Scientologer har psykdroger på hjärnan

Det har nu gått 22 timmar sedan DN publicerade artikeln, men än så länge hörs inget ramaskri från de såkallade förkämparna för mänskliga rättigheter, KMR. Som väntat, alltså. Scientologerna i den såkallade ”Kommittén för mänskliga rättigheter” är fantastiskt duktiga på att rasa och skrika i högan sky när det handlar om oegentligheter inom psykiatrin, men att samma typer av problem finns i alla olika sektioner i vården glömmer de liksom bort.

De är ofta snabba att uttala sig när det gäller brister inom psykiatrin, och rasar gärna mot allt från diagnossystemet till såkallade psykdroger, och de slår knut på sig själva för att ”bevisa” att till exempel ADHD inte existerar. Eftersom deras favorithatobjekt är ADHD-diagnosen har de fokuserat mycket på Riksförbundet Attention och författaren Vanna Beckman, och hävdar att de båda skulle vara köpta av läkemedelsföretaget Eli Lilly som tillverkar Strattera. Till exempel har de målat upp det som att ”ADHD-industrin” är ute efter är att få lärare att diagnosticera barn med ADHD och snabbt skjutsa dem vidare till en pillerfabrik, ungefär. Man behöver inte ha enorma kunskaper om hur skolan fungerar för att veta att ingen skulle komma på tanken att föreslå att lärare ska sätta diagnoser på eleverna, utom i KMRs skräckpropaganda.

Det faktum att läkemedelsföretag sponsrar informationsmaterial är en av deras stående argument för varför psykiatrin bör avskaffas. Hela deras argumentation bygger på att psykiatrin alltid är fel, alltid gör fel, alltid lurar friska människor att de är sjuka, alltid orsakar alla hemska saker som människor kan göra under till exempel en depression, en psykos eller ett maniskt skov, och så vidare. Det hela bygger på att psykiatrin är speciell: som om det inte fanns biverkningar och begicks misstag inom den kroppsliga vården – och som om psykiatrin var ensamma om att sponsras av läkemedelsföretag.

Undersökningen som DN presenterar visar hur mycket bidrag olika patientföreningar har fått av läkemedelsföretag. Står Riksförbundet Attention med på tio-i-topp-listan? Nej, knappast. RSMH? Föreningen Balans? Riksföreningen Autism? Ananke? Ångestsyndromsällskapet? Nej, nej, nej, nej och nej. I topp ligger istället Reumatikerförbundet, Hjärt- och lungsjukas riksförbund och Astma- och allergiförbundet. Däremot, på åttonde plats, står faktiskt Schizofreniförbundet med. På åttonde plats, som sagt var: Efter sju förbund som riktar sig mot patienter med såkallat kroppsliga funktionsnedsättningar.

Visst är det ett verkligt problem att tillverkarna av mediciner har makt över patientföreningar, läkare, media och i slutändan över patienter – men det är inget som är unikt för psykiatrin. Det är så samhället ser ut när inte staten går in med så mycket bidrag till verksamheten, helt enkelt. Men scientologer har fått sina ”psykdroger” på hjärnan, och tar alla tillfällen i akt att svartmåla psykiatrin, och få den att framstå som fullkomligt katastrofal och dessutom helt väsenskild från den kroppsliga vården. Därför är de just nu väldigt tysta. Situationen är nämligen minst lika illa inom andra vårdområden. Det är inte mycket att hurra för, det heller.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om vård, funktionshinder, patientföreningar, ADHD, KMR, scientologerna, psykiatri, psykologi, media, propaganda, medicin, politik, bidrag, ekonomi, DN, Kommittén för mänskliga rättigheter, Riksförbundet Attention, Schizofreniförbundet, Reumatikerförbundet, Hjärt- och lungsjukas riksförbund, Astma- och allergiförbundet, sjukdom, skrämselpropaganda

Jag har för ont om tid för att hinna stressa

När jag var tretton år och skulle använda tvättmaskinen för första gången sa mamma åt mig att kolla att den startade ordentligt, eftersom knappen glappade ibland och behövde tryckas in en extra gång. ”Fast det tar en stund innan maskinen går igång”, sa hon. Kanske en kvart senare hittade hon mig sittandes på pallen i tvättstugan, och jag väntade fortfarande på att maskinen skulle starta. Jag hade inte fattat att ”en stund” i det här fallet betydde ”några sekunder”.

Jag har alltid haft svårt att veta vad som är rimlig tid; vad ”nu”, ”om en stund”, ”vänta ett ögonblick”, ”det kan ta ett tag” eller ”under en längre period” betyder. Dessutom har jag svårt att veta hur lång tid det faktiskt tar att göra saker och ting när jag försöker planera något, men jag brukar alltid avrunda beräkningarna uppåt med extremt god marginal. Om jag till exempel vet att det tar tjugofem minuter att gå någonstans vill jag gå ut genom dörren trekvart innan jag måste vara på plats, och om jag vet att förberedelserna innan dess tar fem minuter drar jag till med minst en kvart. Jag skulle kunna resa mig från stolen en halvtimme senare än vad jag gör och ändå hinna – teoretiskt sett. Men luttrad bokstavsvuxen som jag är vet jag att den där halvtimmen så lätt äts upp av sånt jag inte tänkt på att schemalägga.

Min DAMP-tid går ofta åt till sånt som att få i sig något att äta eller att leta rätt på en ren tröja, eller som att gå tillbaka när man kommit halvvägs eftersom man inte fick med sig den där viktiga pärmen fast man ställde den precis framför ytterdörren och skrev en stor lapp. Ifall jag faktiskt kommer ihåg allt så är det min bonustid som jag ägnar åt lite extra avslappning och uppladdning när jag väl kommit fram, och det är den som gör att jag överhuvudtaget orkar med att göra saker. Jag måste nämligen alltid ha en tidsbuffert för att ”göra ingenting”, hur stressad jag än är. Eller rättare sagt: Ju mer stressad jag är, desto viktigare är den.

Säg att jag ska gå på biblioteket och lämna lite böcker, och till hälsokostaffären: Då gör jag mig i ordning och planerar båda sakerna lite löst (som vad jag ska ha med mig och i vilken ordning det passar bäst att göra de olika sakerna), och går till biblioteket först eftersom det är smartast. Jag följer checklistan inne i huvudet på vad jag ska göra, och först när jag kommer ut därifrån kan jag tänka på vad jag ska göra på hälsokosten. Det innebär att jag måste stå still någon minut och tänka, för att hinna ställa om hjärnan till nästa moment. Om jag inte gjorde det skulle jag kunna promenera in på hälsokosten och tro att jag fortfarande var på biblioteket, och om jag försökte tänka på hälsokosten inne på biblioteket skulle jag bara bli stressad och inte få någon av sakerna gjorda ordentligt.

Det är antagligen det bästa knepet jag har för att få ordning på tiden: Att alltid planera schemat tidspessimistiskt i överkant och lägga in små pauser där jag väntar in hjärnan mellan varje del. De gånger jag inte lyckas följa den regeln för att jag till exempel haft sällskap av personer som fungerar annorlunda, så brukar det uppstå en massa förvirring och stress, och därmed gör jag en massa misstag som bara slösar ännu mer tid. Jag måste hinna förbereda mig mentalt på varje del, och det gäller oavsett om jag bara ska gå och handla eller om jag ska åka bort en hel vecka.

Att jag är så generös med min tid ibland när jag är stressad är något som en del människor tycker är konstigt, men för mig är det livsviktigt. Jag har helt enkelt för ont om tid för att hinna stressa.

Bloggtema: Tid. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om tid, tidsuppfattning, Aspergers syndrom, ADHD, NPF, planering, ordning, struktur, schema, stress, effektivitet, glömska, psykologi

Nära-normen-upplevelse

Jag har precis haft en mycket märklig erfarenhet. En nära-normen-upplevelse, kanske man kan säga: En känsla av att vara normal.

Min nya LSS-handläggare läste på mitt ansökningspapper om ledsagning, och såg att jag skrivit att jag skulle börja plugga. Hon frågade vad, och när jag förklarade att jag ska skriva min D-uppsats reagerade hon inte alls. Det var det märkliga. Jag har nämligen vant mig vid att folk som hon – handläggare och byråkrater och vårdpersonal – ändrar beteende så fort de får veta att jag har en högskoleutbildning. De börjar tala till mig på ett annat sätt och lyssna mer uppmärksamt när jag går från att vara ett psykfall i mängden till att vara en akademiker med ett kognitivt funktionhinder. Även om jag inte ens märkt från början att de är lite reserverade blir de plötsligt vänliga; även om jag knappt känt att de misstror mig blir de plötsligt helt med på noterna.

