Kaniner – det hemliga ADHD-vapnet

I över en vecka har det legat där, överst i högen, och latat sig. Det viktiga skolpapperet verkar inte fylla i sig själv, så det är lika bra att jag gör det istället. För att kunna fylla i det måste jag gräva i mina gömmor och hitta gamla papper från en halv evighet sedan. Fem år, alltså.

Till slut hittar jag det: Ett viktigt dokument som förkunnar sånt som upplägg, mål och litteratur för den kurs jag förhoppningsvis ska få tillgodoräkna mig delar av. Inget intyg alltså, men en kursplan från den sista kursen jag tog innan jag blev för sjuk. Det har legat prydligt i en kartong i ett skåp, tillsammans med andra viktiga dokument. Och den visar sig ha en tidstypisk dekoration.

Kanin längst upp på kursplanen

Att klottra på papper och i böcker var mitt stim; mitt sätt att trösta mig själv. Från att jag började ettan tills jag 18 år senare smet ut från högskolan var klottrandet det som höll mig vaken när jag var nära att somna, och det som lugnade när jag var nervös eller orolig under lektionstid. Jag har svårt att koncentrera mig på att lyssna om inte pennan rör sig, så varje sekund som det inte fanns något att anteckna for pennan ut i marginalen och började leva sitt eget liv.

Gevvis, Wollis och Gandhi förskönar kursplanen

Jag försökte begränsa det till särskilda kladdpapper, och hålla pennan borta från åtminstone de viktigaste papperna. Det var inte helt enkelt. Även kursplaner och papper som skulle lämnas in blev ibland nedkladdade i obevakade ögonblick. Jag skämdes, och satt ofta med armarna strategiskt placerade så att ingen skulle se.

Somliga rycker av sig håret när de är nervösa, andra pillar upp sår på huden. Jag gör det ibland, men mest ritar jag; oftast kaniner. Det enda som egentligen har förändrats är att jag slutat skämmas. Att klottra gör en mer koncentrerad, ju. Jag skulle aldrig ha klarat mig så långt som jag gjorde om jag lagt ner en massa energi på att låta bli att klottra, som många tyckte att jag borde göra.

Däremot suddade jag ut kaninerna idag, innan jag kopierade kursplanen. Någon måtta får det faktiskt lov att vara.

Läs även andra bloggares åsikter om klotter, bilder, kladd, koncentration, minnet, hjärnan, studier, psykologi, skolan, ADHD, ADD, NPF

Konsten att fejka en rättegång

Domen har fallit. Om det finns två fenomen som våren och sommaren 2009 kommer att gå till historien för, så är det svininfluensan och ”psykbluffen”. En pandemi som utmålats som domedagshot, och en konstnär som utmålats som alla psykpatienters stora fiende. Eller som psykiatrins stora fiende. Eller som en hjälte.

Anna Odell fick villkorlig dom, och 50 dagsböter: Dömd för oredligt förfarande och våldsamt motstånd, men friad på punkten falsklarm. Den stora åtalspunkten som rättegången inte rör är den där skuggan som ligger över händelsen; Om hon gjort sig skyldig till brottsprovokation eller inte. Om det är ett övergrepp att bli föremål för tvångsåtgärder på det sättet.

Om man sållar bort alla inlägg i debatten som mest handlat om Odells person och om begreppet konst och vad Konstfack egentligen är bra för, så ser man att det kommit att handla relativt lite om psykiatri och psykisk ohälsa. Att diskutera sånt som tvångsvård och maktstrukturer och övergrepp och patienters trovärdighet och hur mycket man kan lita på sina sinnen kräver mer eftertanke än att tycka om det är ”rätt” eller ”fel” att fejka en psykos. Det är synd, fast samtidigt bra.

Det händer att det behövs tvångsåtgärder mot patienter, det är jag övertygad om. Frågan är under vilka förutsättningar, och hur. Det finns mycket som är märkligt inom psykiatrin, och en del av det är säkert välmotiverat och välbehövligt, men knappast allt.

Anna Odell bad till exempel om en penna när hon morgonen efter hade lugnat ner sig. Ingen ville ge henne en. Jag kan komma på flera sätt att använda en penna för att orsaka lindrig kroppsskada, men det kräver både tur, tid, tajming, kroppsstyrka och en massa fantasi – men risken att faktiskt skada sig ens när man försöker är minimal, eller så är jag väldigt klantig. Därför tvivlar på att det var av säkerhetsskäl.

Debatten och rättegången är minst ett lika stort konstverk som den där händelsen som utlöste allt: En kamp mellan konsten och auktoriteten, mellan det subjektiva och den skenbart objektiva vetenskapen. Inte så mycket en kamp mellan en f.d. patient och en vårdgivare, som det är lätt att tro och som olika debattörer gärna vill få det till. På så sätt är rättegången en bluff.

