Flicka blev flicka på sommarlovet – men skolan hängde inte med

”Pojke blev flicka på sommarlovet” skriver Aftonbladet, och berättar om en tolvåring i England som kom ut som transsexuell i skolan efter sommarlovet. Hon började mellanstadiet i en ny klass och hade bytt namn, levde som tjej och fick en egen toalett och omklädningsrum till idrotten. Hennes gamla klasskompisar upptäckte förändringen, och ryktet spreds. Reaktionen lät inte vänta på sig: de andra eleverna mobbade henne, så skolledningen kallade till samling i aulan. Tjejen ifråga var inte närvarande, men personalen förklarade för de andra eleverna att hon numera var flicka. Detta alltså utan att föräldrarna till de andra eleverna hade fått veta något. Efter det har tydligen situationen för henne och hennes familj blivit så svår att de står under polisbeskydd och hon har inte varit i skolan sedan dess.

Jag tycker att det hela är tragiskt. Skolan har uppenbarligen vetat om det och velat hjälpa till, men de har valt att låta det ske mer i tysthet. Först när det uppstår problem och tjejen ifråga blir mobbad tar man tag i saken och berättar för eleverna. Det är väldigt dåligt skött från skolans sida. Nu vet jag inte hur mycket det här var skolans beslut och vad familjen själva hade föredragit, men det fungerade i alla fall inte. Det är oerhört tråkigt att det ska bli så, och det känns så onödigt.

Om man läser artikeln i The Sun förstår man att hennes rektor på lågstadiet hade insisterat på att hon skulle ses som pojke, kallas för ”han” och vara tvungen att gå på pojkarnas toalett. Uppenbarligen hade det alltså funnits någon slags konflikt mellan skolan och flickan där och hon hade varit mobbad, och det var också de eleverna som gått på den skolan som var de som outade henne. Sambandet är tydligt.

Jag tycker att tjejen är skitmodig som vågar komma ut så tidigt, och jag tycker att hennes föräldrar också är modiga som vågar lita på sin dotters känslor, men samtidigt är det sorgligt att läsa om hur utsatta de är. Jag vet att det finns solskenshistorier om barn som kommit ut och inte haft några större problem bland sina jämnåriga – men som däremot stött på motstånd från vuxenvärlden. Tyvärr är det ofta där problemet ligger. Det är lätt att skylla på att barn är som de är, när det egentligen bara är de vuxnas egna fördomar som speglas i barnens beteende.

Relaterat: Nytt om Semenyas könstest. Veckans könsrollskonserv Anna Anka vill bli politiker, men är inte välkommen. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, könskorrigering, transition, komma ut, transpersoner, HBTQ, skolan, fördomar, transfobi, mobbing, England, barn, vuxna, mod, moral, etik, kön, genus, könsidentitet, sexism

Hellre ett hypokondriskt psykfall än en helt normal människa

På lördag ska jag vara frisk. Det har jag bara bestämt mig för. Då ska jag till skolan för första gången. Jag läser ju på distans så det är först nu som vi ska träffas och prata om lite olika böcker och det ska bli skitintressant och jag klarar det bara jag tänker positivt…

Jo, tjena. Jag har hostat i 32 dagar, och även om jag har fått tillbaka rösten och andas utan problem numera är jag inte frisk än. Igår gick jag och la mig klockan nio på kvällen och vaknade först efter femton timmar. Hostmedicinen jag fick av doktorn i förrgår är så söt att den får mig att krypa på golvet av sockerabstinens och gräva fram ett år gamla muffins ur frysen. De smakar, för att citera min facebook, ”som att tugga på en mumie med en lätt bismak av choklad och kanel”. Jag är uppenbarligen sjuk och jag lär inte kunna ta mig in till skolan imorgon, men det är en märklig upplevelse att vara fysiskt sjuk utan att bli fullkomligt deprimerad på köpet.

För mig är det självklart att det finns ett bredband mellan det fysiska och det psykiska, och det är väldigt sällan jag känner av några nyanser. Det krävs inte mer än en vanlig förstoppning för att jag ska fundera över varför livet är ett ändlöst lidande, och det krävs inte mer än att höra en av mina favoritlåtar för att jag inte ska höra att mina luftrör låter som Darth Vader. Jag är extremt lättpåverkad, åt båda hållen. Jag kan tänka mig sjuk och frisk, till stor del. Inte till hundra procent, såklart, men mer än vad jag tror att de flesta klarar. Tyvärr är jag sämre på att styra mina tankar, och det är ett rejält problem.

Igår sa mitt boendestöd M1 att det helt enkelt är sån jag är: Jag har lätt för att omvandla känslor till kroppsliga upplevelser, och det går åt båda hållen. När jag är på bra humör känns det i hela kroppen och när jag njuter av något är det med varenda nerv – men när jag mår dåligt psykiskt får jag kroppsliga symtom och när jag är fysiskt sjuk blir jag lamslagen av depression. Jag antar att det inte bara går att önska bort den negativa biten utan att det skulle påverka det positiva.

Hursomhelst så är det egentligen inget jag är säker på att vilja bli av med. Det är klart att jag inte gillar sånt som hjärtklappning och diarré och yrsel och epilepsiliknande anfall, men om jag skulle byta bort det skulle jag antagligen vara tvungen att lämna över min synestesi och alla andra härliga saker på köpet. Kanske skulle jag bli sådär känslig som många andra verkar vara, som liksom blir sjuka på riktigt av ett helt vanligt influensavirus. Deras lidande verkar vara större än mitt, och det är det verkligen inte värt. Jag är hellre ett hypokondriskt psykfall än en helt normal människa.

Läs även andra bloggares åsikter om sjukdom, psykologi, psykisk ohälsa, infektioner, virus, hälsa, friskdom, kropp, själ, tankekraft, synestesi, ståutfärdigheter, medveten närvaro

Hej sexualitet

Efter elva veckors torka var det dags: Nu skulle det äntligen bli av igen. Den där första, fumliga gången var ju avklarad, så jag räknade med att det skulle gå lättare. Först skulle jag ge, och sedan få. In och ut, pumpa och spruta och så hem igen lite öm i rumpan. Inga problem. Fast nu blev det inte så. Det krävdes totalt fyra försök innan allt var sprutat och klart. Till slut var allt inne i mig i alla fall och jag vände mig om på britsen. Först när jag reste mig upp kände jag hur ont det gjorde.

Först blodprov i armvecket, sedan testosteronspruta i sätesmuskeln. I början gjorde det så ont att jag knappt kunde röra benet, men såhär tio timmar senare är jag bara lite öm. Och jag har haft en bra dag, det har jag. Humöret som dalat under de senaste veckornas hormonella obalans och halsinfektion är på väg uppåt igen. Jag är piggare än jag varit de senaste dagarna, och jag har tror att jag tillochmed känner av vissa fysiska effekter redan.

