Kan man fota män med en Canon 450D också?

Idag är jag väldigt kär. Jag har äntligen fått hem min nya kamera, en Canon 450D, och kastade mig över den för att prova – fast först var jag såklart tvungen att ladda batteriet. Under tiden roade jag mig med användarhandboken. Jag brukar alltid plåga mig själv med att läsa uselt översatta instruktioner som skulle få en  slarvigt direktöversatt tv-textremsa att framstå som rena poesin, bara för att få känna mig överlägsen, men den här gången var det något helt annat som fångade min uppmärksamhet.

Jag och min nya kärlek 450D

Under den fantastiskt svengelska rubriken ”Välja en Picture Style” beskrivs sex olika stilar: Standard, Porträtt, Landskap, Neutral, Naturtrogen och Monokrom, och porträttfunktionen (går att läsa här på nätet) förklaras såhär:

”För fina hudtoner. Bilden blir ganska skarp och klar. Effektfull för närbilder på kvinnor eller barn. Denna Picture Style väljs också automatiskt när inställningsratten sätts i [ikon föreställande långhårig person].”

Sidan om Picture Style i användarhandboken

Det är inte utan att jag blir lite bekymrad och osäker på vad som egentligen gäller. Här hade jag laddat upp för att ägna morgondagen åt att tjata på Dennis att jag måste få fota honom nu när jag har en ny kamera och allt, och jag har även tjatat på andra vänner att ställa upp som modeller. Jag hade dessutom tänkt ta en del självporträtt, och kanske försöka flirta mig in hos en och annan snygg kille med kamerans hjälp. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Kvinnor och barn, liksom? Hallå?

Jag läser om de andra stilarna, men ingen säger sig vara ”effektfull för närbilder på män och icke-kvinnoidentifierade transpersoner”. Den översta bilden som jag tog i badrumsspegeln är för säkerhets skull tagen i ett annat läge, för jag vet inte hur man gör. Jag som redan känner att just porträtt är det allra svåraste att fota blir helt virrig.

Är det någon annan inställning som är bäst för att fota närbilder på män? Eller är det helt enkelt så att de menar att den inställningen är extra effektfull när man fotar kvinnor och barn, men att den duger för andra med? Kräver porträtt av män och transpersoner andra inställningar? Är det så att de som skrivit användarhandboken utgår ifrån att man inte tänker ta så många porträtt på män och transpersoner – eller ser män mer feminina ut om man fotar dem med den inställningen? Blir bilderna fjolliga eller androgyna på något sätt? Är det med andra ord precis den inställningen jag ska använda för att fota Dennis?

Frågorna hopar sig. Jag måste ta en massa olika bilder och jämföra, och kanske är det på sin plats att maila Canons kundtjänst och fråga. Det här var mycket, mycket mystiskt.

Fortsättning följer…

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om genus, kön, könsroller, män, kvinnor, barn, kameror, foto, Canon 450D, teknik, prylar, instruktioner, stereotyper, transpersoner

Jan Olov Madeleine, Immanuel, TinaHåkan – och nu Carolina Sven

Steg för steg får folk heta det de vill. Jan Olov Madeleine och jag vann båda rätten till våra namn i kammarrätten i Sundsvall i våras, och sedan följde TinaHåkan i kammarrätten i Göteborg, och nu har länsrätten i Stockholm gett Carolina Sven Orre rätten att heta just Carolina Sven.

Det är första gången som någon som inte är transperson fått igenom sin namnändring till ett ”könskonträrt” namn. För två år sedan var det bara de som var transsexuella som var på väg att göra en könskorrigering och som hade läkarintyg på sin diagnos och som hade börjat med hormonbehandling och som bedömdes fullfölja behandlingen som kunde få ta sig ett namn som inte matchade deras jurdiska kön. Idag är det alltså tillåtet för alla vuxna människor att välja ett förnamn utan att behöva tänka på vilket kön som står i folkbokföringen. Det går framåt.

