Jag måste citera Niklas Hellgren, som kräks lite på självgoda självhjälpsböcker. Framförallt har hen problem med inställningen att man måste ha gått igenom enorma svårigheter i sitt liv för att verkligen veta något:
”Det jag tycker sämst om med den här sortens litteratur ur det verkliga livet är alltså inte böcker som nöjer sig med att skildra ett tragiskt människoöde, en svår förlust eller så. Jag brukar visserligen aldrig läsa sånt – vill jag gråta kan jag bara titta ut genom fönstret och tänka en stund. Nej, det är kategorin ”Kan jag så kan du”. ”Jag” föddes t.ex. utan armar och ben, genomled en fruktansvärd sjukdom, knarkade halvt ihjäl mig eller försmäktade i tre dagar på denna ö utan snus som det står i en av Pippi Långstrump-böckerna. Så nu har jag lärt mig vad som verkligen räknas här i livet, och nu kan även du skåda ljuset. Du tror kanske att du har problem. Ha! Läs min bok så får du lite perspektiv.”
Hen fortsätter att beskriva föraktet för vanliga människor:
”De är förmodligen sövda av all sin värdsliga lycka och behöver fistas med grovsalt för att riktigt vakna till. De ska, kort sagt, lära sig veta hut och tro på sig själva, för de har det liksom både för bra och för dåligt, stackars jävlar.”
Det här är hård satir, såklart, och även om jag har läst väldigt få såna berättelser känner jag igen det. Jag tror att det har mycket att göra med förväntningar.
Jag har förmågan att smälta in ibland; jag smyger runt som en DAMP-spion i neuronormens mörker – men då och då råkar jag naturligtvis välta omkull något, och avslöjar därmed att jag inte riktigt är som alla andra. Om jag framstår som ”normal” förväntas jag beundra människor som sticker ut, men om jag sticker ut själv så förväntas jag antingen dra på mig offerkoftan eller vara hurtig och klämkäck. Som avvikare – oavsett om det handlar om att ha en funktionsnedsättning, en ovanlig livsväg, extrema upplevelser i bagaget eller något annat som gör att man uppfattas som udda – finns det fyra roller att spela:
- Offret. Den som inte kan hjälpa att hen är ”rullstolsbunden” eller har en ”bokstavssjukdom” eller att hen ”vill byta kön”. Den som det är synd om, som är drabbad och lider dygnet runt. Detta är default för de flesta fysiska funktionshinder, och ganska ofta när det gäller psykiska med. Man förväntas tycka synd om sig själv om man outar sina svårigheter, och man förväntas också förvänta sig att andra tycker synd om en.
- Optimisten. Den som ”trots” att hen använder rullstol kan ha ett bra jobb och familj och vänner och fritidsaktiviteter ”som vem som helst”, eller den som ”besegrar” sin ADHD och blir VD istället, och den som ”bytte kön och blev känd artist”. Detta är en kategori som det är lätt att hamna i för den som tycker att offerrollen är besvärlig, och självhjälpsprofeterna tillhör de mest extrema i den här gruppen.
- Opålitligheten självt. Den som kan vara farlig att ha kontakt med. De flesta med fysiska funktionshinder räknas inte dit, men allt som går att tolka som psykisk sjukdom går att uppfatta som opålitlighet. Kraftigt överdrivet av media, såklart, och som tur är verkar trenden vara på väg neråt.
- Oäktingen. Den som aklagas för att fejka, helt enkelt, alternativt: den som överdriver och sjåpar sig och skyller på sin diagnos och gömmer sig bakom sitt handikapp och förminskar sig själv och tänker för negativt och bara är ute efter medlidande och uppmärksamhet. Den som spelar Offer kommer förr eller senare alltid att sorteras som Oäkting åtminstone någon gång, och tvärtom.
Märk väl att ingen av de här rollerna beskriver ens faktiska avsikter eller ens egna ord, utan framförallt hur omgivningen utanför den närmaste kretsen kan tolka ens handlingar.
Det finns såklart även de som lyckas spela någon annan roll, som sig själva, även utåt. Ofta är de också desamma som uppfyller så många olika kriterier för avvikelse att de är svåra att sortera. De är givetvis svårare att få syn på också, eftersom de inte är lika lätta att känna igen när de inte följer mönstret.
Häromdagen diskuterade jag och en kompis vad som egentligen är värst: att uppfattas som offer/oäkting eller som optimist. Att bli öppet syndomtyckt eller att få höra att man – för att citera den person som en annan kompis mötte – ”visar sån livsglädje”. Jag tycker att det är värre att sorteras som optimist, för det gör mig alltid illa till mods att få veta hur lite folk förväntar sig av mig. Det är lätt att bli hjärntvättad med optimism när man försöker frigöra sig från klibbigt syndomtycke, för det är så lätt bli tolkad som ”duktig” så fort man gör minsta lilla – även sånt som man faktiskt aldrig haft svårigheter med.
Själv vill jag inte vara duktig, för jag ägnade tillräckligt många år som odiagnosticerad åt att jaga duktigheten för att veta att den inte är något för mig. Jag vill inte bli sedd som en tredimensionell diagnosmanual men det är ändå dit jag återvänder hela tiden, eftersom jag svävar i gränslandet mellan att uppfattas som fullkomligt normal och som helt absurt avvikande. Eftersom jag fortfarande inte är helt säker på om mina tolkningar av andra människors sätt att fungera är relevanta så fortsätter diagnoserna att vara min trygghet. Optimistrollen skrämmer mig, och det är lättare att vara en oäkting. Jag skyller hellre på mina diagnoser än på mig själv när jag råkar lyckas med något.
Fast mark under fötterna är en psykjournal tjock som telefonkatalogen, men ge mig en fullständig definition av vad normalitet är och jag ska rubba världen.
Lite inspirerat av tankarna som väcktes runt Svenska Hjältar-kampanjen, och vad jag räknar som hjältemod: 1, 2, 3, 4, 5, 6.Läs även andra bloggares intressanta åsikter om diagnoser, avvikande, utanförskap, normer, fördomar, funktionsnedsättningar, handikapp, NPF, ADHD, Aspergers syndrom, transsexualism, sjukdomar, förutsättningar, offerroll, självömkan, optimism, psykisk sjukdom, stereotyper, psykologi, media
