Jag duger, även om jag är bra

Dagens övning: att ta emot komplimanger på rätt sätt. Eller: Att ta emot komplimanger. Överhuvudtaget.

Väldigt länge låtsades som om jag inte hörde eller såg när folk gav mig beröm. Idag har jag lärt mig att säga tack och le, men det rinner fortfarande av mig som vatten på en gås, i rent självförsvar. Om jag tar åt mig när folk säger att jag är smart, klok, rolig och snygg så finns risken att jag börjar jaga bekräftelse.

Jag har varit där förut, och jag vill inte dit igen. Det enda som betydde något var andras åsikter, och jag var beredd att göra nästan vad som helst för att få någon som kunde tycka om mig när jag inte klarade att tycka om mig själv. Varje försök att ha en relation av något slag slutade i nojor. Om någon gav mig en komplimang undrade jag om de egentligen tyckte tvärtom, men försökte dölja det. Till slut var jag tvungen att stänga av helt och bli känslokall och likgiltig.

Jag hade inga problem med att bli hatad och föraktad, för sånt visste jag hur det fungerade: Det var förutsägbart och tryggt. Att bli omtyckt var däremot stressande och förvirrande, så jag började undvika det och eliminera riskerna för att få uppskattning.

Det var en överlevnadsstrategi, men nu är det kanske dags att skrota den. Jag behöver inte längre värja mig mot andra människors åsikter. Jag vågar lita på att de inte ljuger alltför mycket, och på att jag klarar av att höra sanningen – även om den är smickrande.

Jag duger, även om jag är bra. Det är okej att lyckas ibland. Världen går inte under för att jag har en bra dag.

Läs även andra bloggares åsikter om psykologi, förväntningar, stress. komplimanger, komplex, nojor, ångest, prestationsångest, osäkerhet, självkänsla

Vet du hur transsexuella knullar?

Vet du hur transsexuella knullar? Det gör inte jag, för det finns inte jättemycket forskat på det än. En sak är i alla fall säker: Att säga ”transsexuell” och ”knulla” i samma mening får en del transsexuella att gå i taket. Man ska helst inte låtsas om att transsexuella har sex, enligt vissa: Det sprider bara fördomar. Den reaktionen är lika säker som att det finns de (icke-transsexuella) som direkt associerar till feminina tjejer med kuk som blir påsatta av killar i porrfilmer, och tror att alla transsexuella är överkåta och undergivna. Stereotyperna haglar.

Idag analyserar Linus Fremlin normer inom bögporren i Aftonbladet. Det är en väldigt intressant debattartikel:

”Den mesta bögporr som görs handlar om att upprätthålla det heterosexuella manlighetsidealet. De allra flesta bögporrskådisar är muskulösa machomän och de ska helt enkelt ge och ta kuken som en riktig karl. Bögporren utgår också vanligtvis från den patriarkala föreställningen om över- och underordning av det manliga och kvinnliga. När de sällsynta mer feminina bögporrskådisarna deltar får de alltid en tydligt underordnad roll.”

Det är ungefär som med den porr jag själv tycker är den mest problematiska: Den såkallade shemaleporren. ”Shemales” är alltså ett porrord för tjejer med kuk, oftast transsexuella i behov av könskorrigering. De behöver till exempel hormoner och bröstimplantat, och eventuellt underlivsrekonstruktion, och när de försöker få råd med den vård de behöver fastnar de i porrbranschen. Det är där de kan tjäna tillräckligt, eller så är det enda jobb de kan få. Samtidigt bygger karriären på villkoret att de fortsätter att vara en tjej med kuk: Även om det är en könskorrigerande operation de behöver för att må bra, så är de inte lika eftertraktade som post-op. Många av dem mår antagligen väldigt dåligt och blir hårt utnyttjade. Det de behöver är vård, men det de får verkar snarare vara ännu fler hinder på vägen till vård.

För samtidigt som internet svämmar över av ”transporr” förväntas man som transsexuell vara i det närmaste asexuell – om inte när man kommer till könsutredningen, så åtminstone i möte med andra transsexuella. För en del tjejer verkar det vara otroligt viktigt att ta avstånd från allt vad sex heter för att inte bli förknippade med ”nylonrunkarstigmat”. De vet att för en del betyder ”transsexuell” detsamma som ”översexuell shemale alltid redo att knulla”, och de känner sig tvungna att ständigt bevisa motsatsen. Ändå är det bevisligen så att relativt många transsexuella faktiskt HAR ett hyfsat sexliv, även innan de ens börjar med hormoner och utan att ha gjort någon operation.

Att vara transperson är inte en läggning och har egentligen inte med sex att göra, men det som påverkar självbilden och självkänslan och relationen till den egna kroppen påverkar såklart även sexualiteten. Den såkallade transporren – mainstreamvarianten – är knappast till någon större hjälp, tvärtom. Det verkar fortfarande vara kontroversiellt i sig att hävda att transpersoner har en sexualitet bortom den ciskönade (=icke-trans) betraktarens blick. Är det några som är sexuellt hämmade och fyllda med skuld och skam så är det transpersoner. Om det är någonstans det skulle behövas feministisk porr så är det här.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sex, transpersoner, transsexuella, transsexualism, HBTQ, porr, feminism, feministisk porr, shemales, kön, genus, skuld, skam, stigmatisering, bögporr, könsroller, könskorrigering, sex, sexualitet

Hormonrus planerat och öm rumpa inbokad

”Justja, Nebido. Testosteron”

Den här gången är det ingen som ifrågasätter om jag verkligen har fått rätt medicin utskriven. Det finns redan inlagt att jag har tagit sprutan en gång, så det är inga tveksamheter från hälsocentralens sida. Jag vågar mig inte på att säga att det är för att det skulle höras på min röst att jag är i målbrottet, utan det är antagligen bara för att det syns i datorn.