Det där som skulle rivstarta inom några dagar efter första sprutan men som bara långsamt smugit sig på, har plötsligt exploderat stillsamt. Jag har väntat hela dagen på att det ska gå över, men det gör det inte. Jag har bara en enda sak i huvudet.

Hej sexualitet.

Läs även andra bloggares åsikter om testosteron, Nebido, sexualitet, asexualitet, hormoner, transsexualism, könskorrigering, vård, sprutor, behandling

Människovärde är inget som mäts med ett blodprov – Epilog om Caster Semenya

Jag hoppas att ni är nöjda nu, alla som ropat ”fusk!” och ”man!” i högan sky. Caster Semenya lägger av. Hon har sprungit sitt sista lopp, enligt tränaren. Hon är inte avstängd på något sätt – utredningen av hennes könstillhörighet är inte klar – men pressen blev för mycket. Alla spekulationer, anklagelser, svek och rena påhopp är inte direkt till hjälp när man redan är mitt uppe i en sådan svår process som det är att rent medicinskt utreda sin biologiska könstillhörighet.

Jag är van vid att höra hårda ord om ”såna som byter kön” och andra påhopp på transpersoner som utgår ifrån att det var ett fritt val och därmed något som står alla fritt att fördöma, men jag hade på något sätt inbillat mig att det var lättare för folk att förstå att den som föds med tvetydigt biologiskt kön inte har någon skuld. Jag trodde att även om man fortfarande ibland opererar spädbarns könsorgan i onödan så hade vi lämnat häxprocesserna bakom oss. Jag trodde att såkallade civiliserade människor kunde förstå att en eventuell avsaknad av livmoder inte är omoraliskt. Jag hade antagligen för höga förhoppningar. Visst är det många som uttryckt sympati och visat respekt, men tyvärr långt ifrån alla.

Skäms på er. Skäms, ni som svikit henne, som vänt henne ryggen när hon behövde dem som bäst. Skäms, yrkesmänniskor som hanterat utredningen så otroligt klumpigt. Skäms, ni proffstyckare, bloggare, journalister och andra som häcklat och hånat, men framförallt ni som spridit rykten om Caster Semenya och spekulerat på ett extremt närgånget sätt. Ni äcklar mig.

Vi pratar om en artonåring här, fast det verkar som om folk glömt det. Vi pratar också om en person som – ifall det nu är så att hon är intersexuell – med största sannolikhet inte visste om det själv. Ni dömer en tonåring för något hon föddes med, och ni verkar inte förstå att sånt kan såra. Rent teoretiskt kan man diskutera vad kön är och poängen med könsindelningen inom idrotten, och rent teoretiskt kan man prata om egenskaper som klassas som manliga och kvinnliga – men på det personliga planet är det en helt annan sak. Att gräva innanför en annan människas underkläder – om det så bara är i ord – är inget att ta lätt på.

Caster Semenyas könsutredning är inte klar än, men hon har ändå bestämt sig för att lägga av. Resultatet av utredningen är inte viktig; hennes biologi är irrelevant. Människovärde är inget som mäts med ett blodprov, och en eventuell diagnos av något slag betyder ingenting där. Det som betyder något är hur man är som människa, och hur man behandlar andra. Där är det uppenbarligen väldigt många som brister.

Läs även mitt förra inlägg om Semenya: ”Har du fitta nog att visa kuken, eller ollar du bara?”. Den senaste veckans artiklar i svensk media – notera att många sprider ryktet om det som sägs vara Semenyas testresultat, även om det också finns en del guldkorn: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26. Det finns gott om blogginlägg som är långt värre, men ärligt talat äcklar de mig såpass att jag inte vill se dem igen. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Caster Semenya, IAAF, sport, friidrott, intersexualism, media, bloggosfären, rykten, skvaller, kön, biologi, sjukdomar, etik, moral

Obligatoriska avsugningar och vänsterspöken – tankar om Anna Anka och Göran Hägglund

Igår blev Anna Anka uppmärksammad för hennes utspel på Newsmill där hon hävdar sånt som att kvinnor ska behaga männen och det är synd om svenska män för de mår inte bra av att behöva ta hand om sina barn. Bloggosfären rasade såklart, och idag levererar hon ännu fler könsrollskonserver i Aftonbladet. Hon håller fast vid att det är kvinnors fel om deras män är otrogna; de anstränger sig inte tillräckligt för att vara snygga och de är inte sexuellt tillgängliga närhelst mannen vill.

En del har försvarat henne och hävdar att hon har rätt till sin åsikt, och visst har hon det men då får man också finna sig i mothugg. Det är en sak att säga att det är så man lever själv och tycker att det är okej, men att prata om det i generella termer som ”Sexuellt är det kvinnans skyldighet att se till att mannen är tillfredsställd, gör hon inte det får hon skylla sig själv om han är otrogen” ger ett helt annat intryck. Då handlar det inte längre om privata värderingar, utan om att sätta upp ett ideal och tala om för andra människor vad man anser att de borde göra och känna. Anna Anka skuldbelägger kvinnor, reducerar män till en vandrande kuk och lägger sig i andras sexliv.

Överdriver jag nu? Låter jag som en kränkt och arg manshatare, kvinnohatare och queerfanatiker? Det är ju det vänstermänniskor brukar anklagas för, så jag räknar med det. Däremot är det märkligt nog få som påpekar att konservativa ofta gör exakt samma sak när de tolkar andras uttalanden.

Göran Hägglund gör det idag till exempel, när han valupptaktsrasar på DN Debatt mot ”den radikala eliten”. Han anklagar vänstern för att förakta ”vanliga människor”, och att attackera ”vanligt folks sätt att vara”. Hägglund får det att framstå som att om man ifrågasätter en norm kränker man de som lever på ett sätt som passar in i normen och vill tvinga dem till något annat; lite som den där debatten som uppstod i somras när en massa människor inte förstod skillnaden mellan ”heterosexuell” och ”heteronormativ”.

Det är märkligt att konservativa kristna å ena sidan rabblar mantran av typen ‘jag har inget emot homosexuella men de ska inte få gifta sig eller skaffa barn – och du kan inte bli kränkt av det för jag har inget emot din LÄGGNING. Du måste skilja på sak och person’ och i nästa sekund väljer att tolka sakdiskussioner som just personliga och svinga den kränktslägga som de anklagar andra för. Att ifrågasätta vad som räknas som ”vanligt” och varför det är så och vad det har för fördelar och nackdelar jämfört med alternativen är inte detsamma som att vilja förbjuda människor med en vanlig identitet att leva ut den.

