Manlighets mot mig själv. Jag hittade en

Manlighets mot mig själv. Jag hittade en

Originally uploaded by trollhare

Manlighets mot mig själv. Jag hittade en skitsnygg svartrödrandig tröja, men köpte den inte. Den var nämligen v-ringad och jag vet att mina bröst skulle märkas i den. Såna tröjor är gjorda för smala, plattbröstade killar. Det blev lite andra kläder istället; lite säckigare. Jag är inte rädd att se fet ut, och inte androgyn heller – men jag är rädd att se ut som en tjej.

Anti-konsumtions-aktion. Pappa är gammal

Anti-konsumtions-aktion. Pappa är gammal

Originally uploaded by trollhare

Anti-konsumtions-aktion. Pappa är gammal sjöman och fjällvandrare, och skryter med sin skärgårdsskepparexamen. Han kan läsa både kartor och sjökort, men ändå lyckas han inte hitta vägen till Ullared. Han trodde att vi bara skulle på skogspromenad och fattade inte att det var obligatorisk shopping inplanerad efteråt. Det är väldigt mycket träd här för att vara ett jättevaruhus. Han är skäligen misstänkt för sabotage och fråntagen kartläsningsuppdraget.

Bajs, kaffe, sjögräs, testosteron

”- Men vad GÖR hon?!

- Hon nosar efter bajs. Det är kobajs där, och det tycker hon är gott.

- Varför då?

- Det är sånt hundar gör.”

Syster förklarar hundarnas stora mysterium för brorsbarnet. Hundarna äter bajs efter ko, häst, katt, kanin, marsvin – och människa, ifall de kommer över det. Få människor förstår riktigt VARFÖR, men det är bara så det är. Det tjänar inget till att låtsas som om hundar inte äter bajs, och det är definitivt en dum idé att göra sig besväret att bli överdrivet upprörd och skämmas över att en hund smaskar i sig färsk koblaja.

Jag är väldigt priviligerad, det vet jag. Med min familj har det aldrig varit tal om att acceptera att jag är som jag är. De har liksom bara gjort det, på samma sätt som de accepterar att hundarna äter bajs. Och jag har tagit det för givet, hemmablind som jag är. Alla har inte begåvats med en sådan fantastisk familj som jag. Gång på gång måste jag påminna mig om det.

Man måste inte förstå allt. Det finns trots allt väldigt mycket jag inte kan förstå, men som jag inte dömer människor för. Jag accepterar att pappa dricker kaffe, och att syster dricker Green Magma. Det senare är alltså gjort på sjögräs, och smakar därefter. De tar för givet att jag accepterar deras märkliga beteende, och tvärtom.

Jag accepterar att hundarna vill äta kobajs även om jag oroar mig för deras tarmflora emellanåt, och de accepterar att min röst långsamt börjar bli kraxigare och att mitt skägg växer. Det senare är roligt att tugga på, tycker Vallmo. De skäller ibland för att de är uppstressade, och när jag svarar på hundspråk med att darra på överläppen och morra är min röst lite djupare än i julas. Inbillar jag mig, åtminstone. De bryr sig faktiskt inte – varken om att jag försöker tysta dem eller vad jag har för kön.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, hundar, acceptans, familj, relationer, normer, förståelse, psykologi

Utklassad av en fyraåring. Min brorsdott

Utklassad av en fyraåring. Min brorsdott

Originally uploaded by trollhare

Utklassad av en fyraåring. Min brorsdotter är inte bara bättre än mig på att steka pannkakor, hon har dessutom ingen höjdskräck. När jag kom ner från fyren var jag lite yr och lättad. Hon däremot ville stanna däruppe längre med sin farmor. Jag älskar fyrar – från marken.

Lycka är att se en solnedgång vid havet

Lycka är att se en solnedgång vid havet

Originally uploaded by trollhare

Lycka är att se en solnedgång vid havet från en soffa i vardagsrummet, och lyssna på hundarna när de går runt i huset. Jag har saknat ljudet av tassar.

ADHunD

Vallmo, med ADHunD

När jag klev av bussen hörde jag någon ropa mitt namn. Eftersom jag inte lyckades höra varifrån ljudet kom stannade jag upp och lyssnade och såg mig om. Då hörde jag någon andas högljutt ungefär tio meter bakom mig. Vilda vovven Vallmo blev så till sig att medan syster och jag kramade om varandra i ett par sekunder hann hon tugga sönder kopplet i ren stress.

Hon är fem år, men beter sig fortfarande som en valp. ADHunD personifierad. Jag tänker naturligtvis inte ta reda på det, men jag undrar hur hon skulle reagera om hon provade Concerta.

Det har inte gått

Det har inte gått

Originally uploaded by trollhare

Ibland vet jag bättre än någon annan. För ett år sedan la de ner gamla stationen i Falkenberg och flyttade den flera kilometer utanför stan. Jag fick upplysa några om det idag som letade efter sitt tåg. Jag brukar ha dålig koll, och därför blir jag på nåt sätt lättad när någon faktiskt vet ännu mindre. Nästan skadeglädje. Jag är en rätt otäck människa.

Freakism del 2. En viktig del saknades i

Freakism del 2. En viktig del saknades i

Originally uploaded by trollhare

Freakism del 2. En viktig del saknades i förra inlägget: JudgeMENTALISM is a choice. Mentalism är alltså att diskriminera personer för att man uppfattar dem som psykiskt sjuka, galna och så vidare.
Psykiska problem och variationer finns i allra högsta grad. Galenskap – vad och vem som är sjuk – och diagnoser är värderingar och åsikter. Att vara ett freak, ett miffo, är en livsstil. Och trångsynthet är ett val.