Den här handläggaren lät sig däremot inte imponeras av mina högskolepoäng. Hon behandlade mig med samma respekt både före och efter att jag berättat att jag har en fyraårig högskoleutbildning, och det syntes inte ett spår av svindel i hennes ögon. Det är förmodligen första gången som någon inte har reagerat alls, utan sett det som den mest naturliga sak i världen att man kan vara både psykiskt funktionshindrad och högutbildad.

Jag är imponerad av hennes fördomsfrihet – men samtidigt bekymrad över att jag ens noterar en sån sak. Det säger kanske en hel del om hur vanligt det är med motsatsen.

Läs även andra bloggares åsikter om funktionshinder, handikapp, psykisk ohälsa, LSS, handläggare, byråkrati, vård, omsorg, högskolan, psykiatri, fördomar, normer, utbildning, status

Håriga armhålor som bot mot spegelfobi

När jag har duschat eller badat och sträcker mig efter handduken måste jag se mig själv i spegeln som hänger precis ovanför krokarna. Även om jag försöker titta bort, eller tillochmed hänger handduken över spegeln, så får jag alltid en skymt av min egen nakna kropp. Det brukar göra mig på dåligt humör, utom idag.

Ett säkert tecken på att man börjar acceptera sin kropp måste vara att man börjar göra fåniga miner i spegeln istället. Jag stod så i någon minut innan jag ens insåg vad jag gjorde. Fullt upptagen som jag var med att se hur lång en överläpp kan bli när man gör schimpansminen glömde jag liksom bort att äcklas av de andra kroppsdelar som skymtade.

Armhåla juni 2009

Armhåla augusti 2009

Och då är det ändå inte så mycket till förändring som syns på överkroppen; hårigheten börjar vid naveln och sträcker sig nedåt. Med ett undantag: Jag börjar få riktigt fina buskage under armarna. Större ytor, längre strån och en fluffigare hårkvalitet. Det passar på en apa som jag.

Läs även andra bloggares åsikter om bilder, testosteron, könskorrigering, vård, transsexualism, kroppshår, armhålor, hår, dusch, komplex, nakenhet, bröst, speglar, ideal

Penisavund, transsex och förträngd heterosexualitet

Jag förstår inte hur de knullar. Hur kan man gilla sånt sex? Är det något inlärt eller något medfött att tända på sånt? Kan det spela in att samhället säger åt dem att den sexualiteten är normal och annan inte, eller finns det något djupare? Är de som gillar sånt kanske rent fysiskt konstruerade annorlunda? Praktiskt taget varenda människa har en analöppning; känslig för beröring och som gjord för försiktig penetration. Det går tillochmed att komma åt den såkallat ”kvinnliga” g-punkten genom framväggen, utan att man behöver in i fittan och rota. Varför envisas folk med att istället stoppa upp prylar i fel hål, när de har en sån fantastisk ändtarm?

Och varför ältar de jämt om de är normala eller inte? Varför påstår de sig vara ”vilda” och ”busiga” om de någonsin har sex på något annat sätt? Varför ska de hålla på att manifestera sina sexuella preferenser överallt? Och framförallt: Varför kallar de sig för öppensinnade när de samtidigt går runt och förutsätter att alla är som de?

Nej, jag syftar inte på heterosexuella. Jag pratar om kukenifittansexuella, men framförallt om kukenifittannormativa. Normen är att vara lagomsexuell, har jag förstått: Inte för mycket sex, och inte för lite. Inte för ”tråkigt” och inte för ”galet”. Att fnissa åt att det ”känns lite förbjudet” att vilja ha analsex, eller att som tjej hångla med en tjejkompis är precis inom den snäva ramen; att pendla mellan att inte ha någon sexlust alls på flera månader och att ha BDSM-astralsex i timmar är däremot långt utanför – åt båda hållen. Både att inte ha sex alls och att ha annat sex än vaniljsex med en (och endast en) annan fysiskt närvarande person är att bryta mot sexnormerna.

En kuk - eller ett rör?

Å andra sidan är allt sorts sex jag skulle kunna tänkas ha per definition normbrytande, eftersom jag är en kille med fitta. En kille med fitta som gillar killar: En bögfitta, med penisavund som heter duga. Att vara transsexuell är inte en läggning utan en funktionsnedsättning där det biologiska könet inte stämmer överrens med det mentala, men det är klart att det påverkar ens sexualitet på något sätt. Om man till exempel bara har en tre millimeter lång kuk kan det vara svårt att sätta på någon utan att använda strapon.

Jag gissar att den som inte läst min blogg förut och inte visste om det jag precis ”avslöjade” antagligen ser på det första och det tredje stycket annorlunda nu. Jag gissar att någon tänker att det inte är så konstigt att man inte förstår det fantastiska i vaginalsex och fysiskt tvåsamt sex eller sex överhuvudtaget när man är i konflikt med sina könsorgan. Jag gissar att någon lutar sig tillbaka och tycker att de har ”förstått” vad mina ”problem” är. Det har hen förmodligen inte. Mitt problem är inte hur jag har sex, vad jag tänder på eller hur lång tid det kan gå mellan tillfällena. Mitt sexliv fungerar väldigt bra, under omständigheterna. Mitt problem är att allt jag säger om sexualitet går att bortförklara med att jag är transsexuell, för den som vill. Tänk om jag skulle bete mig på samma sätt, och säga ”men det är ju för att du är cissexuell som du känner så” till de som sitter beredda att såga det här inlägget med påståenden om att jag är heterofob och queernormativ.

Cissexualism, att vara född i en kropp vars biologiska kön överrensstämmer med ens könsidentitet, påverkar såklart också ens sexualitet. Om man till exempel inte har någon egen fitta fast man identifierar sig som man, så kan man känna ett sådant starkt fittavund att man vill penetrera fittor varje gång man har sex. För om min sexualitet som fittfödd bög grundar sig i penisavund, borde väl rimligen den kukfödda heterokillens sexualitet bygga på ett fittavund? Och om – som vissa terapeuter har påstått – jag egentligen är en kvinna som är obekväm med min heterosexuella läggning och därför intalar mig att jag är bög, betyder det att alla de kukfödda personer som tror sig vara heterosexuella män egentligen är flator i förnekelse?

En kuk - eller en bergskristall?

Jag dömer inte människor som är cissexuella, som är heterosexuella, eller som har kukenifittanfetisch, ska jag påpeka. Det vore som att döma människor som dricker kaffe: Oförståeligt, men ändå inget att haka upp sig på. Så länge de inte stönar alltför högt när jag försöker sova, och så länge de låter bli att tvinga på andra sina åsikter om vad som är ”bra sex” – eller ens vad som är ”riktigt sex” – så accepterar jag deras sexualitet fullt ut, generös som jag är. Jag är mest lättad över att slippa känna samma press att vara lagomsexuell; jag är redan hopplöst förlorad, och det är otroligt skönt.

Veckans bloggtema: Sex. LÄSTIPS: Om transpersoners sexualitet. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sex, sexualitet, transsexualism, kön, könsorgan, genus, fördomar, normer, asexualitet, läggning, BDSM, fetischism, astralsex, penisavund, heterosexualitet, homosexualitet, könsidentitet, kukar, fittor, läggning, bilder, könskorrigering, cissexism

Acceptans för rosa kristallkronor

Jag skulle aldrig ha vågat måla ett rum rosa. Jag skulle aldrig ha vågat hänga upp en kjol på väggen. Jag skulle aldrig ha gjort ditten eller datten fram tills för bara några år sedan. Det vore att be om kommentarer och frågor som jag inte kunde hantera. Idag när jag har städat i mitt rosa sovrum är det väldigt mycket det jag har tänkt på: Hur jag har blivit mer och mer fjollig. Det går liksom inte att undgå att den där beigevita-väggar-med-några-vykort-uppsatta-stilen är borta ur mitt liv.