Så, Anna: Du ska veta att jag accepterar ditt sätt att leva, åtminstone delvis. Jag accepterar och tolererar ditt äktenskap och vad ni gör mot varandra inom det så länge det sker i samförstånd. Och Göran: Jag accepterar även ditt sätt att leva till stora delar. Jag tolererar att du vad jag vet är heterosexuell och förmodligen vill leva med en kvinna i ett monogamt äktenskap och att du kanske gillar tavlor ”som föreställer något”. Faktiskt. Jag har bara något emot när människor försöker tala om för andra vad de ska tycka och känna.

1, 2, 3, 4,I övrigt: Ett stopp för retuscherade modellbilder? Tja, varför inte, men jag vill också se ett stopp för retuscherade personligheter. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Anna Anka, Göran Hägglund, politik, retorik, argument, åsikter, värderlingar, genus, könsroller, manligt, kvinnligt, Svenska Hollywoodfruar, tv, kändisar, kristdemokraterna, livsstil, HBTQ, normer, familj, relationer, sex, sexualitet, frihet, höger, vänster

Fyra rör blod mot lika många milliliter

Fyra rör blod mot lika många milliliter

Originally uploaded by trollhare

Fyra rör blod mot lika många milliliter testosteron.
Rumpan gör mer ont den här gången än förra. Det kan bero på att vi fick för oss att dela upp dosen och spruta hälften i vardera skinkan. Det sägs göra mindre ont efteråt då, men sköterskan träffade en nerv inte bara en utan två gånger när vi bytte sida till vänster, så hon stack höger sida två gånger istället.
Det är antingen därför det gör mer ont nu, eller så är det för att jag inte är lika hög på adrenalin eftersom jag inte var särskilt nervös den här gången. Eller så är det för att testosteronet gjort mig till ett ännu större mantimmer med lägre smärttröskel – fast med tanke på hur sjåpig jag brukar vara tror jag inte att det är möjligt. Däremot känns det som att det verkligen är värt det. Och smärtan går över, medan effekten består.

Immanuel – med kurvorna på rätt ställe

Idag och fick det på sätt och vis bekräftat att jag är i målbrottet. Jag var till doktorn i ett annat ärende, men passade på att ta upp min envisa halsinfektion. Hostar gör jag sedan en månad tillbaka, och att jag varit sjuk på riktigt råder det inget tvivel om, men han kunde inte se någon irritation i halsen. Det betyder att den heshet och det pirrande jag känner nu är målbrottet, antar jag.

Såhär natten före testosteronspruta nummer två kan jag ändå inte sova, så jag satte ihop några diagram över hur min kropp har förändrats. Det är svårt för mig att ta till mig siffror, men att se kurvor som faktiskt pekar uppåt och nedåt åt rätt håll är mycket mer konkret – och underbart.

Diagram över min viktnedgång

Diagram över hur midje- och höftmåttet har förändrats

Diagram över hur min bröstkorg har förändrats

Jag väntar fortfarande på att någon ska säga att jag inbillar mig, men det verkar inte hända. Idag träffade jag tillochmed en person som har haft svårt att komma ihåg att säga ”han” istället för ”hon”, men som idag sa rätt på första försöket.

Det går framåt. Inte i raketfart, egentligen – men det går väldigt mycket snabbare att komma i puberteten när man får lite testosteron i kroppen och inte behöver förlita sig på enbart tankekraft.

Läs även andra bloggares åsikter om puberteten, testosteron, hormoner, könskorrigering, transsexualism, vård, Nebido, målbrottet, bilder, statistik

Fysisk sjukdom får mig att må bra

Idag har jag kommit att omvärdera två personer totalt: Två personer som jag egentligen inte haft något emot, men som jag ändå haft svårt att öppna mig för på grund av mina egna nojor. Jag har vetat hela tiden att det inte är deras fel alls utan att det är jag som är överdrivet vaksam och sluten, men den insikten har inte hjälpt. I minst ett år har jag kämpat med att komma på hur jag egentligen ska göra för att komma över den där puckeln som hindrar kontakten från att bli mer än det som är absolut nödvändigt.

Så idag lossnade det. Den ena visade sig vara en klippa, och den andra omtänksam och klok, när jag äntligen fick ur proppen och började svamla. Det krävdes bara ett envist virus och svajiga hormonnivåer för att släppa fram impulsiviteten och få mig att släppa ut hysterin – i talade ord, för ovanlighetens skull.

Det är sällsynt, men att vara sjuk får mig ibland att släppa spärrarna och säga vad jag tänker och känner på riktigt. Oftast leder det fram till helt oanade situationer, som kan bli väldigt bra i slutändan. Att vara lite fysiskt sjuk kan göra underverk för psyket.

Läs även andra bloggares åsikter om sjukdom, blyghet, social fobi, nojor, psykologi, infektioner, hälsa, relationer

Somliga ser skiten på rutan, andra ser u

Somliga ser skiten på rutan, andra ser u

Originally uploaded by trollhare

Somliga ser skiten på rutan, andra ser utsikten. Det regnar. Och utsikten är inte så himla fantastisk den heller.

Hellre jantelagen än kalla övergrepp för frihet

”Som hemmafru ska du ställa upp på alla sätt, du ska alltid var snygg och välklädd. Sexuellt är det kvinnans skyldighet att se till att mannen är tillfredsställd, gör hon inte det får hon skylla sig själv om han är otrogen.

—

Och för en kvinna finns det bara fördelar med äldre män. Jag har varit med många unga killar. Det funkade inte. Äldre män har erfarenhet och tar beslut på ett helt annat sätt. Paul är som en mentor för mig. Han finns där för att skydda mig och ta hand om mig. Fördelen med Paul är att han vet vem han är som person och som man.

Sånt förstår amerikanska kvinnor. Här håller inte mammorna på och tjatar på sina döttrar om utbildning och om att gå till college, utan om att hitta en idrottskille eller en kändis! Är det inte underbart?”

Och så fortsätter det. Jag har inte sett det där ”Svenska hollywoodfruar”, och jag har knappt hört talas om Anna Anka förut. Men programmet verkar ha väckt folks reaktioner, i synnerhet hennes tidigare uttalande om sex och otrohet. Nu skriver hon alltså på Newsmill där hon försvarar sig och förklarar att hon vill vara ”en förebild för svenska kvinnor”.

”I Sverige är det tillåtet att förfalla, bara man fångar en man. Det är synd om svenska män. De gifter sig med snygga kvinnor som snabbt blir oattraktiva, börjar klä sig slafsigt och struntar i mannens behov. Många svenska män måste undra varför de gifte sig – och det är inte underligt att så många väljer att skilja sig.”

