörelser och liknande när man är sjuk; är man trött orkar man helt enkelt inte göra så mycket. Att ha feber gör i alla fall mig lugn – för lugn. Folk kan säga att jag verkar vara ovanligt samlad och fokuserad när jag själv känner precis raka motsatsen. På väg till psykologen idag klev jag rakt ut i gatan så en bil fick tvärbromsa. Jag skulle gå över och stannade, men trodde att jag var kvar på trottoaren när jag i själva verket var en halvmeter ut i körbanan. På vägen hem gick jag in i en hög buske som hängde ut över trottoaren, som jag inte la märke till förrän den slog mig på armen och nästan i ansiktet. Den typen av händelser är mer regel än undantag när jag är trött – och det är det som är grejen, tror jag.

Jag är en mästare på att fejka koncentration, i synnerhet när jag är okoncentrerad. När jag är sjuk eller trött tar jag in färre intryck från omgivningen, och det är därför jag kan se ut som om jag är ovanligt koncentrerad och samlad när jag i själva verket knappt är medveten om världen. Min hjärna behöver egentligen gå på högvarv för att klara av sånt som att hålla sig på trottoaren och väja för hinder, och det är samma funktion som gör att tanken lätt vandrar iväg, att jag så ofta avbryter människor, att jag gör tusen saker samtidigt.

När jag är sjuk går hjärnan på lågvarv: En sak i taget, för fler orkar jag inte. Sinnena trubbas av och jag tar inte längre in precis allt som händer. Kanske är det så de bokstavslösa är för jämnan, fast inte riktigt lika mycket. Uppenbarligen klarar de flesta av dem av både att gå rakt och att upptäcka busken innan den attackerar. Fast det är klart: de har många års träning bakom sig, och kanske inte ens vet något annat. Mina neurotypa symtom försvinner när jag tillfrisknar, som tur är – för om det är såhär det är att vara ”normal” förstår jag inte riktigt hypen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, Aspergers syndrom, feber, sjukdom, funktionsnedsättning, koncentration, hyperaktivitet, perception, intryck, uppmärksamhet, trötthet, influensa, lugn, psykologi, neurotypi

Ny forskning löser DAMP-löshetens gåta

Länge har forskare misstänkt att

*googlar efter mer information och börjar läsa en text om något helt annat totalt orelaterat ämne som jag råkar snubbla över*

personer med ADHD har

*reser mig från datorn för att leta efter mitt läppcerat, går ut i sovrummet och känner i byxfickorna, går ut i hallen och känner i tröjfickan och hittar till slut ceratet i fickan på morgonrocken jag har på mig*

ett annat belöningssystem i hjärnan

*smackar glatt och grimaserar för att njuta av att läpparna är mjuka igen, och dricker lite vatten*

än andra, och det kan förklara varför vi ofta har

*kollar mobilen om jag har några olästa eller obesvarade sms som jag glömt bort*

koncentrationssvårigheter och svårt att kontrollera

*börjar klia mig lätt på halsen och klöser med naglarna i nacken någon minut, bara för att det känns så skönt*

impulser.

Var det svårt att förstå sammanhanget? Vi tar det igen:

Länge har forskare misstänkt att personer med ADHD har ett annat belöningssystem i hjärnan än andra, och det kan förklara varför vi ofta har koncentrationssvårigheter och svårt att kontrollera impulser.

Var det lättare att hänga med den här gången? Jag skrev först den korta texten, men när jag märkte hur ofokuserad jag var skrev jag in de saker jag faktiskt gjorde under tiden. Det tar egentligen inte många sekunder för mig att skriva två rader – i synnerhet inte när jag vet vad jag ska skriva – men det tar tid om jag måste göra tusen andra saker samtidigt.

Åter till nyheten:

Amerikanska forskare har undersökt halten av signalsubstansen dopamin i hjärnorna hos personer med och utan ADHD och kommit fram till att det är belöningssystemet och som skiljer oss åt. De som har ADHD hade lägre nivåer av dopamin i det område i hjärnan som styr just belöning och motivation, jämfört med de som inte har ADHD. När hjärnan får ett nytt intryck att bearbeta stiger nivåerna, men hos en person med ADHD sjunker den nivån fortare. Med andra ord: ADHD-hjärnor belönar oss inte för att hålla koncentrationen på samma sätt som andras hjärnor gör. ”Belöningssystemet reagerar alltså snabbare på nya intryck hos den som har adhd” säger Nora D Volkow som är en av forskarna bakom studien.

Egentligen är det mest för att försöka förstå hur bokstavslösa hjärnor jobbar som jag läser sånt här. De kallar det för ”gåtan ADHD” i DN; själv ser jag det som en lika stor gåta som den gåta det såkallat normala också är. Det lär inte hända att de skriver ”Fynd löser DAMP-löshetens gåta”, men det är utifrån just det jag läser texten: Bokstavslösa hjärnor är långsamma. Det är deras fördel.

