Tackolov är inte Lisbeth Salander någon ”riktig kvinna”

”Kan kvinnor göra som Lisbeth Salander?

Knappast, svarar jag. Lisbeth Salander är en kvinnlig hämnare med flera psykiatriska problem och kompetens i världsklass inom både it och stridskonst. Den kvinnan är inte på riktigt.

—

Hur är det med kvinnor och mäns hjärnor och deras benägenhet för våld?
Först och främst: räkna alltid med att en tredjedel av kvinnorna har mer manliga hjärnor och en trededel av männen har hjärnor som påminner om de flesta kvinnors. Man ska inte fastna i schabloner om kön och könsroller. Men faktum är att unga kvinnor enligt utvecklingshistorien förbereds på att ge närhet, näring och beskydd till små barn. För nästa generation är mammans försiktighetsprincip och känslighet mer funktionell än risktagande med lust till revansch och triumf. Lisbeth Salanders karaktär är inte kvinnlig.”

Under rubriken ”Därför är inte Lisbeth Salander en riktig kvinna” skriver den ökända biologisten Rigmor Robèrt på Newsmill om hur overklig Stieg Larssons deckarkaraktär är. Salander är för kall, för hård, för hämndlysten för att vara kvinnlig.

Jag är inte helt säker på vad hon egentligen menar med detta. Är det ett avslöjande? En anklagelse? Ett torrt konstaterande? Vidare drar hon in Aspergers syndrom i det hela, och påpekar att även om många aspisar känner igen sig i Lisbeth, så är hennes våldsamhet och laglöshet främmande för många med diagnosen. Det håller jag absolut med om, men av någon anledning verkar det vara just kvinnligheten som står i fokus i artikeln. Lisbeth Salander beter sig inte som kvinnor brukar och är inte kvinnlig till sättet: hon är inte en riktig kvinna.

Då undrar jag: Om Lisbeth Salander inte är en riktig kvinna, är hon fortfarande människa? Är hon en andrasorteringskvinna? En man? Något mittemellan? Könlös? Borde inte frågan vara: Är Lisbeth Salander en riktig människa, eller är hon bara en romanfigur med uppdrag att störta könsmaktsordningen i den verkliga världen?

Lisbeth Salander fogar sig inte och ger inte efter en millimeter. Hon slår tillbaka. Verkliga kvinnor är oftast mycket sämre på att ta hand om sig själva, och det gäller i och för sig verkliga människor av alla kön. Så tackolov att Lisbeth Salander inte är någon ”riktig kvinna”; tackolov att hon inte är ”kvinnlig”. Berättelsen om hennes liv hade varit alldeles för deprimerande annars.

Mer Salander: 1, 2, 3. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Lisbeth Salander, Stieg Larsson, böcker, film, Rigmor Robèrt, kön, könsroller, genus, Aspergers syndrom, kultur, psykologi, hämnd, våld, kvinnlighet, Flickan som lekte med elden

Önskelista: DAMP-hund, psykhund eller kamphund

Min syster mailade och frågade vad jag vill ha i födelsedagspresent. Oj, hoppsan. Jag fyller 29 om en vecka, det hade jag nästan glömt. Inte att det var min födelsedag kanske, men att det redan är mitten av september.

Så vad vill jag ha? Jag vill ha världsfred och lycka och rättvisa och allt sånt där, förstås. Men utöver det? En Canon 450D, en butler, en mobil med bättre kalenderfunktion, en trehjuling… Det är inte billiga saker. Jag vill visserligen ha friskdom, bättre rutiner och (minst) en pojkvän också, men det är inte sånt som man kan önska sig i present. Efter en stunds funderande kommer jag fram till vad jag vill ha: Det jag drömt om i säkert fem år, det jag tjatat om i månader.

Jag vill ha en DAMP-hund, eller kanske psykhund är ett bättre ord. Eller kamphund, eftersom vi lär kämpa en del ihop. Jag menar alltså en hund att träna sociala situationer tillsammans med och lära mig rutiner av och utvecklas ihop med; som hjälper mig att komma över mina svårigheter helt enkelt. Som en assistenthund, fast utan särskild utbildning – men framförallt som en vän.