Just detta tycker jag är mycket märkligt. En kvinnas framgång mäts inte i vad hon åstadkommer själv, utan framförallt i vilken man hon är ihop med. Det är synd om män vars kvinnor inte bryr sig tillräckligt mycket om sitt utseende, eftersom det är kvinnors uppgift att vara vackra och sexiga. Det är dessutom fel av en kvinna att neka sin man sex, eftersom han är otrogen annars och då får hon skylla sig själv. Och detta är alltså frihet. Detta är ett ideal att sträva efter. Jag fattar verkligen inte hur det hänger ihop. Och det märkligaste av allt är att det verkar ha något med jantelagen att göra:

”Jag har brutit upp från Jantelandet. Jag önskar att fler svenskor gjorde som jag. Ni skulle bli mycket lyckligare.”

Om det är jantelagen som får svenska kvinnor att tro att det inte är deras ansvar att ställa upp på sex de inte vill ha, och får dem att tro att deras män älskar dem fast de inte lägger ner flera timmar om dagen på att sträva efter skönhet, och får dem att tro att det som spelar någon roll är hur man är som person och vad man gör, snarare än vem man är ihop med – i så fall tycker jag att jantelagen har sina poänger.

Om alternativet till ”du ska inte tro att du är något” är ”sexuellt är det kvinnans skyldighet att se till att mannen är tillfredsställd” så undrar jag vilket som egentligen är det mest förtryckande synsättet. I kölvattnet av debatten av vad som är våldtäkt och inte är det märkligt att se någon som tar fasta på det som är i gränslandet för sexuellt utnyttjande, stöper om det i en ny form och kallar det frihet.

Anna Anka får såklart gärna leva så om det gör henne lyckligare, men jag tror att det finns en anledning till varför det är få i Sverige som tycker likadant och står för det. Tackolov.

Veckans bloggtema: Jante. Relaterat: 1, 2, 3, 4. Uppdaterat: Sammanfattning av reaktioner. Bra bloggat: Bloggvärldsbloggen, Malin Collin, Skriet från kärnfamiljen. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Anna Anka, relationer, sexualitet, sex, övergrepp, kärlek, jantelagen, Svenska hollywoodfruar, tv3, tv, kändisar, USA, relationer, jämställdhet, genus, sexism, könsroller

Gå framåt i cirklar

Ibland inser man att man inte kommit så långt som man hoppades på. Ibland inser man att man går i cirklar, att allt upprepar sig och att man fortfarande är där man stod för flera år sedan.

Och så, ibland, är det precis då man kommer ihåg att tiden inte är linjär, och att man inte går i cirklar – utan att man rör sig som en gammaldags telefonsladd framåt i spiraler. Situationen är kanske liknande, och känslorna med, men man har hittat nya vägar därifrån.

Det som avgör om man gör framsteg eller inte är inte om man aldrig upplever samma känsla igen, utan om man har lärt sig att hantera den.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om känslor, ångest, självskada, självdestruktivitet, självmordstankar, psykologi, utveckling, sjukdom, psykisk hälsa, medveten närvaro, framsteg

”Rent intellektuellt vet jag att jag är skitsnygg”

Ansiktsbild på Facebook med utseendenojor utpekade

Dagens ego under fobiträning på Facebook:

”Rent intellektuellt vet jag att jag är skitsnygg. Det är bara mina känslor som behöver tämjas.”

Det är ju så man brukar säga: Jag vet att han inte hatar mig, det bara känns så. Jag vet att det inte är mitt fel, det bara känns så.

Så: jag vet att jag är snygg, det är bara inte alltid det känns så. Här sparar vi inte på självkomplimangerna; de behövs varenda en.

Läs även andra bloggares åsikter om skönhet, utseende, komplex, självbild, BDD, bilder, Facebook, ångest, fobier, tvångstankar, psykologi

77 dagar på testosteron – och två kvar till nästa spruta

Idag har det gått elva veckor sedan jag fick första sprutan med testosteron. I övermorgon är det dags för nummer två. Tiden har gått fort, och jag är verkligen i puberteten. En av de mer oväntade konsekvenserna är att jag numera faktiskt inte hatar att ta kort på mig själv. Det började som fobiträning, men nuförtiden är det faktiskt nästan kul. Idag har jag tillochmed lyckats ta bilder rakt framifrån som jag inte skäms för. Jag brukar vrida på huvudet och helst vinkla ut hakan för att se maskulin ut och för att dölja mina assymetriska kinder, så det är ett stort steg att visa mig själv som jag faktiskt ser ut – om än med bortretuscherade finnar.

Immanuel, elva veckor på testosteron

Jag har tagit en del bilder på min kropp idag med, som man kan jämföra om man vill med de som jag tog innan första sprutan. Jag har dessutom tagit bilder med bar överkropp, som jag inte tänker lägga upp, men som ännu tydligare visar förändringen. De här bilderna visar kanske att jag har lite mindre fett än innan och lite lurvigare kroppshår, men inte så mycket mer, medan de avklädda bevisar att mina bröst har krympt. Mina bröstvårtor sitter ungefär fem centimeter högre upp nu. En gång misstog Minou min bröstvårta för att vara min navel – det skulle hen inte göra idag.

Immanuel, tio veckor på testosteron

Biceps

Ben

Lår

Vad

Mage

Hår på bröstet!

Hårig underarm

Överkropp

Och så var det dags för siffrorna:

• Vikt: 71,8 kg -3,4 kg
  
• Blodtryck: 126/81 +16/+11
  
• Midja: 79 cm -1 cm
  
• Höfter:  96,5 cm -3,5 cm
• Midja-höft-kvot: 0,82 + 0,02
  
• Över bröstet: 92 cm -8cm
  
• Under brösten: 89 cm +1 cm
  
• Höger överarm: 30 cm +1 cm
  
• Höger lår: 54 cm - 1cm

Jag har alltså gått ner i vikt under behandlingen, fast det brukar vara tvärtom. Testosteron brukar trigga folks hungerkänslor så de lägger på sig lite, men inte för mig. Orsaken till det stavas Concerta, som jag har ätit sedan januari för min ADHD och på köpet förlorat åtta kilo för. Innan jag började med testosteron hade jag enorma problem med att få i mig mat eftersom jag inte hade någon aptit, så där har faktiskt testosteronet hjälpt till att normalisera mina matvanor litegrann. Dessutom har testosteronet och Concerta – som båda kan ge högt blodtryck – tillsammans sett till så att mitt låga blodtryck har blivit bättre.

Med tanke på att jag inte alls styrketränat med något annat än ommöblering under sommaren, och dessutom varit sjuk den senaste månaden och knappt rört mig alls, så är det absolut ett godkänt resultat. Jag trodde att det inte skulle ha förändrats så mycket sedan förra mätningen, eftersom min testosteronhalt antagligen sjunker just nu, men det har det.