Det återstår att ta reda på hur vi bokstavliga kan bromsa oss när det går för fort, men det här verkar lovande.

Bloggat: Mamman, Annami. Uppdaterat: SvD och AB skriver också. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, ADD, NPF, funktionshinder, hjärnan, biologi, neurologi, forskning, dopamin, koncentration, impulsivitet, minne, rastlöshet, psykologi, psykiatri

En varulv med böldpest

Första gången jag rakade mig, för snart en vecka sedan, lät jag överläppen vara. Dels för att jag ville se hur det såg ut, och dels för att det verkade svårare att raka än resten. Sedan ångrade jag mig, så när jag rakade mig igen rök mustaschen också. Såhär ett dygn efteråt inser jag hur jag vant mig vid mustaschen. Under det dygnet som gått har jag påmints om att den saknas varje gång jag hostar, äter, dricker eller rynkar läppen för att tänka. Huden under mustaschen visar sig vara otroligt känslig för beröring – och det är inte det enda jag märkt efter att jag börjat raka mig.

Immanuel blottar strupen

När jag ser mig själv i spegeln inbillar jag mig nämligen att mitt adamsäpple börjar synas, bara för att jag fått bort allt fluff jag hade under hakan. Jag är len som en barnrumpa, och det får konturerna att framträda. Om det dessutom faktiskt vuxit till sig lite på grund av testosteronet vågar jag inte säga. Det vore typiskt mig att tro det för att sedan få det bekräftat att halsen visserligen har blivit buckligare, men av fel skäl.

Jag trodde förut att jag var i målbrottet, men det visade sig vara en stämbandsinflammation som jag efter tre veckor fortfarande inte är riktigt frisk från. Därför skulle det inte förvåna mig om det såkallade adamsäpplet som jag gått och glatts åt visar sig vara början till körtelfeber.

Frågan är bara vilken mystisk sjukdom som fått mig att tro att jag har finnar och vad det kan vara som gjort att jag får mer och mer hår både i ansiktet och lite varstans. Antagligen är jag en varulv med böldpest. Testosteron ÄR farligt.

Läs även andra bloggares åsikter om testosteron, puberteten, hormoner, rakning, målbrottet, skägg, hårväxt, mustasch, adamsäpple, målbrottet, stämbandsinflammation, körtelfeber, finnar, varulv, böldpest, transsexualism, könskorrigering

Jag har inte svinfluensan, jag är bara slemmig

***Äckelvarning***

Boendestödjare M2 var sjuk förra veckan, men nu är han tillbaka på jobbet. Bara en enveten hosta hänger sig kvar, precis som för mig. Han har varit sjuk i drygt en vecka, och jag i tre. Vi sitter i bilen på väg till soptippen och jämför symtom, men framförallt folks reaktioner när de märker att man är sjuk. Det är som om man har böldpest om man hostar; folk stirrar nervöst. Det är nästan lite kul, kommer vi fram till. Efter en vecka är man smittfri, men det kan ju inte de veta.

Vi kommer fram till tippen, och börjar sortera skräpet. Jag går längst fram till containern för pappersförpackningar, men när jag slängt det får jag en hostattack av den tystare, slemmigare sorten. Jag böjer mig fram och låter slemmet rinna ut ur munnen ner på asfalten, för det är för mycket för att svälja tillbaka. När jag tittar upp ser jag att killen som jobbar på tippen tittar åt mitt håll, lite oroligt, och jag kan inte avgöra om han är mer orolig för min skull än för sin egen. Borta vid bilen står M2 och ropar till mig om jag mår bra, så jag ropar tillbaka så alla på hela tippen hör:

”Jodå, jag hostade bara upp lite slem, det är ingen fara!”

Det kändes som om alla vände sig om, men det kanske var inbillning. Min röst håller för att ropa med i alla fall; det gjorde den inte för bara några dagar sedan. Jag börjar bli frisk. Men jag skulle gärna ha haft en tröja där det står ”Jag har inte svinfluensan, jag är bara slemmig” idag.

Läs även andra bloggares åsikter om svininfluensa, rädsla, hysteri, pandemi, influensa, hosta, sjukdom, slem, oro, hypokondri, slem

Caster Semenya och det egentliga könsfusket

Igår meddelade tränaren för Sydafrikas landslag i friidrott att hen avgår i protest mot hur Caster Semenya har behandlats, efter att hen fick veta att Semenya hade könstestats utan att få veta det redan innan de åkte till VM i Berlin. De hade tagit blodprov och urinprov, men hon fick inte veta varför. Det man kan läsa ut av såna prov är väl om jag förstått det rätt framförallt att man kan se vissa hormonvärden, och kromosomer. Däremot kan man inte läsa ut vilket kön en människa faktiskt har:

”Faktum är att inget enskilt prov kan skilja män från kvinnor. Inte heller kan man klassificera människor på basen av utseende eller muskelmassa. Den normala variationen i alla sådana yttre tecken är så stor att enstaka individer kan tyckas ha ”fel” kön när man tittar på dem. Etniska skillnader kan också bidra till klassificeringsproblemen.