Freakism är en ideologi jag grundade ina

Freakism är en ideologi jag grundade ina

Originally uploaded by trollhare

Freakism är en ideologi jag grundade inatt när jag ändå inte kunde sova. Den kan sammanfattas med orden: Mental health is a state of mind. Sanity is an opinion. Freakishness is a lifestyle.

Karbenning. Det finns en plats som heter

Karbenning. Det finns en plats som heter

Originally uploaded by trollhare

Karbenning. Det finns en plats som heter så. Jag är antagligen sexfixerad som tycker det låter märkligt.

Queer Victoria

"Queer Victoria"

Ibland har jag för bråttom när jag taggar bilder. Ibland tror jag att jag har en särskild talang för freudianska felskrivningar. Som när jag ska tagga bilderna från Museum of London, och klänningen som drottning Viktoria bar vid sin kröningsceremoni 1838 (ja, jag är nördig, jag vet).

Det är klart att man inte kan skriva ”Queen Victoria”. Det är klart att det är ett ”Queer Victoria” som ramlar ur mina fingrar. Fattas bara annat.

Ibland förstår jag att folk säger att jag är för fixerad vid HBTQ; det är uppenbarligen svårt att tänka på något annat ens när jag tittar på bilder från heteronormens storhetstid. Eller kanske i synnerhet då.

Läs även andra bloggares åsikter om historia, psykologi, freudianska felskrivningar, Victoria, 1800-talet, klänningar, London, HBTQ, bilder, dator, freudianska felskrivningar

Man föds inte till man, man blir en

Jag har precis insett att jag är sexist – eller åtminstone rent generellt mer folkilsk folkskygg än vad jag trodde.

Att skriva ett mail är inte svårt; att lägga till krusidullet är svårare. De senaste åren har jag tränat in rutinerna med att lägga till en ordentlig inledning och en avslutning, så att det inte låter känslokallt och otrevligt. Ett ”hej” och ”vänliga hälsningar”, och så kolla igenom att jag inte börjar mailet mitt i en tanke utan ger en liten landningsbana in. Det har krävts ganska mycket träning för att få till det, men det fungerar för det mesta. Tills idag, när jag skulle skriva på engelska.

Jag har skrivit en del jätteformella mail till ambassader och liknande på engelska, och helt vardagliga mail till vänner och bekanta, men det var många år sedan jag skrev såna mail som var något mittemellan. Det är just det som jag brukar ha svårt för ju: Mellantingen. I säkert en halvtimme satt jag och funderade över vilka ord jag skulle använda. Jag ville ju inte vara för formell, men ännu mindre för personlig. Tankarna som poppade upp medan jag funderade var helt oväntade:

”Jag måste tänka på att jag uppfattas som man nu, och då måste jag uttrycka mig manligt. Vuxet, och inte för feminint. Då är det bättre att vara lite mer formell, så jag inte betraktas som för omanlig”

Sekunden efter att tanken uppenbarat sig i mitt huvud skämdes jag. Sedan skämdes jag över att jag skämdes – och skrev i all hast några mindre formella fraser bara för att bli av med mailet.

Jag vill inte bli en SÅN ju: en såndär människa som går runt och tänker på att hålla avståndet hela tiden för att vakta sin manlighet. En såndär människa som begränsar sig utifrån andras förväntningar. En såndär människa som fastnat i stereotyper och anpassar bort sitt liv.

Jag trodde att min könsblindhet gjorde mig immun mot genuspandemin, men uppenbarligen inte. Den frihet jag haft under de här åren i mellantingligheten är hotad av min egen impuls att foga mig och vara till lags, och jag är osäker på hur mycket det är värt att kämpa emot. Mycket; ja. Men helt och hållet? Jag vet inte.

Jag har försökt leva som Immanuel i snart tre år – ändå är det först nu jag känner att det är på allvar. Man föds inte till man, man blir en. Det är nu jag börjar lära mig.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, manlighet, transsexualism, könskorrigering, mansroller, fördomar, normer, stereotyper, genus, kön, könsroller, fördomar, språk, beteende, psykologi, etikett, social kompetens

ADHD-droger räddar liv

Min ADHD-medicin Concerta räddar liv. Inte nog med att den – tillsammans med spisvakten och bra rutiner – hindrar mig från att bränna ner huset när jag lagar mat; den räddar mig från en massa saker jag annars är nära att göra av tanklöshet och trötthet. Som att kväva mig i sömnen, eller drunkna.

Jag har haft problem med min dygnsrytm hela sommaren. Bortsett från under Pride har jag knappt kommit i säng före tre en enda gång sedan maj. De senaste veckorna har varit extrema, och jag har ibland inte kommit i säng förrän runt åtta-nio på morgonen. Men så igår blev jag extremt trött redan vid halv sex på kvällen, så jag gick och la mig och vilade lite. Jag hade varit ovanligt mycket uppe i varv hela dagen och plötsligt fick jag svårt att sitta upp. Ett vanligt blodtrycksfall som jag behövde vänta ut; såna får jag lite då och då. Ingen fara, bara att vila en kvart eller så. Vanligtvis kan jag bara sova om jag ligger på sidan, och därför brukar jag kunna hålla mig vaken av att ligga på rygg. Det brukar fungera. Jo tjena.

Sex timmar senare vaknar jag: Mobilen fortfarande i handen, glasögonen fortfarande på näsan – och ett tuggummi i munnen. Jag som hade gått upp så sent som halv tolv och bara skulle vila en liten stund så hade plötsligt sovit hela min nattsömn på kvällen fast jag låg på rygg. Så jag satt uppe hela natten och tog det lugnt som vanligt, men tyckte att min trötthet var märklig. Vid sextiden var jag tvungen att uppsöka sängen igen, och sov fem och en halv timme till. Ungefär halv tolv tog jag mig ut i badrummet och skulle bada lite för att piggna till. En och en halv timme senare vaknar jag av att badvattnet börjar kallna.