Sovrummet: Rosa, orange och på väg att bögas till ännu mer

Sänghimmel under konstruktion

Hjärta på sänghimmeln

Jag tror att det handlar om att våga vara sig själv; att sluta döma, analysera och oroa sig för vad som passar sig. Om man bär på en ständig känsla av att inte bara ha en kropp som har fel kön, utan dessutom också av skuld över att inte ens kunna övertyga någon om det för att man inte är som personen ifråga förväntar sig att en transsexuell ska vara – då är det svårt att slappna av. Då är det lätt att börja tävla, förtränga och förneka: Ändra sin berättelse litegrann kanske, så att den stämmer mer överrens med det som förväntas, eller att bli mer försiktig med vilka kläder man väljer och vilka hobbies man odlar.

Det är inte bara en läkare och en psykolog man har att övertyga, utan lika mycket alla människor man möter till vardags. Om man inte passar sig är det lätt att gå vilse i sin strävan att vara till lags och inte ställa till med bekymmer. Det finns inga gränser för hur självutplånande man kan bli av att ha transsexualism: Man kan skuldbelägga sig själv när någon okänd säger fel pronomen, och man kan anklaga sig själv för att man gör något fel när en bekant alltid ”glömmer” vilket namn man bett dem att använda. Man kan gå helt upp i en längtan att passera, smälta in och försvinna i mängden av ”vanliga” kvinnor eller män och hata sig själv varje gång man misslyckas. Man kan sluta göra saker man faktiskt gillar för att det är ”omanligt” eller ”okvinnligt”, och man kan noja sig över sitt kroppsspråk, sitt utseende, sin röst, sina kläder, sin bakgrund i all oändlighet – och samtidigt påstå att man är frisk eftersom kroppen är korrigerad. Det är inte konstigare än efter vilket trauma eller vilken svår sjukdom som helst: Man är utom fara, men fortsätter att reagera på impuls som om det gällde liv och död.

Jag har inte kommit dit riktigt än, men jag har en teori ändå: Att behandla transsexualism är inte så enkelt som att ta hormoner och eventuellt genomgå ett par operationer. Det handlar minst lika mycket om att lära sig att leva med sig själv. Allt går inte att behandla. Allt kommer inte att försvinna eller förändras. Vissa saker kanske man inte ens SKA försöka förändra, utan mår bättre av att försöka acceptera istället – som det faktum att jag råkar gilla rosa kristallkronor eller att jag förmodligen aldrig kommer att sitta och prata lumparminnen eftersom jag aldrig ens har mönstrat. Min manlighet går inte under för det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, acceptans, HBTQ, självkänsla, självbild, förnekelse, komma ut, stress, skuld, skam, psykologi, vård, könskorrigering, könsbyte, kön, genus, könsroller, PTSD

Böldpest och ADHD

Dagens Twitter och Facebook:

”är sjuk idag, inte bara i huvudet”

Ja, jag är sjuk idag, enligt mig själv. Böldpest, som pappa infektionsläkaren skulle säga, eftersom jag både har utslag och är allmänt krasslig. Förmodligen har jag fått i mig något förkylningsvirus under Pride som sedan blommat ut sex dagar efter att jag kom hem, och som tajmade utbrottet med myggbetten från i fredags. Lite ont i vrister och rygg, och en extrem trötthet som fick mig att sova i tolv timmar och sedan ledde till att jag ramlade ur sängen inte mindre än två gånger innan jag lyckades resa mig upp. En lite snorig näsa, och så förstås kliandet. Inget farligt och inte jättejobbigt som jag inte vet hur jag ska hantera, utan bara lite störigt. Men sjuk: Ja.

Till vardags räknar jag mig inte som sjuk, ifall jag inte skämtar. Jag blev sjuk för fem år sedan, men nu är jag på bättringsvägen. Om någon frågar vad som hände säger jag som det är: Jag gick in i väggen. Det var min sjukdom. En del påpekar då att man inte är sjuk i fem år för en sån sak; det måste vara något mer. De flesta som blir utbrända kan ju börja arbetsträna efter något år eller så. Det är då jag måste dra upp det där som kallas för medfödda funktionsnedsättningar.

Aspergers syndrom och ADHD, och förmodligen Tourettes syndrom. Jag ser det som mitt bakgrundsbrus; något jag vant mig vid att leva med och inte vet hur man klarar sig utan. De är inte sjukdomar, och jag protesterar alltid när folk beskriver dem som såna. Det är ett annat sätt att fungera som har sina fördelar och nackdelar, och som ibland krockar med det sätt som är normen. Det är då man blir sjuk. Många blir deprimerade, några börjar missbruka alkohol eller andra droger. En del blir arbetsnarkomaner, som jag var.

Jag är inte sjuk för att jag har Asperger och ADHD; Jag har varit sjuk för att jag hamnade i en miljö som inte fungerade för mig. Om några veckor är det dags att göra ett nytt försök att börja plugga. Jag ska tillbaka upp i sadeln igen, och självklart är jag både livrädd och förväntansfull. Rädd för att fastna i samma hjulspår som då; förväntansfull för att jag vågar hoppas på att saker och ting har förändrats.

Jag har inte blivit botad från min Asperger, och jag har inte övervunnit min ADHD. Jag har inte blivit frisk från något som inte var sjukt till att börja med. Jag har bara – hoppas jag – lärt mig att hantera den bokstavslösa världen bättre så jag inte blir sjuk igen. Det är inte riktigt detsamma som att ha böldpest.

Inspirerat av den fina artikeln om en tjej som tillfrisknar från borderline, och den tragiska berättelsen om den sjuka psykiatrin. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sjukdom, friskdom, funktionsnedsättningar, handikapp, NPF, Aspergers syndrom, ADHD, böldpest, förkylning, vård, normer, neurotypi, utbrändhet, sjukskrivning

Upphetsad av finnar

Finnar och myggbett

De senaste dagarna har jag noterat att jag börjat få finnar. Inte många, och inte besvärliga, utan bara några få diskreta. De första poppade upp mitt på bröstkorgen, och igår mitt på dagen såg jag även en på kinden.

Tyvärr hann jag inte ta kort på finnen innan jag gick ut på kvällspromenad igår, och tyvärr fick jag sällskap på promenaden av en hel del mygg. Därför syns inte finnen så tydligt; det mesta av det rödaktiga på kinden är inte finnar utan myggbett.

Eftersom jag alltid haft så torr hud att finnar omöjligt kan trivas på min kropp var det mest fascinerande. Jag är inte överlycklig, men eftersom jag aldrig hade finnar när alla andra hade det, som i högstadiet, känns det lite som att jag har kommit i puberteten på allvar.

Mer hår på kroppen och i ansiktet. Större muskler. Mindre bröst. Större kuk. Och nu: Finnar. Nog är jag i puberteten alltid. Målbrottet nästa!

Läs även andra bloggares åsikter om puberteten, transsexualism, testosteron, bilder, könskorrigering, hormoner, finnar, biverkningar, mygg

En drag queen med DAMP

Immanuel i balettkjol

Igår när jag var ute på kvällspromenad lyckades jag bli myggbiten över nästan varenda kroppsdel. Delvis därför satt jag uppe till efter sju på morgonen, och sorterade gamla bilder. Jag fastnade för den där bilden där jag försöker posera framför kameran iförd balettdräkt. Det är något med den bilden som jag inte begriper mig på.

Det faktum att jag en gång i tiden dansade försökte dansa balett är något jag ältat en hel del, fast ändå mest snuddat vid. Att jag som kille förväntas tycka att det är jobbigt att ha kjol och göra ”tjejiga” grejer är en sak, men det var inte det som var mitt stora problem med baletten. När jag var fyra-fem år var jag knappt medveten om vidden av könstvånget. Jag tänkte inte på balett som något som mest var för tjejer, eller någonting sånt. Det jag tänkte på var att jag inte passade in – varken där eller någon annanstans.

Om man ser på bilden är det inte svårt att lista ut varför. Jag är inte kobent – jag är rokokobent! Och även om mina händers position går att uppfatta som att jag håller i kjolen så är det mer ett allmänt korvande maskerat till någon slags graciös rörelse.

På sistone har jag funderat mycket över hur vi transsexuella ser på vårt förflutna. Eftersom jag känner mig mer och mer trygg i min manlighet har jag börjat våga erkänna saker som jag inte skulle kunnat säga högt tidigare, av rädsla för att få min identitet ifrågasatt. Jag misstänker att jag är långt ifrån ensam om det, och det är synd.

