Att komma ut ur verktygsskåpet

Få saker triggar mitt butchflatekomplex så mycket som att gå igenom mitt verktygsskåp. Det känns liksom okej att ta ut hammaren och några betongkrokar för sig, eller en tång, eller häftpistolen eller en skruvmejsel, eller tillochmed min slagborrmaskin. Men att erkänna att jag har ett verktygsskåp… Där går gränsen.

Mitt verktygsskåp

Spikar, skruvar och sånt

Så det är väl dags att komma ut: Jag har drygt en halv garderob full med prylar som spär på mina vuxenpoäng, utöver städskåpet, alltså. Verktyg och skruvar och förlängningssladdar och reservlampor och dubbelhäftande tejp och gardinstångskonsoler och allt möjligt. Jag försöker förtvivlat att se det som just vuxenpoäng och duktighet och inte som samlarmani, men sedan är det den där machogrejen också.

Jag har ett komplex över det faktum att jag faktiskt har alla dessa saker; det känns så macho.

Jag har ännu ett komplex över att jag inte vet precis allt om hur man hanterar verktygen och vad olika delar och moment heter på fackspråk; det känns så okunnigt.

Jag har ett tredje komplex över att jag trots allt använder prylarna och får dem att fungera hyfsat utan att veta allt; det känns så fejkat.

Jag har ett fjärde komplex över mitt tredje komplex; det känns så extremt macho och besserwissrigt.

Och jag har ett femte komplex över det faktum att jag är extremt bra på att låtsas som om jag kan massor.

Alla fem komplexen går att relatera till en och samma period i mitt liv; när jag var sambo med en byggare. Hans manlighet var ständigt hotad av mitt okvinnliga beteende. Det säger kanske något att när jag berättat att jag trots allt tänkte göra min könskorrigering så hade han en dröm där han åkte in till sjukhus för att operera fast en andra kuk. Han skulle alltid vara mest man, liksom. Han skulle kunna mest, veta mest, klara mest, vara tuffast och starkast och bäst på allt. Mitt jobb var att vara beroende av honom, och det misslyckades jag med. Till hans stora förskräckelse lyckades jag skruva ihop en ikeamöbel utan hans inblandning – och dessutom så bra att den fungerar utmärkt såhär fem år senare. Sånt provocerade. Sånt triggade. Sånt borde jag inte göra, för då…

Jag är färdig med den perioden i mitt liv; det är två och ett halvt år sedan jag gjorde slut. Det är sällan jag tänker på honom numera, och när jag gör det är det med en lugn känsla av att ha gått vidare. Som när jag tar upp en skruvmejsel och inte direkt har någon som hänger över axeln och säger precis hur jag ska göra utan att jag bett om det. Jag är betrodd att göra saker på egen hand och lära mig av mina egna misstag – och jag får vara precis hur ”manlig” jag vill utan att sedan få skylla mig själv.

Den friheten känns fortfarande ovan, men den kommer mer och mer. Jag behöver bara lite mer träning. Att erkänna att jag har verktyg som jag använder och inte är rädd för är kanske en bra början.

Läs även andra bloggares åsikter om manlighet, kön, könskorrigering, macho, byggare, transsexualis, övergrepp, våldtäkt, psykisk misshandel, PTSD, verktyg, bilder, osäkerhet, komplex

Spetälskande och självömkan i svininfluensans stad

Det bästa med att vara sjuk är att jag får självömka hur mycket som helst; det bekräftar bara min manliga könsidentitet. Det sämsta med att vara sjuk är att man ändå inte slipper göra de där allra tråkigaste sakerna – att gå och handla, till exempel. Eftersom jag har dragits med min halsfluss i elva dagar borde jag vara så gott som smittfri, så det är bara att pallra sig iväg.

Jag inser ganska snabbt att det ändå finns vissa fördelar med att vara hes och hostandes. Det går nämligen inte att bli outad av en ljus röst. När jag står vid grönsakerna och tittar på paprikor är det någon bredvid mig som rotar bland rotfrukterna, och säger något om att det är dålig kvalité. Hen ler. Jag öppnar munnen för att svara, men får inte ut ett ljud, så jag bara ler jag med. Samma sak händer vid glassdisken och vid kassan: Jag svarar med att hosta i armvecket istället. Folk tar ett steg bakåt.