Jag brukar bara behöva fem-sex timmars sömn och så har det varit under större delen av mitt liv; det senaste dygnet har jag sovit tretton timmar i tre omgångar. Något stämmer inte, det förstod jag. Det hela får sin förklaring när jag kommer upp ur badet och ska äta frukost: Det visar sig att jag glömde ta min Concerta igår, därav rastlösheten och stressen som sedan ledde till tröttheten. Jag var så uppe i varv att jag för första gången på ett och ett halvt år började försöka komma ihåg var jag har rakbladen, men som tur var hade jag glömt var jag gömt dem. Det är säkert ett år sedan jag hade en sådan längtan att skada mig senast, men det var precis som förr i tiden. Först upp i varv och sedan krasch; så var mitt liv varje dag innan jag fick Concerta. Det är svårt att förstå idag hur någon kan leva så.

Jag har sovit på rygg med ett tuggummi i munnen utan att sätta det i halsen, och jag har sovit i ett fullt badkar utan att drunkna. Jag har letat efter rakblad – fast jag köpte dem just för att jag var säker på att jag inte skulle använda dem för något annat än det de är avsedda för, och har lyckats hålla mig ifrån det i ett och ett halvt år. Jag skar mig inte den här gången heller, och jag har varken kvävts eller drunknat. Mina skyddsänglar har ganska hög arbetsbelastning emellanåt, och det är tur att jag har Concerta så de får lite avlastning. Om jag bara kommer ihåg att ta den är det en ganska billig livförsäkring – och det är såna här dagar som påminner mig om varför jag verkligen behöver den.

Läs även andra bloggares åsikter om ADHD, Concerta, rastlöshet, hyperaktivitet, trötthet, ångest, självskada, stress, sömn, NPF, Concerta, medicin, koncentrationsproblem

”If I wasn’t a transvestite terrorist, would you marry me?”

Kitten har tagit sig från den lilla irländska byn till London för att leta efter sin mamma som hon aldrig har mött. Det är sjuttiotal, IRA härjar och en bomb exploderar på en nattklubb. Kitten förs till sjukhus och framför pressfotograferna klipper sjukvårdarna upp hennes strumpbyxor för att ta hand om såren på benen – och råkar se hennes könsorgan. De är inte den sortens könsorgan som en person i kort kjol förväntas ha.

Kombinationen biologisk man i kvinnokläder och en irländare i London gör att de utgår ifrån att hon måste vara från IRA. Efter sex dygn av korsförhör är hon så förvirrad att hon utbrister till polisen som hjälper henne tillbaka till cellen:

”If I wasn’t a transvestite terrorist, would you marry me?”

En enda mening sammanfattar egentligen hela Breakfast on Pluto: Fördomar om irländare, men framförallt fördomar om kön och längtan efter kärlek.

Alla filmer med transtema som fått någon form av uppmärksamhet har lyckats bli vantolkad och förvrängd för att folk tror att den är representativ för alla transpersoner. Folk tror sig veta att alla som ”byter kön” ångrar sig, för de har sett Hedwig and the Angry Inch. Folk tror sig veta att transpersoner är gravt personlighetsstörda och våldsamma, för de har sett När lammen tystnar och Motorsågsmassakern. Folk tror sig veta att alla som är transsexuella har haft ett lika tydligt könsöverskridande som barn som Ludovic i Mitt liv i rosa. Och så vidare.

Det enda man kan beskylla Breakfast on Pluto för är antagligen att om folk tror att alla transpersoner är som Kitten så är vi alla väldigt ensamma, udda, trasiga och ständigt på jakt efter någon trygghet. Jag önskar att jag kunde säga att det inte stämde, men det är så inte så långt från verkligheten för många även om Kittens fall är extremt.

Kitten är inte tuff och kaxig, men inte heller något hjälplöst offer, och det är förmodligen det jag gillar bäst med filmen. Jag är väldigt trött på hjältesagor där man måste vara så förbannat stark och klok och duktig hela tiden. Kittens styrka är att hon är svag – och det gör henne mänsklig.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Breakfast on Pluto, film, transpersoner, HBTQ, 70-talet, London, Irland, IRA, kön, genus, könsroller, fördomar, politik, terrorism, kärlek, Hedwig and the Angry Inch, När lammen tystnar, Motorsågsmassakern, Mitt liv i rosa

En kropp är inte en arkeologisk utgrävningsplats (Snabblektion i transkompetens för vårdpersonal)

”- Okej, så jag ser att du heter Gunnar, men du har en jämn siffra i ditt personnummer, så jag undrar bara om det är Gunnar du vill bli kallad?

- Hah, ja. Gunnar är mitt juridiska namn och jag är transkille.

- Okej, är det okej om jag skriver ner det?

- Sure.”

Till vårdpersonal, myndighetspersoner och alla andra som träffar människor efter att ha sett ett papper (eller ett datordokument) med deras personnummer och juridiska namn: Läs och lär.

Det goda exemplet kommer från Venhälsan. Och det är klart, det blir mindre förvirring om det namn man vill bli kallad står i registret, och det är lättare om man rent utseendemässigt och röstmässigt ser mer ut som det kön man identifierar sig med – men det är också en viss skillnad på att möta en läkare som har någon slags transkompetens och att möta någon som inte vet något alls om trans.