Vi diskuterar blodproverna jag ska ta, och jag får en tid hos distriktssköterskan för sprutan som passar perfekt för att hinna ta prover på drop-in-labbet precis innan. När jag är på väg att avsluta samtalet kommer jag på att be dem att skriva in Immanuel i min journal. Vi pratar lite om det, och jag förklarar hur det ligger till rent juridiskt: Jag har en dom som ger mig rätt att ändra namn, men inget verkställande från Skatteverket och därmed inget intyg. Hen ska se vad de kan göra, men erkänner med ett skratt att det är sånt som de inte vet så mycket om: ”Du får lära oss, men det ska nog gå bra.”

Den inställningen gillar jag. Sånt är alltid bättre än ”Nej, oj, vi har inga rutiner för sånt så jag vet inte vad vi skulle kunna göra”. Nojig som jag är brukar det inte krävas mycket innan jag ursäktar mig för att jag finns när folk säger att de inte vet hur man gör. Kanske var det för att sköterskan lät så positiv och glad, eller kanske är det för att min självkänsla börjar förbättras som jag inte tolkar det som att det aldrig kommer att gå. Kanske kommer jag att bli uppropad som Immanuel på torsdag nästa vecka.

I vilket fall som helst har jag en tid inbokad för nästa spruta. Om tio dagar vaggar jag än en gång hemåt med en öm sätesmuskel.

Läs även andra bloggares åsikter om hormoner, testosteron, vård, könskorrigering, hälsocentral, mediciner, sprutor, blodprover, Nebido, transsexualism, namn, namnändring, bemötande

Får man autism av vaccin? Nej, tyvärr

Det märks att det är en pandemihysteri på gång; det syns på vad folk skriver om. Tidningsartiklar och blogginlägg svämmar över med orden ”ADHD”, ”DAMP” och ”autism”. Även om man gått ut med att inga barn under tre år kommer att vaccineras så verkar det som om folk tror att man kan utveckla autism av sprutorna även om man är äldre, tillochmed som vuxen. Det sprids konspirationsteorier och dåligt kontrollerade fakta som maskrosfjun i vinden, och därtill är det många som tvekar och är oroliga. Så jag tänkte kommentera några av inläggen som skrivits, utifrån mitt eget perspektiv.

”Jag drar en LÄTTNADENS SUCK! Läkemedelsverket har gått ut med rekommendationen att inga barn under 3 år BÖR vaccineras mot svininfluensan. Det var verkligen GODA nyheter! I annat fall hade vi med största säkerhet förstört en hel generation med småbarn! Andelen barn med ADHD, Autism och Aspergers hade då – enligt min mening - riskerat att öka explosionsartat!”

Varför skulle det? Det finns inte ens några bevis på att den faktiska andelen bokstavsbarn har ökat sedan man införde MPR-vaccinationer (MPR=mässling, påssjuka, röda hund), trots att det lagts ner enorma summor på att försöka få fram ett samband. Den enda forskningsrapport folk har byggt sina teorier om vaccin och autism på som faktiskt gav något resultat visade sig senare innehålla direkt förfalskade uppgifter. Däremot finns det hur många undersökningar som helst som inte hittar något samband. Jag repeterar: Den enda undersökningen. Förfalskad.

Det avslöjandet kom dessutom bara några veckor efter att en högt uppsatt chef inom Autism Speaks, en amerikansk lobbyorganisation som bland annat framställer autism (av alla grader) som ett fel som måste botas, hoppade av. Alison Singer tröttnade på att de andra i föreningen hela tiden ville att man skulle forska mer och mer och mer på vaccinationer. Hon ansåg att istället för att jaga bevis för att vaccinationer orsakar autism när det uppenbarligen inte ger något resultat så kunde man lägga pengarna på annan forskning som faktiskt betyder något.

Uppenbarligen finns det en tröttsam fixering vid att försöka ”bevisa” sambandet mellan vaccin och autism, som inte är särskilt vetenskaplig alls. Idén om att det är vacciner som orsakar autismen hänger också ihop med bilden av bokstavsdiagnoser i alla dess former som något som enbart ställer till med besvär. Att ”diagnoser” måste innebära ett enda långt lidande är en så vanlig inställning att jag knappt reagerar längre.

”Själv skulle jag nog föredra att jag eller mina barn fick influensan framför risken att drabbas av ADHD eller autism, därför tänker vi inte ställa oss i kön.”

Själv föredrar jag definitivt ADHD och Aspergers syndrom (en lättvariant av autism) framför influensa, i synnerhet jämfört med svår influensa. Fast nu är det väl inte direkt så att jag har så mycket till val, och jag vet såklart inte hur det hade varit att inte vara ”drabbad” av detta. Däremot vet jag både hur det är att ha influensa och hur det är att inte ha influensa, och jag föredrar att vara frisk och ”störd” framför att vara sjuk.

Naturligtvis kan jag bara tala för mig själv, men 99% av tiden skulle jag aldrig vilja byta bort min damphjärna mot en släng av influensa. Den procenten som är kvar – de stunder då jag verkligen deppar – önskar jag istället att det verkligen gick att få Aspergers syndrom av vaccin. Isåfall skulle jag vilja vaccinera hela världen. Tyvärr är det bara en önskedröm.

Dagens svininfluensa: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, vaccin, svininfluensa, ADHD, ADD, Aspergers syndrom, DAMP, NPF, funktionsnedsättningar, Autism Speaks, influensa, sjukdom, forskning, vetenskap, medicin, vård