Killen som vårdas i Danmark för den nya influensan är härifrån Sandviken, och det märks. Fredag eftermiddag och det är gott om folk överallt i affären – utom vid lösviktsgodiset. Antingen har folk slutat äta godis bara sådär, eller så har de börjat välja bort smitthärdar. Att gå runt och hosta är som att vara spetälsk; ändå trivs jag ganska bra med det. Det hindrar ju min ljusa, jobbiga röst från att höras. Kanske har jag konstiga prioriteringar, men det är faktiskt rätt skönt.

Nu har jag ingredienser till två liter smoothie, som vid sidan av te med massor av ingefära, svartpeppar och nejlikor i är det som lindrar bäst. Det borde räcka över helgen. Sedan hoppas jag att min hals börjar må bättre snart så jag kan njuta av målbrottet på riktigt. Tills dess tänker jag jobba på min självömkan. Frågan är åt vilket håll.

Läs även andra bloggares åsikter om sjukdom, vård, infektioner, halsfluss, rösten, målbrottet, testosteron, svininfluensa, smitta, självömkan, klysckor, manlighet

Dagens ord: Nät-olla

”Ibland sitter jag hemma och är nästan beredd att hoppa från balkongen i ren frustration. Ren frustration över de dagliga doserna homofobi som kastas mot mig likt en brännmanet i ansiktet så fort jag ger mig ut på en fredligt sinnad surftur på firefox.

Det är så skönt just då att bli påmind om det jag egentligen innerst inne vet. Att de där som homofob-ollar på varenda internetsida mest framstår som en armé just på grund av lite för homofobivrigt juckande mot tangentbordet”

Citatet är autentiskt och genialiskt. Queersammanbrott uttrycker det så himla bra, helt enkelt: Den där känslan av att mötas av skränande snuskgubbar i alla åldrar som tar sig friheter helt enkelt för att de kan; de ollar nätet. Originalet är mannen du möter på bussen som frågar om du vill suga hans kuk, eller killen i parallellklassen som ropar ”hora” i korridoren, eller lärarvikarien som plötsligt börjar prata om puberteten och stirrar på någonting en decimeter nedanför din haka. Den bleka men ack så tjatiga kopian är den man hittar på nätet. Medan maktutövningen IRL ändrar form ungefär samtidigt som man går ut gymnasiet för att bli mer subtilt, så är det som om tiden stått stilla på nätet.

En liten klick människor sitter på sidor som Aftonbladet, Newsmill och Expressen och Svenska Dagladet och ollar kommentarsfältet med sina såkallade åsikter. Ibland tror jag att de hetsar varandra att skriva grövre och grövre saker; ibland är jag helt övertygad om att de gör det. Oftast är det en sörja av sexism, homofofobi och rasism som är utgångspunkten; ibland kryddat med lite extra transfobi, vänsterhat och socialdarwinism. Samma personer gör då och då utfall då de försöker kommentera bloggar i samma stil, men de misslyckas ofta eftersom bloggare brukar vara mer selektiva med vilka kommentarer de släpper igenom.

Att olla på nätet är lika lite argumentation som våldtäkt är sex; det är framförallt en maktdemonstration. Ollandet är ett särskilt sätt att trolla som framförallt bygger på att odla sexistiska strukturer: Kvinnor och kvinnlighet ska hållas på plats, och de som protesterar mot det är antingen manshatare eller bögar. De har sina favoritämnen: Islam, Gudrun Schyman, ”Män är djur”-citatet, analsex, prideparaden och politisk korrekthet. Ibland kan jag inte ens se vad de skriver för att jag praktiskt taget kan höra dem flämta och stöna medan de springer runt och ollar hemsidor. Det är ytterst sällan de verkar komma tillbaka och läsa ifall man faktiskt bemödat sig med att svara, men har man det svarar de gärna under ett nytt nick för att ge sken av att vara flera personer.

På min blogg finns det inget utrymme för ollande längre. Ska man visa kuken får man göra det på ett mer genomtänkt sätt, helt enkelt. Och framförallt: Om man (och nu pratar jag rent bildligt) skickar bilder av sin kuk till folk som inte ens har bett om det, så får man finna sig i om folk skrattar åt att den ser så fånig ut. Och om man tolkar det som manshat att folk inte uppskattar en verbal kuk när som helst, så har man antagligen stora problem.

Lästips: Feministisk porr: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om olla, troll, ord, Dagens ord, språk, sexism, genus, hat, mobbing, homofobi, HBTQ, jämställdhet, sexualitet, bloggar, bloggosfären, Aftonbladet, Expressen, Newsmill, Svenska Dagbladet, media, feminism, makt, psykologi