I det här fallet fick Gunnar också frågan om det var okej att göra ett gonorrétest analt, eftersom det innebar att han måste dra ner byxorna. Han fick också tipset om att ett vaginalt klamydiaprov gick att göra själv, så han slapp utsättas för att någon annan gjorde det åt honom. Jämfört med vissa gynekologer och barnmorskor som tycker att det är självklart att bara köra på så mycket som det går så är det en enorm skillnad. En kropp är inte en arkeologisk utgrävningsplats – och kanske i synnerhet inte en transkönad kropp.

Läs mer: Tips för transkompetens i vården. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om vård, transpersoner, transkompetens, transsexualism, HBTQ, venhälsan, sexualitet, kön, genus, fördomar, kroppar, vård, sjukvård, tester, STI

Dagens dumhet: ”Hon här är lesbisk, men hon måste ändå gå på damernas toalett!”

Ibland blir jag sådär inspirerad att vara kreativ utifrån saker folk säger och gör som är sådär puckade att man inte vet om man ska skratta hysteriskt eller bita dem. Idag har människors stordåd gett mig den fantastiska idén att starta en gnällig, elak och bitter sektion på bloggen, i syfte att hålla resten lite renare från negativism. Jag kallar det Dagens dumhet. Inspirationen kom från följande händelse:

Könsuppdelade toaletter är en av de där onödiga krångligheterna. Det är ofta kö till damtoaletten men inte till herrarnas; jag läste någon gång att biologiska kvinnor både behöver gå oftare än biologiska män och dessutom tar dubbelt så lång tid på sig även när de har bråttom. Och ändå är det tydligen viktigt att hålla på könsgränserna – så till den grad att personer som uppfattas som kvinnor får köa, samtidigt som det finns lediga toaletter på herrarnas.

Mina besökte toaletten i Nordstan i Göteborg och fick gå förbi en lång kö, för att hen uppfattades som man och det bara var till damtoaletten det var kö. Hens kompisar och alla andra som uppfattades som tjejer fick alltså vänta, fast det fanns lediga toaletter. Efteråt, när hen frågade varför de har könsuppdelade toaletter alls, gled samtalet in på det där med kön överhuvudtaget:

”Vad är det som gäller för transpersoner, förresten?” frågade jag, eftersom vi redan börjat prata och att det kändes som en för mig väldigt aktuell fråga. ”De får gå som sitt riktiga kön” blev svaret. Jag undrade vad som menades med det, och fick höra att en person ska gå som sitt egentliga kön. När jag återigen bad om ett förtydligande, kom det fram att receptionspersonalen med det ”egentliga könet” menade ”det kön som står i passet”. Plötsligt pekade en av receptionisterna på en annan och sade: ”Ja men det gäller för alla! Hon här är lesbisk, men hon måste ändå gå på damernas toalett!”

Ofrivillig humor, och dagens dumhet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, genus, kön, könsroller, fördomar, sexism, jämställdhet, män, kvinnor, dagens dumhet, toaletter, transpersoner, homosexualitet

Every baldheaded chick with a dick

Your Artist/Band: The Ark

Are you male or female: The Others

Describe yourself: Absolutely No Decorum

How do you feel about yourself: The Worrying Kind

Describe where you currently live: Echo Chamber

The first thing you think of when you wake up: Tell Me This Night Is Over

If you could go anywhere, where would you go: Calleth You, Cometh I

Your favorite form of transportation: Racing With The Rabbits

Your best friend is: You, Who Stole My Solitude

Your favorite color is: Let Your Body Decide

What’s the weather like: 2000 Light-Years of Darkness

If your life were a TV show, what would it be called: This Piece Of Poetry Is Meant To Do Harm

What is life to you: Gimme Love to Give

What is the best advice you have to give: Trust Is Shareware

If you could change your name, what would it be: Vendelay

Your favorite food is: A Virgin Like You

How you would like to die: Joy Surrender

Your soul’s present condition: It Takes a Fool to Remain Sane

The faults you can bear: Beauty Is The Beast

How would you describe your love life: Tired Of Being An Object

Jag brukar inte haka på bloggutmaningar, men den här fastnade jag för. Man väljer alltså en artist eller ett band, och svarar på frågorna med låttitlar. Man får bara använda varje titel en gång. Jag tänker inte skicka utmaningen vidare till någon särskild, utan den som vill får prova.

De senaste dagarna har jag fått ett välbehövligt återfall i min arkomani. Det finns så mycket att säga om deras helt underbara musik att det är bäst jag låter bli för att inte fastna alldeles. Men citatet i rubriken kommer från The Others:

Youtube

”I’m building an army of misplaced lovers
Known as ”the others”
Working under covers
of love
Cause we got nowhere else to go

Gonna enlist every baldheaded chick with a dick
Every queer that is here so you stupid gits
Know You’re fucked-up, nowhere to go”

Läs även andra bloggares åsikter om The Ark, musik, bloggutmaningar, låtar, HBTQ, kärlek, politik, kön, genus

Dampunge, psykfall – och lycklig utan könsbyte

Tvättvattnet är inte fräscht

Hur vet man att det varit en varm sommar? Svar: När man handtvättar en vit binder färgas vattnet murrigt gulgrönbrunt av lagrad svett på några sekunder. Det HAR varit en varm sommar, och jag har gjort saker jag knappt vågat drömma om förut. Det är pridesvett som sitter ingrodd i den breda resåren.

Medan jag stod där och bökade med tvätten fick jag syn på min egen spegelbild, och insåg att det kanske börjar bli dags att fundera på att pröva den där rakhyveln jag fick av Minou. Raka mig på riktigt, och inte bara klippa bort hårfluffet med en sax när det blir för långt. Det är nämligen inte bara någon enstaka kvadratcentimeter det handlar om längre.