Ja, jag dansade balett. Jag var genuint transsexuell nog att avsky det, skulle man kunna säga, men den egentliga anledningen var att jag var som en elefant bland katter. Jag kunde inte röra mig som dem, och jag talade inte heller deras språk. Motoriskt och socialt klumpig, ansiktsblind och ouppmärksam, långsam och ständigt förvirrad – bara att försöka förstå vart man skulle titta, vem man skulle lyssna på, om man skulle stå på led eller försöka slå kullerbyttor var tillräckligt komplicerat. Att dessutom faktiskt slå kullerbyttor var överkurs.

Hade jag varit smidig och vig och kunnat kontrollera mina kroppsrörelser på ett annat sätt, och därtill varit socialt begåvad och förstått vad folk sa så hade jag antagligen inte haft några problem med baletten. Det var inte för att balett skulle vara en tjejgrej som jag vantrivdes, och det är definitivt inte för att jag provade en del saker som av andra skulle uppfatta som extremt tjejiga som jag utvecklade en manlig könsidentitet. Riktigt så enkelt är det inte.

Å andra sidan vore jag förmodligen inte samma person utan min DAMP. Förmodligen har den påverkat min bild av världen och av mig själv mer än det faktum att jag föddes med en kropp som inte matchade mitt verkliga kön. Jag ser inte så mycket en pojke i kjol på den där bilden som jag ser en elefant förklädd till människobarn. Nästan ett kvarts sekel senare kan jag känna den gröna heltäckningsmattan i Storsjöteaterns foajé under fotsulorna lika intensivt som jag gjorde då, och tänka på balettperioden som min första fas som drag queen.

Läs även andra bloggares åsikter om bilder, transsexualism, kön, könsuttryck, könsidentitet, balett, barndom, manlighet, NPF, Aspergers syndrom, ADHD, DAMP, motorik, psykologi, minnen, könsroller, genus

Tvångsvårda landsting och tvångsomhänderta kommuner

Bland annat Aftonbladet har tidigare uppmärksammat att när psykiatrin inte räcker till så låser man in unga tjejer med svåra ätstörningar och annat självskadebeteende tillsammans med vuxna män som begått grova brott och dömts till rättspsykiatrisk vård. Nu uppmärksammar DN att det även gäller andra delar av vården och omsorgen. Det händer att ungdomar med till exempel Aspergers syndrom blir inlåsta med brottslingar på ungdomshem, trots att de inte begått något brott.

”Adam”, till exempel, hade tvångsomhändertagits för att ha skolkat, vänt på dygnet och vägrat att ta sin medicin. På anstalten har han blivit hotad och misshandlad av de andra ungdomarna, eftersom hans beteende avviker från normen. Och de som placerat honom där vill ha honom kvar för att lära honom att ta hand om sig själv:

”Nu hotar de med att förlänga vården tills jag lärt mig diska, laga mat, tvätta kläder, städa och studera perfekt. Detta är fel – det står ingenstans i lagen att man måste kunna laga mat, vakna klockan åtta varje morgon och lägga sig klockan tio på kvällen”

Bortsett från att det är en rent ut sagt urdålig idé att placera personer inom autismspektrum som inte begått brott med personer från den kriminella världen så kan man undra hur pedagogiskt det egentligen är att ställa såna krav på en person som är intagen på ungdomshem. Det finns nämligen ingenting som säger att bara för att man lär sig att diska, laga mat, tvätta, städa och hålla rutiner i en miljö så kommer man att kunna anpassa de nya kunskaperna och vanorna till nästa miljö man hamnar i.

Adam är frihetsberövad för att hans hemkommun inte har några alternativ att erbjuda, antar jag. Det finns särskilda aspergerboenden, det finns utvidgat boendestöd med jourverksamhet och olika projekt i olika delar av landet som fungerar för personer med olika grader av funktionsnedsättningar. Men det finns inga garantier att den hjälp man behöver går att få, och inte mycket till att krav att ställa på kommuner att de ska göra något. LSS, som nämns i artikeln, är en ganska urholkad lag som inte är anpassad efter de behov som många med Aspergers syndrom har trots att vi räknas in i personkretsen. Istället hänger det mycket på att det redan finns något projekt i kommunen som man kan använda sig av.

Omsorgen är ett lotteri, och det beror mycket på i vilken kommun man bor. Nog är det ganska ironiskt att man kräver av brukarna att de ska följa vissa rutiner när kommunerna själva inte direkt föregår med gott exempel. Min bror Simon pratar gärna om tvångsvård: Att man borde kunna tvinga landstingen att ge vård till de som uppenbarligen behöver den. Jag tror att vissa kommuner skulle må bra av att tvångsomhändertas, för de visar alldeles för dåligt omdöme och är en fara för andra.

Bra bloggat: Catta. Relaterat: Ännu mer skrämmande syn på barn. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om tvångsomhändertagande, LVU, vård, omsorg, kommuner, socialtjänsten, ungdomar, ungdomshem, stöd, Aspergers syndrom, kommuner, landsting, NPF, rutiner, funktionshinder, autism

Min nya terapi mot social fobi: Självupptagenhet

I fyra dagar försökte jag ligga lågt och inte ta ut något i förskott. Det är ju nu det börjar; det är efteråt som smällen kommer. Det vet jag ju. Så jag bara väntade. Och väntade. Men fyra dygn efter att jag kommit hem från Pride har jag fortfarande inte ramlat ner i det där svarta hålet som alltid följer på alla sociala kontakter IRL.

Visserligen har jag haft en del spontan ”Men varför gjorde jag så?!”-ångest under de här dagarna, men jag har bestämt mig för att pröva att inte försöka bearbeta intrycken som jag brukar. Jag gör det vanligtvis för att lära mig mer om människor och om mig själv, och i stort sett all kunskap jag har om människor baseras på såna studier eftersom psykologiböcker inte brukar göra mig så mycket klokare. Tack vare detta ständiga analyserande kan jag kan bete mig någorlunda och spela normal, vilket jag definitivt inte kunde för bara sex år sedan. Det har varit extremt viktigt för min utveckling – men nackdelen är att det lätt blir till ett ända långt ältande.

Min sociala fobi är nämligen inte så mycket oro inför något som kan komma att hända, som en ångest över det som faktiskt har hänt. Jag kommer alltid på saker jag sagt och gjort som blev fel: Saker som kanske gjorde människor illa till mods, irriterade, arga eller ledsna eller vad som helst. Jag har alltid tyckt att det är viktigt att förstå mina misstag för att kunna undvika att göra om dem. Kanske vore det lättare att sluta med det; att ge upp att försöka lära mig mer om människor och strunta i analyserandet. Så jag bestämde mig för att prova det för en gångs skull.

Jag har alltså inte dragit särskilt många slutsatser om mänskligt beteende, vare sig under Pride eller efteråt. Analysfunktionen är avstängd och jag går inte igenom precis allt för att bearbeta. Förmodligen är det första gången i mitt liv som jag skiter i att försöka begripa – och det har varit fantastiskt. Jag är inte riktigt lika trött som jag brukar vara, och framförallt är jag inte lika deprimerad eftersom jag inte konfronteras med mina egna tillkortakommanden varje vaken sekund i flera veckor framåt.

Självklart har jag skuldkänslor över att låta bli den viktiga bearbetningen, men överlag känns det riktigt bra. Kanske borde jag sluta försöka lära mig mer om människor nu, om det är tvunget att ta så stor del av mitt liv. Kanske borde jag skita i att försöka lista ut hur man är trevlig. Jag har nämligen en känsla av att om jag ska klara av att umgås mer med folk så måste jag sluta bry mig så himla mycket om vad jag gissar att andra människor känner. För att kunna vara social behöver man förmodligen ett visst mått av nonchalans.

Mitt mål nu är att bli lite mer självupptagen så jag orkar med andra människor.

Läs även andra bloggares åsikter om social fobi, psykologi, misstag, missförstånd, Aspergers syndrom, osäkerhet, social inkompetens, ångest, relationer, kommunikationsproblem, ältande

Ingen bot för bögar, flator och bin i USA (tackolov)

Det amerikanska psykologförbundet APA har bestämt sig för att homosexualitet och bisexualitet varken kan eller ska botas, skriver SvD. På förbundets hemsida kan man läsa att de sammanställt forskning och kommit fram till att terapimetoder för att ändra sexuell läggning antagligen är ineffektiva och framförallt oetiska eftersom det förmodligen gör mer skada än nytta för en persons psykiska hälsa.

