Torrsim och testosteron

Långa meddelanden om allt mellan socialbidrag och social kompetens. Fram och tillbaka. Erfarenheter, livsvisdom och insikter. Hon får mig att tänka.

Hon säger att hon har svårt att förstå den där inställningen en del har till sin könskorrigering, att de slutar ha transsexualism så fort de rullas ut från operationssalen. Att de anser att det enda de behöver är hormoner och operationer, så fixar sig allt annat. Att de åker in till sjukhuset med en sjukdom, och kommer hem botade och hela.

Jag svarar att jag tänker ungefär likadant. Nu har inte jag kommit så långt än, men jag tror definitivt inte att testosteron och några turer till en kirurg är det enda jag behöver. Den medicinska behandlingen började den trettionde juni i år, med testosteron. En dag i framtiden kommer jag förhoppningsvis inte längre att behöva fler operationer, utan det räcker med att ta testosteron med jämna mellanrum. Jag kommer att vara färdigbehandlad, på sätt och vis; Som diabetiker håller sig friska så länge de håller koll på blodsockret. Det betyder inte att jag inte kommer att få leva med min bakgrund för resten av livet. Och det betyder inte heller att mitt helande började den där dagen jag fick en spruta i rumpan.

Tillfrisknandet började den dagen jag bestämde mig för att försöka söka vård igen. Fjärde gången gillt. För hur mycket det än betydde att få testosteron, så var det inte där det började, utan långt tidigare. Det började med en galen idé om att livet var möjligt att leva. Det slutar antagligen när jag dör. Om några år hoppas jag ha nått en nivå där jag kan känna mig nöjd, men jag har ingen vision om att känna mig frisk och botad och fullkomligt fri från några som helst följdsjukdomar.

Det enda jag hoppas på är att leva. För det har jag tränat i snart tre år. Torrsim. Först med de dyrbara dropparna började det märkas någon skillnad. Det krävdes fyra milliliter vätska för att testa att jag flyter. Jag gör det, faktiskt. Jag flyter. Nu gäller det bara att lära sig simma.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, transition, testosteron, hormoner, vård, psykologi, frisk, sjukdom

Blockflöjtsfobi (det är okej att jag inte fattar ett dugg)

Jag var på studiebesök på en högstadieskola där många märkliga saker hände. Överlag kände jag mycket skuld och skam, eftersom jag gång på gång fick det bevisat att eleverna var så mycket smartare och klokare och mer mogna än vad jag är. Allihopa. Jag förväntades vara vuxen, men blev omsprungen av trettonåringar. Jag gick från klassrum till klassrum och kände mig bara mer och mer malplacerad. Om jag åtminstone hade sett ut som en trettonåring hade det kanske fungerat bättre att ha noll koll, men nu förväntade sig både lärare och elever att jag skulle klara av en massa saker och kunna bete mig normalt.

Efter ett tag hamnade jag vid ett klassrum där det skulle hållas en föreläsning. En kille som varit missbrukare skulle berätta om sitt liv för eleverna, och han och klassföreståndaren låste upp dörren och släppte in oss. Jag var en av de första att komma in i salen, och återföll direkt till min gamla vana att sätta mig längst bak. Dörren var längst bak på vänster sida, och jag satte mig på höger. Alla som kom in såg mig, men ingen la märke till mig. Det var som om jag inte fanns. Jag stirrade ner på mina händer på bordet framför mig och kände mig väldigt obekväm.

Föreläsaren och läraren började plocka upp en dator som skulle kopplas till tv-skärmen och höll på att mickla med den medan rummet fylldes av elever. Efter en stund kom föreläsaren på att han glömt en sladd, så han gick ut för att hämta den. Strax därpå kommer en vuxen kille i ungefär min ålder in i rummet. Han ser sig om, och frågar läraren: ”Är inte Andreas här?”. Läraren förklarar att han bara skulle hämta något, och killen nickar förstående. Då får han syn på mig, och innan jag hinner fatta något alls har han kommit fram till mig där jag sitter, och kramat om och kindpussat mig. Herregud, jag känner ju inte ens människan!

Jag tittar upp, och inser att jag tycker mig känna igen honom. Ansiktet har jag sett på Qruiser ett par gånger, men jag har aldrig pratat med honom och vet inte vem det är. Han vet tydligen vem jag är, i alla fall. Han är vacker som få, och ler och flirtar och säger att jag är snygg idag. Hela klassrummet vänder sig om och stirrar. Jag rodnar så jag tror kinderna ska explodera och känner mig oerhört obekväm. Samtidigt är jag orolig att han ska tro att jag ogillar honom, så jag försöker le och komma på något trevligt att säga tillbaka.

”Gud så kul att se dig här! Jag har tänkt skriva till dig länge men inte riktigt vågat”, fortsätter han glatt. ”Det finns så mycket jag vill säga till dig…”

I samma stund kommer föreläsaren tillbaka in i klassrummet, med sladden i handen. Killen ursäktar sig med att han måste jobba, men frågar ”Vi kan väl prata lite senare? Snälla?”. Jag får ur mig ett ”Ja! Absolut!”, och han går fram och börjar hjälpa till med datorn. Killen verkar vara någon slags stödperson åt föreläsaren, och jag grubblar på vem det egentligen är och hur i hela friden han kan veta vem jag är och varför han verkar tycka att jag är intressant. Min självkänsla är på noll.