Att handtvätta är en ganska meditativ syssla, och jag började tänka på vad som har hänt sedan jag började i utredningen den där dagen för sexton månader sedan. Det är så mycket jag önskar att jag hade vetat då, som hade gjort saker och ting lättare: Som att jag kunde lita på att utredaren kunde sitt jobb och ville väl och inte var som alla ”det tror jag inte”-människorna jag mött tidigare. Som att jag har rätt att stå på mig mot de personer som fortfarande vägrade låtsas om att jag bett dem att kalla mig Immanuel. Som att jag en dag skulle få testosteron. Som att det faktiskt skulle bli bättre, att det skulle kännas lättare att leva och mödan värt att andas. Som att jag skulle klara av att bete mig någorlunda som folk i en hel vecka – och tillochmed inte ens krascha efteråt.

Jag börjar glömma hur det var att vakna varje morgon med tanken ”hur ska jag ta livet av mig idag?”. Jag börjar vänja mig vid att ångest är något som kommer ibland – inte något som är ständigt närvarande. Jag börjar känna någon slags hopp, och lära mig att jag inte är så farlig som människor ser ut.

Min Asperger är kvar, och min ADHD och min Tourettes. Det jag sa till kommunfolket när jag flyttade hit, vilket fick vissa att gå i taket, var att jag kommer att behöva hjälp under längre tid än de tänkt sig om jag ska klara mig själv – om alls. Jag har fortfarande massor av svårigheter och problembeteenden på att-övervinna-listan, och mitt förflutna kommer jag aldrig att komma ifrån. Jag är inte fri från ångest och impulser, men de styr inte mitt liv längre. Min sociala fobi som jag fått höra att den inte går att bota eftersom vanlig fobiträning inte biter har börjat försvagas av sig själv.

Visst önskar jag att jag kunde vara den perfekta förebilden och ett exempel på hur otroligt mycket bättre allt är efter en könskorrigering, på hur alla problem bara försvinner när man äntligen får vård, men jag har leka tiden försökt hålla fötterna på jorden och tänka att det inte stämmer. Det är ingen magisk ritual som förvandlar män till kvinnor och tvärtom, och lika lite trollar den bort sånt man föddes med i övrigt, och allt bagage man samlat på sig längs vägen. Man byter varken kön eller personlighet eller bakgrund.

Hittills har jag kommit ungefär halvvägs, och jag är fortfarande ett psykfall, fortfarande en dampunge och fortfarande fullkomligt övertygad om att livet ändå blir bättre för varje dag som går.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, Aspergers syndrom, ADHD, Tourettes syndrom, vård, NPF, psykologi, psykiatri, mindfulness, social fobi, könsidentitet

På jakt efter en könskorrigering – eller menade du känsloreglering?

Jag får ofta frågor om vart man ska vända sig om man vill ”byta kön”. Svaret är: Ta kontakt med din hälsocentral, eller ungdomsmottagningen eller om du redan har någon kontaktperson inom psykiatrin, och be att få träffa en läkare, helst en psykiater. Berätta som det är, och var tydlig med vad du behöver och hur du mår. Be om en remiss till det utredningsteam som ditt landsting brukar skicka sina patienter till.

Och ungefär där kommer det första problemet: Det är inte helt självklart att veta vart man hör. Det är inte ens självklart att din läkare vet hur hen ska göra även om du kan berätta det för henom; hen behöver kanske ta reda på vem som får skriva en remiss till den kliniken, vad som ska stå i remissen, vem som ska godkänna att remissen skickas om det är till ett annat landsting, vad som händer sedan… Och då har jag ändå utgått ifrån att läkaren förstår vad du säger och vet någotsånär vad du pratar om, och att hen är med på noterna – vilket man tyvärr nästan får utgå ifrån inte är fallet. Även om folk inte är direkt negativa, så är det inte ens självklart att en läkare vet vad ”transsexuell” betyder, eller hur det påverkar ens liv. Det gäller att vara tydlig, tålmodig och talför – och påläst. Det sistnämnda är inte så enkelt.

Jag bor i Gävleborg, vilket betyder att jag går i Uppsala. På den tiden jag bodde i Dalarna var det också Uppsala som gällde, och jag försökte själv ta reda på så mycket information jag kunde – vilket inte var mycket. Om det inte hade varit för den information som fanns på föreningars och privatpersoners hemsidor, och på olika forum, så hade jag varit chanslös. Nackdelen med den informationen är att det inte alltid är de senaste uppgifterna man hittar, och man får inte alltid den information man behöver. Där borde landstingen vara bättre på att ge information, men jag minns det som ganska hopplöst.

Jag provade precis att kolla om det har blivit bättre, och det har det. Lite. De avdelningar i Stockholm och Linköping som gör operationerna berättar i alla fall att de finns, och Bengt Lundströmmottagningen i Alingsås har faktiskt en egen liten sida där de berättar att de gör utredningar och vad som krävs för att få komma dit. Klart och tydligt; svårare behöver det inte vara.

Om man däremot går in på Landstinget Gävleborgs hemsida och söker på transsexuell eller könsbyte eller könskorrigering, får man inga träffar. På akademiska.se, som är sjukhuset i Uppsala som utredaren är knuten till, hittar man däremot information om vad transsexuell betyder – men inte vart man ska vända sig för att få hjälp om man är för gammal för att gå till ungdomshälsan, och ingenting om hur själva utredningen och vården går till.