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Anna Odell, konst, vård, sjukdom, psykos, psykisk sjukdom, psykiatri, vård, attityder, tvångsvård, LPT, Konstfack, bluff, rättegång

Gör det möjligt att leva

Egentligen har jag inte mycket att säga om den senaste delen i moderaternas såkallade arbetslinje; jag har gnällt tillräckligt. Vid årsskiftet försvinner möjligheten att få tillfällig sjukersättning, och det matchar allt det vi sett hittills av den här regeringen. Socialförsäkringsministern pratar som om hon ger folk en fantastisk gåva att rehabiliteras. Och visst har de infört några åtgärder, till exempel får man göra ersättningen vilande för att prova på att jobba eller plugga. Men ändå är det just det som det faller på: De har inte mycket till alternativ att erbjuda, och de inför de hårdare reglerna först, innan de sätter in nya åtgärder för att hjälpa folk. Och nu pratar vi inte bara arbetsträning.

Det är märkligt att se hur man å ena sidan förväntar sig att människor som har funktionsnedsättningar ska klara sig med mindre och mindre hjälp, samtidigt som kravet på dem att ”göra rätt för sig” blir högre och högre. Man skär ner på specialundervisning, sjukvård, personlig assistans och ledsagning och boendestöd och allt sånt, samtidigt som man hurtigt ropar att det är dags att visa framfötterna.

Under de här åren som högerregeringen har styrt har exempel efter exempel räknats upp på människor som uppenbarligen inte klarar av att jobba, men som bedöms som arbetsföra. Fokus i debatten har hamnat på de cyniska reglerna för sjukskrivning och sjukersättning. Det är såklart viktigt att det tas upp det med, men det är minst lika skrämmande med den enorma naiviteten som finns. Jag har fått hundratals kommentarer från människor som är fullkomligt övertygade om att jag kan jobba; att jag bara är lat och tycker synd om mig själv. Inte en enda gång när jag har frågat vad de tänker sig att jag ska jobba med så har jag fått något svar från dem.

Ibland förstår jag verkligen de människor med funktionsnedsättningar som seglar jorden runt eller ger sig på andra extrema äventyr och ovanliga yrken; det verkar vara lättare än att få ett såkallat vanligt jobb att fungera. Det går att bygga om en båt för att styras med fötterna, men det är antagligen svårare att övertyga en arbetsgivare om att man duger.

Gör det möjligt att leva på sin lön, var en gammal moderat slogan. Gör det möjligt att leva, är min. Ingen blir friskare att gå på socialbidrag istället för sjukersättning, kanske snarare är det tvärtom. Men det är klart: Det ger ju fina siffror i statistiken.

Aftonbladet: 1, 2, 3, 4. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sjukskrivning, sjukersättning, jobb, sjukdom, funktionshinder, politik, regeringen, Cristina Husmark Persson, Försäkringskassan, trygghet, välfärd, anpassning, tillgänglighet, hjälpmedel

Tips: Psykiatrimässa med Tema Neurospykiatri, Gävle 2-3 september

I maj ifjol var första gång jag stod på ett podium och föreläste helt på egen hand. En rosa hjärna i en värld av blå hette föreläsningen, och den handlade om Aspergers syndrom.

Jag hade hållit föreläsningen för omsorgspersonalen i kommunen tidigare; det var så det hade börjat. De kunde i stort sett inget om Asperger, och jag fick frågan om jag inte kunde lära dem. Sagt och gjort; de verkade gilla det. Helt plötsligt blev jag tillfrågad om jag ville prata på något de kallade ”psykiatridagarna”. Jag var nyinflyttad, så jag visste inte vad det var. Det lät ungefär som att det mest var för de som jobbade med psykiatri och omsorg i Gävle, så det var väl inte så många. Det var väl inte så farligt, så jag tackade ja. När jag fick veta att de räknade med att det skulle komma 80-90 personer, utifrån den lokal de gett mig, blev jag nervös. Som tur var fick jag problem med tekniken precis innan, och hann inte märka att det plötsligt satt 200 personer i publiken. Bra gick det i alla fall.

Det var tänkt att jag skulle göra det igen på onsdag. Psykiatrimässan i Gävle har Tema Neuropsykiatri i år, och jag såg verkligen fram emot att få gå och lyssna på alla duktiga föreläsare. Jag skulle hålla samma föreläsning som ifjol, fast i en nyare version: Mer personligt, och utan bildspel. Unplugged. Jag skrev manus, och började träna – tills jag insåg att jag inte hinner bli frisk i tid. Stämbandsinflammation kräver att man vilar rösten, och jag är inte bara hes utan hostar dessutom nästan lika mycket som jag inte hostar. Jag börjar äntligen – efter två veckors sjukdom – märka att rösten börjar bära lite, lite bättre, men den skulle inte fungera i en hel timme. Och så är det hostan, såklart.

