Mina misslyckade könsbyten

Jag älskar tester på Facebook. De säger verkligen sanningen. Jämt. Som testet ”Är du verkligen en riktig man?”. Mitt resultat blev:

”Fjolla.

Du har en väldigt svag och skör personlighet som lätt går att knäcka. Till exempel blir du ledsen och deprimerad om någon av dina nära och kära dör i cancer. Du är medlem i olika välgörenhetsorganisationer och ger pengar till hemlösa. Du har flera gånger funderat på att utföra könsbyte men har inte lyckats samla modet som krävs. Du har inga vänner.”

Notera näst sista meningen:

”Du har flera gånger funderat på att utföra könsbyte men har inte lyckats samla modet som krävs”

Det har jag visst det. Jag har försökt byta kön till kvinna så många gånger, men det är inte modet som saknas. Jag har provat det mesta som sägs kunna göra kvinnor av män, utom att föda barn – och misslyckats med i stort sett allt.

Jag har misslyckats med mitt könsbyte, trots att jag hade alla förutsättningar: Jag har haft en fitta hela mitt liv och bröst sedan jag var elva. Jag har livmoder och äggstockar och kvinnliga kromosomer. Jag har haft höfter och kurvor och en ljus röst och jättebröst. Jag har haft ett kvinnligt namn och ett kvinnligt personnummer och ingen verkade ifrågasätta att jag var tjej. Jag har burit pushup-behåar i storlek 80F och korta kjolar. Jag har haft långt hår uppsatt med diadem och tillochmed ett par gånger använt smink. Jag har läst böcker om Kitty och Tvillingarna i Sweet Valley och jag har gått i ridskola och dansat balett och sytt min egen studentklänning. Jag har försökt lära mig att brodera, hålla käften och känna feministiskt systerskap. Jag har rakat benen och jag har låtit det växa. Jag har läst nästan alla av de feministiska klassikerna och diskuterat könsroller tvångsmässigt. Jag har gått på 8 mars-demonstrationer och jag har ett husmoderslexikon i bokhyllan.

Ingen som jag inte har berättat för har misstänkt något – och ändå misslyckades jag. Gång på gång. Jag har en rad misslyckade könsbyten bakom mig, och till slut gav jag upp och försökte vara mig själv istället. Det gick så himla mycket bättre.

Alla de som pratar om att de som gör ”könsbyten” alltid ångrar sig eller åtminstone inte blir lyckliga efteråt, har på sätt och vis rätt – fast egentligen menar de precis tvärtom. Att göra en könskorrigering – att rätta till kroppen efter det mentala könet – är det extremt få som ångrar. De allra flesta är nöjda efteråt. Däremot är det förmodligen många av oss som försöker låta bli att gräma oss över alla könsbyten vi utsatte oss själva för innan dess.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om könsbyten, könskorrigering, transsexualism, transition, transpersoner, HBTQ, kön, könsidentitet, genus, identitet, Facebook, tester, könsroller, kvinnligt, manligt

100% kvinna, man – eller sig själv

En gång i tiden hände det att personer med oklart biologiskt kön uppfattades som häxor och avrättades. Häxjakt är väl det minsta man kan kalla det Caster Semenya har utsatts för, men nu verkar det i alla fall som att oavsett vad könstesterna visar kommer hon att få behålla medaljen. En representant för IAAF säger:

”Det står klart att hon är en kvinna, men kanske inte till hundra procent. Vi måste se över om hon har en fördel mot de andra, om det är så att hon är mellan de båda könen”

Det är faktiskt ganska intressant hur allmänbildningen höjts på bara några veckor. Folk harbörjat fatta på allvar att det inte är så enkelt det där med kön. Även om en del fortfarande kör sitt ”men det är ju bara att dra ner byxorna och kolla” så har många fått upp ögonen för att det inte alltid är så självklart vad som avgör någons kön. Synd bara att det var tvunget att börja som det gjorde, med hån och hat och hets.

I mina ögon är man 100% kvinna om man känner sig så. Hormonnivåer, kromosomer, könsorgan och födelsebevis är underordnade, och även vilket kön andra uppfattar en som. Det är därför man inte kan bli mer kvinna eller man för att man gör en könskorrigering. Identiteten finns där redan, även om den kanske är dåligt utvecklad i början. Allt man gör – kommer ut, byter namn och pronomen, byter garderob och stil, tar hormoner, genomgår operationer, söker juridisk fastställelse och så – är bara näring och stöd för identiteten så den kan växa sig stark. Det är också därför det inte går att ta ifrån någon deras identitet genom att skrika ”könsfusk” – däremot går det att skada människors självbild och bryta ner dem mentalt.

Jag är inte mer man nu än vad jag var för tre månader sedan, bara för att jag kommit i puberteten. Den stora skillnaden är istället att jag är mer mig själv.

Relaterat: ”Korvas” heter Edith Moa Harry, och det anmärker folk på, tydligen. Suck. Den norska namnlagen. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, könsroller, könsidentitet, genus, intersexualism, transsexualism, könskorrigering, hormoner, könsorgan, identitet, psykologi, media, Caster Semenya, idrott

Han kallar sig ”pappa”, men förstår inte att det är en titel man måste förtjäna

Han är som en katt som gärna kommer in i ditt hem och sover i din soffa och äter av din mat och kanske, kanske någon gång låter sig klappas. Om han vill, om han känner för det. Men det är sällan. Så länge du kan minnas har han flytt undan varje försök att nå honom. Allt ska ske på hans villkor.

Han är fri, säger de. Själv har han gått på myten om sin egen frihet. Han smyger i högt gräs och låter sig inte fångas in. Det händer att han kissar och bajsar i grannbarnens sandlåda. Pinsamt, men det verkar han inte förstå.

