Statsfeminismens hemligheter – vad du måste veta

Det ollas en del på den såkallade statsfeminismen, och på hur motsägelsefull den är som försöker äta den queera kakan och ha den kvar. Ungefär såhär kan det låta:

”Men vänta nu. Var inte kön en social konstruktion? En t ex, man (född med XY kromosomer) gillar att jaga är väl det inte resultatet av biologiska betingelser? För dessa finns ju inte eller hur det nu var? Hur är det möjligt att det inom dessa kretsar accepteras biologiska känslor kring kön enbart i de fallen där man vill tillhöra det andra men inte när man faktiskt trivs bra med sitt medfödda? Snacka om att skjuta sig själv i foten.”

Jag vet inte riktigt vad ”biologiska känslor kring kön” betyder, så jag vet inte om personen ifråga menar att cissexuella (icke-transsexuella) förvägras sina könsorgan på grund av sin cissexualism, eller att cissexuellas kroppar tabubeläggs just för att de är cissexuella, eller om hen menar att cissexuellas upplevelser av sina egna kroppars funktioner konstant nedvärderas på grund av deras cissexualism – och att allt detta dessutom står i direkt motsatsförhållande till att erkänna transsexuellas könsidentitet.

Men en sak vet jag. Jag har knäckt statsfeminismens hemlighet. Allt blir så mycket begripligare när man känner till det:

Statsfeminismen är en myt.

Det finns inte en enda stor hemlig feministisk sammansvärjning av folk som har exakt samma åsikter, och som alltid uttrycker sig i allmängiltiga termer som är överförbara på varenda situation. Det finns nämligen något som kallas nyanser och komplexitet.

För egen del anser jag att kön är en psykologisk, social och biologisk konstruktion. Det säger jag varken för att nedvärdera cissexuellas erfarenheter, eller för att jag tillhör någon statsfeministisk sekt. Jag säger det helt enkelt för att jag inte förstår varför jag skulle vara tvungen att välja sida.

***

Citatet ovan tillhör de tjatigare kommentarerna under en annars extremt bra debattartikel om transsexualism. Artikeln är skriven av DO Katri Linna som ett svar till Torbjörn Tännsjö. Läs mitt svar till honom här. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om statsfeminism, feminism, genus, HBTQ, transsexualism, kön, könsidentitet, biologi, jämställdhet, cissexism, cissexualism, normer, politik

Jan-Olov Madeleine vs. Skatteverket 3-0

Idag kom äntligen beskedet från regeringsrätten: Vuxna människors juridiska kön ska inte stå i vägen för vilket namn de väljer. Madeleine får heta Madeleine, och det är inte ens någon ny formulering om att det är okej för transpersoner men inte för andra, utan det gäller alla. Jag har haft svårt att ta in att förnamn äntligen är könsneutrala för vuxna människor; hela dagen har gått åt till att försöka fatta att vi har vunnit. För även om det inte var mitt eget ärende som låg där framför dem, och även om Madeleine överhuvudtaget har gjort ett mycket större jobb än vad jag har, så är det en seger för oss alla.

”Vi får nog en massa ansökningar nu” säger Lars Tegenfeldt på Skatteverket, och det tror jag med. Kanske inte hundratusentals, men det lär nog bli en liten ökning de närmaste åren. Det är många som sagt att de inte vågar försöka ändra namn av rädsla för att få avslag. Livet är ofta tufft nog som det är för att orka slåss för en sådan fundamental rättighet som sitt namn.

Idag är också dagen då min bästa vän Dennis offentliggör sin egen namnändring: Han har lagt till Alexis, efter sin favoritkaraktär i Dynastin, spelad av Joan Collins. Dynastin-Alexis är kvinna och annars är det mest män som bär det, men namnet har räknats som könsneutralt i Sverige. Per Dennis Svedberg Hellström blir Dennis Alexis Hellström. Hade denna Alexis inte hetat just Alexis utan till exempel Alexandra hade det varit svårare att få igenom det – fram tills idag.

Det är inte bara transpersoner som berörs av detta, nämligen. Att ta sig ett andra förnamn för att hylla en släkting eller en idol eller att välja något man bara tycker är fint är numera tillåtet, så länge det inte är stötande eller liknande. För nej, man får fortfarande inte heta Bajskorv. Faktiskt. Men man får heta Madeleine, även om folkbokföringen räknar en som man. Tillämpningen av namnlagen som den sett ut hittills har väckt en hel del anstöt, men vi har lämnat 1960-talet bakom oss. Tackolov.

Lästips: Lisa Olsson om PRV, och mer i DN, AB, SvD, Expressen. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Jan-Olov Madeleine Ågren, Immanuel Brändemo, transpersoner, genus, kön, könsroller, HBTQ, namn, namnlagen, politik, lagar, juridik, Dennis Alexis Hellström, Dennis Svedberg Hellström, Alexis Carrington, Dynastin, såpor, tv, media, sexism, könsdiskriminering, jämställdhet, Skatteverket

”Nu ska jag visa min hjärna vem det är s

"Nu ska jag visa min hjärna vem det är s

Originally uploaded by trollhare

"Nu ska jag visa min hjärna vem det är som bestämmer!" Det är så jag brukar tänka, och ändå blir det fel. Ibland tror jag att jag väljer väg i livet utifrån vad som maximerar ångesten för stunden, i hopp om att det ska visa sig vara det jag egentligen mår bäst av i längden. Psykologen tycker att jag är på rätt spår i alla fall. Det trodde jag inte.

