Caster Semenya förtjänar inte en medalj – utan två

”Hon mår inte bra” säger tränaren. Det måste vara det mest uppenbara någon någonsin har sagt. Med alla löpsedlar idag som skriker ut ”både man och kvinna” så är det inte så konstigt om Caster Semenya ställer in ett lopp.

Jag tänker inte spekulera i Caster Semenyas känslor, eller om hon har en kris eller inte. Det vore visserligen fullt förståeligt med tanke på den press hon utsatts för. För mig är hennes biologiska kön fullkomligt ointressant, dessutom. Däremot är hetsjakten på henne tragisk. En könsutredning är något mellan läkare och patient, men i det här fallet är det som om hon låg i en gynstol med hela världen som publik.

Claes Thureson kommenterade mitt tidigare inlägg, med orden:

”Men det är inte det viktiga, i vilket fack vi placerar varandra, eller vad det i övrigt innebär. Utan hur vi behandlar varandra.”

Och det är så sant. Människovärdet sitter inte i att man har ett tydligt definierat kön. Det viktiga är inte om en person är man eller kvinna; det viktiga är hur man blir bemött. Och Caster Semenya har blivit så jävla illa behandlad under de senaste veckorna. Jag skäms för mänskligheten när jag ser hur hungriga journalistgamar och förståsigpåare kastar sig över henne och spekulerar över utseende och funktion hos kroppsdelar som en genomsnittlig artonåring kanske inte ens vågar prata med sina föräldrar om.

Det må vara hänt att man behöver vård för intersexuella syndrom, men det är inte det som är den svåraste sjukdomen. Det sjukaste, det stördaste och det mest skadliga är genuspaniken som sprider sig. Jag hejar på Caster Semenya. Oavsett vad testerna visar är hon värd den medalj hon tagit – och hon förtjänar fan i mig ännu en medalj för att hon orkar med folks idioti. En tapperhetsmedalj för att hon orkar försvara sig i könskriget. You go girl!

Tips: Bli ett fan av Semenya på Facebook – hon har redan över 4000. Relaterat: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Caster Semenya, sport, friidrott, kön, genus, fördomar, hat, media, intersexualism, IAAF, transfobi, HBTQ

Kärlek är inte en ask choklad

Enligt Aftonbladet har 84% av amerikanska kvinnor haft sex ”för husfridens skull eller i utbyte mot att partnern gjorde mer hushållsarbete”. Det är en ganska deprimerande siffra, även om jag inte riktigt förstår den. ”För husfridens skull” kan vara allt från ”vi har sex en gång i veckan, för jag läste i en sexspalt att det är bra för relationen” till ”han slutar slå om han får ligga”. Spannet däremellan är stort, och det hade varit intressant att se hur många män som har sex för husfridens skull – och om män och kvinnor definierar det olika.

Eller som Gudrun Schyman skriver idag:

”Stereotypa och patriarkala könsroller begränsar i hög grad våra individuella möjligheter att fullt ut upptäcka och utnyttja vår hela mänskliga kapacitet. Det gäller både val av partner och val av arbete. Ekonomi och utbildning sätter också tydliga gränser. Hud och hårfärg, sexuell identitet och funktionsnedsättningar är andra hinder. Gemensamt handlar det om makt och maktlöshet.

Betyder det att människor som lever i konflikter utifrån kön, klass, etnicitet, sexualitet eller funktionsnedsättning inte kan känna lycka? Självklart är det inte så. Kunskapen finns om att det varken är pengar i massor eller materiellt överflöd som skapar lycka. Liksom att kärleken kan överbrygga gränser. Men ändå. Det finns skillnader. I möjligheten.

Lycka kräver reservationslösa relationer. Relationer fria från förtryck, makt och ägande. Sällan är det så tydligt som i en kärleksrelation. Så fort makt och ägande blandas in, vilket är det gängse med den könsmaktsordning som är plattform i alla våra samhällen, minskar möjligheten och förmågan att älska reservationslöst.”

Det är sånt här som påminner mig om varför feminism är en så viktig del i mitt sätt att se på mina egna relationer. Utan att analysera maktfördelningen och upplevelsen av makt går det inte att begripa varför folk är som de är och gör som de gör – eller för att prata kvällstidningsspråk: Vem som är offer, vem som är förövare och vem som helt enkelt är en smart strateg.

Ojämlikhet är inte nödvändigtvis en relationsdödare; det är vad jag brukar tänka på när jag läser olika klyschor om ”recept för ett livslångt äktenskap” och sånt där de påstår att det är viktigt att hålla på könsrollerna. Det finns inget som säger att om ett förhållande är ojämlikt så kommer det att ta slut snabbt – snarare är det väl ofta så att de som lever väldigt ojämlikt är väldigt starkt bundna till varandra. Däremot är frågan om de är lyckliga. Att mäta en relation i antal år snarare än i hur bra man har det tillsammans är att lura sig själv.

Därför vill jag inte ha något livslångt äktenskap, och jag tror inte heller på evig kärlek. Jag tror inte på kärlek som dyra chokladpraliner ur en tjusig ask – det är så lätt att tro att man bara får ta en då och aldrig ångra sig. Hellre ser jag kärlek som något som går att köpa i lösvikt och finns i nästan varenda form, färg och smak som helst. Det gör att det är lättare att spotta ut ifall det visar sig vara ”körsbär i likör” man fått i munnen.