Jag skriver ”antagligen” och ”förmodligen” eftersom de studier som visat någon slags positiv effekt och som omhuldas av de som tror på botande, inte är vetenskapligt gjorda. De har till exempel inte undersökt skadliga biverkningar av behandlingen, och man har inte kunnat utesluta att de positiva effekterna inte lika gärna kan nås på andra sätt. Det finns helt enkelt inget övertygande forskningsunderlag för att rekommendera någon att försöka bli ”botad”, har APA kommit fram till.

Istället föreslår man att den som söker psykiatrisk hjälp för sin sexuella läggning ska mötas av stöd och hjälp att utforska sin identitet, med målet att acceptera sin läggning snarare än att förändra den. Det var verkligen på tiden. Homosexualitet och bisexualitet är inga sjukdomar; däremot kan man undra om inte homofobi är det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, homosexualitet, heterosexualitet, bisexualitet, läggning, attraktion, psykologi, psykiatri, APA, USA

ADHD – en fråga om jämställdhet och rättvisa

Utlandsadopterade medicineras oftare mot ADHD än svenskfödda barn, visar en ny studie från Uppsala. Framförallt pojkar, och framförallt barn födda i östeuropa: Var tjugonde utlandsadopterad pojke har medicinerats för ADHD under 2006, och var åttonde av pojkarna från östeuropa. Det ska ställas mot att bara en av sjuttio svenskfödda pojkar medicinerades under samma tidsperiod. Det var mer ovanligt bland flickor, och bland adopterade från Fjärran Östern, men även där var det en tydlig skillnad jämfört med svenskfödda.

Forskarna förklarar resultatet med att de barn som adopteras från östeuropa ofta är födda av kvinnor som missbrukat alkohol eller andra droger under graviditeten, och att det gett dem skadorna. Jag tror absolut att det kan vara en bidragande faktor, men kanske inte allt. Det finns redan studier som visar att stress under graviditeten kan öka chansen/risken att få ett barn med ADHD. Social utsatthet orsakar stress, och jämfört med måttligt drickande är det antagligen en större faktor för att ge barnet ADHD. Det är inte helt orimligt att anta att praktiskt taget alla biologiska mammor som av någon anledning adopterar bort sitt barn utsatts för svår stress under graviditeten: Fattigdom, hemlöshet, övergrepp, skuld och skam… Kombinerat med missbruk är det inte så konstigt om det påverkar fostret.

Detta är inte detsamma som förekomsten av barn som passar in i diagnoskriterierna för ADHD, utan snarare förekomsten av barn som passar in i diagnoskriterierna – och som har så stora svårigheter att de behöver medicinera. Att man undersökt just förekomsten av medicinering säger förmodligen något annat än om man hade undersökt hur barnen uppfyller diagnoskriterierna: Det är långt ifrån alla som behöver medicinering, och det är definitivt inte alla som behöver medicinering som får det. Att ha ADHD kan vara fantastiskt, men det kan också vara destruktivt – och det är den negativa sidan som syns i undersökningen.

Nu är inte ADHD något som bara barn till fattiga missbrukare i östeuropa begåvas med, men det är ändå värt att tänka på: En samhällsstruktur som bygger på att människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet utnyttjas ekonomiskt, sexuellt och socialt tryggar tillväxten av svårigheter hos barn. Därför är ADHD en feministisk fråga, och en socialistisk.

Om undersökningen: SvD, Dagens medicin, UNT, SR. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, NPF, mediciner, funktionshinder, psykologi, neuropsykiatri, graviditet, barn, diagnoser, missbruk, stress, adoption, fattigdom, alkohol, genus, feminism, jämställdhet, rättvisa, politik

Dagens ord: Rövmånad

Rötmånad: Färsk mat blir lätt dålig eftersom bakterierna har högsäsong, från slutet av juli till slutet av augusti.

Rövmånad är en vanlig konsekvens av rötmånad: De varma sommardagarna tillbringas mest sittandes på en porslinsstol, eller dubbelvikt springandes till densamma.

Tillfällig analfixering är mycket vanligt under rövmånaden hos alla drabbade, oavsett sexuella preferenser. Att rövmånaden sammanfaller med pridefestivaler är en ren slump, eftersom även heterosexuella cispersoner drabbas av rövmånad utan att ha varit i närheten av Stockholm under den kritiska perioden. Sambandet mellan analsex och rövmånad är inte heller bevisat, men kombinationen av många människor på liten yta, hög temperatur och bajamajor gör säkerligen sitt till.

Läs även andra bloggares åsikter om matförgiftning, sommar, rötmånad, dagens ord, magsjuka, bajs, bakterier, analsex, Pride, HBTQ, analfixering

Att spela hetero vs. att känna sig manlig

Jag insåg precis att jag är ganska straigthacting för att vara fjolla. Alltså: Jag begränsar mina rörelser när jag är bland människor och beter mig mer stereotypt heterosexuellt, i brist på bättre ord.

Egentligen har jag ju vetat det hela tiden; det har alltid funnits en massa saker som jag håller inne och begränsar och tänker på när jag rör mig ute jämfört med när jag är ensam hemma. Till exempel så håller jag tillbaka tics så långt det går, och försöker låta bli att prata för mig själv mer synligt än nödvändigt. Det är en sak att mumla, men inte att hålla långa monologer med gester och ansiktsuttryck och hela baletten; sånt gör jag bara när jag är övertygad om att ingen ser och hör.

Jag avdampar mitt kroppsspråk bland människor, fast jag inte är särskilt mån om att framstå som bokstavslös. Inte för att jag har någon drift att passa in, men för att jag har en stark längtan att undvika att dra till mig uppmärksamhet, och därför försöker jag att bete mig på ett sätt som är mindre uppseendeväckande. Då är det kanske inte så konstigt att jag även avfjollar mitt kroppsspråk, eftersom jag är väldigt medveten om att jag vill uppfattas som man.

Jag tänkte mycket på sånt när jag var nyutkommen: Hur jag stod, gick och rörde mig. Jag tränade in en ”manlig” gångstil, ett ”manligt” sätt att sitta och förbjöd mig själv att göra vissa rörelser som jag uppfattade som ”kvinnliga”, som att vila huvudet i handen på ett visst sätt. Det jag var ute efter att få bort då var det ”kvinnliga”, men idag har jag förstått att det framförallt är det fjolliga i mig som får stryka på foten. Idag är jag mer avslappnad och mindre nojig – trodde jag.

Diana

När jag pratade med en bekant om upplevelser från Pride slog det mig nämligen att jag lägger mig till med en massa rörelser under den veckan som känns fullkomligt naturliga; beteenden som jag annars gör när det bara är Dennis och jag i ett rum. Så fort till exempel hans butchiga syster Diana kommer in i rummet börjar jag automatiskt att begränsa mig eftersom jag undermedvetet vill bevisa att jag är manlig. Jag tar efter hennes beteende, eftersom hon är den av oss tre som är mest macho. Inte för att jag inte litar på henne, utan för att jag drivs av någon besynnerlig prestationsångest. Om jag skulle tävla i manlighet borde jag rimligtvis göra det mot Dennis och inte mot Diana, men eftersom det inte är svårt att vara mer macho än Dennis är Diana mer av en utmaning.

Till vardags går jag fortfarande runt med en överdriven rädsla för att få min manlighet granskad och ifrågasatt, och jag har tonvis av internaliserad transfobi att ta itu med. På pride däremot kan jag fjolla mig i en hel vecka. Jag behöver inte tänka på hur jag viftar med händerna, hur jag sitter med benen eller någonting. Det finns nämligen ingenting att bevisa, utan jag bara är – och jag känner mig aldrig mer manlig än när jag vågar fjolla mig.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, könsroller, manlighet, män, kvinnor, genus, transsexualism, identitet, självkänsla, psykologi, Pride, fjollighet, HBTQ, androgynitet, heterosexualitet, homosexualitet, heteronormen, bilder

Immanuel är välkommen

"Welcome, Immanuel"

Det är inte svårt att göra mig löjligt glad. Faktiskt räcker det ganska långt att bara ta bort två bokstäver, lägga till fem och flytta om lite grann, när man ändå skriver in uppgifterna från studera.nu i högskolans egen databas.