Vilket namn man får ta sig är inte längre bundet till om man har en kuk eller fitta, om man har kjol eller slips eller vad man har för hormonvärden. Det känns bra att ha varit med och bidragit till det. Synd bara att jag fortfarande inte fått igenom någon ändring i folkbokföringen än, eftersom Skatteverket skjutit upp det i ett halvår i väntan på att Regeringsrätten ska bestämma sig för om de ska pröva mitt ärende eller inte.

Än så länge lever jag fortfarande dubbelliv, men det är övergående. Snart hoppas jag att kunna begrava min döda syster för gott, och bara vara Immanuel.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om namn, namnändring, namnlagen, könskonträra namn, HBTQ, kön, genus, könsroller, manligt, kvinnligt, transpersoner, transsexualism, könskorrigering, lagar, regler, Skatteverket, Jan Olov Madeleine, TinaHåkan, Carolina Sven Orre, Immanuel Brändemo

Alla mammor är arbetande mammor (med undantag av lyxhustrur)

”Sverige har stora problem med att acceptera olikheter”, skriver Anna Anka och Roland Poirier Martinsson på Newsmill idag. Den slutsatsen drar de efter det rabalder deras debattartiklar väckt: Ankas numera klassiska ”Sexuellt är det kvinnans skyldighet att se till att mannen är tillfredsställd, gör hon inte det får hon skylla sig själv om han är otrogen” och Martinssons mindre uppmärksammade text om att han gillar att ha en hemmafru.

Visst har orden varit hårda. Visst har folk attackerat Anna Anka med påhopp och osakliga personangrepp – men det beror knappast på hennes åsikter utan snarare på sättet hon uttryckt dem på. Jag misstänkte första gången jag läste texten att den var en bluff, och tänkte mig att någon hade registrerat sig på Newsmill i hennes namn på skoj, men nu bortförklaras det alltså som en satir. Hon drev med sig själv, typ, och folk nappade på betet. För att hon är ”hemmafru” och blond? Kanske det, fast mer troligt för att hon faktiskt skrev som hon gjorde.

”Det är ett ironiskt faktum att det är hemmafrun och Anna som drabbats värst av läsarnas, politikernas och opinionsbildarnas nedsättande kommentarer. Alldeles uppenbart har gårdagens ofrihet för kvinnor att välja sitt liv ersatts med en ny ofrihet. I går fick kvinnor inte göra karriär. I dag får de inte låta bli. För män står båda valen däremot alltid öppna. Alltid är det någon annan som vet bäst, som vet vad som bör vara tillåtet.”

Skriver de i sitt gemensamma debattinlägg. Det tycks inte ha något att göra med att Anka var den som dels redan var känd, och dels var den som uttryckte sig mest extremt, neligt dem. Så nu ska vi sitta här och skämmas för att vi inte accepterar hemmafruar, för att vi går på att en det finns människor som tycker att kvinnor ska vara till för sin man. För att vi inte respekterar folks olikheter.

Jag har definitivt inget emot hemmafruar, men jag förstår inte var de kommer in i bilden i Ankas text. I min värld är ”hemmafru” inte en person som har ett dussin anställda för att göra jobbet. I min värld är ”hemmafru” ett ord som påminner mig om de röster jag hörde i våras när jag gick på en hearing i det brittiska parlamentet om bidragssystemet. De diskuterade problemen med förskolor som inte var anpassade efter barnens och föräldrarnas behov, arbetsgivare som diskriminerar mammor, rädslan att få barnen omhändertagna av socialen och det såkallade valet mellan att vara beroende av en man för att överleva och att sälja sex. Många av dessa såkallade hemmafruar är nämligen ensamstående mammor, och deras slogan är ”Every mother is a working mother”.