Den medicinska expertisen är i dag enig om att könsidentiteten bara kan avgöras av individen själv. Den som känner sig som kvinna är kvinna, och borde få tävla som sådan. Ibland kan den tilldelade könsrollen komma i konflikt med könsidentiteten. Då kan i vuxen ålder det legala könet ändras, på personens egen begäran och efter en medicinsk och psykologisk utredning.

Den senaste tidens förvirrade debatt om könstillhörighet inom idrotten är alltså orimlig. Den som har kvinnlig könsidentitet och könsroll måste få tävla som kvinna.”

När jag säger den här typen av saker blir jag lätt avfärdad som okunnig och naiv queerfanatiker, och det må väl vara så, men det är inte jag som skrivit detta, utan Martin Ritzén. Han är professor i barnendokrinologi och har arbetat med att ta fram de riktlinjer som gäller för transsexuella i OS; hormonexpert, helt enkelt. Ritzén har flera gånger tidigare uttalat sig i den såkallade debatten om Caster Semenyas könstillhörighet, och nu skriver han på Aftonbladet Debatt och kräver ett stopp för hetsjakten på Semenya. Han påpekar att det inte alls är ovanligt med höga testosteronhalter hos till exempel kvinnor med PCOS, och fortsätter:

”Var går gränsen för när det naturliga testosteronet anses ge så kraftig anabol effekt på muskulatur att det ger en orättvis konkurrensfördel? Ska man kräva någon specifik behandling för att normalisera nivåerna? Här ger idrottens regelverk ingen ledning. IAAF borde ägna tid åt detta i stället för att kräva ”utredning av könstillhörighet”. Glädjande nog har den svenske dopningsexperten Arne Ljungqvist begärt att den internationella olympiska kommittén IOC ska inleda ett sådant arbete.”

Jag håller med helt och hållet. Är det något man ska utreda så är det reglerna, inte Semenyas könstillhörighet. Visst är det viktigt att utreda om det är doping eller naturligt höga testosteronvärden, men jag förstår inte grejen med att dividera om vem som är kvinna och vem som är man.

Testosteron är inte detsamma som manlighet, eller ens detsamma som manliga drag. Hormoner är en sak, kön en annan. Det enda könsfusket i sammanhanget är förmodligen den slarviga indelningen i män och kvinnor.

Läs även andra bloggares åsikter intressanta om kön, könsidentitet, genus, hormoner, testosteron, idrott, Caster Semenya, Sydafrika, Martin Ritzén, PCOS, intersexualism, kvinnor, män, kvinnlighet, manlighet, fördomar, normer, träning

Testosteron har gjort mig personlighetsförändrad på bara 10 veckor

Inatt provade jag att raka mig för andra gången. Den här gången var det faktiskt svårare, eftersom jag hade kortare strån. Jag tyckte att det hade vuxit ut en del på sex dagar, men tydligen inte. Hursomhelst hade jag förberett mig noga med rengöring och skrubb, och jag börjar inse att det är en bra idé att tvätta ansiktet med ansiktstvål varje dag nu när jag är i puberteten.

Hallå, kom det där från mig?

För en vecka sedan hade jag aldrig använt en rakhyvel på det sätt det är tänkt och fram tills för kanske ett halvår sedan hade jag aldrig skrubbat ansiktet eller kroppen, men nu börjar jag tydligen tåla min egen spegelbild och lägga ner tid på det. Jag har börjat använda tops till andra saker än att desinficera tangentbord, och bomullsplättar till annat än att torka bort var från spräckta skavsårsblåsor och levrat blod från överbelastade fotsprickor. ”Hudvård” betyder inte längre bara ”hålla huden så mjuk att jag kan röra mig och se till att det inte kliar och fjällar och vätskar och värker alltför mycket”.

En nyrakad Immanuel

Hyllan ovanför handfatet brukade fram tills för några dagar sedan rymma:

• Tandborste, tandkräm och tandtråd i en mugg
• Kam
• Sax (till naglar, enstaka hårstrån och hår)
• Deodorant
• Fotfil
• Nagelpetare
  
• Tvättade penslar på tork (oftast tills jag behövde dem igen), några säkerhetsnålar, två vackra knappar jag hittade på gatan och tvättade av och sedan glömde kvar, krokar som blev över efter duschdraperiupphängningen (jag har bott här i nästan två år…), en ask skavsårsplåster, ett decilitermått, en böjd spik och lite blandat skräp.

Numera har prylarna i den sista punkten åkt ut, och ersatts med

• Överfettad olivtvål till ansiktet
• En skål med gamla dinkelflingor som är från botten av påsen och därför snarast som mjöl, som ansiktsskrubb
• Rakhyvel, rakkräm och någon slags alkoholfri aftershave

När ansiktshåret börjar synas och jag dessutom har flott och finnar som behöver motarbetas så kan jag inte längre undvika speglar och ignorera att ta hand om min hud. Jag – som bara brukar spola av ansiktet med kallt vatten när det blir för skitigt och en gång nästan skrattat en person rakt i ansiktet för att jag trodde att hen skämtade när hen sa ”rengöringsmjölk” och aldrig känt mig så macho som när jag sett reklam för produkter som löser problem jag inte visste existerade och ibland på allvar nästan trott att trollharar är från Mars och sminkförsäljare är från Venus – har tydligen börjat bry mig. Jag tål till och med att se mig själv i spegeln.