Ingen kommer att behöva krångla med att först försöka lära sig ett namn och sedan ett annat: Det är Immanuel som gäller, redan från början. Allt som behövdes var ett litet mail till den som ansvarar för databasen. Tänk om allt annat var lika enkelt – Skatteverket, till exempel.

Läs även andra bloggares åsikter om namn, namnändring, namnlagen, Skatteverket, register, databaser, adiminstration, högskolan, studier, folkbokföringen, internet, datorer, bilder

Kuken växer! Immanuel and the not so angry half-inch

Hur kungör man nyheter om sina könsorgan på ett mindre chockerande sätt? Jag vet inte, så jag kör ändå. Blunda om det är mer än du ville veta, helt enkelt.

Drygt fem veckor på testosteron har gjort att vissa kroppsdelar har vuxit sig lite större. Förr brukade jag säga att jag hade tre millimeter kuk. Det var egentligen bara en gissning, eftersom det var svårt att mäta en så kort längd på ett så oåtkomligt ställe. Jag försökte faktiskt, men det är svårt att nå, att se ordentligt och att veta var den börjar och slutar. Det jag mätte då var bara ollonet alltså, eftersom det var det enda som stack ut. Sedan är det ju visserligen inte hela kuken som syns, utan det är flera centimeter som ligger gömda under huden (eller rättare sagt under slemhinnorna), men en tydlig tillväxt av de synliga delarna har jag i alla fall.

Pilen pekar på kuken/klitoris

Idag har jag ungefär nitton millimeter, mätt från det jag tror är roten på ovansidan till ollonets topp – och det ÄR verkligen ett ollon. Förut har det mest sett ut som en knapp, men nu börjar det få en form av något som sticker ut och hänger ner; mer kuklikt alltså. Skillnaden i längd är kanske egentligen inte jättestor, men eftersom den står ut från kroppen på ett helt annat sätt syns det verkligen.

Hur man mäter kuklängden

Jag vet att för en del känns det obehagligt när kuken växer för att den skaver mot kläderna, men än så länge har det faktiskt gått riktigt bra för mig. Jag har i och för sig kanske haft tur som fått detta mitt i sommaren vilket betyder att jag ändå inte går runt i jeans – för det kan jag tänka mig kan skava ordentligt. Det enda jag har känt hittills är ungefär som de första tecknen på urinvägsinfektion: Det gör inte ont, men känns lite svullet och varmt.

Jag tänker inte lägga upp några fotobevis på detta; ni får tro mig på mitt ord. Jag har en halv tum synlig kuk. Den gör inte mycket väsen av sig, och därför var det först sent igårkväll som jag märkte att den blivit större.

Inatt drömde jag att någon kom fram till mig och sa att kukar är som muskler: Man måste träna för att de ska bli större. Jag måste ha sex för att den ska växa, och han erbjöd sig att hjälpa till. Så generöst. Även för att vara en absurd dröm var det en av de sämsta raggningsrepliker jag någonsin hört. Uppenbarligen går det alldeles utmärkt att få kuken att växa utan att man drar i den hela tiden – och man behöver inte vara särskilt intresserad av sex för att gilla att den gör det.

Läs även andra bloggares åsikter om kukar, könsorgan, testosteron, hormoner, transsexualism, klitoris, penisförstoring, bilder, könskorrigering

Kärnfamiljen, missionären och Alf Svensson – internaliserad heterofobi i bilder

Folk förväntade sig att man var för kärnfamiljen, missionären, Alf Svensson och alltihopa

Jag har ett väldigt stört förhållande till heterosexualitet som fenomen, det vet jag redan. Jag har dessutom en grav internaliserad heterofobi, det vet jag också. Men att jag skulle ha en sådan dyster uppfattning om vad heterosexualitet riskerar att leda till… Nej, det är ju bara på skämt.

Den halvfärdiga seriestrippen jag alldeles nyss hittade i min dator är inte allvarligt menad alls; tvärtom. Den är en reaktion på olika välmenande terapeuters behov av att förklara för mig att jag är rädd för att vara en heterosexuell kvinna – som om heterosexualitet är något man behöver frukta. Det visste jag inte men tack för att ni berättade det, liksom. Faktum är att om det är någonting som spätt på mina fördomar om heterosexualitetens vedermödor så är det just de som bedyrat för mig hur vanligt och normalt det är att känna obehag inför att leva i en relation som kvinna tillsammans med en man, och att det säkert bara är det som är mitt problem och inte alls att jag är transsexuell.

När jag sökte hjälp för min transsexualism första, andra och tredje gången var det just det jag fick höra: Att jag hade svårt att acceptera min kvinnlighet och min heterosexuella läggning. Så jag tog fasta på det, och några år senare när jag var inlagd på psyket och hade långtråkigt ritade jag en serie som handlade om hur mitt kvinnliga alter ego Mymlan kommer ut som heterosexuell.

Det var då hon insåg…

Hon var kär. Igen! [NEEEJ!]

Men vem var offret? Vad hette hon? Svaret kom en dag när Mymlan läste sin mail: ”Du är gullig…”

”Kram Olle”. EN KILLE?!

Det kändes som om alla visste, utom hon. Som om alla viskade: Låtsasflata.

Folk förväntade sig att man var för kärnfamiljen, missionären, Alf Svensson och alltihopa

Det värsta var nog ändå att tvinga in fötterna i högklackat och gifta sig i kyrkan en äckligt varm försommardag

För att inte tala om att föda barn för kung och statsminister

Mymlan levde resten av sitt olyckliga liv fastkedjad vid en spis

Bara en dröm! Men kanske en sanndröm?

Om jag är kär i någon som är 100% kille, måste jag då vara 100% kille eller tjej själv?

Tillbaka på biblioteket, där allt började, insåg Mymlan att hon inte var ensam om att känna som hon gjorde

Tyvärr blev serien aldrig färdig, eftersom jag ville ge den både ett lyckligt slut och ett slut som kändes realistiskt. Kraven var såpass motstridiga att jag inte kunde komma på något bra sätt att fortsätta, så när jag scannat in de första tjugo bilderna gav jag upp. Jag kunde liksom inte se något lyckligt slut på en heterosexuell komma-ut-historia när året var 2006 och jag själv nyss hade blivit inknuffad i en garderob för första gången i mitt liv och tillsagd att vara heterosexuell och kvinna. Idag skulle jag antagligen gett Mymlan en transkille till pojkvän, men den idén kom jag aldrig på då.

Varken bild eller text är särskilt fantastiska, vilket kan bero på att jag praktiskt taget aldrig hade ritat serier förut, att mina redskap var kulspetspenna och kollegieblock och att jag var så borta på mediciner att jag hade svårt att hålla ögonen öppna – men serien säger verkligen något om min syn på heteronormen. Framförallt säger det något om hur problematiskt det verkar vara att vara heterosexuell kvinna – enligt vissa grenar av psykiatrin.

Jag har än så länge aldrig behövt komma ut som heterosexuell, men jag vill inte gärna tro att man förväntas gilla Alf Svensson för det. Tackolov att jag till slut hittade någon som trodde mig när jag sa att jag var mer störd än så.

Läs även andra bloggares åsikter om heterosexualitet, Mymlan, serier, bilder, heteronormen, heterofobi, läggning, fördomar, normer, kön, genus, könsroller, komma ut, transsexualism, psykologi, relationer, kärlek, stereotyper, manligt, kvinnligt, könsroller, psykiatrin, psykisk sjukdom, ångest

Acceptansövning för transpersoner

Jag accepterar att det finns tjejer som inte gillar blått och killar som inte gillar rosa. Jag accepterar att det finns män som inte går i kjol och kvinnor som ogärna bär långbyxor. Jag accepterar tillochmed att det finns människor som tycker att deras könsorgan ska påverka vilka kläder de väljer att bära – så länge det bara inskränker deras egna valmöjligheter och inte inkräktar på andras.

Jag accepterar att det finns människor som har en tydlig känsla av att ha fötts med en kropp med rätt kön, eller att de ser på sitt kön som något som bara blev och som är okej som det är. Jag accepterar att en vuxen person som har kuk och platt bröstkorg och inte har burit kjol sedan dagis vill heta Anders och bli kallad ”han”, eller att ett barn med snippa som heter Lisa vill ha rosa klänning och vill bli fotomodell när hon blir stor.