Det kan låta fruktansvärt konservativt, men det är i själva verket förvånansvärt radikalt. Varje gång man skär ner på bidragen dyker det upp nya prostituerade på gatorna, och många av dem är ensamstående mödrar till barn med funktionshinder. Barnen behöver specialundervisning, bostadsanpassning, färdtjänst och hjälpmedel och ständig omsorg, och för att ha råd med det säljer mammorna sin kropp. Alternativet är att söka sig en man att leva av; en man som redan från dag ett har den ekonomiska makten och är mycket väl medveten om det. Att vara ensamstående är tryggare, även om man är ständigt i ekonomisk kris och ständigt oroar sig för att barnen ska omhändertas ifall man söker hjälp. Men hemmafruar är de ändå, de mammor som inte yrkesarbetar för att deras barn inte kan gå i vanlig förskola.

Även i Sverige finns det barn som inte går i skolan eftersom deras behov inte kan tillgodoses, till exempel Fredrik som DN skriver om. Han har autism och ADHD och har blivit väldigt dåligt behandlad på sin hemskola. Hans föräldrar ägnar sig åt civil olydnad när de håller honom hemma. Det är också ett slags oavlönat arbete att se efter ett autistiskt barn, även om det svenska trygghetsnätet är aningen mer finmaskigt. I Sverige behöver man inte prostituera sig för att man har ett barn med funktionsnedsättning.

Det är en enorm skillnad mellan att vara lyxhustru och att leva det här livet, det förstår nog vem som helst. Och hur mycket jag än respekterar de som väljer att stanna hemma med sina barn är jag glad att situationen i Sverige inte är riktigt lika illa som i Storbritannien. Där kallas det för oavlönat arbete, här kallas det bidragsberoende. Sedan om det är en man eller en kvinna eller någon annat som stannar hemma är på sätt och vis en helt annan fråga.

Som jag ser det är det stora problemet med hemmafru-debatten inte att det sitter en lyxhustru på andra sidan Atlanten och skriver satirer över sitt liv, utan att perspektivet är helt skevt när man hänger upp sig på överklassen. En avsugning varje morgon eller att gå på gatan; skillnaden är inte så stor. Det ena ska föreställa ironi och det andra är högst verkligt. Ingetdera är representativt för svenska förhållanden, tackolov. Låt det förbli så. Folk av alla kön får vara hemmafruar bäst de vill, men inte för att de är tvungna.

1, 2, 3, 4, 5. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om hemmafruar, lyxhustrur, Anna Anka, kön, jämställdhet, klass, överklass, genus, könsroller, sexism, familj, kärnfamiljen, USA, Storbritannien, Sverige, politik, internet, Newsmill, media, konservatism

Jag, en gräsmatta

Jag drömde inatt att jag det växte gräs på mina underarmar; tjockt, frodigt kattgräs som var så tätt sått att jag knappt kunde se huden under. När jag tittade ner på benen var de också täckta med gräs, och jag hade grön stubb i ansiktet. Jag strök med handen över gräset, och det kändes mjukt och lent.

En gång i tiden oroade jag mig lite över hur min kontakt med Moder Jord skulle förändras på testosteron, men jag antar att det gått över nu. Jag håller på att förvandlas till en gräsmatta.

Läs även andra bloggares åsikter om puberteten, kroppshår, hår, utseende, testosteron, hormoner, drömmar, psykologi, gräs, natur, Moder Jord

Mitt första manshat: Ett tecken på mognad

Är det något jag lagt märke till hos mina bögfödda vänner är det deras manshat. Det är visserligen oftast snabbt övergående, men när de blivit brända i kärlek är det just sånt som ”jag hatar män!” som man får höra: Alla killar är idioter, alla män är känslomässigt störda och utnyttjar andra hänsynslöst. Och så vidare. Ibland åtföljt av ett ”jag ska bli lesbisk!”, som är så oseriöst menat att de aldrig ens sträcker sig så långt som att kunna tänka sig en kille med fitta. Dennis är visserligen för ödmjuk för att säga att han hatar män, men han är väl snarare undantaget som bekräftar regeln.