På torsdag ska jag äntligen få min andra dos Nebido. Det har gått elva veckor, och jag längtar så. Sjuttiosju dagar av pubertet, och än så länge går allt bättre än jag någonsin vågat hoppas på.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, testosteron, könskorrigering, hormoner, bilder, muskler, vikt, fett, utseende, Nebido, Concerta, medicin, puberteten

Bredband är inte en hängsnara, utan en livlina

Somliga verkar tro att internet är farligt; att bredband går att knyta till en snara för att hänga sig själv. De förstår inte att det snarare för många är en livlina. Att ta ifrån någon bredbandskabeln kan vara som att tvinga in henom i en ljudisolerad isoleringscell – eller för den delen in i garderoben.

Koppla upp, kom ut, koppla av och kom igen. Internet är så mycket mer än sex, och sex på nätet lär varken ge könssjukdomar eller ofrivillig graviditet. Det senare är förresten väldigt ovanligt ändå bland bögar.

Tillägnat en vän som inte kan läsa detta, eftersom livlinan är beslagtagen. Om hans vakter bara visste hur saknad han är.

Läs RFSL Ungdoms pressmeddelande, förresten. Media: 1, 2. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om internet, sex, porr, sexualitet, HBTQ, homofobi, heteronormen, relationer, vänskap, gemenskap, bredband, ensamhet, isolering, utanförskap, homosexualitet, bisexualitet, transpersoner

Min lagliga langare blev glad av att hör

Min lagliga langare blev glad av att hör

Originally uploaded by trollhare

Min lagliga langares underhuggare, alias medicinsköterskan, blev glad av att höra att det gått så bra för mig. "Det här kan jag leva på hela dagen" sa hon när jag berättade om hur Concerta förändrat mitt liv på nio månader. "Skolexempel" och "en solskenshistoria" kallade hon det. Det är första gången jag gått från ett medicinmöte utan en känsla av att ha gjort läkaren eller sköterskan deprimerad. Känns bra.

Concerta ger mig vingar

Nio månader. En hel graviditetslängd. Ända sedan januari har jag gått på Concerta, och det är äntligen dags för mitt första uppföljningssamtal. Egentligen ska man ha ett sånt efter tre månader, men det har inte blivit av. Efter de första sex veckorna av stegvis insättning har det räckt med ett telefonsamtal då och då för att förlänga receptet. Jag har ju inte haft några besvärliga biverkningar och dosen fungerar bra, så det har inte varit akut.

Under de här nio månaderna har jag upplevt mirakel. Det har inte kommit på något dramatiskt sätt, sådär på fem minuter bara ”POFF!”. Även om jag känner det ganska snabbt att tabletterna börjar verka så har den stora förändringen varit mer smygande. Jag klarar av så mycket mer idag än jag gjorde förut: Jag klarar att prata i telefon någorlunda, jag klarar att lägga upp rutiner hyfsat på de flesta områden, och jag klarar att göra saker som förut stressade skiten ur mig – bokstavligt talat – utan större ansträngning.

Om min skrivare strular idag löser jag problemet som förut, genom att testa mig fram och googla. Skillnaden är att jag lagt mig av med vanan att varva arga rop med bedjande gråt: Mina grannar hör förmodligen sällan längre ”Men jävla pucko! Funka då!” följt av ”Snälla, börja fungera. Snälla? För min skull? Älskar du mig inte?”. Jag har dessutom slutat dnka huvudet i väggar, dörrar och skåpluckor när jag blir frustrerad, och jag biter inte längre mig själv i armarna för att kväva illvrål. Att lösa problem är numera att lösa problem, inte att drunkna i ett hav av känslor.

När jag ser hur jag klarar av att göra saker, så anpassar jag mitt liv efter det. Jag vågar göra saker som aldrig skulle ha varit möjliga, som att planera för morgondagen. Förut har jag försökt och försökt, och ändå fått höra att jag inte kämpar tillräckligt hårt. Det är först nu jag vet varför jag inte lyckats.

Att försöka flyga utan vingar är inte att kämpa tappert, det är att bete sig idiotiskt. Att kasta sig utför stupet för att man BORDE kunna flyga fast man egentligen vet att man inte kan är bara dumt. Att göra det igen och igen i tron att det kommer att växa bort är rentav självdestruktivt. Jag har äntligen fått vingar, och börjar fatta poängen med att inte krascha flera gånger varje dag. Visst får jag svindel ibland, men det gör mycket mindre ont att faktiskt flyga som alla andra än att bara störta mot klipporna. Jag har inte hur många liv som helst.

Läs även andra bloggares åsikter om Concerta, ADHD, vård, mediciner, NPF, psykologi, psykiatri, känslor, koncentration, stress, ångest

Tackolov är inte Lisbeth Salander någon ”riktig kvinna”

”Kan kvinnor göra som Lisbeth Salander?

Knappast, svarar jag. Lisbeth Salander är en kvinnlig hämnare med flera psykiatriska problem och kompetens i världsklass inom både it och stridskonst. Den kvinnan är inte på riktigt.

—

Hur är det med kvinnor och mäns hjärnor och deras benägenhet för våld?
Först och främst: räkna alltid med att en tredjedel av kvinnorna har mer manliga hjärnor och en trededel av männen har hjärnor som påminner om de flesta kvinnors. Man ska inte fastna i schabloner om kön och könsroller. Men faktum är att unga kvinnor enligt utvecklingshistorien förbereds på att ge närhet, näring och beskydd till små barn. För nästa generation är mammans försiktighetsprincip och känslighet mer funktionell än risktagande med lust till revansch och triumf. Lisbeth Salanders karaktär är inte kvinnlig.”

Under rubriken ”Därför är inte Lisbeth Salander en riktig kvinna” skriver den ökända biologisten Rigmor Robèrt på Newsmill om hur overklig Stieg Larssons deckarkaraktär är. Salander är för kall, för hård, för hämndlysten för att vara kvinnlig.

Jag är inte helt säker på vad hon egentligen menar med detta. Är det ett avslöjande? En anklagelse? Ett torrt konstaterande? Vidare drar hon in Aspergers syndrom i det hela, och påpekar att även om många aspisar känner igen sig i Lisbeth, så är hennes våldsamhet och laglöshet främmande för många med diagnosen. Det håller jag absolut med om, men av någon anledning verkar det vara just kvinnligheten som står i fokus i artikeln. Lisbeth Salander beter sig inte som kvinnor brukar och är inte kvinnlig till sättet: hon är inte en riktig kvinna.