Det är då jag märker att folk stirrar på mig. Framför mig sitter två tjejer, och en av dem följer honom med blicken och viskar till sin kompis, med beundran i rösten:

- Är inte det där HAN?

- Jo… Jag tror det.

- Men hur känner HON honom?

Rösten har plötsligt förbytts i avsmak. De kastar en blixtsnabb blick bakåt båda två. Jag passerar alltså inte som kille, förstår jag, och de ser mig som skit. De inser att det finns risk att jag kan höra, och börjar istället att skriva i den enas skrivblock. De ser på varandra. De ser på mig. Och de ser både förvirrade och äcklade ut. Föreläsaren börjar prata, och de flestas uppmärksamhet riktas mot honom. Då och då vänder sig folk fortfarande om för att titta på mig, och jag förstår inte vad de håller på med. Nog för att jag rodnar och beter mig klumpigt, men så intressant kan jag väl inte vara?

Efter en stund börjar föreläsaren berätta om hur han äntligen fick hjälp för sitt missbruk, och om hur han kom till ett behandlingshem. Jag förstår att killen jag pratade med heter Erik och är personal på det behandlingshemmet, och funderar en stund om det är för att de tror att jag är missbrukare som de tittar på mig. Då säger han något i förbifarten om Eriks karriär, och jag förstår att folk förväntas veta vem Erik är. Jag känner mig ännu dummare som inte fattar något. Folk börjar titta bakåt såpass ofta att jag inte orkar se framåt längre, utan börjar stirra ut genom fönstret och drömma mig bort.

När jag kommer tillbaka till verkligheten är föreläsningen över, och de vuxna har lämnat rummet. Några killar står lutade över bordet jag sitter vid. De pratar med mig men jag förstår inte vad de säger för de sluddrar. En av dem dunkar näven i bordet och är arg. Jag försöker förklara att jag inget förstår, men då tar de fram en massa blockflöjter och börjar spela.

I verkligheten har jag inget emot blockflöjter, men i drömmen har jag fobi för såna. Jag hatar ljudet och det skär i öronen, och de spelar de högsta tonerna i falsett. Jag försöker springa därifrån, men de hindrar mig. När jag till slut tar mig ut genom dörren förföljs jag av ett gäng tonåringar med blockflöjter i högsta hugg. Jag springer i panik tills jag svimmar och ramlar.

Det är nog ganska uppenbart att jag är i puberteten, och att jag känner mig väldigt otillräcklig. Jag har alldeles för lätt att jämföra mig med andra, och att göra det är att be om dålig självkänsla.

Min kropp är snart tjugonio. Jag är fjorton år mentalt, men ett fjortonårigt bokstavsbarn. Jag har precis börjat åttan, fast jag borde gå i femman, och jag ska skriva min magisteruppsats det här läsåret. Blockflöjterna jag försöker fly ifrån är såklart symboler för att de andra är i målbrottet men inte jag.

Hormonerna flödar, men jag känner mig lika dum som vanligt. Jag fattar ingenting. Och jag försöker att acceptera att det är så det är att leva.

Läs även andra bloggares åsikter om acceptans, puberteten, självkänsla, testosteron, ålder, förvirring, ångest, social fobi, rädsla, skam, skuld, högstadiet, blockflöjter, ansiktsblindhet, drömmar, drömtydning, psykologi

Autism: Funktionsnedsättning, personlighet – eller operativsystem?

Solnatt skriver ett bra inlägg om att se autism som en funktionsnedsättning eller som en personlighetstyp, och jag svarade:

”I grund och botten håller jag med dig. Jag har bara så svårt att låta bli att använda ord som ”autist” och ”aspie”. Jag undrar fortfarande varför ganska många säger åt mig att jag inte får identifiera mig med min diagnos, och syftar på ordvalet. För mig är det inte samma sak.Jag skulle aldrig identifiera mig med diagnoskriterierna, och det beskriver inte min personlighet heller. Däremot beskriver det ett sätt att ta in världen på, som jag inte har något bättre ord för. Ett operativsystem, liksom.

Diagnoskriterierna är de tekniska specifikationerna som egentligen inte säger särskilt mycket. Personligheten är de program man har installerade. Och hur välintegrerad man är – anpassad, symtomfri, normaliserad, vad man nu vill kalla det – är användarvänligheten.

Alla OS har sina buggar och sårbarheter. Och alla OS har sina styrkor. Problemet är bara att eftersom 97% av befolkningen kör i stort sett samma OS, bara i olika versioner, så får man lägga ner väldigt mycket tid och energi på att hitta mjukvarulösningar som passar ens OS om man kör ett ovanligt sådant. Inte undra på att en del ibland önskar att de kunde formatera om sin hårddisk ”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Aspergers syndrom, autism, diagnoser, personlighet, funktionsnedsättning, handikapp, stöd, normer, liknelser, psykologi, perception, operativsystem, datorer