”Ingen tar skit i de lättkränktas land” heter boken jag inte läst. Den handlar om hur lättkränkta svenskar är, vilket alltså är något negativt, och är skriven av en person som sedan orelaterat till bokens innehåll ofrivilligt dragits in i ett konstverk jag inte sett. Nu har denna kränktkulturkritiker själv blivit kränkt och dragit en f.d. patient inför rätta. Hon har kränkt psykiatrin genom att iscensätta en psykos. Själv hävdar hon att hon bara försökt att återupprepa det hon gjorde tretton år tidigare, som ett konstprojekt för att försöka belysa den utsatthet man har som patient inom psykiatrin.
David Eberhard heter läkaren jag förmodligen inte har träffat. Anna Odell den före detta patienten jag aldrig mött. St. Görans sjukhus heter psykakuten jag faktiskt besökt. En kväll för kanske två år sedan följde jag med en vän dit. Det lilla jag såg under de timmar vi väntade var ungefär som de psykakuter jag besökt för egen del, fast det här var större och mer lättillgängligt. Psykosvården och tvångsvården är delar av psykiatrin jag aldrig tagit del av. Jag har alltid lagts in på den icke-psykotiska avdelningen. Jag har aldrig blivit bälteslagd eller vägrad utskrivning eller fysiskt tvångsmedicinerad och har formellt sett aldrig haft med lagen om psykiatrisk tvångsvård att göra. Jag har blivit upplockad av polis en enda gång och kärd till psyket, och ingen människa i världen skulle kunna påstå att jag gjorde våldsamt motstånd den gången, eller någon annan gång.
”Okänd, kvinna 2009-349701″ heter utställningen jag inte sett. Och trots all okunskap jag sitter på så tycker jag att jag känner igen ett mönster.
Kränkt är något man är om man slår ur underläge. Ur överläge, som överläkare inom psykiatrin mot en person som kommer in som patient med misstänkt psykos, är man inte kränkt. Men om denna patient visar sig vara frisk och psykosen fejkad som en del av ett konstverk och man själv riskerar att framstå i dålig dager för att man utsatt en frisk person för det som endast sjuka ska genomgå – då är man tydligen i ett sånt underläge att man inte bara går ut och bryter patientsekretessen i media, utan även drar henne inför rätta.
Överläge och underläge; kränkt eller rättvisepatos. Det är detta det hela handlar om, verkar det som. Det finns vad jag antar att Eberhard skulle kalla en kränktkultur bland psykpatienter; många känner sig illa behandlade. En del känner sig osynliggjorda, andra nästintill förföljda. Och jag tror inte att allt beror på våra sjukdomar. Psykiatrin är ibland oerhört skrämmande att uppleva som patient, även om man inte varit i närheten av tvångsåtgärder.
Det finns så mycket som jag önskar att jag hade vetat för sju år sedan när jag tog kontakt med psykiatrin för första gången. Jag borde antagligen ha vetat det, för det förväntades av mig. Jag borde ha kunnat räkna ut det eller ta reda på det själv, om jag hade fungerat normalt. Men det var ju det jag inte gjorde. Det var därför jag var där. Och nu, när jag anses vara nästintill frisk, står jag kvar med alla frågetecken. Jag förstod inte psykiatrin då, och gör det lika lite nu. Ur det perspektivet kommer jag aldrig att bli frisk.
I efterhand kan man försöka att förstå vad som hände. Man kan läsa sina journaler och plugga diagnoser och lagar och handböcker och prata med andra. Man kan grubbla sig blå och ändå inte begripa vad som hände, hur och varför. Man kan ta ett psykfall från dårhuset, men aldrig dårhuset ur psykfallet. Det svåra är inte alltid att bli frisk, utan att sluta vara ett psykfall – i egna och andras ögon.
1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10. Bra bloggat: Catta, Josh. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykiatri, psykologi, vård, sjukhus, St Görans sjukhus, psykakuten, David Eberhard, Anna Odell, Konstfack, konst, trauma, minnen, psykos, psykisk sjukdom, tillfrisknande, ångest, brott, sjukhus, självmordsförsök, känslor
I ett land där lex-anmälningarna haglar tämligen tätt och en massa människor som under en hel barndom misshandlats för att inte säga torterats som tvångsomhändertagna nekas upprättelse i form av grupptalan – där ska väl samhället inte ha så mycket sagt i ett fall som detta. Kasta sten i glashus – ett populärt förnamn?
Intressanta funderingar. Ger många tankar.
Jag kände mig kränkt av psyket för att de inte förstod mig. Jag förstod inte mig själv heller. Det hela var en mkt jobbig situation. Men i efterhand ser jag att det inte var deras fel.
Pingback: 90% av Svenska folket tycks inte förstå sig på konst « Joakim Hörsing
JK: Jag tror att Peter Breggins har uttryckt sin förvåning över att patienter som tvångsvårdats och under tvång utsatts för medicinering som bevisligen är skadlig ändå inte tycker att psykiatrin gjort fel. Han menar att det är en av anledningarna till att det är så svårt att få bort de här behandlingarna.