Då undrar jag: Om Lisbeth Salander inte är en riktig kvinna, är hon fortfarande människa? Är hon en andrasorteringskvinna? En man? Något mittemellan? Könlös? Borde inte frågan vara: Är Lisbeth Salander en riktig människa, eller är hon bara en romanfigur med uppdrag att störta könsmaktsordningen i den verkliga världen?

Lisbeth Salander fogar sig inte och ger inte efter en millimeter. Hon slår tillbaka. Verkliga kvinnor är oftast mycket sämre på att ta hand om sig själva, och det gäller i och för sig verkliga människor av alla kön. Så tackolov att Lisbeth Salander inte är någon ”riktig kvinna”; tackolov att hon inte är ”kvinnlig”. Berättelsen om hennes liv hade varit alldeles för deprimerande annars.

Mer Salander: 1, 2, 3. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Lisbeth Salander, Stieg Larsson, böcker, film, Rigmor Robèrt, kön, könsroller, genus, Aspergers syndrom, kultur, psykologi, hämnd, våld, kvinnlighet, Flickan som lekte med elden

Önskelista: DAMP-hund, psykhund eller kamphund

Min syster mailade och frågade vad jag vill ha i födelsedagspresent. Oj, hoppsan. Jag fyller 29 om en vecka, det hade jag nästan glömt. Inte att det var min födelsedag kanske, men att det redan är mitten av september.

Så vad vill jag ha? Jag vill ha världsfred och lycka och rättvisa och allt sånt där, förstås. Men utöver det? En Canon 450D, en butler, en mobil med bättre kalenderfunktion, en trehjuling… Det är inte billiga saker. Jag vill visserligen ha friskdom, bättre rutiner och (minst) en pojkvän också, men det är inte sånt som man kan önska sig i present. Efter en stunds funderande kommer jag fram till vad jag vill ha: Det jag drömt om i säkert fem år, det jag tjatat om i månader.

Jag vill ha en DAMP-hund, eller kanske psykhund är ett bättre ord. Eller kamphund, eftersom vi lär kämpa en del ihop. Jag menar alltså en hund att träna sociala situationer tillsammans med och lära mig rutiner av och utvecklas ihop med; som hjälper mig att komma över mina svårigheter helt enkelt. Som en assistenthund, fast utan särskild utbildning – men framförallt som en vän.

Vallmo, med ADHunD

Det ska vara en hund som klarar av att bo i en lägenhet, till att börja med. Jag har inte jättelångt till vare sig skogen eller parken och dessutom finns det en innergård att leka på, men det ska vara en hund som kan finna sig i att tillbringa minst tjugo timmar per dygn tillsammans med mig på sextio kvadratmeter. Det ska helst vara en hund som inte har så mycket till jaktinstinkt och inte heller behöver en hel fårflock att valla för att må bra. Hen får gärna ha lätt för att ta kontakt med människor, för det har inte jag. Hen bör inte vara rädd för trafik eftersom jag trots allt bor i en stad, och det är en förutsättning att hen ska klara av att åka buss eller tåg för att jag ska få hem henom. Hen får inte vara schäfer, för såna har jag en lätt fobi för. Hen får inte vara katt, för såna är jag allergisk mot. Storleksmässigt tänker jag mig en större liten hund eller en mellanstor hund, och retrievers och retrieverkorsningar av alla sorter har företräde till mitt hjärta.

Leia och syster på promenad

Ni hör hur egoistisk jag låter. För att uppväga alla mina själviska argument för att bli med hund känner jag att det är självklart att jag ska adoptera en omplaceringshund. Jag är ganska säker på att kunna bära kostnaderna själv, och har tänkt igenom det så noga som det bara går och läst det mesta jag kommit över i fem år. Jag torrsimmar i hundpsykologi och det är liksom bara hunden som fattas. Jag håller utkik på olika sidor med omplaceringshundar, och letar efter en som matchar mig.

Så det jag önskar mig i födelsedagspresent är

• En hund (inte vilken som helst, såklart)
  
• Ekonomiska bidrag till en hund
• Råd och tips
• Hundprylar

Jag har hundar på hjärnan. Jag letar efter en hund som jag kan slösa all överbliven kärlek på innan den ruttnar till bitterhet. En hund att ta med på promenader och utflykter. En hund som kan lära mig mer om vad det är att vara människa. En hund som kan hjälpa mig att få rutiner. En hund som kan bete sig som en trotsig unge och tvinga mig att växa upp. En hund som kan lyssna på mina monologer, dammsuga upp makaronerna jag tappar på golvet och då och då trösta mig bara genom att finnas där. En hund som jag kan utnyttja som förevändning för att stanna hemma från majbrasor och nyårsfester – och som ursäkt för varför det är dammigt hemma. En hund.

Läs även andra bloggares åsikter om hundar, djur, sällskap, utveckling, psykologi, relationer, NPF, ADHD, Aspergers syndrom, hjälp, stöd, vänskap, födelsedag, presenter, bilder, djurhem

Sexpanik botas med självkänsla

Ungdomsstyrelsen presenterar idag en rapport om ungdomar och nätsex, som heter ”Se mig”. Det media har hakat upp sig på är framförallt siffrorna om prostitution: 1, 7% av alla ungdomar har haft sex mot ersättning.

Det media inte skriver om, men som man hittar på Ungdomsstyrelsens hemsida, är uppgifterna om hur HBT-personer skiljer sig från icke-HBT. Fullt förståeligt, eftersom det är känsligt att diskutera en utsatt grupp som det redan finns en massa fördomar om. Men ändå: Att ha sålt sex är vanligare bland HBT-ungdomar än bland andra ungdomar, och det är dessutom viktigare för HBT-ungdomar att använda internet för att komma i kontakt med andra HBT-personer, både för sex, vänskap och samhörighet – och för att få information om sånt man inte direkt lär sig i skolan. För mig är det obegripligt hur folk – i synnerhet HBT-personer – levde innan internet. Det är en livlina, även om det har sina knutar och trassel här och var.

Internet är inte ett problem, däremot är utsatthet det. Sex är inte ett problem; däremot är jakten på bekräftelse som kan leda till att man tar risker eller gör saker man sedan ångrar det. Nätsex är inte ett problem; däremot är övergrepp av alla slag det. Efter att ha skummat igenom rapporten fastnar jag för tanken att det stora problemet inte är att ungdomar har sex, utan att ungdomar mår dåligt och att andra – oavsett ålder – utnyttjar det.

Att vara riskmedveten är en sak – att kunna kontrollera sitt behov av bekräftelse ett annat. Moralpaniken borde inte handla om att människor knullar på nätet, utan om att folk har svårt att sätta gränser. Bristen på respekt för antingen sig själv eller för andra är förmodligen det stora problemet. Det är självkänsla som saknas, inte pekpinnar.

