Igår när jag hasade mig hem från psykologen hade jag bestämt mig för att bevisa för mig själv att jag var frisk från den här sjukdomen jag dragits med i tre veckor. Om jag klarade att gå hela vägen hem utan att vila så betydde det att jag inte var sjuk längre. Det skulle betyda att jag äntligen höll på att bli bättre, och att den här långdragna halsinfektionen (antagligen stämbandsinflammation) är på väg att ge upp. Så jag gjorde det. Vägen hem är ungefär två och en halv kilometer, och jag fixade det även om jag sov i flera timmar när jag kom hem. Idag har jag sovit hela dagen. Det som fick mig att hålla mig på benen hela vägen var just min inställning: Jag kan tänka mig frisk. Jag ÄR frisk. Det här är över innan jag vet ordet av.
Det bar mig hela vägen hem, och när jag kom upp ur sängen framåt kvällen fortsatte jag peppa mig själv på samma sätt. Jag hade siktet inställt på att vara frisk idag, eller åtminstone bättre. Det måste ju fungera så: Det räcker med att ta sig i kragen och tänka positivt, så löser sig allt. Därför blev jag lite besviken när jag vaknade klockan halv fyra i eftermiddags med värk i hela kroppen och i huvudet, nästäppa och fortfarande den här envisa hostan. Allt mitt positiva tänkande hade inte gjort mig frisk. Kanske var det för att jag inte trodde tillräckligt mycket och ansträngde mig tillräckligt hårt.
Okej, jag vet att det här låter fånigt, men jag gjorde det faktiskt på riktigt. Efter tjugotre dagars sjukdom var jag tillräckligt desperat för att försöka tänka mig frisk. Det här är nämligen den sortens strategi jag har lärt mig att tillämpa på de flesta av de svårigheter och begränsningar jag har. Om jag verkligen anstränger mig så kan jag fixa det där som ska bevisa att jag är ”frisk” och ”normal”; den där enstaka grejen som jag hänger upp mig på. Jag kan bevisa för mig själv och andra att jag klarar det.
Visst klarar jag en massa saker; jag orkar bara inte. När jag är frisk har jag inga problem med att gå två och en halv kilometer, men när jag är sjuk är det en annan sak. Även om jag tar mig hela vägen hem utan att ramla, så betyder det inte att jag gör det lika enkelt som när jag är frisk. Det är på samma sätt med många av de svårigheter jag har för jämnan: Visst kan jag hålla på och tvinga mig att göra ditten och datten, och visst kan jag lyckas – men det betyder fortfarande inte att jag gör det lika enkelt som någon annan.
När jag lär känna människor som inte förstår mina svårigheter måste jag lära dem att jag inte klarar allt. Jag måste få dem att förstå att det finns saker som är såpass svåra att det är så gott som omöjligt för mig att göra dem. Jag måste handikappa mig. Först när de vet vad jag inte kan vågar jag visa jag vad jag faktiskt kan. Först när någon vet vad jag hade att utgå ifrån kan de förstå att jag faktiskt kan vara stolt över att klara en sak som de tar för givet. Hur ska de annars förstå hur fantastiskt det är för mig att klara av ett telefonsamtal eller att kunna läsa en bok?
Det är lätt att säga åt någon att ta sig i kragen och rycka upp sig, när man inte vet vad det är de ska rycka upp sig från. Om det går att tänka sig ur Aspergers syndrom, ADHD och depression, sådär helt på egen hand och bara man verkligen vill, så borde det inte vara någon match att tänka sig frisk från en helt vanlig stämbandsinflammation. Det sitter ju i huvudet, det med.
Lästips: Mymlan om ADHD. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, Aspergers syndrom, NPF, depression, psykiska sjukdomar, psykologi, funktionshinder, handikapp, utveckling, positivt tänkande, sjukdom, infektioner, influensa
Pingback: Jag har ADHD och hade fler biverkningar innan jag började medicinera med Concerta « ~ WITCHBITCH ~ Birgitta Alvskogen