Han är så trevlig, säger de. Han kan charma vem som helst, och det vet han. Och det vet du. Du har sett mer än de flesta.

För hans skull har ditt hus stått öppet. Dörren har aldrig varit låst, inte ens på natten. Främmande människor har klivit in i ditt hem och tagit för sig och sedan gått sin väg, utan att du ens reagerat. Det är priset du betalat för att hålla hoppet uppe. Han kommer ju hem någon gång, till slut och för gott. Du vill tro det.

Han kommer alltid tillbaka, det gör han. Du vet inte när, eller hur, men du vet att det händer. En morgon sitter han där, som ingenting har hänt. Han låter sig matas innan han försvinner igen, utan ett ord. Så håller det på. Du frågar aldrig var han tar vägen, för du vill inte veta. Han berättar inte, men du förstår att han har fler hem än ditt och andra människor som är viktigare för honom än du.

Det gör ont, men ändå har dörren alltid varit olåst. Tills en dag då du får nog, och tar fram nyckeln du aldrig använt. Du låser dörren, och sätter dig att vänta. Andra säger att du är snål; att du borde ställa upp mer. Som om du inte redan hade nog med skuldkänslor.

Du sitter där och väntar på att höra hans jamande utanför dörren; du längtar efter att få se honom be om att bli insläppt. I ett kvarts sekel har han varit på väg någon annanstans. I hela ditt liv har han flytt. Han kallar sig ”pappa”, men förstår inte att det är en titel man måste förtjäna.

OBS! Det här handlar INTE om min egen pappa. Han är helt fantastisk. Det handlar om andras pappor, som inte verkar ha fattat vad det innebär att vara förälder. Bloggtema Pappa.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om pappor, föräldrar, relationer, känslor, psykologi, familj, barn, mognad, missbruk, medberoende, psykisk ohälsa, skuld, skam, alkoholism

ADHD sitter i huvudet. Det gör stämbandsinflammation också

Igår när jag hasade mig hem från psykologen hade jag bestämt mig för att bevisa för mig själv att jag var frisk från den här sjukdomen jag dragits med i tre veckor. Om jag klarade att gå hela vägen hem utan att vila så betydde det att jag inte var sjuk längre. Det skulle betyda att jag äntligen höll på att bli bättre, och att den här långdragna halsinfektionen (antagligen stämbandsinflammation) är på väg att ge upp. Så jag gjorde det. Vägen hem är ungefär två och en halv kilometer, och jag fixade det även om jag sov i flera timmar när jag kom hem. Idag har jag sovit hela dagen. Det som fick mig att hålla mig på benen hela vägen var just min inställning: Jag kan tänka mig frisk. Jag ÄR frisk. Det här är över innan jag vet ordet av.

Det bar mig hela vägen hem, och när jag kom upp ur sängen framåt kvällen fortsatte jag peppa mig själv på samma sätt. Jag hade siktet inställt på att vara frisk idag, eller åtminstone bättre. Det måste ju fungera så: Det räcker med att ta sig i kragen och tänka positivt, så löser sig allt. Därför blev jag lite besviken när jag vaknade klockan halv fyra i eftermiddags med värk i hela kroppen och i huvudet, nästäppa och fortfarande den här envisa hostan. Allt mitt positiva tänkande hade inte gjort mig frisk. Kanske var det för att jag inte trodde tillräckligt mycket och ansträngde mig tillräckligt hårt.

Okej, jag vet att det här låter fånigt, men jag gjorde det faktiskt på riktigt. Efter tjugotre dagars sjukdom var jag tillräckligt desperat för att försöka tänka mig frisk. Det här är nämligen den sortens strategi jag har lärt mig att tillämpa på de flesta av de svårigheter och begränsningar jag har. Om jag verkligen anstränger mig så kan jag fixa det där som ska bevisa att jag är ”frisk” och ”normal”; den där enstaka grejen som jag hänger upp mig på. Jag kan bevisa för mig själv och andra att jag klarar det.

Visst klarar jag en massa saker; jag orkar bara inte. När jag är frisk har jag inga problem med att gå två och en halv kilometer, men när jag är sjuk är det en annan sak. Även om jag tar mig hela vägen hem utan att ramla, så betyder det inte att jag gör det lika enkelt som när jag är frisk. Det är på samma sätt med många av de svårigheter jag har för jämnan: Visst kan jag hålla på och tvinga mig att göra ditten och datten, och visst kan jag lyckas – men det betyder fortfarande inte att jag gör det lika enkelt som någon annan.

När jag lär känna människor som inte förstår mina svårigheter måste jag lära dem att jag inte klarar allt. Jag måste få dem att förstå att det finns saker som är såpass svåra att det är så gott som omöjligt för mig att göra dem. Jag måste handikappa mig. Först när de vet vad jag inte kan vågar jag visa jag vad jag faktiskt kan. Först när någon vet vad jag hade att utgå ifrån kan de förstå att jag faktiskt kan vara stolt över att klara en sak som de tar för givet. Hur ska de annars förstå hur fantastiskt det är för mig att klara av ett telefonsamtal eller att kunna läsa en bok?

Det är lätt att säga åt någon att ta sig i kragen och rycka upp sig, när man inte vet vad det är de ska rycka upp sig från. Om det går att tänka sig ur Aspergers syndrom, ADHD och depression, sådär helt på egen hand och bara man verkligen vill, så borde det inte vara någon match att tänka sig frisk från en helt vanlig stämbandsinflammation. Det sitter ju i huvudet, det med.

Lästips: Mymlan om ADHD. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, Aspergers syndrom, NPF, depression, psykiska sjukdomar, psykologi, funktionshinder, handikapp, utveckling, positivt tänkande, sjukdom, infektioner, influensa