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sex, självkänsla, självförtroende, psykologi, ungdomsstyrelsen, sexköp, prostitution, HBTQ, internet, ungdomar, faror, forskning, media, Se mig, relationer

Civil olydnad mot laglösa skolor, del II

Jag har tidigare bloggat om Fredrik, som stannar hemma från skolan för att han inte får det stöd han behöver. Han har ADHD och autism, och efter att ha blivit mobbad i flera år skickades han till en resursskola där allt äntligen började fungera – men då bestämde sig rektorn på hans hemskola, Solbergaskolan i Stockholm, för att ta hem honom igen. Sedan januari har han varit hemma från skolan eftersom han inte klarar att gå i den ”vanliga” skolan. Skolinspektionen har kritiserat skolan för att de har hanterat Fredriks fall så dåligt – men nu hotas föräldrarna med böter för att de inte tvingar sin son att gå till skolan.

Att inte tvinga sitt barn att gå till en skola som får henom att må dåligt och som inte kan ge det stöd och den trygghet hen behöver, och att ställa krav på att en skola ska ha elevernas bästa för ögonen – det är inte att begå ett brott, moraliskt sett. De föräldrar som ”håller barnen hemma” för att skolan inte tar sitt ansvar – de tar sitt ansvar som föräldrar på allvar.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Det kallas för civil olydnad. När skolan behandlar människor illa, skolinspektionen inte kan göra något och ingen kan tvinga skolan att ändra sig, då finns det bara en sak att göra som är moraliskt rätt – att slåss utan våld. Att låta barnet vara hemma samtidigt som man tar strid mot skolan och är beredd att ta eventuella konsekvenser är civil olydnad. Systemet sviker barnen – och att straffa föräldrarna som försöker göra det bästa av situationen är pinsamt.

Uppdatering: Två till artiklar om NPF och skolan: 1, 2. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om skolan, autism, ADHD, NPF, funktionshinder, pedagogik, politik, civil olydnad, Solbergaskolan, Stockholm, skolinspektionen, skolk, mänskliga rättigheter

Jag behöver ligga med någon – av medicinska skäl

Det är måndag, sedan ungefär en timme. Jag har varit uppe sedan halv sju på lördagskvällen i ett försök att vända tillbaka dygnet. Det där med att gå och lägga sig vid sex-sju-åtta-nio på morgonen är inte så himla bra, inte minst för att det gör att jag missar kontakten med många av mina vänner som inte sitter uppe hela nätterna, så jag bestämde mig för att stanna uppe en hel natt för att vara säker på att komma i säng någorlunda tidigt nästa.

Jag är på jakt efter en dygnsrytm, sedan jag vet inte hur många år. Det går inte så bra, för jag har varit vaken i över trettio timmar just nu. Ändå är jag inte alls särskilt trött, vilket antagligen beror på att jag var dum nog att ta medicinen med för små intervaller: Lördagsmedicinen tog jag vid sju på kvällen när jag gick upp, och söndagsdosen vid niotiden på morgonen för att den skulle verka under dagen så jag inte somnade under eftermiddagen och förstörde min fina plan. Jag glömde att det inte är så bra att ta medicinen med bara fjorton timmar emellan, så därför är jag lite spattig just nu och i desperat behov av att varva ner.

Så jag beklagade mig på Twitter:

Trollhare: "har varit uppe 29 timmar i sträck. Vill vända tillbaka dygnet, men är inte ett dugg trött. Ge mig dygnsrytm, please?"

Och fick ett tips från snälla Vicki:

Vicki: "Det går knappt att ge sig själv en dygnsrytm. Man behöver press och struktur utifrån, att någon väntar på en. Eller en doktor."

Som vanligt tolkar jag allt bokstavligt och rakt upp och ner:

Trollhare: "Jag behöver någon som lockar mig i säng alltså? Kan man få såna på recept?"

Jag behöver någon som får mig i säng varje kväll; någon som får mig att slita mig från datorn. För att lyckas med det krävs förmodligen en del lock och pock, men det är viktigt för att komma till rätta med mina sömnstörningar. Att vara uppe såhär länge i ett svep är inte alls hälsosamt.

Tyvärr tror jag att varken vuxenhabiliteringen, Försäkringskassan eller kommunens s.k. handikappomsorg skulle ställa upp och tillhandahålla eller avlöna en sömnassistent, så jag får helt enkelt hitta en själv. Jag behöver någon att sova sked med – av strikt medicinska skäl.

Läs även andra bloggares åsikter om sömn, sömnlöshet, dygnsrytm, sömnproblem, tid, struktur, hälsa, psykologi, ADHD, hjälp, stöd, koncentration, twitter, medicin, NPF, funktionshinder, Försäkringskassan, omsorg, vård, datorer

Franz Kafka outad som aspie

Anklagad, utan att få veta för vad. Åtalad och ställd inför rätta utan att förstå vilket brott man skulle ha begått. Förvirring, meningslöshet och en känsla av att vara utsatt för något man inte kan förstå vidden av.

Ett mardrömscenario, och en bok som blivit så känd att folk säger ”Kafka” och tänker på Processen.

Idag läser jag att det har kommit en ny biografi om Franz Kafka, där han diagnosticeras med Aspergers syndrom. Utan att ha läst boken, och utan att vara jätteinsatt i just Kafka, tänker jag spontant att det inte förvånar mig ett dugg. Den som skriver en sån roman som Processen måste ha autistiska drag.

För mig har berättelsen alltid beskrivit min egen känsla av att stå anklagad för något jag inte ens förstår; något som fick sin förklaring i en aspergerdiagnos. Att jag inte begriper människors sätt att kommunicera och begår en massa misstag, det visste jag redan, men det var först i och med diagnosen som rättegångshandlingarna översattes till ett språk jag kunde begripa.

Det är för mig självklart att Processen handlar om att leva med odiagnosticerad Asperger i ett neuronormativt samhälle; i min tolkning alltså. Det betyder inte att det var det var det Franz Kafka menade, såklart, men det är så jag tolkar det. Faktum är att han inte HADE kunnat uttrycka det i ord som ”Aspergers syndrom” eller ens ”autism”; de tillstånden beskrevs först i medicinsk forskning flera decennier efter Kafkas död. Ändå har han åstadkommit en av de bästa beskrivningarna av hur tröstlöst det är att kämpa för att förstå omvärlden utan en diagnos som som stöd.