Sökning på akademiska.se

Så jag söker vidare, lite småtrött – och hittar precis det jag inte visste att jag letade efter. ”Könskorrigering” gav inga träffar, men sökverktyget föreslår vänligt:

”Menade du känsloreglering?”

Ja, oh ja. Är det något man behöver kunna när man försöker ta sig fram i vårddjungeln så är det känsloreglering. Kanske inte istället för en könskorrigering, men det är helt klart väldigt mycket lättare om man är frisk nog för att orka vara sjuk.

Inspirerat av en kommentar av Lukas i en tråd på Qruiser. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, könskorrigering, könsbyte, internet, vård, landsting, psykologi, psykiatri, transition, byråkrati, information, läkare, kunskap, Akademiska sjukhuset, Bengt Lundsströmmottagningen, hemsidor, känslor, ångest

”Immanuel, det spelar ingen roll hur fertil du är när du kör upp din kuk i en annan mans röv”

”Sketna lesbiska manshatare med rakade huvuden och håriga armhålor” (Klassikern från en gästbok jag hade en gång i tiden. Jag är givetvis manshatare, som alla andra bittra bögar. Och väldigt lesbisk. Jag hade på den hemsidan som gästboken hörde till en text där jag nämnde att mitt huvudhår var 51 cm långt, vilket var det enda mått jag delade med en barbiedocka om hon hade varit lika lång som jag)

”Är du på riktigt?” (Nej, självklart inte. Finns det någon som är det?)

”Hur kan man som man vilja bete sig såhär” (Åh, tack för att du bekräftar min könsidentitet!)

”Du platsar bra i min beskrivning på hur Sverige dör ut” (Tackolov. Jag är inte så himla förtjust i Sverige, utan bor hellre på jorden)

”Jag tänker inte komma tillbaks hit och läsa något mer, så bry dig inte om att svara. Jag vill bara säga att ni [transsexuella] är störda och borde låsas in” (Det har jag redan provat, och det hjälpte inte. Men det kanske fungerar bättre för dig?)

”Du och din blogg är en flopp och ett hån mot personer som är transsexuella på riktigt” (Och jag är transsexuell på låtsas, som ett practical joke. Det är därför jag har brutit upp från ett tioårigt förhållande, flyttat till en annan stad, manglat mig igenom psykiatrin i sju år, tappats på minst ett tjog provrör med blod och fått en testosteronspruta i rumpan. Fatta vad folk kommer att bli förvånade när jag berättar att det var ett skämt )

”Det är såna som du och Johan Ehrenberg som driver de som är transsexuella till självmord” (Johan Ehrenberg rörde sig i transsexuella kretsar när han skrev boken Könsbytet, och några av de personer som nämns anonymt i den tog sedan sitt liv. Mitt fruktansvärda brott är att jag jobbar för att förbättra vården och lagarna för alla transpersoner, inräknat transsexuella. Om det blir lättare att få rätt hjälp och stöd kommer folk att ta livet av sig. Mycket logiskt.)

”Du har verkligen en naiv människosyn, gumman” (från en person som vet om att jag är kille)

”Oj oj oj, vissa människor har FÖR mycket tid till att göra absolut ingenting. Du är säkert avlönad av någon instution också, så du slipper vara ute i det verkliga arbetslivet.” (Ja, jag jobbar på Bögverket)

”Man behöver inte vara biolog för att känna till detta. Det räcker med att ha bott på landet eller att ha orkat läsa lite om djurs bettenden. Inget för journalister på slaskpressen eller Patriciabesökare m a o. Det står, för all del, alla fikusar fritt att jämföra sig med brunstiga djur, men är inte det att hoppa ur askan och i elden, ur debattsynpunkt?” (Du smickrar mig med att bekräfta min könsidentitet. Tack, men jag är norrlänning och har aldrig varit på Patricia)

”Om det hade varit tvärtom, dvs att killarna hade blivit lite dissade,,,,,, inte faaan hade vi haft denna diskutionen…..Att ni bara pallar, så fort det handlar om lilla minsta. Ni skriver inget om när killar blir diskriminerade, nej då e det absolut inget då e det bara GIRLPOWER!!! På ren svenska kallar man er Hycklare!” (apropå mitt inlägg om att Coke Zero är fördomsfullt mot män. Ett utmärkt exempel på när människor inte läser texten innan de skriver kommentaren)

”Immanuel, det spelar ingen roll hur fertil du är när du kör upp din kuk i en annan mans röv” (Åh, ännu mer könsbekräftelse! Jag älskar när folk manifesterar min läggning också!)

Martin på Vi som aldrig sa sexist listar de bästa glåporden hen fått som feminist. Jag vill inte vara sämre, men tyvärr saknas många av de allra mest fantastiska kommentarerna eftersom de är raderade och jag inte minns riktigt hur de gick. Mycket ”politiskt korrekt”, ”queermaffian”, ”homolobbyn”, och ”manshat”, hursomhelst. Nu har jag såklart fått massor av jättefina kommentarer och tillmälen också, och det är de som jag hellre lägger på minnet. Hatet är bara den adrenalinkick som behövs emellanåt för att orka fortsätta.