Vallmo, med ADHunD

Det ska vara en hund som klarar av att bo i en lägenhet, till att börja med. Jag har inte jättelångt till vare sig skogen eller parken och dessutom finns det en innergård att leka på, men det ska vara en hund som kan finna sig i att tillbringa minst tjugo timmar per dygn tillsammans med mig på sextio kvadratmeter. Det ska helst vara en hund som inte har så mycket till jaktinstinkt och inte heller behöver en hel fårflock att valla för att må bra. Hen får gärna ha lätt för att ta kontakt med människor, för det har inte jag. Hen bör inte vara rädd för trafik eftersom jag trots allt bor i en stad, och det är en förutsättning att hen ska klara av att åka buss eller tåg för att jag ska få hem henom. Hen får inte vara schäfer, för såna har jag en lätt fobi för. Hen får inte vara katt, för såna är jag allergisk mot. Storleksmässigt tänker jag mig en större liten hund eller en mellanstor hund, och retrievers och retrieverkorsningar av alla sorter har företräde till mitt hjärta.

Leia och syster på promenad

Ni hör hur egoistisk jag låter. För att uppväga alla mina själviska argument för att bli med hund känner jag att det är självklart att jag ska adoptera en omplaceringshund. Jag är ganska säker på att kunna bära kostnaderna själv, och har tänkt igenom det så noga som det bara går och läst det mesta jag kommit över i fem år. Jag torrsimmar i hundpsykologi och det är liksom bara hunden som fattas. Jag håller utkik på olika sidor med omplaceringshundar, och letar efter en som matchar mig.

Så det jag önskar mig i födelsedagspresent är

• En hund (inte vilken som helst, såklart)
  
• Ekonomiska bidrag till en hund
• Råd och tips
• Hundprylar

Jag har hundar på hjärnan. Jag letar efter en hund som jag kan slösa all överbliven kärlek på innan den ruttnar till bitterhet. En hund att ta med på promenader och utflykter. En hund som kan lära mig mer om vad det är att vara människa. En hund som kan hjälpa mig att få rutiner. En hund som kan bete sig som en trotsig unge och tvinga mig att växa upp. En hund som kan lyssna på mina monologer, dammsuga upp makaronerna jag tappar på golvet och då och då trösta mig bara genom att finnas där. En hund som jag kan utnyttja som förevändning för att stanna hemma från majbrasor och nyårsfester – och som ursäkt för varför det är dammigt hemma. En hund.

Läs även andra bloggares åsikter om hundar, djur, sällskap, utveckling, psykologi, relationer, NPF, ADHD, Aspergers syndrom, hjälp, stöd, vänskap, födelsedag, presenter, bilder, djurhem

Sexpanik botas med självkänsla

Ungdomsstyrelsen presenterar idag en rapport om ungdomar och nätsex, som heter ”Se mig”. Det media har hakat upp sig på är framförallt siffrorna om prostitution: 1, 7% av alla ungdomar har haft sex mot ersättning.

Det media inte skriver om, men som man hittar på Ungdomsstyrelsens hemsida, är uppgifterna om hur HBT-personer skiljer sig från icke-HBT. Fullt förståeligt, eftersom det är känsligt att diskutera en utsatt grupp som det redan finns en massa fördomar om. Men ändå: Att ha sålt sex är vanligare bland HBT-ungdomar än bland andra ungdomar, och det är dessutom viktigare för HBT-ungdomar att använda internet för att komma i kontakt med andra HBT-personer, både för sex, vänskap och samhörighet – och för att få information om sånt man inte direkt lär sig i skolan. För mig är det obegripligt hur folk – i synnerhet HBT-personer – levde innan internet. Det är en livlina, även om det har sina knutar och trassel här och var.

Internet är inte ett problem, däremot är utsatthet det. Sex är inte ett problem; däremot är jakten på bekräftelse som kan leda till att man tar risker eller gör saker man sedan ångrar det. Nätsex är inte ett problem; däremot är övergrepp av alla slag det. Efter att ha skummat igenom rapporten fastnar jag för tanken att det stora problemet inte är att ungdomar har sex, utan att ungdomar mår dåligt och att andra – oavsett ålder – utnyttjar det.

Att vara riskmedveten är en sak – att kunna kontrollera sitt behov av bekräftelse ett annat. Moralpaniken borde inte handla om att människor knullar på nätet, utan om att folk har svårt att sätta gränser. Bristen på respekt för antingen sig själv eller för andra är förmodligen det stora problemet. Det är självkänsla som saknas, inte pekpinnar.

