”Sverige har stora problem med att acceptera olikheter”, skriver Anna Anka och Roland Poirier Martinsson på Newsmill idag. Den slutsatsen drar de efter det rabalder deras debattartiklar väckt: Ankas numera klassiska ”Sexuellt är det kvinnans skyldighet att se till att mannen är tillfredsställd, gör hon inte det får hon skylla sig själv om han är otrogen” och Martinssons mindre uppmärksammade text om att han gillar att ha en hemmafru.
Visst har orden varit hårda. Visst har folk attackerat Anna Anka med påhopp och osakliga personangrepp – men det beror knappast på hennes åsikter utan snarare på sättet hon uttryckt dem på. Jag misstänkte första gången jag läste texten att den var en bluff, och tänkte mig att någon hade registrerat sig på Newsmill i hennes namn på skoj, men nu bortförklaras det alltså som en satir. Hon drev med sig själv, typ, och folk nappade på betet. För att hon är ”hemmafru” och blond? Kanske det, fast mer troligt för att hon faktiskt skrev som hon gjorde.
”Det är ett ironiskt faktum att det är hemmafrun och Anna som drabbats värst av läsarnas, politikernas och opinionsbildarnas nedsättande kommentarer. Alldeles uppenbart har gårdagens ofrihet för kvinnor att välja sitt liv ersatts med en ny ofrihet. I går fick kvinnor inte göra karriär. I dag får de inte låta bli. För män står båda valen däremot alltid öppna. Alltid är det någon annan som vet bäst, som vet vad som bör vara tillåtet.”
Skriver de i sitt gemensamma debattinlägg. Det tycks inte ha något att göra med att Anka var den som dels redan var känd, och dels var den som uttryckte sig mest extremt, neligt dem. Så nu ska vi sitta här och skämmas för att vi inte accepterar hemmafruar, för att vi går på att en det finns människor som tycker att kvinnor ska vara till för sin man. För att vi inte respekterar folks olikheter.
Jag har definitivt inget emot hemmafruar, men jag förstår inte var de kommer in i bilden i Ankas text. I min värld är ”hemmafru” inte en person som har ett dussin anställda för att göra jobbet. I min värld är ”hemmafru” ett ord som påminner mig om de röster jag hörde i våras när jag gick på en hearing i det brittiska parlamentet om bidragssystemet. De diskuterade problemen med förskolor som inte var anpassade efter barnens och föräldrarnas behov, arbetsgivare som diskriminerar mammor, rädslan att få barnen omhändertagna av socialen och det såkallade valet mellan att vara beroende av en man för att överleva och att sälja sex. Många av dessa såkallade hemmafruar är nämligen ensamstående mammor, och deras slogan är ”Every mother is a working mother”.
Det kan låta fruktansvärt konservativt, men det är i själva verket förvånansvärt radikalt. Varje gång man skär ner på bidragen dyker det upp nya prostituerade på gatorna, och många av dem är ensamstående mödrar till barn med funktionshinder. Barnen behöver specialundervisning, bostadsanpassning, färdtjänst och hjälpmedel och ständig omsorg, och för att ha råd med det säljer mammorna sin kropp. Alternativet är att söka sig en man att leva av; en man som redan från dag ett har den ekonomiska makten och är mycket väl medveten om det. Att vara ensamstående är tryggare, även om man är ständigt i ekonomisk kris och ständigt oroar sig för att barnen ska omhändertas ifall man söker hjälp. Men hemmafruar är de ändå, de mammor som inte yrkesarbetar för att deras barn inte kan gå i vanlig förskola.
Även i Sverige finns det barn som inte går i skolan eftersom deras behov inte kan tillgodoses, till exempel Fredrik som DN skriver om. Han har autism och ADHD och har blivit väldigt dåligt behandlad på sin hemskola. Hans föräldrar ägnar sig åt civil olydnad när de håller honom hemma. Det är också ett slags oavlönat arbete att se efter ett autistiskt barn, även om det svenska trygghetsnätet är aningen mer finmaskigt. I Sverige behöver man inte prostituera sig för att man har ett barn med funktionsnedsättning.
Det är en enorm skillnad mellan att vara lyxhustru och att leva det här livet, det förstår nog vem som helst. Och hur mycket jag än respekterar de som väljer att stanna hemma med sina barn är jag glad att situationen i Sverige inte är riktigt lika illa som i Storbritannien. Där kallas det för oavlönat arbete, här kallas det bidragsberoende. Sedan om det är en man eller en kvinna eller någon annat som stannar hemma är på sätt och vis en helt annan fråga.
Som jag ser det är det stora problemet med hemmafru-debatten inte att det sitter en lyxhustru på andra sidan Atlanten och skriver satirer över sitt liv, utan att perspektivet är helt skevt när man hänger upp sig på överklassen. En avsugning varje morgon eller att gå på gatan; skillnaden är inte så stor. Det ena ska föreställa ironi och det andra är högst verkligt. Ingetdera är representativt för svenska förhållanden, tackolov. Låt det förbli så. Folk av alla kön får vara hemmafruar bäst de vill, men inte för att de är tvungna.
1, 2, 3, 4, 5. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om hemmafruar, lyxhustrur, Anna Anka, kön, jämställdhet, klass, överklass, genus, könsroller, sexism, familj, kärnfamiljen, USA, Storbritannien, Sverige, politik, internet, Newsmill, media, konservatism
ja, och det är väl också stor skillnad på att säga ”var hemmafru om du vill” och på att hävda att ”alla kvinnor vill _egentligen_ ha det jag som lyxhustru har”? det första jag tänkte var också att det måste vara ett skämt, men med hänsyn tagen till kontext och sättet hon uttryckte sig på pekade faktiskt på att det inte var så ironiskt skrivet. det intressanta med ämnet hemmafruar är inte huruvida de alltid valt att vara det själva, utan att det inte finns några hemmamän. strukturen, inte individen, är väl alltid värd att diskutera?
Fast det finns hemmamän, det är bara det att de kallas för arbetslösa. Fast hur mycket jobb de egentligen gör, jämfört med vad kvinnor i motsvarande situation gör, är jag osäker på.
men finns det hemmamän då? som begrepp, som implicerar att det är en ”han” som har som uppgift, och enda uppgift, att ta hand om hemmet? att det finns män som är hemma är ju klart.
Nej, inte som begrepp. Bara som faktiskt företeelse. Och det är den stora skillnaden.
Men jag håller ändå med henne om att mediadrevet är intressant. Hon är ju knappast den första som gör sig till offentlig idiot i Sverige, ändå blir hon någon sorts skräckikon i mycket större utsträckning än de flesta andra som gjort det. Jag tror att det kan ha att göra med att hon frivilligt gör sig beroende (samma anledning som tabun kring masochism), och det brott mot liberaltsjälvförvkligandeideal det utgör. Självklart också som du skriver att hon, till skillnad från de flesta andra, kan göra det (relativt) ostraffat, men ändå…
Jag tror att mycket av mediadrevet är en skicklig grej för att få uppmärksamhet. Hon – eller de som har hjälpt till att skapa det – visste vilka knappar de skulle trycka på.
Kan det förlldel vara, det jag inte blir riktigt klok på är varför folk inte bara tycker att hon är pinsam och ignorerar. Varför knappen funkar liksom…
Det är lätt att fastna på något, och låta sig triggas.