Testosteron har gjort mig fåfäng; det är en lite skrämmande biverkning som ingen upplyste mig om i förväg. Jag har inte märkt av några vredesutbrott, som de varnar för, och jag är definitivt mindre paranoid och ångestfylld nu än tidigare – men personlighetsförändrad är jag. Absolut. Och även om det här bara är början så gillar jag den nya Immanuel mycket bättre än den gamla.

Läs även andra bloggares åsikter om testosteron, hormoner, utseende, skönhet, bilder, könskorrigering, transsexualism, puberteten, hudvård, finnar, rakning

Jag duger, även om jag är bra

Dagens övning: att ta emot komplimanger på rätt sätt. Eller: Att ta emot komplimanger. Överhuvudtaget.

Väldigt länge låtsades som om jag inte hörde eller såg när folk gav mig beröm. Idag har jag lärt mig att säga tack och le, men det rinner fortfarande av mig som vatten på en gås, i rent självförsvar. Om jag tar åt mig när folk säger att jag är smart, klok, rolig och snygg så finns risken att jag börjar jaga bekräftelse.

Jag har varit där förut, och jag vill inte dit igen. Det enda som betydde något var andras åsikter, och jag var beredd att göra nästan vad som helst för att få någon som kunde tycka om mig när jag inte klarade att tycka om mig själv. Varje försök att ha en relation av något slag slutade i nojor. Om någon gav mig en komplimang undrade jag om de egentligen tyckte tvärtom, men försökte dölja det. Till slut var jag tvungen att stänga av helt och bli känslokall och likgiltig.

Jag hade inga problem med att bli hatad och föraktad, för sånt visste jag hur det fungerade: Det var förutsägbart och tryggt. Att bli omtyckt var däremot stressande och förvirrande, så jag började undvika det och eliminera riskerna för att få uppskattning.

Det var en överlevnadsstrategi, men nu är det kanske dags att skrota den. Jag behöver inte längre värja mig mot andra människors åsikter. Jag vågar lita på att de inte ljuger alltför mycket, och på att jag klarar av att höra sanningen – även om den är smickrande.

Jag duger, även om jag är bra. Det är okej att lyckas ibland. Världen går inte under för att jag har en bra dag.

Läs även andra bloggares åsikter om psykologi, förväntningar, stress. komplimanger, komplex, nojor, ångest, prestationsångest, osäkerhet, självkänsla

Vet du hur transsexuella knullar?

Vet du hur transsexuella knullar? Det gör inte jag, för det finns inte jättemycket forskat på det än. En sak är i alla fall säker: Att säga ”transsexuell” och ”knulla” i samma mening får en del transsexuella att gå i taket. Man ska helst inte låtsas om att transsexuella har sex, enligt vissa: Det sprider bara fördomar. Den reaktionen är lika säker som att det finns de (icke-transsexuella) som direkt associerar till feminina tjejer med kuk som blir påsatta av killar i porrfilmer, och tror att alla transsexuella är överkåta och undergivna. Stereotyperna haglar.

Idag analyserar Linus Fremlin normer inom bögporren i Aftonbladet. Det är en väldigt intressant debattartikel:

”Den mesta bögporr som görs handlar om att upprätthålla det heterosexuella manlighetsidealet. De allra flesta bögporrskådisar är muskulösa machomän och de ska helt enkelt ge och ta kuken som en riktig karl. Bögporren utgår också vanligtvis från den patriarkala föreställningen om över- och underordning av det manliga och kvinnliga. När de sällsynta mer feminina bögporrskådisarna deltar får de alltid en tydligt underordnad roll.”

Det är ungefär som med den porr jag själv tycker är den mest problematiska: Den såkallade shemaleporren. ”Shemales” är alltså ett porrord för tjejer med kuk, oftast transsexuella i behov av könskorrigering. De behöver till exempel hormoner och bröstimplantat, och eventuellt underlivsrekonstruktion, och när de försöker få råd med den vård de behöver fastnar de i porrbranschen. Det är där de kan tjäna tillräckligt, eller så är det enda jobb de kan få. Samtidigt bygger karriären på villkoret att de fortsätter att vara en tjej med kuk: Även om det är en könskorrigerande operation de behöver för att må bra, så är de inte lika eftertraktade som post-op. Många av dem mår antagligen väldigt dåligt och blir hårt utnyttjade. Det de behöver är vård, men det de får verkar snarare vara ännu fler hinder på vägen till vård.