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sex, självkänsla, självförtroende, psykologi, ungdomsstyrelsen, sexköp, prostitution, HBTQ, internet, ungdomar, faror, forskning, media, Se mig, relationer

Civil olydnad mot laglösa skolor, del II

Jag har tidigare bloggat om Fredrik, som stannar hemma från skolan för att han inte får det stöd han behöver. Han har ADHD och autism, och efter att ha blivit mobbad i flera år skickades han till en resursskola där allt äntligen började fungera – men då bestämde sig rektorn på hans hemskola, Solbergaskolan i Stockholm, för att ta hem honom igen. Sedan januari har han varit hemma från skolan eftersom han inte klarar att gå i den ”vanliga” skolan. Skolinspektionen har kritiserat skolan för att de har hanterat Fredriks fall så dåligt – men nu hotas föräldrarna med böter för att de inte tvingar sin son att gå till skolan.

Att inte tvinga sitt barn att gå till en skola som får henom att må dåligt och som inte kan ge det stöd och den trygghet hen behöver, och att ställa krav på att en skola ska ha elevernas bästa för ögonen – det är inte att begå ett brott, moraliskt sett. De föräldrar som ”håller barnen hemma” för att skolan inte tar sitt ansvar – de tar sitt ansvar som föräldrar på allvar.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Det kallas för civil olydnad. När skolan behandlar människor illa, skolinspektionen inte kan göra något och ingen kan tvinga skolan att ändra sig, då finns det bara en sak att göra som är moraliskt rätt – att slåss utan våld. Att låta barnet vara hemma samtidigt som man tar strid mot skolan och är beredd att ta eventuella konsekvenser är civil olydnad. Systemet sviker barnen – och att straffa föräldrarna som försöker göra det bästa av situationen är pinsamt.

Uppdatering: Två till artiklar om NPF och skolan: 1, 2. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om skolan, autism, ADHD, NPF, funktionshinder, pedagogik, politik, civil olydnad, Solbergaskolan, Stockholm, skolinspektionen, skolk, mänskliga rättigheter

Jag behöver ligga med någon – av medicinska skäl

Det är måndag, sedan ungefär en timme. Jag har varit uppe sedan halv sju på lördagskvällen i ett försök att vända tillbaka dygnet. Det där med att gå och lägga sig vid sex-sju-åtta-nio på morgonen är inte så himla bra, inte minst för att det gör att jag missar kontakten med många av mina vänner som inte sitter uppe hela nätterna, så jag bestämde mig för att stanna uppe en hel natt för att vara säker på att komma i säng någorlunda tidigt nästa.

Jag är på jakt efter en dygnsrytm, sedan jag vet inte hur många år. Det går inte så bra, för jag har varit vaken i över trettio timmar just nu. Ändå är jag inte alls särskilt trött, vilket antagligen beror på att jag var dum nog att ta medicinen med för små intervaller: Lördagsmedicinen tog jag vid sju på kvällen när jag gick upp, och söndagsdosen vid niotiden på morgonen för att den skulle verka under dagen så jag inte somnade under eftermiddagen och förstörde min fina plan. Jag glömde att det inte är så bra att ta medicinen med bara fjorton timmar emellan, så därför är jag lite spattig just nu och i desperat behov av att varva ner.

Så jag beklagade mig på Twitter:

Trollhare: "har varit uppe 29 timmar i sträck. Vill vända tillbaka dygnet, men är inte ett dugg trött. Ge mig dygnsrytm, please?"

Och fick ett tips från snälla Vicki:

Vicki: "Det går knappt att ge sig själv en dygnsrytm. Man behöver press och struktur utifrån, att någon väntar på en. Eller en doktor."

Som vanligt tolkar jag allt bokstavligt och rakt upp och ner:

Trollhare: "Jag behöver någon som lockar mig i säng alltså? Kan man få såna på recept?"

Jag behöver någon som får mig i säng varje kväll; någon som får mig att slita mig från datorn. För att lyckas med det krävs förmodligen en del lock och pock, men det är viktigt för att komma till rätta med mina sömnstörningar. Att vara uppe såhär länge i ett svep är inte alls hälsosamt.

Tyvärr tror jag att varken vuxenhabiliteringen, Försäkringskassan eller kommunens s.k. handikappomsorg skulle ställa upp och tillhandahålla eller avlöna en sömnassistent, så jag får helt enkelt hitta en själv. Jag behöver någon att sova sked med – av strikt medicinska skäl.

Läs även andra bloggares åsikter om sömn, sömnlöshet, dygnsrytm, sömnproblem, tid, struktur, hälsa, psykologi, ADHD, hjälp, stöd, koncentration, twitter, medicin, NPF, funktionshinder, Försäkringskassan, omsorg, vård, datorer