Med kniven mot strupen och lycklig spegelbild

Det sägs att det existerar någon slags tradition av manlighetsritualer som går i arv från generation till generation; kunskaper som fostrar en pojke till att bli en vuxen man. Att lära sig att knyta slipsar är en av de saker som ingår; att raka sig är en annan. Det är såna saker man förväntas lära sig av sin pappa eller storebror. Den biten har jag missat. Jag lärde mig knyta en slips redan i högstadiet, även om jag sedan glömde bort det. Rakning hade jag däremot aldrig provat; inte på riktigt. Så inatt blev det av för första gången: vassa ståleggar svischade förbi min kind och haka och strupe, med mindre än en millimeters marginal.

Efter nio veckor på testosteron började ansiktet att bli lite ludet, och jag insåg att det är hög tid att försöka inviga rakhyveln jag fick av Minou. I flera dagar har jag tänkt att det är dags, men inte vågat. Jag har läst på, och försökt att minnas vad de män jag levt med (pappa, två bröder och en sambo) har lärt mig om våtrakning. Det är inte jättemycket jag snappat upp, eftersom de alla använder rakapparat. Mina egna tidigare erfarenheter av kroppsrakning är också av apparat, och av hårborttagningskräm. Men aldrig har jag gått lös på ansiktshåret förut, annat än med sax när stråna blivit på tok för långa.

Jag har nämligen oroat mig och skjutit upp den första rakningen. Med tanke på vad jag har ägnat mig åt tidigare låter det kanske märkligt, men jag har alltid haft fobi för vassa saker: Nålar, knivar, glasskärvor och tillochmed saxar. Rakblad av den klassiska sorten har jag mindre respekt för eftersom jag vet exakt hur man hanterar dem, och vid den enda närkontakt jag har haft förut med en rakhyvel var det inte hårstrån jag tänkte skära.

Vänster kind före

Höger kind före

Mindre smickrande bild av min fjuniga haka

Rakhyvel

Efteråt: Slät och glad

Len kind

Just därför är det något alldeles särskilt att hålla en rakhyvel i min hand och inse att det enda jag behöver oroa mig för är att hosta till mitt under rakningen, eller att slinta av någon annan anledning. Att medvetet använda hyveln för att skada mig finns inte på kartan. Med tanke på att jag för bara några år sedan såg potentiella självmordsredskap i varenda gaffel och gardin jag kom i närheten av, så är det en helt fantastisk känsla av trygghet: Jag kan lita på mig själv.

När jag tar några sista bilder av ”skägget” innan det försvinner fastnar min blick på min spegelbild. Något har hänt. Ansiktet känns inte lika vidrigt fult och vanställt som det brukar, men jag kan inte sätta fingret på vad det är som har förändrats. Kanske har testosteronet förändrat mitt ansiktes form; kanske är det bara håret och finnarna. Kanske är det lugnet jag äntligen känner inombords som börjar visa sig på utsidan.

För att vara en total nybörjare med allmänt taskig motorik går rakningen helt okej. Jag missar en bit på höger käke och får börja om, men det går lugnt och fint och jag skär mig inte en endaste gång. Mustaschen låter jag vara kvar. När jag sköljt av ansiktet en sista gång ser jag mig i spegeln igen. Det mesta av håret är borta, men det där märkliga i ansiktet är kvar. Jag tror det är någon slags lycka.

Läs även andra bloggares åsikter om puberteten, hormoner, testosteron, könskorrigering, transsexualism, rakning, skägg, mustasch, utseende, manlighet, kön, lycka, självtillit, självskada, självdestruktivitet, självmord, förändring, bilder