Jag accepterar att det finns de som vill veta vad personen de är intresserade av har för könsorgan innan de planerar att hamna i säng. Jag accepterar att det finns de som definierar sig som homosexuella eller heterosexuella eller bisexuella. Jag accepterar att det finns de som inte vill ha sex med mig – det är ömsesidigt.

Jag accepterar att det finns människor som inte har några problem med att visa leg eftersom de trivs med sitt juridiska namn och inte tänker så mycket på om det står ”kvinna” eller ”man”. Jag accepterar att det finns de som inte vill heta Immanuel fast de har fitta.

Jag accepterar att det finns de som definierar sig som man eller kvinna eller kille eller tjej, och att de inte alltid vill diskutera varför de gör det – fast det var de själva som tog upp ämnet till att börja med genom att ställa just den frågan till mig och kräva ett svar. Jag accepterar att folk tycker att jag ställer dumma frågor när jag bara vänder på det de precis har frågat mig. Det säger mest om de själva.

Jag är en mycket accepterande och tolerant person; nästan för mycket. Det är nämligen alldeles för lätt att acceptera att människor har åsikter om saker de inte har med att göra, sådär av bara farten. Att uttrycka vad man vill själv och att uttrycka vad andra borde vilja är två vitt skilda saker, men det är förvånansvärt ofta som folk blandar ihop de två. Om en man inte vill ha kjol är det en sak; om han vill förbjuda alla andra män att gå i kjol är det en helt annan. Det förra får man acceptera; det senare absolut inte.

***

Inspirerat av det vanliga gnället på att transpersoner och fjollor gör sig själva till offer och förtrycker straight-actingbögar genom att kräva acceptans, i kommentarerna under en annars väldigt bra artikel. Mer HBTQ: 1, 2, 3. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om acceptans, HBTQ, politik, normer, fördomar, tolerans, transpersoner, kön, könsroller, genus, könsorgan, heterosexualitet, homosexualitet, bisexualitet, psykologi, relationer, kläder, transpersoner

En handikappad omsorg

Ibland får jag en känsla av att mina svårigheter inte är någonting jämfört med Sandvikens kommun. Om man ser till organiseringen av kommunens såkallade handikappomsorg som en person så blir det uppenbart att hen har en grav språkstörning och en oförmåga att planera och organisera tillvaron, för att inte tala om allvarliga brister när det gäller att inleda, utföra och avsluta arbetsuppgifter. Inom vissa områden har man oerhört svårt att skifta fokus och hänger upp sig på mindre viktiga detaljer snarare än ser till helheten. Insikten om vad ens handlingar får för konsekvenser saknas helt, och det är osäkert om det finns någon som helst inlevelseförmåga. Detta gäller alltså inte så mycket de som jobbar där som de som håller i trådarna och ställer högre och högre krav hela tiden.

Idag har jag pratat i telefon med min nya LSS-handläggare. Det var någon gång i slutet av förra året jag försökte ansöka om ledsagning, och eftersom jag redan är inne i systemet borde det inte ha varit så komplicerat – ändå tog det sju månader av påtryckningar innan jag ens fick en blankett hemskickad. Jag ser det som ett tecken på att de har alldeles för mycket att göra. Nästa vecka ska vi hursomhelst äntligen ha ett möte, och efter det ska de alltså börja utreda ärendet. Jag ska sitta här i min stökiga lägenhet och förklara att jag har svårt att förstå och göra mig förstådd och att jag har svårt att hålla någon slags struktur även i möten med andra människor. Jag har svårt att förutspå vad som kan tänkas hända i en viss situation och därför ofta dåligt förberedd, samtidigt som jag egentligen har ett stort behov av att veta precis vad som ska hända. Å ena sidan har jag svårt att planera; å andra sidan är planering fullkomligt livsnödvändigt för mig.

Jag misstänker att det är ungefär så kommunen också fungerar: De vill gärna ha koll på allt, men har i praktiken inte koll på särskilt mycket alls. Det är tur att felet framförallt sitter högt uppe på chefsnivå och inte hos de som jobbar på golvet, för då skulle det verkligen bli kaos. De senare har i alla fall lärt sig att hantera både brukare och en handikappad omsorg.

Läs även andra bloggares åsikter intressanta om LSS, omsorg, funktionshinder, politik, nedskärningar, Sandvikens kommun, ledsagning, ekonomi, byråkrati, stress, lagar, autism, Aspergers syndrom, NPF

Testosteron + flatförklädd bög + Pride = fortfarande asexuell, men hårig

Det har gått fem veckor sedan jag började med testosteron, och även om jag inte märker så stor skillnad själv gör andra det åt mig. Hela veckan har jag fått höra att mitt ansiktshår är kraftigare än någonsin, som en komplimang. Först slog jag bort det och sa att det är såhär jag brukar se ut på vintern, men efter ett tag insåg jag att de nog har rätt. Jag börjar bli hårigare ändå. Det märks nog mest skillnad på magen och benen och armarna, men även i ansiktet börjar det ta sig.

Ansikte juni

Haka juni

Haka augusti

Ansikte augusti

Ben juni

Vad juni

Lår augusti

Vader augusti

Hårigt knä augusti

Underarm augusti

Om jag tittar i spegeln, på vågen och på måttbandet ser jag att även andra delar av kroppen har förändrats; jag har tappat lite i vikt, och fått plattare bröst och lite tydligare biceps.

• Vikt: 73,5 kg -1,7 kg
• Midja: 80 cm +-0
• Höfter: 100 cm +-0
• Över bröstkorgen: 95 cm -5 cm
• Under brösten: 88 cm +-0
• Höger överarm: 29,5 cm +0,5 cm
  
• Höger lår: 55 cm +-0

Att jag gått ner i vikt beror antagligen mest på vätskebrist sedan Pride förra veckan, och jag räknar med att gå upp lite mer när jag druckit ikapp. Däremot är jag inte så säker på att det kan förklara det faktum att måttet över bröstkorgen är mindre; inte i den omfattningen i alla fall. Jag har alltså mätt i den höjd där jag anser att mina bröstvårtor borde sitta, vilket är ungefär en decimeter högre än i verkligheten, och det är hela fem centimeter som försvunnit. Måttet precis under fettpåsarna är detsamma, så det har inget med kroppsformen att göra heller. Brösten har alltså blivit lite plattare – men de hänger fortfarande ner till midjan.

De första veckorna väntade jag otåligt på förändring, men det är först nu som jag vågar säga att det faktiskt syns, eftersom det inte bara är jag som lägger märke till det. Mina tuttar har minskat och mina armmuskler byggts på, och det utan någon större ansträngning. Jag börjar dessutom få päls, vilket är den största förändringen. Det som däremot inte blivit av i någon större utsträckning är målbrott och kåtslag. Man kan uppenbarligen ta ett helt gram testosteron och injicera det i min rumpa, och sedan skicka mig till ett HBT-men-mest-bög-reservat där det vimlar av lättklädda killar utan att jag ens tänker tanken på att vilja knulla – på en hel vecka. Det var precis som vanligt, med andra ord. Men nästa år lär folk åtminstone inte utgå från att jag är flata; kanske gör det någon skillnad även för hur jag känner mig.

Jag återkommer till samma slutsats varje år efter Pride: Det är inte lätt att vara bög när man ser ut som en flata. Förhoppningsvis var det sista året jag gjorde det.

Läs även andra bloggares åsikter om HBTQ, transsexualism, könskorrigering, testosteron, hormoner, vård, bilder, kropp, utseende, komplex, sex, asexualitet, sexualitet, Pride, fördomar

Transattack för barnens rättigheter

Om nu någon har missat det är det inte bara fest på Pride, utan massor av politik. Jag och några som jobbade på Regeringskansliet började diskutera den nya lagen om könstillhörighet som presenterades 2007, som jag är väldigt kritisk till. Det var inte helt lätt att uttrycka sig diplomatiskt eftersom den på ren svenska är uselt underbyggd och baserad på värderingar snarare än forskning. Till exempel så utgår man ifrån att de flesta transsexuella vill operera bort sina äggstockar eller testiklar, och därför är det okej att ställa det som krav på alla – utan undantag och utan att se till konsekvenserna.