För samtidigt som internet svämmar över av ”transporr” förväntas man som transsexuell vara i det närmaste asexuell – om inte när man kommer till könsutredningen, så åtminstone i möte med andra transsexuella. För en del tjejer verkar det vara otroligt viktigt att ta avstånd från allt vad sex heter för att inte bli förknippade med ”nylonrunkarstigmat”. De vet att för en del betyder ”transsexuell” detsamma som ”översexuell shemale alltid redo att knulla”, och de känner sig tvungna att ständigt bevisa motsatsen. Ändå är det bevisligen så att relativt många transsexuella faktiskt HAR ett hyfsat sexliv, även innan de ens börjar med hormoner och utan att ha gjort någon operation.

Att vara transperson är inte en läggning och har egentligen inte med sex att göra, men det som påverkar självbilden och självkänslan och relationen till den egna kroppen påverkar såklart även sexualiteten. Den såkallade transporren – mainstreamvarianten – är knappast till någon större hjälp, tvärtom. Det verkar fortfarande vara kontroversiellt i sig att hävda att transpersoner har en sexualitet bortom den ciskönade (=icke-trans) betraktarens blick. Är det några som är sexuellt hämmade och fyllda med skuld och skam så är det transpersoner. Om det är någonstans det skulle behövas feministisk porr så är det här.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sex, transpersoner, transsexuella, transsexualism, HBTQ, porr, feminism, feministisk porr, shemales, kön, genus, skuld, skam, stigmatisering, bögporr, könsroller, könskorrigering, sex, sexualitet

Hormonrus planerat och öm rumpa inbokad

”Justja, Nebido. Testosteron”

Den här gången är det ingen som ifrågasätter om jag verkligen har fått rätt medicin utskriven. Det finns redan inlagt att jag har tagit sprutan en gång, så det är inga tveksamheter från hälsocentralens sida. Jag vågar mig inte på att säga att det är för att det skulle höras på min röst att jag är i målbrottet, utan det är antagligen bara för att det syns i datorn.

Vi diskuterar blodproverna jag ska ta, och jag får en tid hos distriktssköterskan för sprutan som passar perfekt för att hinna ta prover på drop-in-labbet precis innan. När jag är på väg att avsluta samtalet kommer jag på att be dem att skriva in Immanuel i min journal. Vi pratar lite om det, och jag förklarar hur det ligger till rent juridiskt: Jag har en dom som ger mig rätt att ändra namn, men inget verkställande från Skatteverket och därmed inget intyg. Hen ska se vad de kan göra, men erkänner med ett skratt att det är sånt som de inte vet så mycket om: ”Du får lära oss, men det ska nog gå bra.”

Den inställningen gillar jag. Sånt är alltid bättre än ”Nej, oj, vi har inga rutiner för sånt så jag vet inte vad vi skulle kunna göra”. Nojig som jag är brukar det inte krävas mycket innan jag ursäktar mig för att jag finns när folk säger att de inte vet hur man gör. Kanske var det för att sköterskan lät så positiv och glad, eller kanske är det för att min självkänsla börjar förbättras som jag inte tolkar det som att det aldrig kommer att gå. Kanske kommer jag att bli uppropad som Immanuel på torsdag nästa vecka.

I vilket fall som helst har jag en tid inbokad för nästa spruta. Om tio dagar vaggar jag än en gång hemåt med en öm sätesmuskel.

Läs även andra bloggares åsikter om hormoner, testosteron, vård, könskorrigering, hälsocentral, mediciner, sprutor, blodprover, Nebido, transsexualism, namn, namnändring, bemötande

Får man autism av vaccin? Nej, tyvärr

Det märks att det är en pandemihysteri på gång; det syns på vad folk skriver om. Tidningsartiklar och blogginlägg svämmar över med orden ”ADHD”, ”DAMP” och ”autism”. Även om man gått ut med att inga barn under tre år kommer att vaccineras så verkar det som om folk tror att man kan utveckla autism av sprutorna även om man är äldre, tillochmed som vuxen. Det sprids konspirationsteorier och dåligt kontrollerade fakta som maskrosfjun i vinden, och därtill är det många som tvekar och är oroliga. Så jag tänkte kommentera några av inläggen som skrivits, utifrån mitt eget perspektiv.

”Jag drar en LÄTTNADENS SUCK! Läkemedelsverket har gått ut med rekommendationen att inga barn under 3 år BÖR vaccineras mot svininfluensan. Det var verkligen GODA nyheter! I annat fall hade vi med största säkerhet förstört en hel generation med småbarn! Andelen barn med ADHD, Autism och Aspergers hade då – enligt min mening - riskerat att öka explosionsartat!”

Varför skulle det? Det finns inte ens några bevis på att den faktiska andelen bokstavsbarn har ökat sedan man införde MPR-vaccinationer (MPR=mässling, påssjuka, röda hund), trots att det lagts ner enorma summor på att försöka få fram ett samband. Den enda forskningsrapport folk har byggt sina teorier om vaccin och autism på som faktiskt gav något resultat visade sig senare innehålla direkt förfalskade uppgifter. Däremot finns det hur många undersökningar som helst som inte hittar något samband. Jag repeterar: Den enda undersökningen. Förfalskad.