Detta manshat är något helt annat än det manshat som den som levt som tjej och feminist har varit tvungen att förhålla sig till. Van som jag är att stämplas som kvinna för att jag uttrycker feministiska åsikter har jag svårt för att säga att jag hatar män. Det gör jag ju inte, och OM jag skulle säga en sån sak skulle det tas emot på ett helt annat sätt om jag uppfattades som kvinna än om jag uppfattades som man:

En kvinna som hatar män är en rabiat feminist som vill kastrera alla män och införa en diktatur där bara kvinnor har rösträtt

En man som hatar män är en sårad, instabil bög med trasig självbild

De som ägnar sig åt nät-ollande har oftast mycket dålig läsförståelse, och därför använder de ibland tillochmed detta som ett sätt att könsbestämma någon: Är man för aggressiv måste man vara kvinna, är man för mjuk är man en fjolla. Det är en enorm skillnad på mäns och kvinnors manshat, enligt klyschorna – och jag har för första gången upplevt det.

För en stund sedan läste jag på ett forum en del saker som gjorde mig lite trött. Det började med att någon sa att transsexuella inte är ”riktiga” män och kvinnor, och att könskorrigeringar inte borde vara tillåtna för att den som är beredd att operera bort sin kuk uppenbarligen är psykiskt sjuk. Sedan kom de in på transkillar, killar som föddes med tjejkropp, och någon insisterade på att den som kunde tänka sig att ha sex med en kille med fitta kunde omöjligt vara bög, för det är bara kvinnor som har fittor. Sedan var det någon som uttryckte sin oro för att transkillar ser så manliga ut och är omöjliga att skilja från kukfödda killar med kläderna på. Det vore ju fruktansvärt att stöta på någon som sedan berättade att han hade fitta, höll de med om. Vilket lurendrejeri! Vilket trauma! Jag såg fittskräcken lysa genom hela tråden, och även om folk såklart har rätt att tycka att fittor är äckliga gick det verkligen till överdrift. Det var som om själva tanken på fittor fick dem att skriva de mest groteska saker om transkillar.

Det var knappast första gången jag hörde allt detta, och tyvärr förmodligen inte sista heller, men jag kände mig mer obekväm och ovälkommen där än i pingstkyrkan. Och detta alltså på ett HBT-forum, där ett gäng bögar satt och kräktes ur sig allt fitthat de överhuvudtaget kunde få upp, som liksom bara råkade spilla över i ren transfobi. Det blev bara för mycket.

Jag har aldrig tänkt tanken på att kastrera alla män och införa feministisk diktatur, så jag har aldrig känt av det kvinnliga manshatet, men nu kände jag plötsligt ett ”men åh, vad jag kräks på machobögar. I alla fall på de som sitter och ollar skärmen med transfobi och tror att de kommer undan med det eftersom de är bögar”. Just då kände jag av det där berömda manshatet litegrann: Det manliga manshatet. Det gick över inom någon minut, men det var en sällsam upplevelse. Som tur var gick det över av sig själv; annars hade jag blivit lite orolig. Bitterhet har jag redan i överflöd, och manshat är inte direkt vad jag behöver. Ändå är jag lite nöjd med upplevelsen.

Jag har haft min första manshatarepisod. Jag är inte helt säker på om det är rätt eller om mina vänner kommer att lyncha mig för detta, men det känns nästan som om jag har passerat en viktig milstolpe i varje icke-heterosexuell killes utveckling. Jag hatar inte män längre, men jag är glad att jag tillät mig att känna efter – och upptäcka att mitt förakt för män är väldigt manligt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om bögar, transpersoner, transsexualism, transfobi, fördomar, normer, fittskräck, HBTQ, vänner, kärlek, manshat, genus, kön, sexism, sex, utveckling, läggning, identitet