”I grund och botten håller jag med dig. Jag har bara så svårt att låta bli att använda ord som ”autist” och ”aspie”. Jag undrar fortfarande varför ganska många säger åt mig att jag inte får identifiera mig med min diagnos, och syftar på ordvalet. För mig är det inte samma sak.Jag skulle aldrig identifiera mig med diagnoskriterierna, och det beskriver inte min personlighet heller. Däremot beskriver det ett sätt att ta in världen på, som jag inte har något bättre ord för. Ett operativsystem, liksom.Diagnoskriterierna är de tekniska specifikationerna som egentligen inte säger särskilt mycket. Personligheten är de program man har installerade. Och hur välintegrerad man är – anpassad, symtomfri, normaliserad, vad man nu vill kalla det – är användarvänligheten.
Alla OS har sina buggar och sårbarheter. Och alla OS har sina styrkor. Problemet är bara att eftersom 97% av befolkningen kör i stort sett samma OS, bara i olika versioner, så får man lägga ner väldigt mycket tid och energi på att hitta mjukvarulösningar som passar ens OS om man kör ett ovanligt sådant. Inte undra på att en del ibland önskar att de kunde formatera om sin hårddisk
”
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Aspergers syndrom, autism, diagnoser, personlighet, funktionsnedsättning, handikapp, stöd, normer, liknelser, psykologi, perception, operativsystem, datorer
”Problemet är bara att eftersom 97% av befolkningen kör i stort sett samma OS, bara i olika versioner, så får man lägga ner väldigt mycket tid och energi på att hitta mjukvarulösningar som passar ens OS om man kör ett ovanligt sådant”
Vilket gör att dessa passar bäst för den som verkligen gillar å ”snickra” ihop egna lösningar.
Kunde inte sagt det bättre själv. Den förklaringen sparar vi i huvudminnet.
Ja, absolut!
Jo, det förstås. Det ger utlopp för kreativitet. Och det fungerar rätt bra, så länge det inte rör sig om vissa filformat som är himla svåra att komma på hur man ska kunna öppna i det ovanliga OS. Som .mimik och .kroppsspråk, tex.
Tackar
Otroligt bra liknelse! Även om jag, som inbiten macanvändare, inte tycker om tanken på att jag har Windows i huvudet…
Dem finns det tyvärr inga öppna standarder för.
Mmm… tyvärr.
Jag tror att man måste få lov att identifiera sig med sin diagnos för att kunna acceptera att man har en.
Visst är det vackert tänkt. Alla människor är bara olika personligheter = det finns egentligen inga diagnoser. Men så är inte livet. Vi är annorlunda och att kalla det för personlighetstyper ändrar ingenting.
När jag står i ett rum och inte vet vad jag skall göra eller ta vägen räddas jag av att jag har en diagnos. Det är diagnosen som gör att jag kan be om hjälp. Jag måste bli min diagnos för att kunna överleva vissa situationer. Att vara en personlighetstyp ger varken tröst eller hjälp i speciella situationer.
Jag måste tänka i vissa diagnoskriterier för att förstå omvärlden och för att kunna kompensera för dem. Jag menar bland annat ögonkontakt, att klara vara mer flexible med att bryta rutiner m.m.
Jag måste dagligen variera mellan att medvetet vara min diagnos och hemma i lugn och ro bara få vara den jag är.
Att bryta mot sociala regler som personlighetstyp anses ouppfostrat och elakt och kan leda till medvetna hämndaktioner från omgivningen. Att bryta mot sociala regler på grund av en diagnos kan leda till att man istället får reglerna förklarade och möts av förståelse.
Frågar du mig vad jag väljer så kommer jag diagnosen de flesta gånger. Har fått min beskärda del av elaka hämndreaktioner.
Jo, det förstås. Det beror på vad man lägger för betydelse i att vara sin diagnos. För mig är det självklart att man fortfarande kan tex. förklara vissa saker man gör med att det är vissa saker man inte kan osv, även utan diagnos. Det är bara det att många andra människor har svårt att tro på det.
Men hade du förstått vad du inte kan utan din diagnos? Hade du förstått och accepterat dina svårigheter med olika saker med att rycka på axlarna och bara säga att det är din personlighetstyp? Jag förstår inte hur det skulle fungera.
Jag har levt halva livet som udda person utan att ha fått en diagnos. På det följde otaliga självmordsförsök och självskade beteenden. Som enbart udda personlighetstyp accepteras inte vissa svårigheter och jag kunde inte acceptera eller förstå varför jag var så annorlunda. Ingen kunde förklara men döma och vara elaka i någon slags motreaktion på min sociala inkompetens.
När jag fick min diagnos och plötsligt för förklarat för mig hur andra tänker och känner kunde jag förstå varför det varit så svårt i mitt liv. Det ligger i diagnosen. Diagnosen är min livlina.
En personlighetstyp är aldrig tillräckligt i mina ögon. Jag är tvungen att gå in i själva diagnosen, se allt som skiljer mellan mig och andra för att kunna kompensera, förklara och bättre anpassa mig och även agera annorlunda.