Det avslöjandet kom dessutom bara några veckor efter att en högt uppsatt chef inom Autism Speaks, en amerikansk lobbyorganisation som bland annat framställer autism (av alla grader) som ett fel som måste botas, hoppade av. Alison Singer tröttnade på att de andra i föreningen hela tiden ville att man skulle forska mer och mer och mer på vaccinationer. Hon ansåg att istället för att jaga bevis för att vaccinationer orsakar autism när det uppenbarligen inte ger något resultat så kunde man lägga pengarna på annan forskning som faktiskt betyder något.

Uppenbarligen finns det en tröttsam fixering vid att försöka ”bevisa” sambandet mellan vaccin och autism, som inte är särskilt vetenskaplig alls. Idén om att det är vacciner som orsakar autismen hänger också ihop med bilden av bokstavsdiagnoser i alla dess former som något som enbart ställer till med besvär. Att ”diagnoser” måste innebära ett enda långt lidande är en så vanlig inställning att jag knappt reagerar längre.

”Själv skulle jag nog föredra att jag eller mina barn fick influensan framför risken att drabbas av ADHD eller autism, därför tänker vi inte ställa oss i kön.”

Själv föredrar jag definitivt ADHD och Aspergers syndrom (en lättvariant av autism) framför influensa, i synnerhet jämfört med svår influensa. Fast nu är det väl inte direkt så att jag har så mycket till val, och jag vet såklart inte hur det hade varit att inte vara ”drabbad” av detta. Däremot vet jag både hur det är att ha influensa och hur det är att inte ha influensa, och jag föredrar att vara frisk och ‘störd’ framför att vara sjuk.

Naturligtvis kan jag bara tala för mig själv, men 99% av tiden skulle jag aldrig vilja byta bort min damphjärna mot en släng av influensa. Den procenten som är kvar – de stunder då jag verkligen deppar – önskar jag istället att det verkligen gick att få Aspergers syndrom av vaccin. Isåfall skulle jag vilja vaccinera hela världen. Tyvärr är det bara en önskedröm.

Dagens svininfluensa: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, vaccin, svininfluensa, ADHD, ADD, Aspergers syndrom, DAMP, NPF, funktionsnedsättningar, Autism Speaks, influensa, sjukdom, forskning, vetenskap, medicin, vård

Ut med mens, in med manlighetsbekräftande rosa muggar

Igår konstaterade jag att mitt kiss luktar herrtoalett. Idag var det dags att faktiskt omvandla mitt badrum till ett riktigt herrum. Eftersom jag ska skaffa tvättmaskin kommer jag att behöva utnyttja utrymmet bättre, och allt som inte hör hemma där måste bort. Igår rev jag ut precis allt utom det som satt fast i väggen, och idag var det dags att välja vad som skulle få flytta in igen. Några som inte var välkomna tillbaka var de saker som jag helst vill göra mig av med för gott, som är i vägen och som stör min världsbild. Det finns ett tecken i mitt hem på att här bor en biologisk kvinna, och det retar jag mig på. Vi pratar inte om mitt rosa sovrum eller min kandelaber nu, utan sånt som man brukar hitta i badrumsskåpet eller garderoben hemma hos de flesta kvinnor under 50.

Jag är inne på femte dagen av den tredje mensen efter första testosteronsprutan. Inom några veckor ska jag ta spruta nummer två, och chansen att jag faktiskt har mens för sista gången känns bara större och större. Därför bestämde jag mig för att riva ut de där eländiga prylarna ur badrumsskåpet och åtminstone förpassa dem till städskrubben i hallen ifall jag skulle råka behöva dem igen.

Före: Mensskydd, plus min gamla bettskena

Efter: Tvålar etc. i reserv, fotvårdsprylar, grejer för handtvätt och snabbstädning

Rosa tandborstmugg

Rosa tandborstmugg: Några seriefigurer i pyjamas åker på en kvast.

Rakhandduken från Minou

Bindor, trosskydd och några tamponger åkte ut, och in i skåpet kom det som stått i en hylla bredvid förut: Tvålar och schampo i reserv, extra tandborste, tandtrådspinnar, bitar av kakaosmör i olika varianter (som jag använder i badet ibland), fotvårdsprylar och saker för att snabbt kunna skura ur badkaret eller handtvätta lite. Jag hade visserligen inte mycket bindor kvar just nu eftersom nästan alla tygbindor ligger i tvätten, men skåpet brukar vara överfullt. Nu fick jag istället plats med en massa andra saker.

Det kändes väldigt bra att rensa, och jag hoppas att det är slut på eländet snart. Istället flyttade rakhandduken Minou hade broderat åt mig in, såklart, och min gamla tandborstmugg som jag haft sedan jag var liten. Det är en rosa plastmugg med seriefigurer på som jag aldrig skulle göra mig av med. Under många år vågade jag inte använda den, för den kändes för starkt förknippad med mitt gamla liv. Idag känns den självklar där den står på hyllan ovanför handfatet.