Relaterat: 1, 2, 3, 4. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om genus, feminism, HBTQ, homofobi, heteronormen, internet, troll, glåpord, bloggosfären, bloggande, näthat, fördomar, sexism, jämställdhet, könskorrigering, transsexualism, transpersoner, politik

Finnar, flottigt hår och andra anledningar att sitta uppe hela natten

Tänk vad man missar mycket när man sover. Inatt har jag lyckats upptäcka inte mindre än fem tecken på att jag är i puberteten:

• Finnarna på ryggen kliar lite. Överlag är huden över hela kroppen lite mindre torr, men inte särskilt fet. Jag har inte smort in händerna på flera dagar, och ändå kan jag röra fingrarna obehindrat. Fantastiskt.
• Däremot svettas jag som ett russin i en glöggkopp, och mitt hår blir flottigt på några timmar.
• Mitt ansikte har förändrats, eller så är det något skumt med alla bilder min kamera har tagit de senaste dagarna. Jag ser inte längre ut som en butchflata, utan som en ung, biologisk kille som försöker se kvinnligare ut. Jag vet inte om det är för att mitt ansiktsshår börjar synas mer, samtidigt som jag fortfarande har runda ”kvinnliga” former. Dessutom gör jag fortfarande miner som jag tror uppfattas som ganska ”tjejiga”. Hursomhelst börjar jag närma mig mitten på könsskalan utseendemässigt.
  

  Immanuel

• En spännande sak som jag inte ens vågar säga definitivt men som kanske är på gång är målbrottet. Kraxigheten har tilltagit mer och mer, och när jag pratar med mig själv har jag en lägre röst än den gamla vanliga. Min sociala röst är däremot fortfarande ganska ljus.
  
• När jag inser att klockan är över åtta och jag suttit uppe hela natten och tittat på bilder av snygga killar förberett min D-uppsats suckar jag och säger med min ynkligaste gnällröst: ”Men jag VILL inte gå och lägga mig!”.

Mentalt omogen men fysiskt brådmogen. En testosteronstinn tonårsgrabb, som där brölande typerna från högstadiet. Redo att ta över världen, om jag bara kunde slita mig från skärmen en stund. Det är jag.

Läs även andra bloggares åsikter om puberteten, Nebido, testosteron, vård, könskorrigering, bilder, transsexualism, målbrottet, finnar, sömnlöshet

Dagens ord: Bokstavstroende

Jag är bokstavstroende, för jag tror på bokstäver. Jag tror på att det som går att sätta ord på är lättare att hantera än det som det inte finns ord för. Jag tror på att ord är en förutsättning för all avancerad kommunikation. Då gäller det att det finns ord tillgängliga; att de för det första är uppfunna och definierade, och för det andra att man faktiskt får använda dem.

Jag är också bokstavstroende för att jag tror på såkallade bokstavsdiagnoser – men framförallt tror jag på bokstavsmänniskor. Jag tror att en diagnos kan vara till hjälp för att kunna förstå och göra sig förstådd. Jag tror att diagnoser inte är ett hot utan ett verktyg för att träna folk att se mångfalden.

Jag är dessutom bokstavstroende i det att jag tror att HBTQ är en samling bokstavsdiagnoser: Olika varianter av mänskliga egenskaper som ofta beskrivs som problem, och personerna som har dem som antingen offer eller förövare. Etiketterna har manglats i evigheter: Är det sjukt? Är det normalt? Är de där etiketterna i sig väldigt kletiga och osmidiga och mest i vägen? Med andra ord: Det är ganska likt den såkallade ADHD-debatten.

Jag tror på orden. På skillnaden mellan det outtalade och underförstådda – som är otillgängligt för såna som mig – och det som är klart och tydligt definierat. På skillnaden mellan att diskutera om ett ord får finnas och om det som ordet definierar får existera. Men framförallt tror jag på att ord gör skillnad; på gott och ont.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om dagens ord, bokstavstroende, NPF, ADHD, ADD, Aspergers syndrom, Tourettes syndrom, HBTQ, normer, normal, fördomar, psykologi, språk, ord, läggning, kön, könsidentitet, könsuttryck

Hade Madeleine tvingats välja mellan prinsessan och halva kungariket?

När kronprinsessan Victoria och Daniel Westling meddelade att de förlovat sig bloggade jag om hur ofria och styrda deras liv är av lagar och konventioner. Nu när lillasyster Madeleine och hennes Jonas gått samma väg inser jag att reglerna gäller dem med: Formellt sett måste regeringen ge sitt samtycke när någon som ingår i successionsordningen vill ingå äktenskap, och även Madeleine hör dit. Utifall att hennes pappa, storasyster och storebror alla skulle dö utan att lämna några arvingar efter sig skulle det vara hon som ärvde tronen, och därför måste regeringen officiellt sett godkänna deras förlovning.

Ibland undrar jag vilket århundrade vi lever i, när två vuxna personer inte får gifta sig med varandra utan att staten på förhand ska godkänna deras förhållande. Vad hade hänt om regeringen inte hade gjort det? Vad hade hänt om Jonas hetat Jonna och varit kvinna, och regeringen letts av kristdemokrater? Hade de godkänt det, eller hade de krävt av Madeleine att välja mellan jobbet och kärleken, mellan ämbetet och äktenskapet – och mellan prinsesstiteln och halva kungariket?

Det är inte så lite märkligt att en vuxen människa inte får gifta sig med en annan vuxen människa utan att det blir en nationell angelägenhet, bara för att deras föräldrar har ett särskilt jobb som de förväntas vara beredda att ta över. Ännu märkligare är att förhållandevis många verkar tycka att det är helt i sin ordning att medan andra köar på arbetsförmedlingen och soc så finns det de som fötts in i en familj där anställningen går i arv. När det gäller kungahuset har svenska folket uppenbarligen inte slutat tro på sagor.

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17. Bra bloggat: Jinge och Annarkia. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kärlek, äktenskap, förmynderi, politik, kungafamiljen, media, bröllop, förlovning, prinsessan Madeleine, lagar, fördomar, traditioner, frihet, jobb, monarki, rojalism

Hur man förfalskar ett betyg – och inte

En vän till mig har problem med att få ut sina gamla gymnasiebetyg i rätt namn, för att kunna söka jobb. Skolan hävdar nämligen inte bara att de inte kan utan det är rent olagligt att skriva ut nya betyg där namnet och personnumret är korrigerat: Det vore förfalskning.