Grattis Madeleine!

Det här gjorde mig så himla glad: Madeleine FÅR heta Madeleine. Skatteverket har fått bakläxa: Vuxna människors val av namn ska inte begränsas av det kön som står registrerat i folkbokföringen.

”Regeringsrätten skriver i sin dom att valet av förnamn är en så personlig angelägenhet att en omfattande valfrihet måste tillkännas den enskilde, särskilt när denne är vuxen. Man konstaterar också att det inte finns några hinder i namnlagen för att män ska kunna bära traditionella kvinnonamn vice versa.”

Madeleine har vunnit i länsrätten, i kammarrätten och nu i regeringsrätten. Både hon och juristerna på Byrån för lika rättigheter har gjort ett hästjobb med detta, och de förtjänar allt beröm de kan få. Det tog väl ungefär ett och ett halvt år att mangla sig igenom byråkratin, men det har lönat sig.

Jag ansökte ju om att få heta Immanuel ungefär samtidigt som Madeleine, och fick avslag från Skatteverket och nej i länsrätten, men sedan ja i kammarrätten jag med. Efter det tog det stopp eftersom Skatteverket överklagade båda ärendena, men regeringsrätten sköt upp att ge prövningstillstånd i mitt fall och prövade bara Madeleines. Därför är det även av rent egoistiska skäl som jag är glad, för det här betyder förmodligen att de kommer att ge mig prövningstillstånd och rätten till mitt namn ganska snart.

Jag har varit inskriven på skolan som Immanuel i en månad, men har inte papper på att det är det jag heter. Det har gått två och ett halvt år sedan jag gjorde mitt första försök att få igenom Immanuel. Den gången gav jag upp när jag fick avslag i länsrätten eftersom jag inte orkade driva det vidare, men ungefär ett år senare försökte jag igen. Hittills har jag fixat det, tack vare Kerstin och Ida och de andra på Byrån för lika rättigheter, och tack vare Madeleines råd och Minous pepp och alla andra underbara människor. Nu väntar jag bara på att få regeringsrätten att ta upp fallet, så kanske jag kan få börja leva ett helt liv utan dubbla identiteter.

Men det här är Madeleines dag, och inte min. Grattis! Det här är så himla fantastiskt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om namnlagen, namn, namnändring, Jan-Olov Madeleine Ågren, Immanuel Brändemo, lagar, HBTQ, kön, genus, sexism, jämställdhet, diskriminering, transpersoner, Skatteverket, Regeringsrätten, politik, juridik

Målbrott och machoutbrott

Tre tecken på testosteronets verkan de senaste dygnen:

När jag frågade Dennis igår sa han att det hördes skillnad på min röst.

När jag pratade med pappa idag frågade han spontant om jag är i målbrottet.

Och jag har fått ett teknikego jag aldrig sett förut.

Jag har ägnat tre fucking jävla dagar åt att lösa mina datorproblem alldeles själv, med viss hjälp av Google. Förut skulle jag ha skrikit åt datorn och bitit i musen och kastat tangentbordet i väggen, och sedan gråtit en skvätt och skrivit till någon och frågat hur man gör. Numera är jag så tålmodig att jag har försökt att fixa så mycket jag kan på egen hand och skita i resten. Det tog tre dagar, som sagt var. Jag trodde att min otålighet var oövervinnelig, men det visade sig att mitt ego var större.

Min kunskap om datorer har jag hittills alltid ursäktat med att jag förföljs av en teknikpoltergeist som helt enkelt tar över varenda teknisk pryl jag kommer i närheten av, och att reparera de skador som hen orsakar har lärt mig lite praktiska saker men EGENTLIGEN vet jag inget om datorer. Idag satt jag snarare och hånflinade för mig själv åt vilka knäppa idéer folk har som får för sig att göra sånt där som jag aaaaldrig skulle göra. Inte för att jag kan så mycket mer idag än för några månader sedan, men jag har helt plötsligt blivit drygare än någonsin.

Jag vet inte om det är direkt orsakat av testosteronet, eller av det faktum att jag uppfattas som kille mer och mer på nätet, men det är både fascinerande och lite skrämmande. Jag kände mig överlägsen och macho – och det gjorde mig mer orolig än det faktum att min brandvägg plötsligt verkade ha löst upp sig i småbitar och delvis försvunnit och kanske släppt in elakingar i datorn.

Läs även andra bloggares åsikter om macho, mansroller, manlighet, teknik, datorer, kunskap, brandvägg, internet, psykologi, könsroller, könskorrigering, transsexualism, hormoner