Varje gång jag ser den blir jag påmind om alla nojor jag haft om att inte vara tillräckligt manlig, och alla nojor jag fortfarande har att jobba på. Varje gång jag sträcker mig efter tandborsten kommer jag ihåg att jag inte är skyldig någon att låtsas vara någon annan än mig själv, för att passa in i deras mallar av hur en man – och i synnerhet en transsexuell man – ska vara. Att hetsa upp sig över sånt leder bara till ännu mer nojor och komplex.

Den enda jag är skyldig något är mig själv, och det enda jag är skyldig att göra är att vara just mig själv. Emellanåt är det faktiskt tillräckligt svårt bara det.

Läs även andra bloggares åsikter om mens, bindor, mensskydd, badrum, städning, ordning, kön, genus, komplex, puberteten, testosteron, transsexualism, könskorrigering, könsroller, rosa, prylar, bilder, manlighet

Min identitet är inte att vara transsexuell – den är att vara kukfixerad

Hur kan jag veta att jag inte är tjej? Hur kan jag veta att jag är kille? Hur kan jag kalla mig bög när det händer att jag gillar tjejer? Är det inte så att jag bara är en flata i väldigt, väldigt djup förnekelse?

Förr i tiden ställde jag mig de frågorna varje dag, men jag tröttnade på att aldrig komma på några bra svar så jag slutade fråga. Idag kanske jag har kommit lite närmare. Jag läste nämligen Sara Lövestams inlägg om lesbisk identitet. Nu har jag alltid varit ganska säker på att jag inte är lesbisk, men på sistone har jag börjat fundera mer och mer runt hur jag egentligen kan veta en sån sak. Hon skriver hursomhelst:

”Definitionen av lesbisk är alltså något i stil med ”en brud som gillar brudar”, den saken behöver vi inte diskutera den här gången. Men min lesbiska identifikation går dessutom ut på ett gäng kulturbundna koder och ett annat gäng högst personliga känslor kring min egen position bland könen. Det mesta ligger förstås och hänger däremellan, för jag bedrar mig själv om jag inte förstår att till och med smutsen under det här pendeltågssätet är kulturbunden. Eller för all del att inte allt är subjektivt. I min egen lesbiska identifikation ingår för min del saker som:

• Att inte prata om tjejer i kontrast till något annat (till exempel killar)
• Att tycka att det är normalt att vara kompis med ex
• Att prata om sex som en själarnas kontakt och om kroppsdelar som ”linjer”
• Att inte se penetration som den primära sexakten och det som avgör huruvida man har sex eller inte
• Att inte tycka att det är konstigt att androgyna brudar får många tjejer
• Att inte få några speciella associationer till rättikor, tåg, torn, ledstänger eller vaniljsås”

Jag hade egentligen kunnat hålla med Sara om det mesta, utom den sista punkten. Jag ser precis ALLT här i världen som någon slags symbol, och framförallt ser jag fallosar vart jag än går.

Är det runt så är det en manboob, är det flikigt och fransigt så är det en fitta, är det en liten knopp så är det en clit-dick, och är det ett hål så är det en anal. Men framförallt: Är det avlångt, och i synnerhet om det har en rundad topp, så är det en kuk: Rättikor och morötter och gurkor och squash och aubergine och selleri, tåg och bussar, torn och skyskrapor, ledstänger och gatlyktor, pinnar och vedträn och smala träd som idegranar och enbärsbuskar, bordsknivar och slevar, kamerastativ, sopkvastar, benen på ett uppochnervänt soffbord…

Jag ser kukar överallt, och det är en del av min identitet. Som en kille med kastrationskomplex projicerar jag min kuklöshet på allt jag ser. Jag vet inte om man ska säga att det är en del av min manliga identitet, eller en del av min transidentitet, eller en del av min bögidentitet eller kanske min allmänt omogna sexuella identitet. Identitet är det, hursomhelst.

Jag bygger en identitet på att vara kukfixerad. Jag skulle gissa att det är en ganska ovanlig egenskap bland flator. Överhuvudtaget är det förmodligen en ganska ovanlig egenskap bland tjejer, åtminstone på det sätt jag gör det. För mig handlar det inte om ”tihi, titta det ser ut som en kuk, åh, jag blir kåt”, utan snarare ”åh, det ser ut som en kuk, jag vill också kunna sova naken och ändå ha en kuk när jag vaknar”.

Jag tror att det är ganska ovanligt bland fittfödda tjejer att längta efter en egen kuk, och därför vågar jag föreslå att det är ett relativt säkert tecken på att man inte är tjej. Det betyder såklart inte att man måste vara kille för det, och det betyder inte att man om man till exempel är kukfödd att man inte kan vara tjej om man tycker att det känns okej med det man har mellan benen. Det betyder inte heller att man som fittfödd kille måste vilja genomgå operationer för bygga en kuk, och det betyder såklart inte att om man verkligen är säker på att man är tjej måste vilja ha en fitta. Det är bara det att det antagligen är ovanligt.