Ny satsning mot relationsvåld: 1, 2, 3. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kärlek, lycka, känslor, relationer, psykologi, jämställdhet, jämlikhet, genus, Gudrun Schyman, äktenskap, polyamori, makt, könsmaktsordning, sexism, politik

Vad som är biologiskt kön är något som är socialt konstruerat

Människor är förutsägbara. Det dyker alltid förr eller senare upp någon som protesterar mot att man får definiera sin egen könsidentitet. Och jag svarar alltid ungefär på samma sätt:

”- Alltså, du är INTE ALLS kvinna för att du känner dig som en?
Är jag en hund om jag känner mig som en hund? Nej, jag är högst sannolikt psyksjuk.
Om hon har tre gånger så mycket manliga könshormoner så har hon ju en stor fördel gentemot alla andra kvinnor = orättvist.
Att vara man eller kvinna är fysiologiskt – tyvärr.

- Aha, att ha en könsidentitet är att vara psykiskt sjuk. Eller gäller det bara de vars identitet andra ifrågasätter? Om det är fysiologiskt att vara man eller kvinna, betyder det att det finns en exakt definition av var ”gränsen” går? Min erfarenhet är att människor som hävdar det brukar komma med olika definitioner. Någon säger kromosomer, någon annan könsorgan, någon tredje hormonnivåer… Uppfattningen om vad som är biologiskt kön är något som är socialt konstruerat.”

Man kan mäta hormonnivåer, och man kan ta kromosomtester och man kan undersöka inre och yttre könsorgan. Man kan göra tabeller och diagram med olika värden och analysera dem, men att bestämma vad som är det som ytterst avgör en människas biologiska kön – och hur viktigt det i sin tur är för att avgöra kön, och hur viktigt det är att avgöra kön överhuvudtaget – är ingen exakt vetenskap. Att bestämma sig för att kromosomer alltid är viktigare än självupplevd identitet, eller att bestämma sig för att det bara finns två kön och att man måste ha ett av dem och endast ett, eller att bestämma sig för att det är viktigt att kunna avgöra vad en person har för kön är inget annat än värderingar.

Biologi får vara hur medfött och orubbligt det vill, men hur man tolkar det kommer alltid an på vilket samhälle man lever i.

Läs även andra intressanta bloggares intressanta åsikter om kön, genus, könsorgan, könsidentitet, kromosomer, hormoner, biologi, identitet, vård, medicin, intersexualism, Caster Semenya, vetenskap

Om du älskar mig som jag är åker du ut med huvudet före

Inatt har jag lärt mig att möta rädslor jag inte visste att jag hade. Jag har lärt mig att mitt liv är någon slags satir. Den som läser min själ måste skratta gott. Jag fick höra att jag är bra på att ge råd om relationer, känslor, sex och rädslor. Kul. Jag menar det: Det är såklart skitkul om jag kan hjälpa någon. Jag är bara egoistisk nog att önska att jag kunde vara lika klarsynt när det gäller mig själv. Så jag började googla på det vi hade pratat om, och insåg att det fanns massor skrivet – bara inga svar på de frågor som just jag har. Som om de frågorna aldrig har ställts förut. Kanske har de inte det.

Hur gör man för att lita på människor? Nej, det handlar inte om otrohet, inte om övergrepp eller att ha vuxit upp med en missbrukande förälder eller någon annan av standardförklaringarna. Det handlar om de där orden jag skrev för snart tre år sedan:

”Jag vill inte ha din jävla kärlek
du kan stoppa upp den någonstans

Jag vill inte vara din vän
om du ska ställa krav

Om du inte älskar mig som jag är
älskar du mig inte alls

Om du älskar mig som jag är
åker du ut med huvudet före

Du kan inte älska mig utan min tillåtelse
och jag vägrar låta dig göra det

Din kärlek är falsk och det är du med.”

Det är onekligen något udda att inte vilja bli sedd som snygg och sexig av den man gillar. Men hur gör man för att lita på att någon både orkar med det som är nu och samtidigt ser fram emot det som kommer sedan? Hur gör man för att lita på att den som säger att hen älskar en inte menar att hen älskar allt det hen kan se med ögonen? Hur gör man för att lita på den som bedyrar att hen ser fram emot förändringar? Och hur gör man för att inte helt tappa greppet och kräva att den andra ska lova och svära att hen äcklas av en, för att man ska lita på henom?

Definitionen av känslomässig ensamhet är att googla viktiga frågor och inte få några svar. Istället får jag skriva mina egna svar, antar jag. Så vad skulle jag ha gett någon annan för råd om de varit i min situation? Jag skulle såklart att ha sagt såhär:

Tillit till andra människor är överkurs. Det är viktigare att ha tillit till sig själv.

Tillit är det jag saknar; tillit till andra människors begränsningar, men framförallt tillit till mig själv. Och utan den kommer jag ingen vart.

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, relationer, rädsla, psykologi, komplex, tillit, självkänsla, sexualitet, utseende, ideal, självbild, transsexualism, könskorrigering, ensamhet