Om man ser hur många sidor Google hittar som innehåller både ”Kafka” och ”Asperger” är de 26 300. Många av träffarna går till sidor som listar ”kända människor med Aspergers syndrom”. Det är uppenbarligen inget nytt. Så för den som känner någon slags tröst i att höra talas om framgångsrika människor med Asperger är Franz Kafka ett namn att lägga på minnet. Odlar du din paranoia tillräckligt kanske du kan bli en stor författare du med.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Aspergers syndrom, autism, NPF, diagnoser, böcker, författare, Franz Kafka, historia, ångest, paranoia, kommunikation, språk

Dagens ord: Kristussyndrom

Å ena sidan är allt mitt fel. Jag tar på mig hela världens synder.

Å andra sidan känner jag också att jag måste rädda världen. Tvångsmässigt.

Jesus

En gång i tiden kallade jag det för jesuskomplex, tills jag fattade att det betyder att man har ett uppblåst ego. Det här har ingenting med det att göra – snarare tvärtom. Istället för ”jag är bäst, jag ska frälsa världen!” känner man ”det minsta jag kan göra är att lösa världsproblemen, eftersom de egentligen är mitt fel”. Så jag visste inte vad jag skulle kalla det, tills Devin föreslog kristussyndrom. Klockrent.

Jag har ganska allvarligt kristussyndrom, även om jag jobbar på att dämpa det. Jag vill däremot inte bli helt botad, eftersom jag tror att lindrigt kristussyndrom bara är bra – det är sånt som får människor att göra goda gärningar. Det är mer när man känner att man måste avskaffa världsvälten innan man kan äta frukost utan dåligt samvete som det har gått lite för långt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kristussyndrom, tvångssyndrom, diagnoser, psykologi, skuld, skam, känslor, etik, moral, Jesus, bilder

Dubbelfjortis med intellektuell idolförälskelse

De senaste nätterna har jag försjunkit i ett allvarligt anfall av arkomani. Jag har lyssnat, läst och tittat på The Ark från midnatt till den tiden då andra går upp och jag går och lägger mig. Jag har vänt på dygnet och vridit och vänt på min bild av Ola Salo. Det är nästan lite pinsamt hur besatt jag är.

I badkaret imorse höll jag därför en liten föreläsning för tvålen om skillnaden mellan en fysisk person och en idealbild, och olika grader av medvetenhet om skillnaden däremellan. Jag har förstått att det inte bara är bilderna som är retuscherade, utan även personligheten. Jag vet att min bild av Ola Salo bara finns i mitt huvud, och att den verkliga personen är helt annorlunda. Och det är bilden, inte personen, som jag är fascinerad av. Att faktiskt träffa honom i verkligheten skulle hota den bilden jag målat upp, eftersom jag vet att ingen människa skulle kunna vara så perfekt – inte ens den verkliga Ola Salo.

Det är uppenbart att jag försöker legitimera min typiska tonårscrush med olika teoretiska resonemang. I själva verket är jag som vilken annan fjortis som helst, bara med lite fler högskolepoäng. Det är onekligen lättare att försöka vara pretto när jag slipper ha tandställning och kan svänga mig med abstrakta teorier, men annars känner jag mig som om jag egentligen borde gå i högstadiet. Förmodligen skulle jag känna mig lika udda där idag som jag gjorde för fjorton år sedan.

Ja, just det: Det är fjorton år sedan jag var fjorton, i någon vecka till. Jag är en dubbelfjortis. Inte undra på att jag börjar känna hormonerna rusa.

Läs även andra bloggares åsikter om tonåren, puberteten, känslor, kärlek, idoler, Ola Salo, The Ark, musik, pretto, fjortis, hormoner, testosteron, könskorrigering, transsexualism

Varför jag vill vara ett psykfall

En gång i tiden relaterade jag precis allt i mitt liv till det faktum att det var Fel På Mig. Jag visste ingenting om orsak och verkan, men tolkade allt utifrån att det på något sätt hade med mig att göra, i alla fall när något gick snett. Jag gjorde per definition allt fel, och jag hade räknat ut att för att man ska kunna vara skyldig till något på riktigt så måste det också vara något man gjorde medvetet. Att råka göra fel var ju inte lika illa som att göra fel med flit. Alltså gjorde jag fel med flit, visste jag. Problemet med att jag oftast inte alls fattade vad jag gjorde fel, bara att något var fel, förklarade jag med att jag var i stark förnekelse. Jag hade så starka spärrar, tänkte jag, att jag lyckades hålla sanningen dold tillochmed för mig själv. Men den sanningen hotade hela tiden att bli avslöjad, och jag var en mästare på att bedra hela världen. Jag ljög så jag trodde det själv, och jag manipulerade människor att tro att jag var en av dem. Jag var opålitlig. Jag var ondskefull, bokstavligt talat: Uppfylld av ondska. En demon.

En ond spiral av skuld och skam, eller snarare en tornado av tvångstankar. Jag har berättat det här ett antal gånger, för att minnas hur långt jag faktiskt kommit. Inatt har jag förstått att det fortfarande påverkar mig. Även om de första tvivlen på om det verkligen kunde stämma kom redan för sju år sedan, och det är ungefär två år sedan jag började släppa taget ordentligt, och jag idag kan se på det som just en tvångstanke och inte som en sanning, så präglar det mitt liv. Framförallt har det påverkat min syn på psykisk sjukdom.

Jag har aldrig någonsin skämts för att vara ”psykiskt sjuk”, sedan jag förstod att det var den etiketten folk satte på mig. Jag har aldrig någonsin sett med förakt på de jag uppfattat som ”psykfall” och tänkt att jag minsann inte är som de. När jag så småningom började förstå att ”psykisk sjukdom” var något slags tabu och hade låg status, blev jag väldigt förvirrad. För mig var det tvärtom. Att vara ett psykfall var att vara människa, och om jag faktiskt var psykiskt sjuk så vore det ett enormt stort steg upp från att vara en demon.

För mig är det en trygghet att vara ett psykfall, för då vet jag var jag har mig själv. Det betyder inte att jag inte strävar efter friskdom, men det betyder att jag inte vill släpa på onödiga nojor på vägen dit. Jag är övertygad om att autopsykofobi, en överdriven rädsla för att bli befunnen vara psykiskt sjuk, är en folksjukdom.

Det är sånt jag glömmer bort att det inte är självklart för alla. För de som lever i en värld där det är någonting fruktansvärt hemskt med minsta lilla förpsykning är det antagligen svårt att förstå hur oerhört skönt det kan vara att inse att man bara är ett helt vanligt psykfall. Inte för att det gör att man slipper ta ansvar för sitt liv, och inte för att det gör en immun mot kritik – utan för att det helt enkelt är bättre att vara ett psykfall än att vara en demon.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykisk sjukdom, psykisk ohälsa, psykologi, stigma, fördomar, psykofobi, mentalism, tvångstankar