Man kan säga att det är för att jag är kille med pyttekuk, eller för att jag helt enkelt är kille, eller för att jag är sexuellt frustrerad eller för att jag är pubertal eller för att jag är transkille eller vadsomhelst – men mycket av min identitet bygger på en kroppsdel jag saknar. Mycket, mycket mer än jag hittills vågat erkänna. Fast det är såklart inget jag skyltar med.

Jag presenterar mig inte som ”Hej, jag heter Immanuel och jag är kukfixerad” när jag träffar nya människor. Istället säger jag ibland ”Hej, jag heter Immanuel, och om det står något annat i dina papper är det för att jag är transsexuell”. Att vara transsexuell är ingen identitet inombords, utan mer ett ord jag kan använda för att förklara för omvärlden att jag är en kille fast det verkar som om jag är tjej. Skulle jag presentera mig som den jag känner mig som skulle det däremot vara ”Hej jag heter Pelle Svanslös och jag har ingen kuk”.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om identitet, kön, genus, könsidentitet, stereotyper, fördomar, transsexualism, självbild, könskorrigering, kastrationsångest, penisavund, könsroller, HBTQ, symbolik, psykologi, associationer, könsorgan, kukar

Vill du tjäna rosa pengar? Lär dig HBT!

Jag är inte direkt någon modebloggare, och därför är det väldigt sällan jag får olika erbjudanden om att vara med på ditten och datten eller få en särskild produkt om jag bloggar om den, och så vidare. Men häromdagen fick jag i alla fall ett sådant: Jag blev tillfrågad om jag ville blogga om en fest på ett lyxhotell. Kalaset skulle gå på två-tre tusen kronor för två dygn, och det verkade inte ens vara underförstått att det var en muta. Jag skulle såklart ändå inte ha kommit på tanken att åka dit, eftersom jag har svårt att se mig själv i en sån miljö – i synnerhet när de skryter med hur goda döda djur de serverar. Uäck.

Hursomhelst: Det här erbjudandet jag fick var skrivet av någon PR-människa och jippot gick ut på att de skulle ha något slags HBT-fest i dagarna två. Det påpekade visserligen att även ”heterosexuella” var välkomna, men att det framförallt var för ”homo- bi- och transsexuella”.

Suck.

Vi tar det en gång till: HBT betyder inte ”homo- bi- och transsexuella”; det betyder ”homosexuella, bisexuella och transpersoner”. Transpersoner är ett samlingsbegrepp som inrymmer fler än bara de transsexuella som känner sig bekväma med det. Dessutom är förmodligen de flesta transsexuella och transpersoner heterosexuella.

Av någon anledning dömer jag dem hårdare än alla dessa journalister som gör samma misstag, för journalister är oftast bara stressade och ska kunna tio miljoner olika områden och inte försöka skriva reklam. Man kan inte kräva att precis allt ska rymmas i en journalists hjärna, men det är däremot vad man kan förvänta sig av de som jobbar med marknadsföring. Det är samma sak som med politiker på röstfiske: Ett första tecken på att en politiker inte är särskilt trovärdig och insatt är om hen använder antingen ”homosexuella” eller ”homo- bi- och transsexuella” som synonymer till HBT. Såvida de inte menar att till exempel transvestiter inte skulle vara välkomna (vilket isåfall vore något för DO att bita i) så är de bara klumpiga.

Om man är ute efter att tjäna pengar på att sälja vackra ord så kan man åtminstone se till så man har koll på vad orden man svänger sig med betyder. Om de tänker sig att jag ska betala flera tusen för att gå på deras fest så kan de åtminstone se till att imponera med sitt ordförråd i inbjudan. Och om man tänker tjäna rosa pengar kan det vara bra att veta vad HBT egentligen betyder.

Relaterat: adoptera ett ord. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, reklam, rosa pengar, marknadsföring, PR, förtoende, fördomar, transsexuella, transpersoner, heterosexuella, homosexuella, bisexuella, ord, språk, fest, hotell, politiker

Hur vet du att du är en stereotyp bög i puberteten?

Fråga

Hur vet du att du är en stereotyp bög i puberteten?

Test

Du hör plötsligt stönande mansröster från någon uteplats vid ett grannhus; tre, fyra stycken i kör. Det låter ”åh… ja! JAAAAAAA! ÅÅÅÅÅH!!! Där satt den!”. Vad är din första tanke?

Svar

Du vet att du är en levande klyscha när din första tanke är att de antagligen har gruppsex. Det är först när du läser om det på nätet som du fattar att det bara är någon herrfotbollsmatch som de tittar på. Deras vrål är inte helt olikt det man hör i en del porrfilmer, så kopplingen kändes naturlig.

Läs även andra bloggares åsikter om HBTQ, bögar, sport, klyschor, sex, fotboll, Zlatan Ibrahimovic, porr, tv, psykologi