Jag är inte särskilt sjuk i övrigt, men det är riktigt synd. Om jag går dit för att lyssna kommer jag att sitta och hosta och störa alla andra, så det är lika bra att stanna hemma. Jag som verkligen hade sett fram emot detta; två dagar av föreläsningar och samtal om neuropsykiatriska funktionshinder. Hursomhelst kan jag verkligen rekommendera det för alla som har vägarna förbi Gävle på onsdag eller torsdag. Bokstavsikoner som Pelle Sandstrak (Mr Tourette), sångerskan Leneh, Annika Sundbaum-Melin och Per Fosshaug kommer, och även olika mer eller mindre bokstavslösa experter på vård och stödåtgärder av olika slag.

Inträdet är gratis, och platsen är Konserthuset i Gävle. Alla människor är välkomna; bokstavsfolk och neurotyper, funkisar, yrkesmänniskor, aktivister, anhöriga och nyfikna, med och utan diagnoser. Jag kommer förmodligen att stanna hemma, men missa inte chansen för det.

Läs mer här och se programmet här (PDF). Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Psykiatrimässan, Gävle, evenemang, mässor, psykiatri, NPF, ADHD, ADD, Aspergers syndrom, Tourettes syndrom, neuropsykiatri, föreläsningar, Pelle Sandstrak, Leneh, Annika Sundbaum-Melin, Per Fosshaug

”Armhålehåret når halvvägs till bröstvårtan” och andra säkra tecken på att du är i puberteten

Säkra tecken på att du är i puberteten:

• Du lyssnar efter förändringar i rösten, och läser på om målbrottet och fantiserar.
• Du är röd och öm på ryggen – efter alla gånger du strukit handen där för att beundra hur grovporig din hud börjar bli.
• Du kan inte få nog av din egen spegelbild, och beundrar varje skäggstrå och varje pormask.
• Du är lite rädd för att bli vuxen och för att behöva ta ansvar för ditt liv.
• Du funderar på att börja träna. För skojs skull, till och med.
• Din första instinkt när du får syn på porr på bild eller film är inte längre nödvändigtvis att börja skratta åt hur fåniga de ser ut.
• Du har gått från att aldrig mäta en viss kroppsdel, till att mäta minst en gång i veckan.
• Du vill inte gå och lägga dig.
• Du har, för första gången i ditt liv, fler än en finne i taget.
• Du ställer pinsamma frågor till dina vänner, för att ha något att jämföra med: Hur många månader tar det innan man kan vara någorlunda säker på att man inte kommer att få en massa rövhår?
• Du läser på om rakning.
  
• Du räknar veckorna och håller tummarna för att Tant Röd har flyttat ut för gott, och börjar planera hur du ska inreda badrumsskåpet den dagen det inte längre är fullt av mensskydd.
• Du studerar flitigt din kropps framsteg varje kväll, och försöker låta bli att twittra meningar som ”Armhålehåret når halvvägs till bröstvårtan”.
• Du har börjat googla ämnen som får dig att läsa trådar på Hamsterpaj, och funderar på att skaffa ett konto. Man får nämligen välja kön själv där, till skillnad från Lunarstorm som tvångskönar alla användare utifrån personnumret.
• Du inser att det skulle se lite suspekt ut om någon fick veta att du som är tjugoåtta år deltar i detaljerade diskussioner om puberteten och kroppsliga förändringar med personer som är hälften så gamla, så du lägger ner.
• Du självömkar lite och känner dig som världens mest efterblivna tonåring, och går ut i köket och tar en matsked chokladpulver utrört i lite yoghurt.
• Du noterar att trots att du tvättade håret imorse är det redan stripigt av fett.
• Du vill fortfarande inte gå och lägga dig, men vet att du måste börja ta skolarbetet på allvar och i det ingår att skaffa en dygnsrytm. Efter mycket gnällande kommer du till slut i säng.
• Du drömmer drömmar i princip varje natt som handlar om antingen pubertet eller sex eller både och.
• Du besväras av återkommande drömmar om att få en ny försäkringskassehandläggare som är råsnygg, sexig och skitbra på att hångla.
• Du besväras av återkommande dagdrömmar om att hångla, och du har slutat vara kräsen. Bara han inte äter kött, har mustasch eller är borgare, snusare eller rökare duger nästan vilken androgyn eller manlig vuxen människa som helst.

Läs även andra bloggares åsikter om puberteten, testosteron, könskorrigering, transsexualism, hormoner, känslor, utveckling, vård, känslor, mens, kroppshår, sex, sexualitet, målbrottet