Det finns visserligen också bra saker i lagförslaget, som att man vill underlätta för de som är under arton att få vård. Idag är det nästintill hopplöst att få hjälp som minderårig eftersom man från vårdens sida är rädda att göra misstag och hellre gör för lite än för mycket. Även om man lider så mycket att man är självmordsbenägen på grund av att kroppen utvecklas åt fel håll så är det väldigt svårt att få hormoner, och kirurgi* går inte att få i Sverige innan man fyllt arton. Men det finns en sak som antagligen skulle underlätta betydligt och som är nästan helt riskfritt: Möjligheten till en juridisk könskorrigering som minderårig. Även om man är jätteförsiktig med att ge hormoner till tonåringar så borde det vara lättare att kunna ge de som vill ett nytt juridiskt kön med nytt personnummer och nytt namn, eftersom det är lätt att ändra igen ifall det skulle visa sig vara fel beslut.

Men den lagutredningen blev klar för två år sedan, och sedan dess har det varit öronbedövande tyst från de ansvariga politikernas håll. Många tunga remissinstanser var kritiska, och förslaget har varken blivit klubbat eller förkastat utan ligger helt enkelt och skäms någonstans på socialdepartementet. Under prideveckan skrev Lukas Romson, ordförande i föreningen KIM, och representanter för Grön Ungdom, SSU, Ung Vänster och MUF en debattartikel om just detta, där de kräver att socialminister Göran Hägglund tar tag i det där lagförslaget och försöker få till en ny, bättre lag. Det har dröjt två år, och jag misstänker att det delvis är just för att den är så dåligt gjord att det blir pinsamt hur man än försöker göra.

Psykbryt kallar debattartikeln för en ”transattack”, och jag älskar det ordet. Transpersoner har alldeles för länge beskyllts för att vara martyrer som hellre spelar offerroller än åstadkommer någonting. Då går jag mycket hellre till attack om det betyder att det faktiskt händer något. Kristdemokrater pratar så gärna om barnens rättigheter – frågan är om det gäller alla barn eller bara de som följer könsnormen.

*) Annat än mastektomi dvs. att ta bort brösten (Tack Jens för påpekandet!)

Läs gärna mitt grundinlägg om lagen. Relaterat: Könsidentitet och mänskliga rättigheter, fördomar om bögar och flator, queernormativitet. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, transsexualism, transpersoner, könskorrigering, könsbyte, kön, genus, psykisk ohälsa, stress, komma ut, ungdomar, ångest, politik, Göran Hägglund, barn, KIM, Lukas Romson, SSU, Ung Vänster, Grön Ungdom, MUF, hormoner, vård

Skamliga normer och störd stolthet på Stockholm Pride – i bilder

Ilona är välklädd, och vet hur man marknadsför Vänsterpartiet

Hur sammanfattar man Stockholm Pride 2009 bäst? För mig hade det verkligen Tema: Störd, och jag är väldigt nöjd med det. Jag har träffat en massa underbara människor, lyssnat på en massa intressanta föreläsningar och samtal och fått en massa nya intryck och idéer. Möten med underbara människor ur instablissemanget och alla dessa spännande punkter om psykradikalism och fettaktivism och allt möjligt har fått mig att tänka till ordentligt. Jag har haft det fantastiskt härligt, och det allra bästa är insikten att jag faktiskt klarar av att göra sånt här. Jag fixade än en gång att tillbringa en hel vecka omgiven av människor och delta i diskussioner. Jag har tillochmed pallat att jobba som volontär på Pride House i tre dagar, och ännu större: Jag har överlevt tre kvällar i parken. Med min fobi för allt vad fest, folksamlingar, hög ljudvolym och allt sånt är det ett under att det faktiskt gick.

Störd och stolt!

Först när jag började prata med en person som är ungefär där jag var för bara två år sedan förstod jag hur mycket jag förändrats. Min självbild är fortfarande den av en person som inte kan något, inte klarar något, inte vet något, inte orkar något, inte fullföljer något, inte har någon koll och inte går att lita på för fem öre. Efter en hel veckas hjärntvätt med komplimanger och vackra ord börjar jag snart tro att jag faktiskt inte är så värdelös som jag verkar. Mitt ego är matat till bristningsgränsen; det enda som saknas är nog tillit till min egen förmåga.

Folkmassor i paraden

Det mest bestående minnet av Stockholm Pride 2009 är nämligen insikten om att mitt största problem faktiskt är min självkänsla och inget annat. Nu när jag kommit hem kastar sig såklart ältarångesten över mig och som en målsökande robot letar jag efter misstag jag gjort och vibbar jag känt efter personer som kanske blivit ledsna, sårade, besvikna, arga och så vidare. Det är den fasen som brukar vara den jobbigaste; när jag kommer på allt jag sagt och gjort som kanske blivit fel – och saker jag BORDE ha sagt eller gjort men som inte blev av. Den skulden och skammen är det bara att härda ut, för det finns inte så mycket annat att göra. Men jag har också upptäckt en skuld och skam jag inte varit särskilt medveten om förut: Skammen över att inte leva som om varje dag vore en prideparad och som om jag vore ögongodis på ett lastbilsflak.

Glada killar (?) med "perfekta" kroppar på ett flak

En vän till mig som inte visste om hon vågade gå i paraden sa att hon skämdes – och att hon skämdes över att hon skämdes. Egentligen var det nog inte skam hon kände utan en befogad rädsla för konsekvenserna av att komma ut på jobbet, kom vi fram till, men att skämmas för att man inte är öppen och stolt känner jag igen. Jag skäms ganska ofta över att inte vara bögfödd, och jag skäms minst lika mycket över att jag skäms. Jag skäms över att jag i hemlighet vill kunna se ut som vilken flakbög som helst, och jag skäms över att det som hindrar mig inte så mycket är en lätt övervikt och en hudfärg i nyans Snöblind, utan framförallt ett par märkliga utväxter som täcker en stor del av bröstkorgen. Jag skäms också över att jag hänger upp mig mer på mina bröst än på de kroppsdelar som bögfödda brukar oroa sig för, och jag skäms över att jag då och då snuddar vid tanken på att deras nojor är i-landsproblem.

Björnar i paraden - mer likt min kroppsform men inte min stil

Jag kan inte vara stolt över den jag är, men över det jag gör, heter det ju. Så jag försöker. Och jag vet inte hur många gånger jag citerat Peterson Toscano under veckan som gått:

”Bara för att man kommit ut betyder det inte att man är fri”

För min del betyder det att göra upp med min fixering vid att söka bögföddas bekräftelse och förhoppningsvis i framtiden få en mer avslappnad inställning till min manlighet. Ett bra första steg är antagligen att sluta skämmas för att jag skäms. Pride fick mig att inse att jag har massor av skuld och skam att ta itu med – och att de känslorna är helt onödiga. Jag har aldrig haft mycket till garderob att gömma mig i, men nog är det långt kvar innan jag är fri.

Mer bilder här. Mer pride: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7.Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Stockholm Pride, bilder, självinsikt, skuld, skam, stolthet, komma ut, frihet, psykologi, ideal, komplex, manlighet, bögar, HBTQ, transsexualism, kön, könskorrigering, ångest, social fobi, personlig utveckling, förebilder, skönhet, prideparaden, självkänsla, självförtroende, acceptans

Komposterbar dildo. Stockholm Pride går

Komposterbar dildo. Stockholm Pride går

Originally uploaded by trollhare

Komposterbar dildo. Stockholm Pride går att slå mynt av även för små företag, som den här affischen utanför en matbutik på Söder: "Festivalpris" på två gurkor för femton kronor.

Tillbaka till heteroland. Kupé berättar

Tillbaka till heteroland. Kupé berättar

Originally uploaded by trollhare

Tillbaka till heteroland. Kupé berättar på tre sidor hur man "Fångar en prins". Första halvan av texten säger faktiskt ingenting om vilket kön man förväntas ha för att vara intresserad av Carl Philip – eller för att vara intressant för honom. Det är först när en hovreporter säger "Om han hittar Kvinnan i sitt liv…" som heteronormen gör sig diskret påmind. Visst är homonormen tröttsam när folk säger "Han?! Du menar hon?" om mig, eller "Alla flator gillar såna här [sexleksaker]. Eller hur, visst gör de? Visst gör du det?" till mig, men den är en paus från heteronormen åtminstone. Omväxling förnöjer.