För den skolans skull vill jag påminna om vad som står i SOU 2007:16, mer känt som det nya förslaget till könstillhörighetslag:

”Vi föreslår ingen lagreglerad rättighet för f.d. transsexuella att kunna få tidigare erhållna intyg och betyg korrigerade i efterhand eller att få nya sådana intyg och betyg utfärdade i den nya könstillhörigheten. Vi framhåller däremot vikten av att olika intygsgivare m.fl. ställer sig positiva till framställningar från f.d. transsexuella med önskemål att få nya intyg, betyg, m.m utfärdade med den nya identiteten.” (s. 120)

”Vi vill däremot [efter att ha konstaterat att det inte går att lagstadga rätten att få ut nya intyg, b.l.a för att tidigare skolor etc. kan ha lagts ner] understryka vikten av att olika intygsgivare m.fl. – även utan lagstadgat krav därom – ställer sig positiva till framställningar från f.d. transsexuella med önskemål att få nya intyg, betyg, m.m. utfärdade med den nya identiteten. Statliga och kommunala myndigheter bör utfärda sådana handlingar på begäran och utan större dröjsmål. Det bör dock krävas att den transsexuelle kan prestera tillräcklig bevisning som stöder uppgiften att han eller hon är den person som avses i den handling som ska ändras” (s. 128f)

Det här är alltså inte lagtext, utan kommer från ett lagförslag som varken är klubbat eller upprivet utan ligger och samlar damm på Göran Hägglunds skrivbord. Ändå tycker jag att det är ett tillräckligt starkt argument för att hävda att det inte är olagligt att få ut en ny utskrift av ett betyg.

Om jag har förstått det rätt är det ungefär såhär det fungerar:

Att själv ändra i ett originaldokument från – säg 1999 – och påstå att det är just från 1999 fast i det nya namnet och personnumret som inte var registrerat då – DET är förfalskning.

Att från skolans sida göra en ny utskrift av ett betyg, till exempel för att originalet försvunnit, det är INTE förfalskning.

Att göra en ny utskrift av ett betyg med korrigerade personuppgifter, där det går att bevisa att det är samma person det handlar om, är INTE HELLER DET förfalskning.

Den skola som skrev ut mitt eget slutbetyg från gymnasiet är nedlagd, så för egen del kommer jag antagligen alltid att dras med betyg i fel namn. Men om skolan hade funnits kvar och jag hade kommit så långt att jag fått ändrade uppgifter i folkbokföringen så hade det inte varit olagligt för dem att ge mig en ny utskrift av mina betyg. Det finns trots allt de som blir av med sina originalbetyg och behöver en ny utskrift; det finns de som behöver ändra sina personuppgifter för att de till exempel är brottsoffer med en hotbild mot sig – och det finns de som alla trodde var killar fast de egentligen var tjejer och sedan gjorde en könskorrigering, och tvärtom.

Jag har ett falskt pass i min väska, och ett falskt personnummer och ett falskt namn. Jag sökte in till högskolan på ett falskt betyg där dessa uppgifter stod, men i skolans eget system är åtminstone namnet rättat nu. Personnumret blir en senare fråga. Är det någon personuppgift som är falsk så är det nämligen personnumret som visar på ett juridiskt kön en person inte identifierar sig med, och det juridiska namn personen inte lystrar till.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, kön, könskorrigering, könsbyte, lagar, regler, betyg, skolan, förfalskning, brott, folkbokföring, personnummer, byråkrati, könstillhörighet, HBTQ

Från bigfoot i fittan till ruttnande bröst

Ordentlig som jag är duschade jag på måndagsmorgonenförmiddagen. Trots det är jag på kvällen klibbig av svett – och då har det alltså varit en sval dag eftersom svetten inte rinner i floder.

Att jag svettas är inget konstigt; det märkliga är hur svetten luktar. En av de första biverkningarna jag kände av Nebido var att min kropp luktade fotsvett. Det var för nästan fem veckor sedan, men det gick över efter några dagar. Den här gången luktar den mögel istället. Inte jättestarkt, men sådär så om jag kliar mig under en hängtutte och sedan för handen i närheten av ansiktet så känner jag en lukt som liknar aromen från kompostpåsen: En diskret doft av vaskslabbade makaroner, tomatkvistar och päronskrutt i olika stadier av förruttnelse stiger från min bröstkorgs djupa hudvikar.

Sasha tror att mitt luktsinne är ”kaputt”; Elias att jag behöver duscha. Jag tror att de båda har rätt, men antagligen mest Sasha. Mitt luktsinne är välkänt för att feltolka olika dofter. Förr hände det ganska ofta att jag uppfattade min egen svetts lukt som cigarettrök, så varför skulle jag inte kunna känna att det luktar mögel nu?

Jag är ganska rutten inombords, så det matchar. Tjugoåtta år i livets väntrum tar ut sin rätt, hur hårt man än kämpar för att vara medvetet närvarande. Det ruttna behöver komma ut för att inte ligga kvar och jäsa i all evighet, och om det sipprar ut under fettpåsarna har jag svårt att tänka mig en mer lämplig ventil. Helst av allt skulle jag vilja att svetten dessutom kunde ta med sig lite av innehållet i de där hudsäckarna på vägen, men jag antar att man inte kan få allt här i världen.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, testosteron, Nebido, hormoner, bitterhet, svett, puberteten, psykologi, känslor, medveten närvaro, väntan, bröst