I över en vecka har det legat där, överst i högen, och latat sig. Det viktiga skolpapperet verkar inte fylla i sig själv, så det är lika bra att jag gör det istället. För att kunna fylla i det måste jag gräva i mina gömmor och hitta gamla papper från en halv evighet sedan. Fem år, alltså.
Till slut hittar jag det: Ett viktigt dokument som förkunnar sånt som upplägg, mål och litteratur för den kurs jag förhoppningsvis ska få tillgodoräkna mig delar av. Inget intyg alltså, men en kursplan från den sista kursen jag tog innan jag blev för sjuk. Det har legat prydligt i en kartong i ett skåp, tillsammans med andra viktiga dokument. Och den visar sig ha en tidstypisk dekoration.
Kanin längst upp på kursplanen
Att klottra på papper och i böcker var mitt stim; mitt sätt att trösta mig själv. Från att jag började ettan tills jag 18 år senare smet ut från högskolan var klottrandet det som höll mig vaken när jag var nära att somna, och det som lugnade när jag var nervös eller orolig under lektionstid. Jag har svårt att koncentrera mig på att lyssna om inte pennan rör sig, så varje sekund som det inte fanns något att anteckna for pennan ut i marginalen och började leva sitt eget liv.
Gevvis, Wollis och Gandhi förskönar kursplanen
Jag försökte begränsa det till särskilda kladdpapper, och hålla pennan borta från åtminstone de viktigaste papperna. Det var inte helt enkelt. Även kursplaner och papper som skulle lämnas in blev ibland nedkladdade i obevakade ögonblick. Jag skämdes, och satt ofta med armarna strategiskt placerade så att ingen skulle se.
Somliga rycker av sig håret när de är nervösa, andra pillar upp sår på huden. Jag gör det ibland, men mest ritar jag; oftast kaniner. Det enda som egentligen har förändrats är att jag slutat skämmas. Att klottra gör en mer koncentrerad, ju. Jag skulle aldrig ha klarat mig så långt som jag gjorde om jag lagt ner en massa energi på att låta bli att klottra, som många tyckte att jag borde göra.
Däremot suddade jag ut kaninerna idag, innan jag kopierade kursplanen. Någon måtta får det faktiskt lov att vara.
Läs även andra bloggares åsikter om klotter, bilder, kladd, koncentration, minnet, hjärnan, studier, psykologi, skolan, ADHD, ADD, NPF
Underbara kaniner. Vem i hela världen kan sitta på en föreläsning utan att klottra? Jo, jag vet att det finns folk som kan, men för många av oss är det enda sättet att åtminstone hålla koncentrationen i närheten av ämnet. Jag har hela block fulla med ödlor, fiskar och mest av allt blommor. Jag minns fortfarande kollegornas upprördhet när jag höll på att lära tengwar och helst klottrade på alviska.
Oj, det var… nördigt
Jag har visserligen en grej att jag gärna skriver mina favvoord på ett väldigt utstuderat sätt. Det är ofta såna meningsfulla ord som ”rödruta rosen” och ”klangobraxilus”.
Inte sant? Jag bär min nördighet som en krona.
Kan förstå att sådana ord inspirerar till skönskrift!
Alviska? får vi se?
Nja, det är lite svårt att texta tengwar på datorn.
Tingeltangelträd! Jag både ritar dem och skriver ordet!
Nördighet är en hedersutmärkelse!
Hahaha, jag har många. Men kaniner är min specialitet
Men! Jag ritar också kaniner! Jämt.
Hahaha, okej
Tack!