Det du säger ”att det inte var deras fel” fick mig att tänka på just det. Klart du hade fel om du nu var psykostisk, tänker jag. Hjärnan är ju lamslagen då. Så funkar det för alla människor och det är en av våra yttersta försvarslinjer för att rädda livet. Naturen låter oss inte undslippa psykosen eftersom den ”vet” att den under historien ofta räddat våra liv.
Så det är inget konstigt, inget fel med psykosen. Enda problemet är att vi kan skada oss i den och att vi kan ha svårt att ta oss ur den. (För det behöver vi människor vi kan lita på, en trygg miljö, vilket man under årtusenden vetat i österlandet.)
Så du hade förmodligen fel på något sätt JK, men det innebär väl inte att psykiatrin hade rätt?
Jag tror att de hade helvetes mycket mer fel än du. Det tyder faktiskt forskningsrapporterna jag läst på.
Men jag undrar, JK, är det ett perspektiv du kan ta till dig? Hur känns ett sådant perspektiv? (Eller frågar jag helt fel, du kanske inte var under tvång?)
Hur menar du?
Nej, om man inte förstår sig själv så är det svårt att få någon annan att förstå en, tyvärr. Idag förstår jag mig själv bättre, men jag förstår fortfarande inte psyket. Jag vet inte vad det är för tankar bakom allt. Inte blir man klokare av att läsa på om diagnoser och sånt heller, för det säger fortfarande inget om varför det är så viktigt med en viss rutin som alla måste följa.
Men visst borde man kunna kräva av psykiatrin att de förstår bättre än den som befinner sig i en psykos? Det förefaller mig emellertid inte alls som om man gör det, som om man helt kört vilse i sitt tänkande.
Din kommentar om rutiner är intressant. Jag tror den blottar ett tankefel inom psykiatrin, ”vi vet att en viss rutin kan vara bra” extrapoleras som jag ser det till att det alltid skulle vara bra.
Jag skulle vilja gå så långt som att säga att detta är psykotiskt tänkande som psykiatrin ägnar sig åt, men eftersom jag inte vill förklara varför just nu så ger jag det mer som ett tankekorn. Skulle det kunna vara så…
Jo, bättre än en person med aktiv psykos, ja. Jag har mest erfarenhet av att röra mig i gränslandet, och jag har fått det intrycket att de ”goda” personerna inom psykiatrin (därmed inte sagt att de andra är ”onda”) som verkligen vill försöka hjälpa en faktiskt inte kan göra någonting om man inte redan själv vet vad det är man vill, och dessutom lyckas kommunicera det till dem.
Nej, de kan naturligtvis inte göra mycket om man inte själv kan kommunicera till dem vad man vill. Men det är väl där som kompetensen borde finnas inom psykiatrin: att kunna förstå kommunikationen hos en person som mår dåligt. Att rentav förstå kommunikationen från en psykotisk person.
Det går förstås inte alls att göra om man som utgångspunkt väljer att den är omöjlig att förstå, att allt som händer bara beror på något slags hjärnskada hos patienten.
Just det utgår ju psykiatrin från när det gäller psykotiska patienter. Och precis därför, menar jag, är psykiatrin själv ett uttryck för en psykos i den mening att den saknar grundläggande verklighetskontakt. Den kan inte skilja på de saker den borde kunna skilja på.
Mmm… det känner jag igen. Plus en benägenhet att tolka allt som man utifrån sina egna ramar uppfattar som onormalt som en del av ”sjukdomen”.
You can’t beat the system. But the system can always beat you. Det är väl den beska sanningen. Av ungefär samma slag som att ett mord gör en mördare medan massmord många gånger gör en segrarnation. Och då vill jag ju inte säga att patienten är kriminell utan att hon eller han är ensam. Mot ett helt system. Som alltid slår sig för bröstet – för att det inte är ensamt utan ett system – sammanhållet av många.
Men det är liksom där det ska finnas regler – som ska skydda den enskilda. Tyvärr är dessa regler ofta satta ur spel – av det system som är skapat för att skydda den enskilde.
det skulle vara enskilde på båda då alltså jag skrev fel. Hoppas ni fattar vad jag menar. Systemet ger upphov till en massa högtidliga regler men skyddar i slutändan ändå mest bara sig självt. Ändå legtimierar systemet sin existens med just att det alstrar dessa regler som civiliserar samhället. Men till syvende och sidst triumferar de brutala inslagen, inte sällan också våldet.
LeoB – jag tycker dina förslag är alltför anspråkslösa. Detta borde man kunna kräva av en fackman.
Ah, ja. Jag vet. Att vara ensam patient mot en ”apparat” som psykiatrin kan vara fruktansvärt förödande om ”apparaten” är destruktiv. Den har en oerhörd makt över en. MEN det är såklart inte alltid så.