Ta ögonkontakt. Jag var usel på ögonkontakt. Men när jag fick diagnosen kunde jag gå in i den och se att det är en del av Aspergers. Alltså kunde jag lära mig kompensera. Andra gånger när jag inte klara av ögonkontakt måste jag återigen bli min diagnos. Jag måste förklara att jag har Aspergers och att jag inte alltid klarar av det så bra med ögonkontakt. Det hade aldrig fungerat som endast vara en personlighetstyp.
För mig innebär att inte få lov att vara min diagnos att jag skall glömma bort att jag har Aspergers och bara försöka vara som alla andra. Det fungerar inte. Hade det fungerat hade jag inte haft Aspergers!
Allt för ofta får jag känslan av att andra inte vill att man skall få vara i sin diagnos för att det på något sätt skulle ursäkta vissa beteenden. Att man helt enkelt skulle använda sin diagnos som någon slag sköld. Jag ser min diagnos som en andra hud, som både skyddar mig och gör att jag kan gör mig förstådd med omgivningen, den är viktigt för att jag skall kunna existera.
Hade jag inte fått min diagnos hade jag varit död i dag. Som enbart udda personlighetstyp hade jag aldrig orkat leva vidare.
Men det du beskriver gör jag också, och jag uppfattar inte det som att vara sin diagnos. Däremot vet jag att jag har blivit beskylld för att ”identifiera mig med min diagnos” just därför, men jag har lite svårt att förstå varför. För mig innebär identifiera att man går helt upp i sin diagnos, tycker att det kan förklara allt i ens liv och att man dessutom är skeptisk till att försöka förändra sånt man har problem med för att man upplever det som något negativt.
Jag har skrivit mer om det här:
http://trollhare.wordpress.com/2009/04/11/hjalpmedel-mot-empatiska-superkrafter/
Fast hm… Det kanske är så att det är jag som har en konstig definition av vad det skulle betyda att identifiera sig med diagnosen?
Pingback: Att vara en diagnos. « Sockerbitens blogg
Hur menar du då med att identifiera sig med sin diagnos. Jag erkänner villigt att jag inte förstår vad man egentligen menar och tolkar det på mitt sätt.
Jag menar ungefär det här, fast mycket, mycket mer. Alltså: Att förklara ett visst beteende med att man har Asperger, det är inte att identifiera sig med den. Men om man skulle börja förklara i princip allt man gör med Asperger, även sånt som inte har med det att göra, då är det en annan sak. Det svåra då är att veta vad som faktiskt är vad.
Jo, samtidigt påverkar ju Aspergers på så många olika sätt. Eftersom det är medfött kan vi omöjligen veta vad som Aspergers och vad som inte beror på Aspergers. Då måste det i slutändan den som inte har Aspergers som beslutar åt oss vad som är vad. Där ligger en fara tror jag.
Jo, så sant. Det finns risker med det, och det är anledningen till varför jag tycker det är problematiskt. Jag tillbringade fem år av mitt liv (11-17 års ålder) med att försöka lära mig vad som är normalt från en vän, som jag idag förstår lider av någon allvarlig personlighetsstörning. Bortsett från den direkta skada hon orsakade mig, så betyder det att all den ”sanning” jag trodde mig få om vad som ”är normalt” var helt uppåt väggarna.
Nån du bloggat om tidigare?
Ja, innan jag började radera. Nu upptäcker jag att jag faktiskt inte har skrivit något om henne på 1½ år. Det känns väldigt bra
Då blir vi utlämnade åt var och ens godtyckliga uppfattning om saker och ting. Blir det fel, kan man kanske alltid anklaga någon för att vara sin diagnos.
Tack för svar.
Ja, det är ett problem, absolut. Jag tror att ”du får inte bli din diagnos!” kan missbrukas som en slags härskarteknik om man inte ser upp.
Teater kan vara bra. Massor med mimik och kroppspråk.
Eller filmer. Våga härma!
Allt kanske inte går men en del går att lära sig.
Finns kroppspråket inte i det omedvetna så lär i
det medvetna även om det är svårare och tar längre
tid.
Eftersom aspies ligger på olika nivåer går det inte att säga att
alla har samma personlighetstyp.
Kriterierna delas upp i lätt medel eller svår. Därför blir
det även olika personighetstyper. Tex har en del svårt med
ögonkontakt och andra har det inte. En del vill höras och
synas och kanske pratar ”monologer”. Andra drar sig undan
och vill inte ha så mycket uppmärksamhet.
Jo, jag vet. Jag har lärt mig väldigt mycket av det, och jag har ingen aning om hur jag skulle ha fungerat om det inte vore för att jag tidigt insett att det sociala livet är en teater.
Jo, precis. Det finns så oerhört stor spännvidd. En del är distanslösa, andra håller extremt stor distans till andra – och så finns det såna som jag som är antingen eller men aldrig lagom
Jo, jag vet
Pingback: ”Autisten är guld värd, ty Au är ju den kemiska beteckningen för just guld” « trollhare
Pingback: Buggar i Neurotypi OS « trollhare